OLE ESPERSEN. FN-styrker i retlig belysning. Studier fra det retsvidenskabelige institut ved Københavns universitet. København 1965. Juristforbundets Forlag. 266 s. Dkr. 31,25.

 

Förf. till denna avhandling har haft den goda idén att ge en ingående redogörelse för och kommentar till de bestämmelser i FN-stadgan som kommer i betraktande vid utsändande av FN-styrkor till ett land där oro råder och en fredsbevarande aktion anses nödvändig. Ämnet är i hög grad aktuellt. Det förekom som bekant skarpa meningsskiljaktigheter om olika problem i samband med betalning av kostnaderna för några av de aktioner som ägt rum. Men det är inte den därav föranledda finanskrisen i FN som särskilt intresserar förf. Den är för övrigt grundligt utredd i ett responsum av den internationella domstolen. Däremot är förf. angelägen att fastställa den legala grund för olika aktioner som åberopats eller kunnat åberopas.
    Det kan förekomma skilda slag av aktioner som betecknas som fredsbevarande. Förf. talar om tillhandahållande av »säkerhetsstyrkor» i detta sammanhang och skiljer dem från »stridsstyrkor» och »observationsstyrkor». Klart är att en avgörande skillnad bör göras mellan stridsstyrkor och andra typer av truppkontingenter. Stridsstyrkor användes i Korea och var krigsmässigt utrustade. De hade till uppgift att med vapenmakt slå ner angreppet från Nord-Korea. Kongo-aktionen avsåg att återställa fred och ordning i landet och kom till stånd på begäran av Kongos regering. Observatörer utsändes till bl. a. Egypten 1956 och Libanon 1958 i övervakningssyfte. Att dra en bestämd gräns mellan observationsstyrkor och andra styrkor som har till uppgift att medverka till fredens upprätthållande synes vanskligt. Övervakning av en gräns kan ingå som led i en fredlig uppgörelse. Däremot kan

 

ifrågasättas vilken legal grund som över huvud kan åberopas för fredliga aktioner som inte är omnämnda i stadgan. Denna innehåller ett kapitel VI om fredlig lösning av tvister och ett kap. VII om inskridanden i händelse av hot mot freden, fredsbrott och angreppshandlingar. Dag Hammarskjöld brukade säga, enligt vittnesbörd av Sverker Åström (FN-vardag s. 194), att de fredsbevarande aktionerna behandlas i ett ännu oskrivet kapitel — 6 1/2. Det är ett fyndigt yttrande. Frågan är av den art att en sedvanerättslig utveckling genom konstitutionell praxis måste anses fullt i sin ordning. Under det tryck som var rådande när de större aktionerna företogs är det naturligt och förståeligt att inte alltid konsekvens iakttogs i motiveringen för truppernas utsändande. Föreskrifterna i stadgan konkurrerar också i vissa fall i avseende på innehållet. Men det betyder mindre. Förutsättningen för att en kontingent sändes iväg var ju att alla vederbörande var eniga om aktionen. Det var huvudsaken.
    Man får hoppas att de »fredsbevarande aktionernas» roll i FN:s politik inte är utspelad på grund av de motigheter som mött. De nordiska staterna har i varje fall visat sitt intresse genom att gå in för stående truppkontingenter, beredda att snabbt rycka in och fullgöra tjänstgöring i utlandet av polisiär natur. Den här presenterade boken ger värdefull information inte bara om rättsliga frågor rörande FN-styrkorna, deras befogenheter och uppgifter utan också om en sida av våra länders utrikespolitik.

Östen Undén