SVENSK RÄTTSPRAXIS

 

SAKRÄTT 1955—1963

 

Av professor ÅKE MALMSTRÖM

 

Den rättsfallsöversikt, som här följer, omfattar sådana i NJA eller SvJT refererade fall från åren 1955—1963, som ha synts erbjuda sakrättsligt intresse (enstaka notisfall från NJA ha också nämnts). Liksom i närmast föregående översikt (SvJT 1955 s. 593—617) har dock en skarp gränsdragning mellan sakrätt och andra rättsområden icke alltid kunnat ske. Materialet har uppdelats efter skiljelinjen lös egendom — fast egendom. Fall som övervägande höra hemma inom jorddelningsrätten, vattenrätten, gruvrätten, expropriationsrätten, strandlagstiftningen och besläktade områden ha i regel lämnats utanför.1

 

I. Lös egendom
B e s i t t n i n g s f r å g o r. Det allmänna besittningsbegreppet brukar anses höra hemma inom sakrätten, även om besittningsspörsmål uppkomma också på andra rättsområden, framför allt inom straffrätten. Säkerligen kan man icke räkna med ett i alla avseenden enhetligt besittningsbegrepp i svensk rätt, och det kan därför synas tveksamt, om det är befogat att i en sakrättsöversikt beröra rättsfall från dessa andra områden av den anledningen, att det i dessa fall talas om besittningsfrågor. Å andra sidan torde väl »besittning» regelmässigt uppfattas såsom en term, vilken — trots det nyss sagda — dock i stort sett täcker ungefär samma situationer i olika sammanhang. I vart fall torde en naturlig tendens göra sig gällande i denna riktning, och därvid torde föreligga en benägenhet att betrakta den civilrättsliga besittningsbedömningen som den primära, med rätt eller orätt (att besittningsbedömningen inom civilrätten är eller bör vara alldeles enhetlig har därmed ingalunda påståtts). Det anförda må tjäna som försvar för att åtminstone påpeka några fall, där besittningsfrågan skymtar i straffrättssammanhang. I NJA 1956 s. 533 hade en besökare i ett pantbolags kontorslokal tagit hand om en kamera, som låg på disken (på dess mot allmänheten vettande del). Vid tillfället hade ingen personal funnits bakom disken (en anställd jämte kamerans ägare fanns längre in i lokalerna). Besökaren påstod, att han omhändertagit kameran som hittegods (med avsikt att lämna den till polisen för att få hittelön). I fallet ansågs, att kameran varit, om ej i ägarens, så dock i allt fall i pantbolagets besittning, och besökaren dömdes för egenmäktigt förfarande. Nämnas må även fallet rörande den nedmonterade kopparledningen i NJA 1956 s. 140, som omtalas i det föl-

 

    1 Om jorddelningsmål se senast Braunstein i SvJT 1961 s. 704 ff. Om vattenmål se Bergsten i SvJT 1959 s. 673 ff. och 1964 s. 695 ff.

650 ÅKE MALMSTRÖMjande och som behandlats av Strahl i SvJT 1960 s. 262 ff. I fallet uppstod bl. a. frågan, i vems besittning kopparledningen befann sig.
    En fråga vid utmätning, huruvida viss egendom var i makars gemensamma besittning eller i den enes uteslutande besittning, var under bedömning i SvJT 1959 rf s. 2. Frågan om besittningsövergång i samband med gåva blev aktuell i NJA 1962 s. 669, där det gjordes gällande att givarens besittning omvandlats till en sambesittning mellan givare och gåvotagare. Se om fallet vidare nedan under rubriken Gåva. Slutligen skall hänvisas till besittningsfrågor i samband med rättsfall nämnda i det följande under rubriken Panträtt. Säkerhetsöverlåtelse.

 

Ö v e r l å t e l s e s  a l l m ä n n a  v e r k a n. D e s s  g i l t i g h e t  m o t  b o r g e n ä r e r. V i s s a  f r å g o r  r ö r a n d e  l ö s ö r e k ö p s f ö r o r d n i n g e n. Det nyss nämnda fallet NJA 1956 s. 140 har, ehuru straffrättsligt (det rörde närmast frågan, om ansvar skulle ådömas för stöld, olovligt förfogande eller egenmäktigt förfarande), sitt givna intresse för belysning av de allmänna frågor, vilka traditionellt ha anknutits till uttrycket »äganderättens övergång». Det gäller ju här frågor, där straffrätten till en viss grad har velat ställa sig i efterhand i förhållande till civilrätten, men där det oaktat ett fullt klarläggande av situationen kräver en utredning av en rad särskilda, såväl civilrättsliga som straffrättsliga spörsmål. Den i målet tilltalade hade köpt en kopparledning, uppmonterad på stolpar. Före likviden hade han sedan monterat ned den, utan lov fört bort den och sålt den vidare. Med åberopande av Almén, Fehr och Undén diskuterade riksåklagarämbetet i målet rätt utförligt problemet om äganderätten till kopparledningen och kom därvid in på tanken om en villkorlig äganderätt för både säljaren och köparen. Straffrättsligt fann ämbetet det ej uteslutet att det avgörande ej endast skulle vara, om överhuvud en villkorlig äganderätt uppkommit, utan att därutöver skulle ske en avvägning mellan äganderättens styrka å ömse sidor i det aktuella konfliktläget. Om det därvid visade sig att kränkningen riktade sig mot den som hade det starkaste rättsskyddet eller — så att saga — den starkaste äganderätten, skulle enligt ämbetets mening ansvar för stöld inträda. Ämbetet fann nu köparens rätt i detta fall avsevärt svagare än säljarens och fann alltså stöldansvar motiverat beträffande köparens tillgrepp (så hade också hovrätten dömt). HD uttalade emellertid, att köparens åtgärder, »med hänsyn till hans ställning som köpare», icke kunde bedömas svårare än såsom egenmäktigt förfarande. Det skulle föra för långt att här kritiskt dryfta föreställningssättet (bilden) om äganderättens övergång. Man bör emellertid observera Strahls välbefogade erinringar i SvJT 1960 s. 263 f. och Karlgrens (mot HD kritiska) synpunkter i Säkerhetsöverlåtelse (1959) s. 125 med not 87.
    I rättsfallet NJA 1956 s. 770 uppkom frågan huruvida lösöreköpsförordningens föreskrifter äro tillämpliga vid försäljning av lösöre, som ingår i konkursbo. En konkursförvaltare hade sålt av konkursen

SVENSK RÄTTSPRAXIS. SAKRÄTT 1955—1963 651omfattade lösören, som förvarades i konkursgäldenären W:s bostad, och köparen hade låtit dem bli kvar hos W. Sedan konkursen hade avslutats, blevo lösörena på kronans begäran utmätta för W:s oguldna skatter, Överexekutor, hos vilken köparen av lösörena besvärade sig, ansåg att, då med egendomen ej förfarits enligt lösöreköpsförordningens föreskrifter, egendomen ej var fredad från utmätning för W:s gäld. Besvären ogillades därför. Hovrättens flesta ledamöter uttalade motsatt mening i principfrågan men hänvisade köparen att stämma enligt 69 § UL. HD slutligen (3 jr mot 2) upphävde hovrättens utslag och fastställde överexekutors. En utförlig argumentering för kronans ståndpunkt förebragtes av justitiekanslersämbetet, som erinrade om att enligt praxis konkursbo visserligen icke kunde sättas i konkurs och att utmätning icke kunde företagas i boet (NJA 1945 s. 177, 1951 s. 238; jfr Welamson, Konkurs, 1965, s. 25 med hänvisningar, 95, 148) men att dessa begränsningar bortfölle i och med att konkursen avslutades. För tiden därefter borde köparen anses sakrättsligt skyddad endast om lösöreköpsförordningens formaliteter iakttagits. HD-majoritetens ståndpunkt förefaller mig välgrundad. Jfr Karlgren, a.a. s. 214 not 2.
    Verkan av ett lösöreköpskontrakt belyses i viktiga hänseenden genom NJA 1957 s. 685, som behandlas längre fram under rubriken Panträtt. Säkerhetsöverlåtelse. Frågan om godtrosförvärv kunde ske genom lösöreköp kom upp i rättsfallet NJA 1958 s. 117; se härom nedan under Godtrosförvärv. Spörsmålet om den sakrättsliga verkan av överlåtelse av säljares rätt enligt kontrakt med ägareförbehåll illustreras genom NJA 1962 s. 49, som återkommer nedan under rubriken Panträtt. Säkerhetsöverlåtelse.
    Ett fall rörande återfående av stämpelavgift, NJA 1956 s. 651, belyser proceduren vid inregistrering av lösöreköpsavhandling. Jfr Karlgren, a.a. s. 74 f. Se även SvJT 1961 rf s. 84 och 1963 rf s. 24.

 

D u b b e l ö v e r l å t e l s e. Hovrättsfallet SvJT 1956 rf s. 59 gällde dubbelöverlåtelse av ett skeppsvrak vid svenska kusten. En tysk försäkringsförening hade år 1940 sålt vraket till danske medborgaren A, och denne hade påbörjat vissa bärgningsåtgärder men fått avbryta dem på grund av krigets utveckling. År 1952 sålde föreningen (sannolikt på grund av förbiseende) samma vrak till den godtroende svensken B, som därefter inledde vissa bärgningsarbeten. I tvist nu mellan A och B förklarade hovrätten, att föreningen vid överlåtelsen till B och arbetenas påbörjande ej haft vraket i sin besittning och att B därför icke å köpet från föreningen kunde grunda någon rätt till vraket (och ej heller rätt att fordra lösen av A).
    I litteraturen (Hessler i SOU 1965:14 s. 71) har förutsatts, att ett godtrosförvärv av säljares rätt enligt kontrakt med ägareförbehåll är möjligt i samband med dubbelöverlåtelse. Det har därvid framhållits, med hänvisning till det nyss nämnda fallet NJA 1962 s. 49, att reglerna om enkla skuldebrev torde vara analogiskt tillämpliga beträffande en dylik rätt, sålunda vid överlåtelse kravet på denuntiation.

