Några inskrivningsrättsliga problem rörande dödsbogemenskapen
I en i SvJT publicerad uppsats1 framhålles att praxis att bevilja dödsbo lagfart å den efterlevande makens giftorättsgods vore felaktig. Efterlevande maken vore därjämte fri i sin förfoganderätt över denna egendom, varför GB 6:4 icke skulle vara att tillämpa efter frånfället. I förstnämnda avseende har författaren stöd av ett åberopat hovrättsavgörande.2 Utöver hans motivering i övrigt kan kanske ytterligare material anföras.
Författaren säger att »lagstiftaren har vid skrivningen av motiven nöjt sig med en generell hänvisning av innebörd, att GB 12:4—7 innehåller regler som till sitt innehåll fullkomligt överensstämmer med reglerna i kap. 9, 10 och 11. Denna hänvisning ger onekligen stöd för uppfattningen att GB 6:4 ändock skulle vara tillämplig vid dödsfall. »Det torde emellertid vara tveksamt om detta uttalande i förarbetena bör tolkas som författaren gjort; kap. 9—11 innehåller icke någon med GB 6:4 jämförlig bestämmelse varför motivens hänvisning till kap. 9—11 knappast kan utsäga något om tillämpligheten av GB 6:4 efter dödsfall. Att sistnämnda lagrum ändock skulle äga relevans i de i kap. 9—11 angivna situationerna innebär icke att en hänvisning till dessa kapitel omfattar även GB 6:4. Det torde vara naturligt att efter makes död tillämpa endast de i kap. 12 upptagna reglerna, varibland icke återfinnes någon bestämmelse med liknande innehåll som den för situationen under makarnas livstid avsedda regeln i GB 6:4. Den önskan att främja samråd mellan äkta makar, som återfinnes i motiven till lagbestämmelsen, kan nog icke utan starka skäl antas vara utsträckt till att gälla även förhållandet mellan den efterlevande och den avlidnes övriga rättsinnehavare. Dessa senare har för övrigt visst skydd i GB 12:6. Författaren åberopar ÄB 20:4 till intäkt för att den efterlevande makens giftorättsgods icke ingår i dödsboet efter den först avlidne. Detta lagrum stöder onekligen hans åsikt, ty man kan fråga sig — därest detta giftorättsgods antas ingå i dödsboet — varför en särskild regel ges i paragrafens andra stycke av det innehållet att jämväl den efterlevande makens egendom skall antecknas i vissa fall. Det kan vara av intresse att i korthet redovisa förarbetena till denna bestämmelse.
Då nya GB infördes ändrades äldre ÄB 9:1. Lagberedningen yttrade i sitt betänkande att enligt förslaget skulle vardera maken ha sin egendom och att det därför kunde synas, som om bouppteckningen ej borde upptaga mer än den egendom, som tillhört den avlidne. Emellertid borde bouppteckningen omfatta jämväl den efterlevandes giftorättsgods
med hänsyn till bouppteckningens uppgift att utgöra grunden för bodelningen mellan den efterlevande maken och arvingarna.3
I lagrådets yttrande över förslaget till lag om boutredning och arvskifte, 3:4 (numera ÄB 20:4), framhölls att bouppteckning skulle innehålla en förteckning å boets och, om efterlevande make funnes, dennes tillgångar och skulder.4 I detta uttalande — liksom blivit fallet vid lagtextens utformning — markeras skillnaden mellan dödsboets tillgångar, förvaltade av dödsbodelägarna (varibland i vissa fall efterlevande make), och den efterlevandes tillgångar, varöver rådighet och förvaltningsrätt fortfarande tillkommer denne jämlikt GB 12:4.
I ÄB 18:1 stadgas att dödsboförvaltningen skall avse den dödes egendom. Av GB 6:1 och 12:4 torde kunna slutas att den efterlevandes giftorättsgods är dennes egendom och icke den avlidnes.
