En fråga om reformatio in pejus
Av hovrättsassessorn docent THORSTEN CARS
Högre rätt må enligt 51: 25 och 55: 15 RB på talan av den tilltalade eller av åklagaren till dennes förmån icke döma till brottspåföljd, som är att anse såsom svårare än den, vartill lägre rätt dömt. Om talan däremot fullföljes endast av åklagaren till men för den tilltalade, följer e contrario av anförda stadganden, att lägre rätts dom kan ändras till förmån för den tilltalade. Detta är också väl förenligt med »straffprocessens allmänna grundsats om domstolens plikt att söka nå det materiellt riktiga resultatet i varje mål».1 Det förbud mot reformatio in pejus, som uppställts till förmån för den tilltalade, utgör således egentligen ett avsteg från denna grundsats och har motiverats endast av billighetsskäl.
Även bortsett från detta undantag är emellertid den grundläggande regeln om domstolens skyldighet att åstadkomma en såvitt möjligt materiellt riktig dom ej att tillämpa i full utsträckning vad gäller högre rätt. PLB anför sålunda, att omprövning av den överklagade domen »icke bör ske i vidare mån än det kan antagas, att överrätten äger tillgång till erforderligt material för sitt avgörande. En fullständig omprövning av underrättens dom måste därför leda till att hela den vid underrätten förebragta utredningen ånyo framlägges vid högre rätt. — — — Överrättsförfarandet skulle härigenom erhålla en helt annan gestaltning än den nuvarande fullföljdsprocessen och närma sig ett underställningsförfarande.»2
I överensstämmelse med denna uppfattning stadgas i 51: 24 st. 2 RB, att vadekäranden ej äger ändra sin vadetalan att gälla annan gärning än den som avses i vadeinlagan. Detta stadgande synes — sammanställt med regeln i 30: 3 RB att dom ej må avse annan gärning än den för vilken talan om ansvar i behörig ordning förts — innebära, att tilltalad, som av lägre rätt fällts till ansvar för mer än en gärning men fullföljt talan endast beträffande en av åtalspunkterna, icke kan i högre rätt, exempelvis under huvudförhandlingen, genom att bestrida ansvar i fråga om andra gärningar än den som avses i vadeinlagan få lägre rätts dom även i dessa delar omprövad. A fortiori bör icke, då åklagaren ensam fullföljer talan mot en underrättsdom, varigenom den tilltalade fällts till ansvar endast för vissa av de med åtalet avsedda gärningarna, med yrkande om helt bifall till åtalet, den tilltalade i högre rätt genom att bestrida ansvar även beträffande de brott, för vilka han dömts av underrätten, kunna uppnå omprövning av dennas dom och eventuellt ogillande av åtalet även i dessa delar. Vill den tilltalade uppnå angivna syfte, måste han själv överklaga domen.3
Såsom framgår av PLB:s ovan återgivna uttalande är anledningen till denna reglering främst av processekonomisk art. Rättegången i högre rätt skall vara begränsad av parts yrkanden i fullföljdsinlagan och man skall icke behöva riskera att målet sväller ut till oförutsedda proportioner. Ur rättssäkerhetssynpunkt vore det däremot endast en fördel om högre rätt hade frihet att till tilltalads förmån ompröva även sådana delar av målet, vari talan icke blivit formellt fullföljd. Framställdes yrkande i sådant hänseende under huvudförhandlingen eller kort tid dessförinnan, kunde ju förhandlingen uppskjutas till ett senare tillfälle om erforderlig utredning icke funnes tillgänglig.