652 ÅKE MALMSTRÖMÄ g a r e f ö r b e h å l l  m.  m. Liksom i tidigare översikter över sakrättspraxis finnas även här åtskilliga avgöranden rörande ägareförbehåll att förteckna. Det har sålunda, trots den rikhaltiga föregående praxis och trots diskussionerna i litteraturen, alltjämt funnits oklara spörsmål på området, vilka ansetts behöva gå till prövning i högre instans. Vissa av de hithörande fallen ha berörts i det av Henrik Hessler såsom särskild utredningsman nyligen avgivna betänkandet »Godtrosförvärv av lösöre» (SOU 1965:14) och av Anders Agell i SvJT 1965 s. 225 ff.
    En svårbedömd situation förelåg i NJA 1959 s. 590. En hemmansägare hade enligt särskilda avtal på kredit köpt smågrisar för uppfödning till slakt, under villkor att äganderätten till det sålda icke skulle övergå till köparen, förrän köpeskillingen till fullo betalats. Enligt de skriftliga avtalen hade hemmansägaren icke rätt att sälja grisarna, innan han slutbetalat dem, men det var i målet oklart, om det icke trots detta varit förutsatt mellan kontrahenterna, att han skulle få sälja grisarna före denna tidpunkt. Hovrätten, som ansåg att detta förutsatts, förklarade ägareförbehållen sakna verkan. HD däremot ansåg det ej tillförlitligen styrkt att säljarna, mot de skriftliga avtalens bestämmelser, verkligen godtagit en sådan befogenhet för hemmansägaren. Härav drog HD den slutsatsen, att förbehållen voro giltiga. Det är svårt att på grund av referatet bedöma bevisningen, men det är å andra sidan svårt att undertrycka känslan av att det ur allmän synpunkt vore önskvärt att underkänna ägareförbehåll i situationer, där åtskilliga omständigheter tala för att grisuppfödarens försäljning av de färdiggödda grisarna är den normala utvägen för honom att skaffa fram pengar för att betala de ursprungliga säljarna. Jfr Schmidt, Om ägareförbehåll och avbetalningsköp (1938) s. 53, 195 ff., 209 f. I detta sammanhang må även påpekas SvJT 1961 rf s. 79, som gällde frågan huruvida ett vid grisförsäljning träffat ägareförbehåll omfattade även avel, som fallit efter köpet. Det ansågs utrett, att de i målet omtvistade 2 gödsvinen och 13 smågrisarna utgjorde avkomma av de suggor som avsetts med ägareförbehållet, men förbehållet ansågs likväl icke kunna göras gällande, enär fråga var om avel, som uppenbarligen fallit avsevärd tid efter köpet. Mycket talar onekligen för en dylik restriktiv linje eller kanske den ännu strängare att över huvud underkänna ett ägareförbehålls verkan med avseende å avel fallen efter köpet. Jfr NJA 1935 s. 33, Schmidt, a.a. s. 151—153, Undén, Svensk sakrätt I, 4 uppl. s. 90, 102, 103, 190 f.
    Spörsmålet om verkan av ägareförbehåll till föremål, som infogas eller avses skola infogas i annat objekt eller genom bearbetning helt förändras, har aktualiserats även under den nu behandlade perioden. Ett dylikt fall (påpekat redan i föregående översikt, SvJT 1955 s. 596är NJA 1955 s. 1: ägareförbehåll har ansetts förfallet beträffande byggnadsmaterial, sedan därav uppförts en byggnad (belägen å ofri grund och således lös egendom). Ett intressant fall på området är NJA 1960 s. 9. A hade där till B med ägareförbehåll sålt en bil, varefter B bytt ut två av bilens däck mot andra. Dessa nya däck hade B köpt av C,

SVENSK RÄTTSPRAXIS. SAKRÄTT 1955—1963 653varvid denne gjort ägareförbehåll. Sedan A därefter återtagit bilen, då försedd med de från C förvärvade däcken, uppkom frågan om giltigheten av C:s ägareförbehåll till däcken gentemot tredje mannen A. Förbehållet underkändes av HD:s majoritet (3 jr mot 2), enär däcken genom monteringen måste anses ha på det sätt blivit beståndsdelar av eller tillbehör till bilen, att C icke med stöd av förbehållet kunde hävda någon mot envar gällande rätt till däcken. I målet förekom ett utförligt särskilt yttrande, vari jr Karlgren (som tillhörde majoriteten) utvecklade sin mening. Jfr även Hessler i SOU 1965:14 s. 72. Starka skäl synas mig tala för den linje majoriteten valde, varigenom risken för värdeförstöring minskas; en motsatt lösning skulle lätt kunna leda till stora praktiska svårigheter. Man kan med Hessler här tala om ett accessionsfång, oberoende av god tro, för den tredje man som har rätten till huvudsaken. Jfr även Agell i SvJT 1965 s. 232 ff.
    Motsvarande frågor beträffande infogande i fastighet behandlas i avd. Fast egendom, där rättsfallet NJA 1960 s. 221 beröres.
    Ett ägareförbehålls verkan mot en singularsuccessor till köparen blir avhängig av reglerna om godtrosförvärv. Var singularsuccessorn vid sitt förvärv i ond tro men kan han sedermera icke återställa föremålet, uppkommer fråga om skadestånd. I praxis har man som bekant numera ställt stränga krav på singularsuccessorns goda tro, särskilt när det gällt försäljning av motorfordon. I detta avseende hänvisas till de nedan omtalade fallen NJA 1955 s. 114, 1961 s. 567, 1963 s. 58, 1963 s. 313 och 1963 A 10. Jfr även NJA 1962 s. 20 (fråga om häleriförseelse).
    I SvJT 1959 rf s. 51 ansågs försäkringsavtalslagens 54 § tillämplig å säljarens rätt enligt ägareförbehåll, och en överlåtelse av säljarerätten till tredje man godtogs. Ett spörsmål om pantsättning av avbetalningssäljares med ägareförbehåll förbundna rätt till en såld bil kom upp till behandling i det redan berörda fallet NJA 1962 s. 49. Fallet återkommer nedan under rubriken Panträtt. Säkerhetsöverlåtelse. Om utmätning av köpares rätt till gods, köpt under ägareförbehåll, handlar hovrättsfallet SvJT 1956 rf s. 52. Jfr Karlgren, a.a. s. 111 not 70; se även det tidigare fallet SvJT 1950 s. 959, som jag diskuterat i SvJT 1955 s. 596 f., samt SvJT 1955 rf s. 65.
    I NJA 1960 s. 557 var läget följande. Gods hade sålts på kredit med ägareförbehåll. För sin fordran hos köparen på ogulden del av köpesumman begärde och fick säljaren utmätning i det sålda godset. Innan utmätningen lett till försäljning, försattes emellertid köparen i konkurs, varefter konkursboet omhändertog godset och sålde det för boets räkning. I därefter uppkommen tvist mellan utmätningssökanden (förbehållssäljaren) och boet uppstod frågan, om den förre genom att anvisa godset till utmätning gått förlustig sin på förbehållet grundade rätt. Domstolarna besvarade denna fråga nekande. Jfr NJA 1945 s. 160. Enligt 16 § 2 st. lagen om avbetalningsköp får avbetalningsgods ej utmätas för fordran på grund av avbetalningsköpet, men denna lag var icke tillämplig i fallet.

654 ÅKE MALMSTRÖM    Slutligen skall beträffande ägareförbehåll hänvisas till ett yttrande av Karlgren i NJA 1958 s. 577, vilket fall behandlas nedan under rubriken Panträtt. Säkerhetsöverlåtelse.

 

G å v a.  Fullbordandet av en gåva innebär en rättsförändring av sakrättslig betydelse, men det kan det oaktat vara tveksamt, i vilken utsträckning gåvorättsfallen böra nämnas i en översikt som denna. Fallet NJA 1961 s. 673 rörde frågan, om en påstådd gåva av fem tusenkronorssedlar hade kommit till stånd genom överlämnande till en annan än gåvotagaren. I gåvoskattemålet NJA 1961 s. 711 uppkom spörsmålet om, sedan X såsom gåva åt ett sitt väntade barn överlämnat aktier till bank, denna gåva hade fullbordats den dag aktierna mottogos av banken eller först när barnet föddes. HD ansåg det förra alternativet riktigt. I NJA 1962 s. 669 var läget det, att föräldrar i samband med dotters giftermål år 1921 hade förklarat, att de ur hemmet såsom lysningspresent gåve henne en sekretär m. m. Efter denna utfästelse och ännu vid faderns död år 1936 stodo föremålen kvar i föräldrahemmet. I tvist mellan faderns dödsbo och dottern hävdade denna, att det förelegat sådan sambesittning till föremålen mellan föräldrarna och henne, att gåvan blivit fullbordad. HD ansåg emellertid, att någon ändring i föräldrarnas besittning icke hade skett och att gåvan sålunda icke fullbordats (i målet hade domstolarna att tillämpa de gåvoregler som gällde före 1937). Rättsfallet NJA 1963 s. 595 (arvsskattemål) gällde frågan, om gåva av skuldebrev, utställt av givaren själv och intecknat i en denne tillhörig fastighet, finge anses ha blivit fullbordad, fastän det förskrivna kapitalbeloppet icke hade utbetalats. HD:s majoritet besvarade frågan nekande.