Bestämmelserna om att den efterlevande makens egendom skall upptas i bouppteckningen kan sålunda icke innebära att den ingår i dödsbomassan. I doktrinen har också klart angivits att orsaken till att ifrågavarande egendom antecknas är hänsyn till förvaltningens anordnande. Det gäller med andra ord att särskilja vad som ingår i dödsboets förvaltningssfär och vad som ingår i den efterlevandes. Vidare har bestämmelserna motiverats av behovet av utredning om makarnas gäldsförhållanden liksom av den blivande bodelningen.5 En författare anför: »Den åtskillnad i rättsligt avseende som — — — råder mellan de båda makarnas egendom såsom skilda förmögenhetsmassor, fortbestår även efter ena makens död. Härav följer att dödsboet efter en arvlåtare, som vid sitt frånfälle varit gift, icke kommer att omfatta den efterlevande makens egendom; däremot ingår i dödsboet den avlidnes giftorättsgods även till den del det är föremål för den efterlevandes giftorätt. — — — Upprätthållandet av denna åtskillnad mellan de båda makarnas förmögenhetsmassor är av vikt även för tredje man, i synnerhet borgenärer, enär därigenom förebygges förskjutning av de förmögenhetsmassor, som i första hand kunna tillgripas för den ena eller andra makens gäld.»6
Ljungwaldh hävdar emellertid: »Uti boet efter avliden make ingår även den efterlevandes giftorättsgods. Förrän bodelning skett vet man sålunda icke, vem som är behörig att verkställa en försäljning av densamma.»7
Ovan nämnda hovrättsavgörande torde slutgiltigt ha löst frågan vid det förhållandet att i lagtext och förarbeten intet stöd ges för att anse dödsbo äga rätt att förvalta den efterlevandes giftorättsgods på sätt som om det ingick i kvarlåtenskapen, utan tvärtom dessa rättskällor talar för den motsatta ståndpunkten.
Av vikt är att söka fastslå hur man i bouppteckningen efter den först avlidne maken bör redovisa egendoms- och giftorättsförhållandena. Förutsätter man att all makarnas egendom var giftorättsgods blir behållningen i dödsboet hälften av deras behållna giftorättsgods. Sådan hälftendelning får dock icke ske på annat sätt än att först förtecknas den avlidnes giftorättsgods, d. v. s. dennes egendom. Därefter synes i bouppteckningen böra anmärkas om makarnas inbördes giftorättsanspråk föranleder en ökning eller minskning i boets siffermässigt uttryckta behållning. Sådan ökning eller minskning får visserligen icke något sakrättsligt innehåll före den kommande bodelningen men de bakomliggande anspråken måste anses ha ett förmögenhetsvärde och ur den synpunkten böra beaktas vid bestämmandet av kvarlåtenskapens storlek. Härvid är det ju även av stor vikt att den efterlevandes giftorättsgods antecknas och värderas.
Emellertid har utvecklingen gått därhän att i bouppteckningarna i regel icke anges vardera makens egendom för sig utan den upptas som en enhet varav hälften utföres av varje post såsom den avlidnes.8 Detta förfarande, som en gång motiverats av äldre GB, kan icke anses riktigt då makarnas egendomsförhållanden är att bedöma enligt nya GB. Bidragande orsak torde ha varit svårigheten i vissa fall att avgöra vem av makarna som förvärvat med äganderätt, jämte den omständigheten att registreringsmyndigheten för arvsskattens beräkning utför en s. k. schematisk bodelning. När nu makarnas egendom framställes som en enhet får emellertid detta synsätt icke förvilla bilden. Inskrivningsdomaren kan blott ge dödsboet lagfart på vad den avlidne med äganderätt innehade av fast egendom.
I den uppsats som närmast föranlett detta inlägg berördes den situationen att efterlevande maken meddelats lagfart å sitt fång under bådas livstid. Läget kan icke bedömas vara annorlunda beskaffat för att lagfart ännu icke sökts vid frånfället. Några typfall må anmärkas.
Söker dödsboet eller annan lagfart för den avlidne och framgår det av fångeshandlingen att den avlidne ensam förvärvat — t. ex. så att andra maken icke är nämnd — bör fastigheten anses vara den avlidnes giftorättsgods oavsett om den i bouppteckningen icke uttryckligen angivits som sådan. Vid detta förhållande ingår fastigheten i dödsboet. Om läget i övrigt är detsamma men i bouppteckningen uppgivits att fastigheten helt eller delvis är den efterlevandes giftorättsgods, bör kanske undersökas bakomliggande omständigheter. Väl skall lagfart i ärendet meddelas den avlidne då ju fångeshandlingen är utställd på honom men någon dödsbolagfart torde icke kunna ges utan rättelse av bouppteckningen. Härvid bör beaktas möjligheten av ett fång makarna emellan, t. ex. köp, som ännu icke lagfarits. Utan rättelse kan dödsboets fång icke anses styrkt.
