Tionde Haagkonferensen. Haagkonferensen för internationell privaträtt sammanträdde till sin tionde session under tiden 7—28 okt. 1964. Vid konferensen var 19 europeiska stater representerade (från Östeuropa endast Jugoslavien) samt Förenade Arabrepubliken, Israel, Japan och Amerikas Förenta Stater. Från Sverige deltog justitierådet Sigurd Dennemark, prof. Lars Welamson, byrådirektören i UD Vidar Hellners samt hovrättsassessorn Eric Essén. Övriga nordiska delegerade var: från Danmark prof. O. A. Borum, byretsdommer J. Bangert och fuldmægtig i justitsministeriet O. Due, från Finland hovrättspresidenten Y. J. Hakulinen, prof. H. Jokela, ambassadören A. A. Thesleff och vicekonsuln O. Väinölä samt från Norge höyesterettsdommer H. Bahr och ekspedisjonssjef S. Rognlien.

74 NOTISER    Liksom vid de tre närmast föregående konferenserna (SvJT 1952 s. 1631957 s. 73 och 1961 s. 71) utsågs den holländske professorn J. Offerhaus till president vid konferensen. Till vicepresidenter valdes fransmannen L. Julliot de la Morandière, f. d. dekanus vid juridiska fakulteten i Paris, statssekreteraren i tyska justitiedepartementet A. Bülow, prof. Borum, den italienske domaren vid EEC-domstolen R. Monaco samt presidenten vid samma domstol, luxemburgaren L. Hammes. Generalsekreteraren vid Haagkonferensens permanenta byrå M. H. van Hoogstraten tjänstgjorde som konferensens generalsekreterare.
    I sitt hälsningsanförande hyllade Offerhaus särskilt f. d. justitierådet Algot Bagge för dennes insatser på den internationella rättens område.
    Konferensarbetet fördelades, liksom vid föregående konferens, på fem kommissioner. I den första kommissionen behandlades, under ledning av den luxemburgske riksåklagaren A. Huss, frågan om erkännande och verkställighet av utländska domar i förmögenhetsrättsliga mål. Trots att frågan noga förberetts i en specialkommitté hann kommissionen inte utarbeta en färdig konventionstext, varför det beslöts att arbetet senast inom två år skulle fortsättas och avslutas vid en extraordinär session.
    Den andra kommissionen, vars arbete leddes av den österrikiske professorn F. Schwind, sysslade med frågor rörande internationell adoption. Det av kommissionen utarbetade konventionsförslaget upptar regler rörande behörig myndighet, tillämplig lag, procederet, ogiltigförklaring och hävande samt erkännande men saknar, i motsats till det förberedande utkastet (kommenterat av Dennemark i SvJT 1963 s. 467 ff), regler om rättsverkningarna av adoption.1

    Den tredje kommissionen utarbetade under ordförandeskap av den schweiziske federale domaren A. Panchaud en konvention om delgivning av judiciella och extrajudiciella handlingar i civilmål. Konventionen är avsedd att ersätta motsvarande bestämmelser i 1905 och 1954 års konventioner angående vissa till civilprocessen hörande ämnen av internationell natur. De viktigaste nyheterna är dels en förenkling av gällande system genom inrättande i varje land av ett mottagande centralorgan med uppgift att ombesörja delgivning och utfärda delgivningsbevis, dels — enär det visat sig ogörligt att utarbeta uniforma materiella regler om delgivning — införande av sanktioner mot fiktiva delgivningar.
    Arbetet i den fjärde kommissionen leddes först av f. d. domaren i den franska Cour de Cassation G. Holleaux och senare av den franske professorn H. Batiffol. Som rapportör fungerade prof. Welamson. Kommissionen sysslade med frågor om gemensamma regler om giltighet och verkan av prorogationsavtal i internationellt förmögenhetsrättsliga mål.
    I den femte kommissionen, där den engelske professorn R. H. Graveson var ordförande och höyesterettsdommer Bahr vice ordförande, behandlades förberedelsevis frågan om erkännande av hemskillnads- och äktenskapsskillnadsdomar. Man beslöt föreslå tillsättandet av en specialkommission med uppgift att till nästa Haagkonferens utarbeta ett konventionsutkast i ämnet. Det framhölls att konventionen borde vara »dubbel», d. v. s. innehålla reg-

 

    1 Konventionsförslaget återges ovan s. 31 ff. Red.

NOTISER 75ler såväl om jurisdiktionskompetens och tillämplig lag som om erkännande av utländska domar.
    Efter ett särskilt i konferensens slutskede forcerat arbete i de skilda kommissionerna antog konferensen förslag till tre konventioner, nämligen rörande 1) »la compétence des autorités, la loi applicable et la reconnaissance des décisions en matiére d'adoption», 2) »la signification et la notification des actes à l'étranger en matière civile ou commerciale» samt 3) »les accords d'élection de for».
    I slutakten intogs dessutom vissa beslut och önskemål rörande konferensens framtida uppgifter. Som ovan nämnts skall arbetet på en konvention om erkännande och verkställighet av utländska domar i förmögenhetsrättsliga mål avslutas vid en extraordinär session inom två år varjämte frågan om erkännande av hemskillnads- och äktenskapsskillnadsdomar kommer att behandlas vid konferensens nästa ordinarie session år 1968. Beträffande arbetsprogrammet i övrigt överlämnades åt den nederländska Commission d'Etat och permanenta byrån att överväga lämpligheten av att vid kommande sessioner behandla följande frågor: jurisdiktionskompetens och tilllämplig lag i skadeståndsmål; internationellt skydd för individen, särskilt i vad avser privatliv och ära; sådana underhållsfrågor som icke omfattas av 1956 års konvention om tillämplig lag beträffande familjerättslig skyldighet att bidraga till barns underhåll och 1958 års konvention om erkännande och verkställighet av beslut i fråga om sådan underhållsskyldighet; internationellt erkännande av intern adoption; revision av kapitlet om bevisupptagning i 1954 års civilprocesskonvention; internationella successionsrättsliga frågor, särskilt dödsboförvaltning och danaarv; revision av 1902 års giftermålskonvention samt, på svenskt förslag, erkännande och verkställighet av domar meddelade vid forum prorogatum, vilken fråga lämnats öppen i den ovannämnda konventionen om giltighet och verkan av prorogationsavtal i internationella förmögenhetsrättsliga mål.
    I anledning av önskemål från amerikanskt håll att resultaten av konferensens arbete borde utformas på samma sätt som inom konferensens amerikanska motsvarighet, the National Conference of Commissioners on Uniform State Laws, beslöt konferensen rikta en hemställan till permanenta byrån att för medlemsstaternas bruk utarbeta modellagar (lois modèles) på grundval av de vid sessionen antagna konventionerna. E. E.