 

G o d t r o s f ö r v ä r v. Åtskilliga fall rörande godtrosförvärv ha förekommit under perioden. De torde dock kunna behandlas rätt kortfattat, då en ingående redovisning av svensk rättspraxis beträffande godtrosförvärv av lösöre nyligen lämnats av Hessler i det ovan nämnda betänkandet SOU 1965:14.
    Liksom i tidigare sakrättsöversikter (SvJT 1949 s. 25, 1955 s. 598 f.) finnes anledning att beröra ett antal fall, där domstolarna haft att taga ställning till godtroskravets innebörd, närmare bestämt frågan vad vederbörande förvärvare »bort inse». I detta hänseende har nyare rättspraxis som bekant utgått från tanken om en viss undersökningsplikt för förvärvaren (en tanke som särskilt med avseende å förvärv av motorfordon drivits ganska långt). I NJA 1955 s. 114 hade en person, som stulit en bil, sålt den utan att kunna framvisa besiktningsinstrument. Ingen namnskylt hade funnits i bilen. Köparen gjorde inga särskilda undersökningar. HD:s majoritet ansåg köparen ondtroende. I NJA 1961 s. 567 hade en avbetalningsköpare trots säljarens ägareförbehåll bytt bort den icke slutbetalade bilen. HD:s majoritet (3 jr) ansåg förvärvaren ondtroende, men en minoritet (2 jr) fann att han med hänsyn till bilens ålder och omständigheterna i övrigt ej åsidosatt sin undersökningsplikt. Ytterligare kan hänvisas till NJA

SVENSK RÄTTSPRAXIS. SAKRÄTT 1955—1963 6551961 C 239, 1963 s. 58 och 313 samt 1963 A 10, alla avseende motorfordon. Jfr NJA 1957 s. 44 och 1962 s. 20, vilka båda fall gällde talan om ansvar för häleriförseelse (att märka är att man i straffrätten säkerligen måste ha ett mindre strängt godtroskrav än det numera inom civilrätten hävdade, se Hessler i SOU 1965:14 s. 103 f.). Rättsfallen visa, att praxis upprätthåller en ganska sträng godtrosbedömning, se särskilt NJA 1963 s. 313. Samtidigt framträder också, hur svårt det är att draga gränsen för undersökningsplikten (man kan jämföra 1963 s. 313 med 1963 A 10). Beträffande hithörande spörsmål må i övrigt hänvisas till den ingående framställningen av Hessler i SOU 1965:14 s. 94—104 (vissa rättsfall beröras också på andra ställen i arbetet, bl. a. s. 36 f.). Godtrosrekvisitet belyses även genom NJA 1959 s. 512, som avsåg tillämpning av 14 § skuldebrevslagen. En vicevärd hade där belånat vissa inteckningar i bank med stöd av en skriftlig fullmakt, som ej gav behörighet att upptaga lån. Banken ansågs ha bort höra efter hos fastighetsägaren, som var utomlands (jfr Hessler, a.a. s. 68, 100, 103).
    Vad så angår problem av annan art rörande godtrosförvärv, må först nämnas NJA 1959 s. 466, där häradsrätten tillämpade regler om godtrosförvärv på ett vid laga skifte undantaget slaggvarp. Överinstanserna funno däremot slaggvarpet vara fast egendom och därmed undandraget godtrosförvärv (jfr Hessler, a.a. s. 30, 58, 116 samt nedan s. 660 f.).
    Att beakta är vidare NJA 1958 s. 117, där frågan ställdes, om godtrosförvärv kunde ske genom lösöreköp, d. v. s. genom ett förfarande enligt lösöreköpsförordningens regler. Kunde detta förfarande ersätta den eljest nödvändiga traditionen? På denna fråga svarade HD ett klart nej. En lantbrukare Ö hade av en maskinaffär köpt en traktor på avbetalning med ägareförbehåll. Sedermera hade han träffat ett lösöreköp med en lantmannaförening angående bl. a. traktorn. I HD:s dom hette det: »Enligt lösöreköpsavhandlingen medgav föreningen, att traktorn tills vidare finge kvarbliva i Ö:s vård, och det har icke ens påståtts, att föreningen sedermera erhållit besittningen till densamma. Oavsett om föreningen var i god tro beträffande Ö:s rätt att sälja traktorn, kan följaktligen föreningen icke äga bättre rätt till traktorn än Ö hade.» Jfr om detta fall Karlgren, Säkerhetsöverlåtelse s. 120, samt Hessler i SOU 1965:14 s. 85, 177. Ståndpunkten förtjänar allt bifall, men troligen är det riktigt, när Karlgren anmärker, att denna brist i lösöreköparens rättsskydd ofta torde förbises.
    Medan godtrosförvärv av köpares rätt enligt ett köpeavtal med ägareförbehåll är möjligt enligt vanliga regler (varvid godset måste tagas i besittning), torde säljarens rätt enligt dylikt kontrakt icke kunna bli föremål för godtrosförvärv annat än i samband med dubbelöverlåtelse, se Hessler i SOU 1965:14 s. 71. Som redan ovan antytts, torde på säljarens rätt skuldebrevslagens regler om enkla skuldebrev få analogiskt tillämpas, bl. a. alltså kravet på denuntiation vid överlåtelse, Hessler anf. st. och NJA 1962 s. 49.

656 ÅKE MALMSTRÖMP a n t r ä t t.  S ä k e r h e t s ö v e r l å t e l s e. Under denna rubrik behandlas dels ett antal direkta panträttsfall, dels vissa fall av säkerhetsöverlåtelse, varvid dock bör observeras, att vissa spörsmål med anknytning till lösöreköpsförordningen redovisats redan i det föregående.
    Frågan om traditionskravets innebörd vid pantsättning av lösöre belyses genom NJA 1956 s. 485. En spannmålshandlare hade i detta fall pantförskrivit spannmål, som förvarades i lagerbehållare (siloceller). I spannmålshandlarens konkurs uppstod frågan, om panthavaren fått och bibehållit besittningen till spannmålen, så att han ägde åtnjuta förmånsrätt enligt HB 17:3. Borgenären hade försett bottenluckorna till cellerna med hänglås och plomberat dem, under det att takluckorna hade lämnats olåsta. Det fanns en viss möjlighet att hämta upp spannmål genom takluckorna, men detta hade varit besvärligt och praktiskt-ekonomiskt ofördelaktigt, bortsett från mycket små kvantiteter. Vissa, dock icke stora, kvantitativa brister i den pantförskrivna spannmålen konstaterades men kunde icke helt förklaras. Då det icke varit ett normalt sätt att annorledes än för provtagning el. dyl. hämta upp spannmål genom takluckorna, fann hovrätten den omständigheten, att gäldenären icke varit utestängd från tillträde till silocellerna genom takluckorna, icke böra medföra att för uppkomst av panträtt erforderlig besittningsöverföring icke skett. HD följde enhälligt hovrätten. Om tolkningen av fallet och om hithörande problem i allmänhet jfr Almgren i Rättsvetenskapliga studier ägnade minnet av Phillips Hult (1960) s. 13 ff.
    Traditionskravets närmare innehåll blev aktuellt även i NJA 1958 s. 422, där frågan gällde om panträtten, sedan den en gång uppkommit, hade upphört genom att panten — som här bestod av förlagsinteckningar — av misstag hade kommit i pantgäldenärens besittning. Det ansågs i målet, att panträtten fortfarande ägde bestånd, då borgenären saknade kännedom om besittningsförlusten. Jfr Almgren, a.a.s. 29 f. Utgången kan diskuteras. Liksom Almgren finner jag åtskilliga skäl tala för den mening, som utvecklades av en dissident i HD och som innebar att panträtten visserligen icke borde gå förlorad omedelbart vid en sådan oavsiktlig besittningsförlust, varom det här var fråga, men dock borde anses upphöra om besittningen icke inom skälig tid återginge till panthavaren.
    I sammanhang med traditionskravet bör erinras om det redan ett par gånger nämnda fallet NJA 1962 s. 49. Enligt ett i två exemplar upprättat kontrakt hade A med ägareförbehåll sålt en bil till B. Därefter hade genom påskrift på A:s exemplar dennes rätt till bilen pantförskrivits till C och C berättigats att utöva A:s rätt att återtaga bilen. A blev sedermera försatt i konkurs. Frågan var nu, om bilens köpare B, som ju innehade bilen, hade fått sådan underrättelse om den av A gentemot C gjorda utfästelsen i vad avsåge rätten att återtaga bilen, som erfordrades för att C skulle äga hävda någon mot konkursboetgällande rätt till bilen (jfr NJA 1943 s. 399). Den erforderliga denuntiationen ansågs icke ha skett.