Om den efterlevande maken erhållit eller skall erhålla lagfart, kan dödsboet icke meddelas lagfart blott för att fastigheten redovisats i
bouppteckningen utan angivande av rätt ägare eller med angivande av den avlidne som ägare. Dödsboet måste styrka fångesmannens laga åtkomst.
Har makarna gemensamt erhållit lagfart, bör inskrivningsdomaren ha rätt att presumera att de äga lika del. Har makarnas egendom i bouppteckningen sammanförts utan angivande av varderas giftorättsgods, erhåller dödsboet alltså lagfart blott å hälften av den för makarna gemensamt lagfarna egendomen. Den efterlevande maken skulle fritt förfoga över sin del utan att behöva söka lagfart ånyo. Enär samäganderättslagen är tillämplig9 kan emellertid kanske tänkas situationer då dödsboet förmår styrka att den avlidne förvärvat en större andel. Härvid kan då icke godtas att själva bouppteckningen saknar uppgift därom.
Har dödsbodelägarna i bouppteckningen redovisat den efterlevandes giftorättsgods såsom ingående i dödsboet, torde felaktigheten i det avseendet icke utgöra något hinder för att arvinge genom arvskifte erhåller egendomen. Vid den arvskiftet föregående bodelningen kan ju den efterlevande maken underlåta att utnyttja sina rättigheter jämlikt GB 13:13 och egendomen på så sätt tillföras dödsboet.
Ovan har berörts s. k. nya äktenskap och dödsbon. Därest äldre GB är att tillämpa å makarnas äktenskap blir rättsläget helt annorlunda. Redan före tillkomsten av lagen om boutredning och arvskifte förefanns stadgad praxis av den innebörden att i dödsboet efter den först avlidne ingår all boets samfällda egendom, den avlidnes enskilda egendom och sådan den efterlevande makens enskilda egendom som denne icke ägt råda över.10 I dylikt fall torde alltså dödsbodelägarna vara berättigade att erhålla s. k. gemensam dödsbolagfart även å sistnämnda egendom. Det förtjänar att påpekas att då den efterlevande maken i dylikt fall är delägare i boet bör han anses vara det även i förhållande till den avlidnes enskilda egendom.11 I överensstämmelse härmed bör den efterlevande maken ingå bland dem som erhåller personlig lagfart i egenskap av dödsbodelägare.
Genom införande av lagen om boutredning och arvskifte kodifierades ovannämnda praxis. I nya ÄB har härvidlag ingen ändring skett beträffande äldre äktenskap. Föreligger nytt äktenskap men sådant dödsbo varå äldre lag är tillämplig är likaledes den efterlevande maken dödsbodelägare under sedvanliga förutsättningar.12
Även några andra frågor rörande tillämpningen av lagfartsförordningen eller äldre författning å dödsboförhållanden före 1934 torde kunna vara av mer allmänt intresse.
När delägarna i ett gammalt dödsbo erhållit gemensam lagfart innebär detta icke att envar av dem äger förfoga över viss andel i boets fastighet. Avhänder sig någon av delägarna sin andel icke i boet utan i fastigheten, bör detta icke godtagas av inskrivningsdomaren om icke fång genom arvskifte kan visas.13 Anser man nu rättsläget vara sådant måste man emellertid troligen acceptera att successionen inom dödsbodelägarnas led sker på samma sätt som i nya dödsbon. Härvid skulle då gälla att avliden delägares dödsbo inträder som den avlidnes rättsinnehavare. Därvid är dess legitimationshandling bouppteckningen efter den sist avlidne. Vid en försäljning från det första dödsboet är alltså den senare avlidnes dödsbodelägare behöriga att teckna köpehandlingar o. d. och inskrivningsdomaren bör godtaga detta trots att i lagfartsrummet blott återfinnes den senare avlidnes namn — icke hans dödsbo. Ty skulle inskrivningsdomaren kräva att sistnämnda dödsbo först erhölle lagfart å den avlidnes andel vore därigenom troligen nödvändigt att »utbryta» en till storleken bestämd andel ur dödsbomassan; härvid har inskrivningsdomaren emellertid just föregripit ett arvskifte.