När det gäller i behörig ordning fullföljda delar av målet behöver rättssäkerhetssynpunkter emellertid icke komma i konflikt med processekonomiska överväganden. Det material som krävs för prövning av åklagarens ändringsyrkande är i regel tillräckligt även för att avgöra om straffet bör nedsättas eller den tilltalade rentav frikännas och någon utvidgning av processen behöver icke föranledas därav.4
Man kan nu fråga sig om det angivna ändamålet med begränsning av prövningsrätten i högre instans uppnås i praktiken. Om åklagaren fullföljer talan mot lägre rätts dom med yrkande om straffskärpning, kan högre rättsänka straffet eller helt frikänna den tilltalade. Och har talan fullföljts av den tilltalade med yrkande om straffnedsättning eller villkorlig dom, är högre rätt likaså oförhindrad att helt frikänna honom.5 Det sagda torde gälla även i det fallet att åklagaren eller den tilltalade vid sidan av yrkande om bifall till, respektive ogillande av, åtalet i fråga om viss gärning har ett allmänt yrkande beträffande straffmätningen. Sålunda brukar tilltalad, som fullföljer talan med yrkande om befrielse från ansvar endast för viss eller vissa av de gärningar han blivit dömd för, regelmässigt begära att straffet i vart fall måtte nedsättas och/eller i förekommande fall villkorlig dom eller skyddstillsyn ådömas. Något fullständigt återupptagande av den vid den lägre rätten förebragta utredningen lärer i sådana fall icke förekomma annat än såvitt avser de gärningar, för vilka ansvar bestritts i fullföljdsinlagan. Vanligen handlägges målet i icke bestridda delar på det sättet att åklagaren läser upp den i stämningsansökan intagna gärningsbeskrivningen, eventuellt kompletterad med en summarisk sakframställning, varefter den tilltalade tillfrågas om de av åklagaren lämnade uppgifterna är riktiga. I högre rätt torde man för övrigt ej sällan sakna tillgång till hela den bevisning, som i dessa delar förebragts i lägre rätt, t. ex. målsägande- och vittnesutsagor.6 Skulle den tilltalade vid huvudförhandlingen bestrida ansvar i annat hänseende än som skett i fullföljdsinlagan, kan det således inträffa att huvudförhandlingen måste inställas och erforderlig utredning införskaffas innan rättens prövning kan slutföras, ty denna prövning avser ju i förevarande fall även frågan om den tilltalade över huvud skall fällas till ansvar för de brott, för vilka han dömts av lägre rätt.
Låt oss emellertid antaga, att en tilltalad av lägre rätt fällts till ansvar för två olika gärningar och fullföljt talan endast i fråga om den ena men
— till följd av förbiseende — underlåtit att uttryckligen yrka att straffet i varje fall måtte nedsättas. Under huvudförhandlingen i högre rätt framkommer — exempelvis genom erkännande av en därstädes hörd person som den tilltalade velat skydda — att den senare uppenbarligen icke är skyldig till något av brotten eller att gärningarna uppenbarligen ej är straffbara. Hur skall rätten förfara i detta fall? Formellt riktigast kan måhända synas vara att frikänna den tilltalade från ansvar för den gärning, beträffande vilken talan fullföljts, och nedsätta det för bägge gärningarna av lägre rätt utmätta gemensamma straffet till den enligt strafflatituden för det andra brottet lindrigaste påföljden. Denna lösning förefaller emellertid onöjaktig, den lindrigaste påföljden kan ju vara ett längre frihetsstraff (se dock 33: 4 sista stycket BrB). Visserligen kan man utgå från att åklagaren i ett sådant fall omedelbart anmälde förhållandet för riksåklagaren, som skulle ansöka om resning i målet och utverka ogillande av åtalet i dess helhet. Bland annat ur processekonomisk synpunkt verkar en dylik omgång dock vara onödig när målet ännu är föremål för prövning i ordinär väg.7 I detta fall finnes ju icke någon enskild motpart, vars intressen måste beaktas.
Den såväl praktiskt som principiellt mest tilltalande lösningen av ifrågavarande problem synes därför vara att rätten omedelbart ogillar åtalet i dess helhet. De inledningsvis redovisade ändamålssynpunkterna bakom 51: 24 st. 2 RB är ej aktuella i detta fall. Någon omständlig bevisupptagning, som kan snedvrida huvudförhandlingen, är det ju icke fråga om. Den tilltalade torde för övrigt i fall som det förevarande alltid kunna förutsättas vara missnöjd även med det utmätta straffet. Att endast emedan denna den tilltalades uppfattning av förbiseende ej kommit till explicit uttryck i fullföljdsinlagan underlåta att ogilla åtalet i dess helhet, förefaller något formalistiskt i beaktande av att ett i fullföljdsinlagan — kanske rent rutinmässigt — tillagt andrahandsyrkande om straffnedsättning, såsom ovan påpekats, berättigar den tilltalade att i högre rätt få hela målet omprövat med eventuella komplikationer av betydande slag i utredningshänseende.