SVENSK RÄTTSPRAXIS. SAKRÄTT 1955—1963 657    Rättsfallet NJA 1961 s. 321 uppvisar en tvist om rätten till medel, som under pågående konkurs tillfallit konkursgäldenären genom återköp av utmätningsfria livförsäkringar. Anspråk på medlen framställdes dels av konkursboet, dels av en person som förmenade sig under konkursen förvärvat panträtt i försäkringarna. Medlen ansågos ha blivit konkursboets egendom (försäkringarnas utmätningsfrihet sträckte sig alltså ej till de vid återköpet utfallande pengarna), och den panträtt som kunde ha uppkommit i försäkringarna, ansågs ej kunna göras gällande mot boet med avseende å dessa medel. Fallet återges även i Försäkringsjur. föreningens rättsfallssaml. 1961 s. 354. Jfr Hellner, Försäkringsrätt (2 uppl. 1965) s. 567, 576 f.
    I andra fall ha skilda, i sammanhang med panträtt uppkommande spörsmål varit under behandling. Innebörden och räckvidden av en s. k. generalpantklausul vid pantsättning av inteckningar blev föremål för prövning i fallet SvJT 1963 rf s. 89. Frågan var, om klausulen omfattade även en panthavarens fordran på pantsättaren, uppkommen därigenom att panthavaren av misstag gjort en utbetalning (mjölklikvid) till pantsättaren i stället för till en annan person med liknande namn. Klausulen tolkades så, att den icke omfattade sagda fordran. I NJA 1962 s. 188 var det fråga om efterverkningarna av ett fastighetsköp, som gått åter. Till säkerhet för köparen A:s handpenningsrevers hade en B tillhörig penninginteckning pantsatts. I samband med rättegång om köpets hävande blev A dömd att till säljaren utge skadestånd och ersättning för rättegångskostnader. På säljarens begäran utmättes sedermera sagda inteckning till gäldande av säljarens fordran enligt domen. På B:s talan upphävdes utmätningen. I NJA 1960 s. 163 ansågs ägare av förkomna aktier behörig att ansöka om deras mortifikation, oavsett att de uppgivits ha varit pantsatta, när de förkommo. Rättsfallet NJA 1956 s. 562 rörde en sjöpanträttslig fråga och skall här icke behandlas. Rättsfallet NJA 1957 s. 495 (pantförskrivning av överhypotek i förlagsinteckning) behandlas längre fram.
    I ett par fall har det varit fråga om återpantsättning. Först må nämnas NJA 1956 s. 739. Sedan F till säkerhet för fordran hos A mottagit en inteckning i en A:s hustru tillhörig fastighet, hade F i sin tur överlämnat inteckningen till B såsom pant för en B:s fordran hos F. Hade B rätt att realisera panten, sedan såväl F:s fordran hos A som B:s fordran hos F förfallit till betalning? I målet hävdade A:s hustru, att A hävt avtalet med F, att F ej varit berättigad att belåna inteckningen och att B varit i ond tro när han mottog inteckningen. Det kan ej komma i fråga att här gå närmare in på de rätt komplicerade omständigheterna. HD konstaterade, att det i målet var ostridigt, att F hos A ägde fordran, för vilken inteckningen utgjorde pant, att F lämnat inteckningen till B såsom pant för dennes fordran hos F samt att båda dessa fordringar förfallit till betalning. A:s hustru hade icke styrkt, att å F:s sida förelegat något förhållande, som kunnat medföra att han, ehuru betalning för hans fordran hos A uteblivit, saknat rätt att realisera panten. Under angivna omständigheter hade B — även

 

42—653005. Svensk Juristtidning 1965

658 ÅKE MALMSTRÖMom han icke förvärvat en av F:s rätt oberoende panträtt — blivit berättigad att, sedan betalning för hans fordran hos F uteblivit, realisera panten. I rättsfallet NJA 1961 s. 26 förelåg spörsmålet, huruvida panthavare ägde rätt till återpantsättning (HB 10:6). Passivitet från den ursprunglige pantsättarens sida tillmättes härvid av HD avgörande betydelse.
    Säkerhetsöverlåtelsen — denna »ovälkomna gäst» (Bergström i SvJT 1960 s. 339) — har under perioden givit anledning till flera rättsfall, av vilka några diskuterats i Karlgrens redan omtalade bok Säkerhetsöverlåtelse (1959). Verkan av ett i säkerhetssyfte företaget lösöreköp belyses i viktiga hänseenden genom NJA 1957 s. 685. Mellan D och M upprättades ett lösöreköpskontrakt angående vissa D tillhöriga lösören. Syftet därmed var, att M skulle mot säkerhet i dessa lösören lämna D försträckning eller ikläda sig vissa förbindelser för D:s räkning. Med kontraktet förfors enligt lösöreköpsförordningen. Kontraktet blev emellertid aldrig utnyttjat för det avsedda ändamålet utan återställdes på D:s begäran till honom, varvid kontraktet försågs med en inblancotransport av M. Sedermera pantförskrev D kontraktet till A. Kontraktet ansågs av domstolarna icke kunna ge A säkerhetsrätt i lösörena. HD fann, att den i säkerhetssyfte företagna överlåtelsen från D till M hade förfallit. I följd därav kunde varken den å kontraktet av M tecknade transporten eller den efterföljande pantförskrivningen av kontraktet medföra någon (mot tredje man gällande) säkerhetsrätt för A i egendomen. Med andra ord: med kontraktet följde icke någon sådan säkerhetsrätt, att kontraktet kunde återgå till lösörenas egentlige ägare (D) och sedan av denne (s. a. s. efter ett ägarehypoteksliknande mellanstadium) med oförändrad säkerhetsrätt utgivas till annan. Denna ståndpunkt torde få anses starkt motiverad. Jfr Karlgren, a.a. s. 87—89. Däremot bör väl transport av kontraktet i samband med personförändring på borgenärssidan i det ursprungliga kreditförhållandet kunna godtagas. Jfr SvJT 1938 rf s. 33 och Karlgrens kommentarer därtill, a.a. s. 89 not 46.
    Rörande NJA 1958 s. 117 hänvisas till vad redan tidigare sagts (ovan under Godtrosförvärv). I NJA 1955 s. 574, åtalspunkt V B, berördes en säkerhetsöverlåtelse utanför lösöreköpets område; jfr Karlgren, a.a. s. 126 not 88.
    Ett intressant fall av ganska speciell karaktär, vilket dock ger anledning till eftertanke rörande de allmänna principerna inom lösöresakrätten, föreligger i NJA 1958 s. 577. Situationen var följande. A hade köpt en traktor från en bilfirma. Efter någon tid hade B, som var anställd hos A och som hade en betydande lönefordran hos honom, på föranledande av A men i eget namn köpt en ny traktor, varvid A:s gamla traktor lämnats som dellikvid och den återstående köpeskillingen erlagts genom en av B accepterad växel. Den nya traktorn användes i A:s jordbruksdrift, och A fullgjorde B:s betalningsskyldighet enligt växeln och vidkändes även i övrigt utgifter för traktorn. Efter det A kommit i konkurs, gjorde konkursboet gällande, att boet vore framför B, som avsett att förvärva allenast säkerhetsrätt till traktorn, att anse som ägare till traktorn. Hovrätten, vars dom fastställdes

SVENSK RÄTTSPRAXIS. SAKRÄTT 1955—1963 659av HD, uppfattade saken så, att mellan A och bilfirman träffats ett bytesavtal, varigenom A i stället för den gamla traktorn erhöll den nya. B hade skrivits som köpare till den nya traktorn endast i avsikt att B därigenom skulle få en säkerhetsrätt i traktorn. Hovrätten fann därför, att B icke genom avtalet förvärvat någon äganderätt till traktorn, och slutsatsen blev att B icke gentemot konkursboet kunde göra gällande någon rätt till densamma. I ett tilläggsyttrande i HD diskuterade jr Karlgren möjligheten att fatta transaktionen så, att B visserligen förvärvat traktorn för A:s räkning (jfr 53 § 2 st. kommissionslagen) men att förvärvet gentemot A varit begränsat av att B förbehållit sig äganderätten till traktorn, intill dess A guldit B:s lönefordran. »Emellertid möter», anförde Karlgren, »med denna utgångspunkt spörsmålet huruvida rättsordningen kan godtaga, att grundsatsen om att äganderättsförbehåll — användning av äganderättsterminologi i säkerhetssyfte — utövar verkan mot förvärvarens borgenärer utsträckes jämväl till sådana fall då förbehållet såsom här fyller annan funktion än säkrande av krav på köpeskilling i vanlig bemärkelse. Spörsmålet synes mig böra besvaras nekande. De skäl som i allmänhet må kunna anföras för att äganderättsförbehåll ha dylik sakrättslig verkan äro i nämnda fall icke utan vidare tillämpliga. I detta sammanhang må ock hänvisas till 8 § 2 st. lagen om avbetalningsköp och grunderna för detta stadgande. — Uppenbart är slutligen att, om sakrätt kunde stiftas i den ordning som här satts i fråga, riskerna för att reglerna i lösöreköpsförordningen skulle kunna kringgås bleve överhängande. Och i rättspraxis har med allt fog ansetts, att det är av synnerlig vikt att dessa regler effektivt upprätthållas.» I vad som anföres i de två sist citerade meningarna torde väl alla oreserverat instämma. Vad som tidigare i citatet anföres — om ägareförbehåll med annan funktion än att säkra krav på köpeskilling i vanlig bemärkelse — står kanske icke i lika hög grad utom diskussion. Åtskilliga skäl tala helt visst för det nekande svar Karlgren ger. Vid en bedömning de lege lata synes det emellertid nödvändigt att överväga de allmänna principerna rörande villkorliga överlåtelser, betydelsen av att 8 § 2 st. lagen om avbetalningsköp utgör ett undantag från vad som väl tidigare i allmänhet ansågs möjligt att avtala o. s. v. Med det sagda vill jag endast antyda, att de lege lata svaret på den ställda frågan icke är utan vidare givet. Jfr om fallet även Karlgren, a.a. s. 218 not 9.

 

R e t e n t i o n s r ä t t. Några rättsfall av särskilt intresse beträffande retentionsrätt synas icke föreligga.