I denna situation finns möjligen en annan lösning därest man anser sig beträffande äldre dödsbo böra medge att när delägare där avlider dennes dödsbo erhåller lagfart å den avlidnes andel: I stället för att utbryta en bestämd andel såsom den dödes skulle inskrivningsdomaren kanske kunna meddela ny gemensam lagfart för samtliga delägare varvid den avlidnes delägare ersätter honom.
Denna lösning har — beträffande det förhållandet att en av delägarna sålt sin andel i dödsboet — uppmärksammats i doktrinen men
i sådant fall icke ansetts godtagbar.14 Själva frågeställningen har samband med den före tillkomsten av lagen om boutredning och arvskifte förda diskussionen om dödsbogemenskapens rättsliga innebörd; därmed avsågs främst frågan om dödsbo vid dåvarande tidpunkt vore att anse som juridisk person vars delägare kunde växla utan att detta berörde den juridiska personens status.
Mycket talar för att man vid tillämpningen av lagfartsförordningen — eller den äldre författning som kan vara relevant — bör kunna godtaga den äldre dödsbogemenskapen såsom i vissa avseenden en juridisk person, eller rättare sagt att den i vissa situationer innehar ett större eller mindre antal befogenheter vilka man eljest under samlingsnamnet »juridisk person» förknippar med t. ex. dödsbogemenskap enenligt nutida lag. Sålunda kan arvinge före arvskiftet icke förfoga över någon bestämd andel i de i dödsbomassan ingående objekten.15 Den omständigheten att han jämte de andra delägarna personligen erhållit gemensam lagfart å en boets fastighet kan icke öka hans befogenheter härvidlag. Då ur denna synpunkt dödsbomassan är undantagen den enskilde delägarens förfoganderätt är det lämpligt att anse att en meddelad gemensam lagfart äger giltighet oavsett delägarnas växling. Principiellt synes det då onödigt att — som blir innebörden av den alternativa lösningen — meddela ny personlig lagfart för delägarkretsen enbart av det skälet att en av dem efterträtts av sina rättsinnehavare. I sådant fall skulle även uppstå vissa problem vid beräkningen av lagfartens rättsverkningar; skall dessa räknas från den först eller den sist meddelade lagfarten? Eller skall man rent av räkna med tidpunkter som är olika för olika delägare? Det rimligaste vore väl att räkna från den först meddelade lagfarten eftersom den enskilde delägaren icke kan förfoga över någon bestämd del av dödsbomassan. I så fall finns inga rimliga skäl för att kräva ny gemensam lagfart.
Det har enligt äldre rätt varit tveksamt huruvida dödsbodelägare varit behörig att förfoga över en bestämd andel i boets fastighet före arvskiftet. Frågan skall blott i korthet behandlas då den icke torde ha större aktualitet nu för tiden.16
Rättsfall i frågan är sparsamt förekommande och måste vad beträffar mål vari bördköp yrkats17 bedömas med försiktighet eftersom då gällande regler därom på visst sätt kunde sägas kräva ett beräknande av andelar i fastigheten även före skiftet. Emellertid har HD i ett dylikt fall år 1853 fällt ett avgörande som — vid studium av tillgänglig praxis — måste betecknas som en vändpunkt. I detta bördsmål18 förklarades bördstalan vilande i avvaktan på att arvskifte företogs till bestämmande av andelarnas storlek i boets fastigheter. Trots enstaka avgöranden som tyder på en motsatt ståndpunkt19 kan sägas att denna tankegång därefter följts i praxis.20 Före nämnda tidpunkt får dock inskrivningsdomaren överväga att godtaga köpebrev varigenom arvinge utan föregående arvskifte avhänt sig sin »andel» i en boets fastighet; det måste medges att praxis talar för en sådan lösning även om rättsläget är synnerligen oklart.21 Den praxis som föreligger beträffande arvskiftes form22 kan icke med säkerhet sägas innebära att arvskifte fordrades under 1800-talet ty den uppfattningen framskymtar i en del rättsfall liksom i doktrinen23 att arvskifte förändrade det andelstal i fastigheten som förelåg före arvskiftet; med en sådan uppfattning är det klart att man måste ställa vissa formkrav på skiftet när sådant fö-
rekommit.24 Doktrinen25 mot slutet av 1800-talet och början av 1900-talet synes förkasta tanken på en andel i dödsboets fastighet före skiftet åtminstone vad avser dåtida rättsläge. K. G. S. Sandström