HD har för icke så länge sedan haft problemet uppe till bedömande i rättsfallet NJA 1963 s. 39, där omständigheterna var följande. Sedan underrätt dömt tilltalade, som umgåtts ovarsamt med sprängämne, för allmän farlig vårdslöshet och vållande till kroppsskada till dagsböter samt ålagt dem att utgiva skadestånd till målsäganden, fullföljde de tilltalade talan mot domen med yrkande att befrias från ansvar för vållande till kroppsskada samt skyldighet att utge skadestånd. Hovrätten, som fann de tilltalade ej kunna undgå ansvar för vållande till kroppsskada, jämkade skadeståndet samt fastställde underrättens dom i ansvarsfrågan enär de tilltalade enligt underrättens »härutinnan icke överklagade dom jämväl äro förvunna till ansvar för allmänfarlig vårdslöshet». De tilltalade sökte revision under yrkande att KM måtte helt ogilla åklagarens talan samt befria dem från skyldighet att utgiva skadestånd. HD förklarade sig i sin dom upptaga de tilltalades talan till prövning »jämväl i vad gäller ansvar för allmänfarlig vårdslöshet, i vilken del RR:ns dom icke, såsom HovR:n ansett, vunnit laga kraft». Åtalet för allmänfarlig vårdslöshet och vållande till kroppsskada ogillades därefter och de tilltalade dömdes i stället för vårdslöshet vid handhavande av explosiv vara.
Avgörande för HD:s ställningstagande kan ha varit att i målet blott var fråga om en handling, varå flera straffbud kunde vara att tillämpa. Även om talan i ett sådant fall fullföljts endast såvitt avser tillämpningen av ett av flera i och för sig tillämpliga straffbud, är ju själva handlingsförloppet föremål för högre rätts prövning och det måste te sig ytterst formalistiskt att anse överrätten bunden av underrättens bedömning av gärningen i andra än fullföljda hänseenden.
Det kan emellertid ifrågasättas om man ej skulle kunna gå ett steg längre och tolka HD:s dom så att högre rätt, då den tilltalade utan att uttryckligen yrka straffnedsättning fullföljt talan endast beträffande en av flera fristående gärningar för vilka han blivit fälld, är oförhindrad att, i händelse av uppenbar felaktighet, ändra den överklagade domen också i icke uttryckligen fullföljda delar samt att i följd därav domen, även om sådan felaktighet ej föreligger, icke bör fastställas med den motiveringen att talan ej fullföljts i dessa delar. Rättsfallet ger visserligen icke direkt stöd för en så långtgående tolkning men torde å andra sidan ej heller utesluta en sådan.
Då åklagaren ensam fullföljt talan — utan yrkande om straffskärpning— beträffande en av flera fristående gärningar och den tilltalade i genmäle eller vid huvudförhandlingen förklarar sig icke vara skyldig till en gärning, som han dömts för av lägre rätt och som ej är föremål för åklagarens ändringssökande, är det tveksammare om högre rätt äger ingå på en prövning av underrättens dom i denna del. Medan en tilltalad, som fullföljer talan partiellt, regelmässigt kan antagas åsyfta strafflindring, torde det ej sällan hända — särskilt i högsta instans — att åklagaren fullföljer talan blott i en skuld- eller rubriceringsfråga utan att syfta till någon ändring rörande påföljden. I rättsfallet NJA 1962 s. 328 hade riksåklagaren, såvitt framgår av referatet, icke framställt något yrkande om straffskärpning utan revisionstalan avsåg endast frågan om den tilltalade skulle dömas — utom förringa urkundsförfalskning och ringa falsk tillvitelse, bestående i undertecknande av rättegångsfullmakt i annan persons namn — även för osant intygande, såsom hovrätten gjort, eller för ringa urkundsförfalskning därför att han vid ifrågavarande tillfälle å ett s. k. rapportkoncept med samma namnkvitterat att han bekommit de tillhörigheter som fråntagits honom vid avvisitering hos polisen i samband med omhändertagande för fylleri. Den tilltalade, som bestred ändringsyrkandet, ifrågasatte i HD dels huruvida icke undertecknandet av rättegångsfullmakten i annans namn rätteligen borde bedömas allenast såsom osant intygande, dels huruvida han som med uppgivandet av den andres namn icke haft annat syfte än att själv undgå påföljd för fylleriförseelsen kunde anses härigenom ha gjort sig skyldig till falsk tillvitelse. HD yttrade härom i sin dom följande: »Vad den tilltalade hos KM anfört rörande andra gärningar än den beträffande vilken ämbetet fullföljt talan kan icke komma under bedömande.»
Det torde emellertid ej kunna anses helt uteslutet att högre rätt på partiell talan av åklagaren till men för den tilltalade (men utan yrkande om straffskärpning) äger frikänna den tilltalade beträffande en med den fullföljda talan icke avsedd gärning, som rätten — utan att upptaga någon särskild bevisning — finner uppenbarligen icke straffbar eller den tilltalade uppenbarligen oskyldig till. Åtminstone då fråga är om samma handlingsförlopp, varå flera straffbud kan vara tillämpliga, synes detta med hänsyn till 1963 års fall vara ovedersägligt.