 

F ö r l a g s i n t e c k n i n g  m.  m. Liksom i föregående översikt (SvJT 1955 s. 604) må ett antal rättsfall om förlagsinteckning (och liknande) redovisas, ehuru detta institut tillhör sakrättens utmarker. Som bekant föreligger i SOU 1964:10 ett reformförslag på området, enligt vilket förlagsinteckning och inteckning i jordbruksinventarier skola ersättas av ett nytt institut företagsinteckning med i vissa avseenden förstärkta rättsverkningar. Bl. a. skulle inteckningsrätten bestå mot den, som förvärvade intecknad egendom genom lösöreköp,

660 ÅKE MALMSTRÖMoch inteckningen skulle medföra förmånsrätt ej blott, som nu, vid konkurs utan även vid utmätning.
    NJA 1955 s. 297 gällde ett aktiebolag, som drev industriell verksamhet med visst tillverkningsled på en ort och ett senare led på en annan ort. Fråga uppkom nu, huruvida och under vilka förutsättningar ansökan om förlagsinteckning finge bifallas, såvitt anginge den förra delen av rörelsen, ehuru denna icke i och för sig uppfyllde förutsättningarna för förlagsinteckning med avseende på antal använda hästkrafter och arbetarantal (inteckning i en rörelse i dess helhet, förlagd till skilda jurisdiktionsområden, måste ju sökas för varje rörelsedel hos inskrivningsdomaren i den orten, jfr SvJT 1940 rf s. 62). HD ansåg, att vid prövning av inteckningsförutsättningarna bolagets verksamhet på de båda orterna borde bedömas som en enhet. I NJA 1960 s. 518 fastslogs, att förlagsinteckning till säkerhet för samma förskrivning icke lagligen kunde meddelas i egendom, avsedd för industriella rörelser med skilda utövare.
    I SvJT 1960 rf s. 38 antogs, att innehavare av förlagsinteckning i egendom, av vilken vissa föremål blivit utmätta för annan borgenärs räkning, icke ägde rätt att föra talan mot utmätningen. I NJA 1957 s. 495 rörde sig tvisten om ett yrkande i konkurs att för en av B bevakad fordran njuta förmånsrätt på grund av en förlagsinteckning, som — sedan den belånats hos A — i fråga om det gäldenären tillkommande överhypoteket pantförskrivits för B:s sagda fordran. Det invändes bl. a., att överhypotek i förlagsinteckning ej kunde belånas på detta sätt. Domstolarna ansågo emellertid — med rätta — att pantsättning av överhypotek var möjlig. I det förut berörda fallet NJA 1958 s. 422 uppkom frågan, om panträtt i förlagsinteckningar hade upphört genom att de av misstag kommit i pantgäldenärens besittning. Det ansågs i målet, att panträtten fortfarande ägde bestånd. Här skall slutligen anmärkas fallet NJA 1959 s. 128. En jordbruksarrendator sålde sitt inventariebestånd på auktion. Efter överenskommelse med bl. a. en bank, som innehade inteckning i inventarierna, blev större delen av vad auktionsförrättaren skolat redovisa insatt på särskild räkning hos banken. Arrendatorn försattes sedermera i konkurs, och spörsmålet uppstod huruvida — med hänsyn till vad som avtalats om dispositionen av medlen — detta banktillgodohavande omfattades av bankens förmånsrätt på grund av inteckningen (6 § lagen om inteckning i jordbruksinventarier). HD ansåg att arrendatorns fordran hos auktionsförrättaren vid tillämpning av 6 § måste betraktas som utestående köpeskilling och att banken måste äga samma förmånsrätt i banktillgodohavandet som banken skulle haft med avseende å fordringen hos auktionsförrättaren, om denna alltjämt hade varit utestående vid tiden för egendomsavträdet.

 

II. Fast egendom

 

B e g r e p p e t  f a s t  e g e n d o m .  T i l l b e h ö r  m.  m. Först må här nämnas det redan ovan under Lös egendom i avsnittet om godtrosförvärv nämnda rättsfallet NJA 1959 s. 466. Vid laga skifte år 1855

SVENSK RÄTTSPRAXIS. SAKRÄTT 1955—1963 661undantogs av oskifto såsom samfällt för två fastigheter ett »slaggvarp», beläget på mark inom den ena fastighetens gränser. Skifteshandlingarna visade, att själva den ägofigur som upptogs av slaggvarpet icke påförts någon av skifteslotterna utan lämnats oskiftad. Varpet härrörde från en före skiftet ödelagd kopparhytta och hade redan under lång tid dessförinnan varit upplagt på ifrågavarande mark. År 1955 tillgodogjorde sig en vägsamfällighet en viss myckenhet slagg ur varpet men hade därvid samtycke endast av den delägare, inom vars fastighet varpet var beläget, däremot ej av den andre delägaren. I målet, anhängiggjort av denne andre delägare, uppkom nu frågan, om varpet var fast egendom och om, därest detta var fallet, vägsamfälligheten det oaktat kunde åberopa godtrosförvärv till den uttagna slaggen. Hovrätten uttalade att varpet, som var fast förenat med marken, var att anse som en beståndsdel av denna, och i HD:s dom hette det: »Som förhållandena på platsen numera gestalta sig framstå slaggvarpet och den mark, varpå det är beläget, såsom en naturlig enhet. Slaggvarpet är med hänsyn härtill att anse såsom fast egendom.» Vägsamfälligheten ansågs därför icke kunna åberopa godtrosförvärv utan förpliktades betala motparten hans andel i slaggens värde. I ett tillläggsyttrande av referenten i HD, jr Bomgren, berördes vissa äldre för bergverken gällande särbestämmelser, vilka dock med den uppläggning målet fick ej kommo att bli av direkt betydelse för HD:s bedömning.
    I fallet NJA 1958 s. 659 var läget följande. Vid arvskifte år 1882 efter makar, i vilkas kvarlåtenskap ingick ett hemman i Dalarna, skiftades den till hemmanet hörande jorden för sig och vissa därå uppförda byggnader för sig. Nu hade tvist uppkommit om bättre rätt till byggnaderna. Parter voro å ena sidan en person, som förvärvat dödsbodelägare tillskiftad andel i hemmanets jord, och å andra sidan den, till vilken de utskiftade andelarna i byggnaderna övergått. Fallet illustrerar överlåtelsesedvänjor i Dalarna och ger dessutom ett bidrag till belysningen av före 1895 års lag rådande uppfattningar om förhållandet mellan byggnader och mark; se särskilt lantmäteristyrelsens utlåtande i målet. Åtminstone i Dalarna synas byggnader ofta ha betraktats som självständiga förmögenhetstillgångar, ehuru av fast egendoms natur. Det skulle föra för långt att närmare redogöra för fallets omständigheter. HD fasthöll vid att byggnaderna icke genom de med avseende å desamma tidigare företagna rättshandlingarna förlorat sin egenskap av tillhörighet till jorden.
    Frågan om rätt för hyresgäst att efter hyresförhållandets slut borttaga vad han under hyrestiden förenat med fastigheten var under bedömande i NJA 1962 s. 492. Föremålen voro sådana att de, om de tillhört fastighetsägaren, hade varit att räkna som tillbehör till fastigheten. Häradsrätten och hovrätten ansågo hyresgästen äga rätt att föra bort föremålen, under det att HD:s majoritet ansåg dem ha tillfallit fastighetsägaren, då hyresgästen ansågs ha dröjt för länge med att vidtaga åtgärder för deras bortförande. För HD:s avgörande spelade grunderna för 2 kap. 18 och 70 §§ nyttjanderättslagen en avgörande roll.

662 ÅKE MALMSTRÖM    I rättsfallet NJA 1960 s. 221 förelåg till prövning ett ägareförbehåll beträffande dörrar, inköpta av en entreprenör för att infogas i en under uppförande varande byggnad. Efter det dörrarna levererats vid byggnadsplatsen men innan de ännu infogats i byggnaden, försattes entreprenören i konkurs. Frågan var nu, om ägareförbehållet kunde anses gälla mot konkursboet. Eftersom något infogande aldrig hunnit ske och eftersom icke fastighetsägaren utan entreprenören stod som köpare, hade det principiellt väl varit riktigare att redovisa fallet ovan under Lös egendom. Fallet har dock ett praktiskt samband med de många tidigare fall (1918 s. 441 m. fl.), som avsett föremål vilka infogats i en byggnad. HD utgick från att annat ej kunde antagas än att entreprenören ägt att omedelbart efter leveransen använda dörrarna för avsett ändamål, även om full betalning ej erlagts och oaktat dörrarna genom användningen skulle komma att såsom beståndsdelar av eller tillbehör till fastigheten övergå i byggherrens ägo. Vid dessa förhållanden ansågs förbehållet av HD icke gälla mot konkursboet. Avgörandet, för vilket onekligen starka skäl tala, går i linje med vad som hävdats av Schmidt, Om ägareförbehåll och avbetalningsköp (1938) s. 195 ff., såsom den lämpligaste lösningen. Det harmonierar också med tidigare fall, där köpare haft rätt att fritt förfoga över det med förbehållet avsedda godset (NJA 1932 s. 103 och 292 m. fl.).
    Till sist bör kanske i detta avsnitt nämnas fallet NJA 1963 s. 521, som rörde rättsförhållandena beträffande byggnader och där det var oklart, om de tillhörde annan än fastighetens ägare.

 

F a s t i g h e t s ä g a r e s  b e f o g e n h e t e r. Frågan om fastighetsägares möjligheter att avspärra väg över fastigheten för motortrafik belyses av NJA 1962 s. 531. En idrottsförening arrenderade sedan år 1942 av ett kommunägt aktiebolag ett markområde, beläget inom ett bolaget tillhörigt friluftsreservat. Å området fanns en friluftsgård. Tvist uppstod mellan föreningen och bolaget rörande frågan, i vilken omfattning motorfordon finge befara vägar, som genom reservatet ledde till friluftsgården. Bolaget lät stänga av vägarna för motortrafik. Frågan var nu om handräckning kunde beviljas för borttagande av avstängningsanordningarna. HD konstaterade att vägarna faktiskt hade begagnats för sådan motortrafik vars tillåtlighet var omtvistad. Bolaget hade rubbat det förhållande som sålunda bestod. Oavsett i vilken omfattning arrendekontraktet kunde medföra rätt för föreningen att befara vägarna med motorfordon, var det dock enligt HD:s majoritet ej uppenbart, att rätt att utnyttja vägarna för den omtvistade trafiken ej kunde grundas på kontraktet. På grund härav och då bolaget icke med stöd av 61 § 2 mom. vägtrafikförordningen ägde meddela förbud i strid med kontraktsenliga förpliktelser, ansågs föreningen berättigad att erhålla den begärda handräckningen. Jfr bl. a. Hassler, Utsökningsrätt, 2 uppl. s. 400 ff.

 

S a m ä g a n d e r ä t t. I NJA 1957 s. 787 förekom frågan, om delägare i samägd fastighet kunde beträffande sin ideella andel såsom servitut

SVENSK RÄTTSPRAXIS. SAKRÄTT 1955—1963 663upplåta rätt till vattenkraft m. m. Fallet behandlas nedan under rubriken Servitut.
    Spörsmål rörande samäganderätt till fast egendom ha förekommit i ett par refererade hovrättsfall. I SvJT 1961 rf s. 28 ansågs en av flera delägare till en fastighet behörig att angiva olovlig jakt å fastigheten till åtal (annorlunda vid enskilt åtal enligt äldre rätt enligt SvJT 1930 rf s. 31). I SvJT 1962 rf s. 17 gällde det att bedöma en situation, där B och E, som sammanbodde, hade köpt en fastighet i E:s namn (av kontantinsatsen hade B erlagt 8 500 kr. och E 3 000 kr.); fastigheten hade sedan lagfarits för E. Häradsrätten uppfattade E som ensamägare till fastigheten, men hovrätten tillämpade samäganderättslagen och förordnade på B:s yrkande, att fastigheten skulle för B:s och E:s gemensamma räkning utbjudas å offentlig auktion.

 

F a s t i g h e t s ö v e r l å t e l s e s  f o r m  o c h  i n n e h å l l  m.  m. I SvJT 1955 rf s. 76 förelåg ett fall, då köpehandling rörande ett påstått fastighetsköp ej kunde företes och den uppgivne säljaren förnekade, att han undertecknat någon köpehandling. Frågan var, om det kunde anses styrkt att giltigt fastighetsköp kommit till stånd och om i detta hänseende bevisning finge föras annorledes än genom köpevittnena. Det är som bekant svårt att ange en säker tolkning av JB 1:2, när det gäller att bestämma vittnenas ställning och funktion. En länge hävdad princip har varit den att vittnena visserligen — efter den utveckling som skett i praxis — icke kunna anses som solennitetsvittnen men att de dock böra betraktas som exklusiva bevismedel rörande köpeavtalets tillkomst; se Undén, Svensk sakrätt II: 1, 4 uppl. s. 103, samt lagberedningen i jordabalksförslaget 1947 (SOU 1947:38) s. 145, 154. Hovrätten ansåg emellertid i det här aktuella fallet, att även annan bevisning än köpevittnena kunde läggas till grund. Avgörandet synes bestyrka, att det är svårt att i praxis förhindra en fortgående uppluckring av en formell vittnesregel, sedan väl den ståndpunkten uppgivits, att vittnena skola behandlas som solennitetsvittnen. Jfr Vahlén, Formkravet vid fastighetsköp (1951) s. 62 f.
    Även i NJA 1962 s. 641 förelåg en formfråga, här nära förknippad med frågan om bevisbördan för en påstådd ogiltighet på materiell grund. Köparen av en jordbruksfastighet försummade att inom stadgad tid söka förvärvstillstånd enligt den då gällande jordförvärvslagen av 1948. Köpebrevet försågs därför i efterhand med påteckning, att köpet förnyades på samma villkor som förut, varefter förvärvstillstånd beviljades. I rättegång yrkade säljaren härefter på åtskilliga grunder, att köpet måtte förklaras ogiltigt. Bl. a. nekade säljaren till sin namnunderskrift å påteckningen och invände att en av de två personer, som tecknat sig som vittnen därå, ej var närvarande när påteckningen uppgavs ha skett. Säljaren hävdade vidare under hänvisning bl. a. till 32 § avtalslagen att, även om underskriften vore äkta, säljaren i allt fall ej förstått vad som åsyftats med påteckningen. Säljarens bestridande av namnteckningens äkthet vann ej tilltro hos domstolarna; HD fann bestridandet med hänsyn till omständigheterna kunna lämnas utan av-

664 ÅKE MALMSTRÖMseende. I övrigt framträdde i bedömningen vissa variationer. De två jr vilka kommo att svara för majoritetsmotiveringen funno med stöd av vad som förevarit i målet kunna antagas, att säljaren icke, eller i vart fall icke såvitt köparen insåg eller bort inse, saknade insikt om att förnyelsen utgjorde en förutsättning för att köparen skulle få lagfart på grund av det tidigare köpeavtalet. Säljarens på 32 § avtalslagen stödda ogiltighetsinvändning kunde under sådana förhållanden icke godtagas, oavsett det förhållandet att det ena vittnet ej varit tillstädes vid förnyelsetillfället utan först senare på köparens begäran bevittnat parternas namnteckning. Den ståndpunkt som dessa ledamöter sålunda intogo synes icke kullkasta satsen att en formbrist — om det nu var en sådan — medför att bevisbördan i ogiltighetsfrågan lägges på köparen, ty säljarens ogiltighetsinvändning kunde anses vederlagd av omständigheterna i målet. Av de dissiderande ledamöterna ville en komma till samma slut som de två nyssnämnda under särskilt framhävande av att enligt hans mening efterhandsbekräftelsen av det ursprungliga, i behörig form upprättade köpeavtalet icke behövde ske i den av JB 1:2 föreskrivna formen. Två ledamöter ville däremot döma till säljarens förmån. Deras utgångspunkt var att det ursprungliga köpet blivit ogillt enligt jordförvärvslagen. För genomförande av köpet fordrades därför ny överlåtelse i behörig form. I avseende å formen funno dessa ledamöter, att förnyelsepåteckningen icke var genom två köpevittnen vederbörligen bestyrkt. Väl funno de säljarens invändning rörande underskriftens äkthet kunna lämnas utan avseende, men hennes bestridande på den grund att hon icke förstått innebörden av påteckningen hade icke genom utredningen i målet blivit vederlagd. Dessa ledamöter markerade sålunda klart att — väl med hänsyn till formbristen — bevisbördan i denna punkt borde läggas på köparen. Jfr till hithörande frågor NJA 1922 s. 161 och 1946 s. 411, Undén, Svensk sakrätt II: 1, 4 uppl. s. 103, samt mina anmärkningar i SvJT 1949 s. 32 f.
    Fallet NJA 1955 s. 449 avsåg frågan om vid tillämpning av 1948 års jordförvärvslag fristen för sökande av tillstånd till ett fastighetsförvärv skulle räknas från köpekontraktet eller från köpebrevet; se vidare nedan.
    I SvJT 1959 rf s. 70 gällde saken ett jordområde som A sålt till B under villkor att A finge inlösa området genom ensittarförrättning (när avtalet ingicks ägde alltså A ännu icke området). Sedan förrättningen fullbordats och A sålunda fått lösa området, sökte B lagfart på detsamma med åberopande av det tidigare slutna köpeavtalet. Inskrivningsdomaren ville ej bevilja lagfart. Hovrätten uppfattade emellertid köpeavtalet som en giltig villkorlig överlåtelse och förrättningens fullbordande som en uppfyllelse av villkoret. I följd därav innefattade den omständigheten, att A icke varit ägare till området vid köpekontraktets upprättande, enligt hovrättens mening ej hinder för kontraktets giltighet, och ärendet visades åter till inskrivningsdomaren.
    Flera rättsfall behandla frågan om objektet för fastighetsöverlåtelse. Trots formkravet behöver som bekant den formella beteckningen i

SVENSK RÄTTSPRAXIS. SAKRÄTT 1955—1963 665köpehandlingen ej vara avgörande, om det kan styrkas att kontrahenterna avsett något annat. I NJA 1955 s. 247 hade föremålet för överlåtelsen betecknats med två registernummer. Sedermera gjordes det gällande, att ett visst skogsskifte, som hörde till registerfastigheterna, i själva verket hade undantagits från försäljningen. I den med anledning härav mellan säljare och köpare uppkomna tvisten om rätten till skogsskiftet ansåg HD (liksom ägodelningsrätten), att skogsskiftet skulle anses undantaget och alltså skulle tillerkännas säljaren; jfr bl. a. NJA 1945 s. 564. I målet uppstod även frågan, om det var möjligt att i en process mellan säljaren och köparen meddela förklaring om att inteckning, som fastställts i de försålda fastigheterna efter medgivande av köparna, skulle vara utan verkan i skogsskiftet. En dylik förklaring meddelades av ägodelningsrätten, men HD ansåg att i det förevarande målet icke borde meddelas beslut om inteckningens verkan. För tidigare praxis se bl. a. NJA 1940 s. 219.
    Speciellt i skiftesmål uppkommer då och då det intrikata spörsmålet, huruvida en längre tillbaka skedd överlåtelse av fast egendom på landet avsett en andels- eller en arealöverlåtelse, ett spörsmål som i litteraturen framför allt dryftats av Rodhe i hans arbete Om fastighetsindelningen och dess betydelse (1941) s. 195 ff. Här må som exempel på mål av denna art nämnas rättsfallen NJA 1955 s. 8, omtalat av Braunstein i SvJT 1956 s. 549, och NJA 1960 s. 25, redovisat av Braunstein i SvJT 1961 s. 708.
    Särskilda spörsmål beträffande rättsläget efter förvärv av skattemannarätt till krononyhemman, förut innehaft under åborätt, förelågo i NJA 1955 s. 280. Frågan gällde närmast, om en tidigare åbos överlåtelse av skoltomt från hemmanets mark skulle äga bestånd, sedan åbons söner förvärvat skattemannarätten.
    Frågan om gränsen mellan köp och gåva av fast egendom faller egentligen utanför ramen för denna översikt, men rättsfallen NJA 1958 s. 456 och 1959 s. 225 må dock påpekas.
    Beträffande överlåtelsefrågor hänvisas även till avsnittet Lagfart i det följande, där bl. a. dubbelöverlåtelsefallet NJA 1963 s. 498 nämnes.

 

J o r d f ö r v ä r v s l a g s t i f t n i n g e n.  B u l v a n s p ö r s m å l. Som framhållits i min föregående rättsfallsöversikt (SvJT 1955 s. 609), uppkomma ej sällan sakrättsliga eller sakrätten närstående frågor vid tillämpning av jordförvärvslagstiftningen; stundom föreligga därvid också bulvanspörsmål. Åtskilliga problem på detta område ha belysts av Grönfors dels i uppsatsen Ogiltighetspåföljden enligt jordförvärvslagen (SvJT 1955 s. 449 ff.), dels i uppsatsen Bulvanköp av fast egendom (SvJT 1956 s. 225 ff.).
    Det redan nämnda rättsfallet NJA 1955 s. 449, som rörde tillämpningen av 2 § i 1948 års jordförvärvslag (jfr 2 och 9 §§ i 1965 års motsvarande lag), avsåg ett köp som var i utpräglad grad villkorligt. Ett köpekontrakt hade nämligen upprättats, som förutsatte utfärdande av köpebrev först sedan köparen förklarat sig vilja fullfölja köpet. Var

666 ÅKE MALMSTRÖMköpet ogiltigt, då ansökan om förvärvstillstånd ej gjorts inom tre månader från köpekontraktets dag, eller skulle ansökningsfristen (i analogi med fristen för sökande av lagfart) räknas först från köpebrevet? HD stannade för den ståndpunkten, att fristen borde löpa redan från köpekontraktet trots dettas villkorliga natur; grunden var väl hänsyn till jordförvärvslagens effektivitet. Särskilda yttranden i HD belysa på ett intressant sätt fastighetsöverlåtelsens karaktär i betraktande av bruket med dubbla köpehandlingar. Avgörandet strider mot den princip från vilken Grönfors synes ha utgått i SvJT 1955 s. 454. Om förnyelse av ett enligt jordförvärvslagen ogiltigt förvärv jfr det tidigare nämnda fallet NJA 1962 s. 641.
    I NJA 1955 s. 230 aktualiserades frågan om rätt till skogsavkastning enligt ett avtal, som stod i samband med en fastighetsöverlåtelse, vilken såsom ogiltig enligt 1948 års jordförvärvslag bragtes att återgå. Även avverkningskontraktet ansågs ogiltigt och innehavaren av den i kontraktet avsedda avverkningsrätten ansågs skyldig att redovisa den av fastigheterna erhållna avkastningen. Vid tillkomsten av 1965 årsjordförvärvslag uppmärksammades avgörandet i NJA 1961 s. 511, som rörde frågan, om viss rätt till födoråd skulle förbehållas vid exekutivförsäljning enligt 12 § i 1955 års jordförvärvslag; se k. prop. 41/1965 s. 75 f., 93 f. De härav föranledda övervägandena ha påverkat utformningen av 13 § i den nya lagen.
    Av NJA 1955 s. 320 framgår att — enligt en lagtolkning vars riktighet förefaller obestridlig — 1925 års lag om bulvanförhållande i fråga om fast egendom ansetts tillämplig på ett förfarande, varigenom förvärvsförbudet i 1948 års jordförvärvslag kringgåtts (jfr Grönfors i SvJT 1956 s. 226 not 4). Bulvanlagen är naturligtvis på motsvarande sätt ett komplement också till 1955 och 1965 års jordförvärvslagar; se i sammanhanget lagrådets uttalande i k. prop. 41/1965 s. 93 f.
    Ett intressant bulvanproblem förelåg till prövning i NJA 1959 s. 456. Läget var följande. I ett äktenskap mellan en österrikisk medborgare A, bosatt i Sverige, och en svensk kvinna B var all egendom enskild (parternas inbördes förmögenhetsförhållanden skulle bedömas efter österrikisk rätt och det var mellan parterna ostridigt, att enligt österrikisk rätt varje makes egendom var vederbörandes enskilda; f. ö. hade ett äktenskapsförord med bestämmelse att all hustruns egendom skulle vara enskild upprättats före vigseln). Ett par år före äktenskapets ingående hade till B av tredje man överlåtits en fastighet, avsedd att användas som sommarställe av A och B (som då voro förlovade och sammanbodde). Sedan det dömts till skillnad i äktenskapet, gjorde A gällande att fastigheten på sin tid överlåtits till B endast därför, att A som utlänning ej kunde förvärva fast egendom, och att fastigheten i verkligheten tillhörde honom. Han yrkade i första hand att B skulle överföra fastigheten till honom genom gåvobrev och i andra hand att B skulle utgiva ersättning till honom för fastighetens värde. Endast det senare yrkandet kom i målet att få betydelse, då B redan till annan sålt fastigheten. Hovrätten (med en dissident) biföll A:s ersättningskrav. HD:s pluralitet ansåg det dock icke mot B:s bestridande

SVENSK RÄTTSPRAXIS. SAKRÄTT 1955—1963 667visat, att B förvärvat fastigheten för att innehava den huvudsakligen för A:s räkning (två led. hade emellertid på denna punkt annan mening och ville fastställa hovrättens slut). Jfr Grönfors i SvJT 1956 s. 229 ff.
    Här må slutligen hänvisas till rättsfallet SvJT 1962 rf s. 17, påpekat ovan under rubriken Samäganderätt.

 

H e m u l s s k y l d i g h e t. På detta område märkes det intressanta fallet NJA 1961 s. 490. F hade sålt fast egendom till P, och denne hade sålt vidare till S. En av fastighetsbeteckningen i överlåtelsehandlingarna omfattad jordlott hade sedermera frånvunnits S genom klander. S förde nu talan såväl mot P som mot F om ersättning för bristande hemul. Talan mot P bifölls i alla instanser. Däremot ogillades i HD talan mot F på den grund, att jordlotten i verkligheten — trots köpehandlingarnas ordalydelse — icke hade ingått i försäljningen från F till P. I målet förekom ett utförligt och belysande utlåtande av numera prof. Vahlén.

 

H ä v d. I rättsfallet NJA 1961 s. 206 uppkom spörsmålet, om det förelåg sådan god tro, som utgör förutsättning för att hävd till fast egendom skall kunna vinnas enligt 1881 års hävdeförordning. Jfr det tidigare fallet NJA 1917 s. 599.

 

L a g f a r t. Några fall rörande lagfart förtjäna att i korthet nämnas. Avgöranden beträffande allmänna inskrivningsrättsliga frågor omtalas längre fram under särskild rubrik. I NJA 1963 s. 241 hade år 1940 som grund för vilandeförklaring av lagfartsansökan åberopats hinder enligt 7 § lagfartsförordningen. En år 1962 framställd begäran om utfärdande av kungörelse enligt 10 § avslogs emellertid, då även annat hinder för beviljande av lagfart ansågs föreligga (hinder enligt 6 § 3 mom. och 8 § 1 st.). Rättsfallet NJA 1963 s. 498 rörde en situation, där A hade överlåtit en fastighet först till B och sedan till C. Därefter söktes på samma inskrivningsdag lagfart å de konkurrerande fången. Frågan var nu, om det av utredningen kunde anses framgå, att det första fånget icke var giltigt — i vilket fall B:s ansökan skulle avslås och C:s beviljas — eller om såväl B:s som C:s rätt borde anses tvistig och tvisten förvisas till särskilt utförande. HD:s majoritet följde den förra linjen. På den grund referatet erbjuder förefaller ståndpunkten åtminstone diskutabel. SvJT 1956 rf s. 48 visar att tomtindelnings avstyckande verkan möjliggör lagfart å del av stadsäga ingående i tomt utan föregående tomtmätning. Om SvJT 1959 rf s. 70 har redan ovan varit tal under rubriken Fastighetsöverlåtelses form och innehåll.

 

N y t t j a n d e r ä t t. De flesta rättsfallen rörande nyttjanderätt ha en övervägande obligationsrättslig karaktär och höra därför icke hemma i denna översikt; se Lejmans översikter av rättsfall om nyttjanderätt till fast egendom i SvJT 1958 s. 14 ff. och 1963 s. 427 ff. Fallet NJA 1955 s. 230, som rörde redovisningsskyldighet för skedd skogsavverk-

668 ÅKE MALMSTRÖMning, när avverkningskontraktet befunnits sakna verkan på grund av dess samband med en ogiltig fastighetsöverlåtelse, har nämnts redan tidigare under rubriken Jordförvärvslagstiftningen. Beträffande rättsfallet NJA 1962 s. 531 hänvisas till avsnittet Fastighetsägares befogenheter ovan. Angående NJA 1962 s. 492 se under Begreppet fast egendom ovan. En fråga om gravrätt behandlas i NJA 1958 s. 728.

 

S e r v i t u t. Även under den nu behandlade perioden ha åtskilliga servitutsfrågor förelegat till prövning i högre instans. Vissa av rättsfallen ha ur olika synpunkter dryftats hos Hillert, Servitut, förmån och last (1960).
    Det kanske kan vara lämpligt att först nämna ett fall, som rörde den härskande fastighetens (dominantens) karaktär ur fastighetsbildningssynpunkt, SvJT 1962 rf s. 55. Frågan var den, huruvida servitutsinteckning kunde meddelas, då den härskande fastigheten (gatumark) icke var registrerad fastighetsenhet. Enligt hovrättens avgörande mötte ej hinder att bevilja den sökta inteckningen. Ståndpunkten motsvarar ett praktiskt behov och synes även rättstekniskt fullt godtagbar. Jfr Hillert, a.a. s. 148—151, och mina anm. i SvJT 1949 s. 39. Om dominantförhållandet vid ett i samband med avvittring tillkommet (ej inteckningsbart) flottledsservitut se NJA 1956 s. 570.
    Anknytningen till härskande fastighet var på ett annat (innehållsmässigt) sätt föremål för prövning i NJA 1955 s. 313, där saken rörde en klausul i ett köpekontrakt, genom vilket kronan hade sålt ett (för turiststation avsett) område att avstyckas från en fastighet belägen inom renbetesfjällens revir och sålunda använd för renskötsel. I denna klausul hade det föreskrivits att för skada, som renar orsakade inom det sålda området, dettas ägare eller innehavare icke ägde rätt till ersättning i annat fall än då den, som hade att vårda renarna, uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet vållat skadan. Kunde servitutsinteckning meddelas till säkerhet för beståndet av detta villkor? Varken inskrivningsdomare eller hovrätten ansåg inteckning kunna ske. HD däremot fann bestämmelsen innebära, att ägaren av det avstyckade området i högre grad än som stadgades i renbeteslagen skulle utan ersättning tåla intrång av renar. Bestämmelsen ansågs därför innefatta servitut, gällande till förmån för stamfastigheten, och kunde sålunda intecknas i det belastade området. Jfr Hillert, a.a. s. 258, 490 m. fl. st. Här må nämnas även SvJT 1956 rf s. 51, där inteckning såsom för servitut vägrades för en klausul om rätt att sätta upp neonskylt.
    NJA 1957 s. 787 gällde frågan, huruvida delägare i en samägd fastighet eller samfälld äga kunde (med avseende å sin andelsrätt) såsom servitut upplåta rätt till vattenkraft och framdragande av kraftledning. I målet förekom en synnerligen omfattande rättslig diskussion, däri bl. a. erinrades om plenimålet NJA 1938 s. 1 angående erkännande av vissa andelsöverlåtelser. Inskrivningsdomaren avgav ett långt yttrande till hovrätten. I HD förelåg ett utförligt utlåtande av prof. Ljungman samt yttranden från lantmäteristyrelsen, vattenfallsstyrelsen, vattenrättsdomarna vid rikets vattendomstolar, häradshövdingeföreningen

SVENSK RÄTTSPRAXIS. SAKRÄTT 1955—1963 669och Svenska vattenkraftföreningen. I alla instanser avslogs inteckningsansökningen, ehuru icke utan meningsskiljaktigheter i hovrätt och HD (där två jr ville tillåta inteckning). Att här närmare behandla den invecklade problematiken i fallet låter sig icke göra. Utgången är juridiskt väl förklarlig. Den innebär emellertid att domstolarna underkänt en avtalstyp, som icke så sällan kommit till användning, och domstolarnas ståndpunkt synes medföra vissa olägenheter för kraftföretagarna. En ingående diskussion av fallet förekommer hos Hillert, a.a. s. 352—386 m. fl. st.
    I NJA 1958 s. 596 prövades frågan huruvida ett skogsfångsservitut hade blivit förbehållet vid försäljning (1892) av den tjänande fastigheten. Såsom det tidigare fallet NJA 1944 s. 625 visar (jfr min anm. i SvJT 1949 s. 40), har man i praxis icke ställt särskilt stränga krav på de omständigheter, som skola anses innebära förbehåll om ett servituts bestånd. I 1958 års fall kom HD dock till resultatet att det icke visats att det mellan köpare och säljare var avsett att servitutet fortfarande skulle bestå, varför detta hade upphört att gälla redan 1892.
    Rörande andra servitut än rättshandlingsservitut må följande fall påpekas. NJA 1956 s. 570 har redan nämnts. Fallet gällde en flottningsrätt som förbehållits kronan vid avvittring och som av HD uppfattades som ett servitut till förmån för kronans skogsfastigheter i trakten. Då för beståndet av denna rätt icke fordrades inteckning, ansågs inteckning för densamma ej få ske. NJA 1962 s. 95 avsåg en tvist, vid förrättning för utbrytande av servitut, rörande omfattningen av den rätt till skogsfång, som tillkom en fastighet å rekognitionsskog. Fallet NJA 1962 s. 114 gällde frågan om verkan av en år 1934 — således efter jorddelningslagens ikraftträdande — gjord avsägelse av skogsfångs- och mulbetesservitut, som av ålder tillkom ett hemman. Avsägelsen ansågs sakna verkan. I NJA 1962 s. 704 gällde saken innebörden av ett vägservitut bildat vid förrättning enligt ensittarlagen och berörande ängsmark ingående i de s. k. backafallen på Ven. Slutligen må bland servitutsfallen påpekas SvJT 1955 rf s. 58: innehavare av servitut innefattande rätt att taga ved till husbehov fick ej, om han eldade med koks, sälja den ved han avverkat på den tjänande fastigheten.

 

F ö d o r å d. Under denna rubrik må erinras om fallet NJA 1961 s. 511, omnämnt ovan på tal om jordförvärvslagstiftningen.

 

F o r d r i n g s i n t e c k n i n g. Det torde vara tillräckligt att här i korthet redovisa ett antal fall, berörande spridda inteckningsrättsliga frågor.
    I fallet NJA 1960 s. 588 söktes inteckning i områden — ej för sig bestående fastigheter — som utgjorde administrativt bildad tomt. Då tomten icke var rättsligen bestående, avslogs ansökningen (jfr NJA 1943 s. 734 och SvJT 1949 s. 41). I detta sammanhang kan nämnas SvJT 1963 rf s. 41: sedan ansökan om lagfart å ett enligt jorddelningslagen avstyckat område förklarats vilande i avbidan på bl. a. faststäl-

670 ÅKE MALMSTRÖMlelse å avstyckningsförrättningen, har samtidigt gjord ansökan om inteckning i området ansetts skola enligt 12 § 2 st. inteckningsförordningen förklaras vilande (och ej avslås). Rättsfallet SvJT 1963 rf s. 27 avsåg inteckningsansvaret vid sammanläggning. Rättsfallet NJA 1955 s. 325 gällde ett köpeavtal angående fast egendom, enligt vilket köpesumman till en del skulle erläggas genom att köparen övertog ansvaret för viss gäld. Köparen åtog sig detta ansvar, men borgenären vägrade att godtaga honom som gäldenär i säljarens ställe. Då säljaren sålunda icke blev fri från sitt ansvar, ansågs han berättigad att i fastigheten få inteckning för ogulden köpeskilling. NJA 1963 s. 203 avsåg bestämmande av det inteckningsbelopp, efter vilket en enligt 1927 årslag till förmån för brandförsäkringsbolag meddelad inteckning till förmånsrätten skulle gälla. När sagda inteckningsbelopp bestämdes, ansågs att undantag icke skulle göras för inteckning som helt eller delvis tillkom fastighetsägaren själv (ägarhypotek). Om rättsfallet NJA 1956 s. 739 hänvisas till avd. Lös egendom ovan.
    Av övervägande exekutionsrättsligt intresse äro fallen SvJT 1958 rf s. 24 och SvJT 1958 rf s. 28.

 

A l l m ä n n a  i n s k r i v n i n g s r ä t t s l i g a  f r å g o r. Fallet NJA 1961 s. 782 rörde fråga om rättelse av fel i fastighetsbok, som uppkommit i samband med uppläggandet av boken. Fallet belyser möjligheten att använda 7 § lagen om uppläggande av nya fastighetsböcker på landet. I NJA 1959 s. 326 förelåg fråga om fastighetsbokens vitsord rörande vad som förekommit å inskrivningsdag i domkrets, där aktsystem i inskrivningsärenden införts. En ansökan om inteckning för ogulden köpeskilling hade inkommit före inskrivningsdagen den 15 juni och införts i dagboken för nämnda dag. Det beslöts att bereda fastighetsägaren tillfälle att inkomma med yttrande i ärendet. Införing i fastighetsboken skedde icke. Ärendet redovisades även i dagboken för inskrivningsdagen den 29 juni, men där antecknades att ärendet utginge och överfördes till inskrivningsdagen den 13 juli. Ärendet upptogs sedermera den 13 juli, varvid inteckningen beviljades och det i fastighetsboken angavs, att inteckningen var sökt och beviljad sistnämnda dag (som föll efter utgången av den i JB 11:2 stadgade tiden). HD fastslog (enhälligt), att lagstiftningen om aktsystem måste anses innebära, att fastighetsboken har sådant vitsord, att en inskrivningsansökan icke kan betraktas som upptagen å inskrivningsdag, med mindre inskrivning i anledning av ansökningen skett i fastighetsboken; ansökningen kunde följaktligen ej anses gjord tidigare än den 13 juli. Avgörandet innebär ett viktigt memento beträffande proceduren i inskrivningsärenden. I hovrättsfallet SvJT 1955 rf s. 3 ansågs, att vid talan mot beslut i inskrivningsärende besvärstiden skulle räknas från den dag, då expedition i ärendet hålles tillgänglig för sökanden.