ULF CERVIN. Delningslinje och gränsbestämningslinje. Sthm 1964. Norstedts. IX + 170 s. Kr. 24,00.
Syftet med Cervins arbete anges vara att skapa en översikt och analys av de regler, som gälla om gränser och deras bestämmande. Efter en skiss över problemställningen och en kortfattad redogörelse för de olika författningar som alltsedan 1700-talets början reglerat jorddelning och gränsbestämning behandlar Cervin i kap. III »Delningslinjer vid primära delningsförrätt-
ningar», i kap. IV »Delningslinjer vid sekundära delningsförrättningar», i kap. V 1932 års lag om äldre ägogränser, i kap. VI »Gränsbestämning såsom särskild förrättning» samt i kap. VII »Gränsbestämningslinje. Norm». Avslutningsvis behandlas i särskilda kapitel »Omständigheter av formell natur, varvid nutida praxis lägger vikt» och »Begreppet i laga ordning bestämd».
Det sålunda av Cervin behandlade området har tidigare gjorts till föremål för en utförlig undersökning i mitt arbete »Gränsbestämning och äganderättstvist» (Lund 1944). Cervin bygger i stor utsträckning på min framställning och refererar den ofta anmärkningsvärt bokstavstroget, dock med angivande av källa. I anslutning härtill diskuteras nytillkomna rättsfall och dessa sättas in i sitt sammanhang.
En stor del av Cervins arbete består i referat av författningar. På två områden har han gjort intensiv undersökningar och bringat nytt rättsfallsmaterial i dagen. Det ena av dessa områden avser rättspraxis från år 1820 och ett halvsekel framåt rörande fastställt storskiftes verkan beträffande rågången kring skifteslaget. Det andra området gäller tillämpningen av 1932 års lag om äldre ägogränser.
Till grund för framställningen lägger Cervin en systematik som avviker från den gängse. Det är vedertaget att skilja mellan sådana åtgärder av domstol eller förrättningsmän, vilka avse att skapa en ny gräns, och sådana åtgärder, vilka avse att konstatera var en redan befintlig gräns rätteligen går. Cervin gör en annan distinktion, nämligen mellan åtgärd som uteslutande har till syfte att bestämma en gräns, och åtgärd där delning av ett objekt (skifteslag) har varit det primära syftet men där man ansett att därvid skett ett bestämmande av gränser. I anslutning till denna distinktion skiljer Cervin mellan »gränsbestämningslinje», som »tillkommit» vid särskild gränsbestämningsförrättning, och »delningslinje», som »tillkommit» vid delningsförrättning utan att särskild gränsbestämningsförrättning hållits.
Skillnaden mellan denna systematik och den gängse visar sig främst däri, att Cervin betecknar yttergränsen för ett skifteslag, som undergått storskifte eller enskifte, såsom en »delningslinje». Den nyssnämnda frågan om verkan gentemot rågrannar av att ett skifteslag undergått storskifte eller enskifte behandlas alltså i ett kapitel med rubriken »Delningslinjer vid primära delningsförrättningar». Detta är högst förbryllande och leder till en olämplig separation mellan behandlingen av de fullgångna gränsbestämningsförrättningarna i kap. VI och behandlingen av de nu diskuterade »halvgångna» gränsbestämningsförrättningarna i samband med storskifte och enskifte i kap. III.
Cervin har gått igenom Svea hovrätts domböcker för vissa år under tiden 1820—1873 (jämte vissa domböcker från Göta hovrätt och Skånska hovrätten). Han har därvid fått fram ett ganska stort antal domar som beröra det nu diskuterade spörsmålet, och han anser sig av dessa domar, sammanställda med de förut kända publicerade domarna från samma tid, kunna draga den slutsatsen, att ända fram till 1870-talet den fastställda storskifteskartan tillerkändes verkan, såvitt angick yttergränserna (s. 44). Härefter har, menar Cervin, den tidigare levande traditionen tunnats ut eller helt försvunnit fram till den tidpunkt då lagberedningen i FJB 1909 föreslog en motsvarande regel men HD i NJA 1909 A 360 vägrade att följa beredningen.
Beträffande verkan av fastställt enskifte är läget mera oklart. Cervin anser dock att de av honom påträffade avgörandena från Skånska hovrätten möjligtvis antyda, att man åtminstone inom Skåne ansett att rågångarna fått sin sträckning bestämd vid fastställelsen av enskiftet (s. 60). Han tilllägger, att den i FJB 1909 föreslagna regeln torde ha godtagits i modern praxis i fallet NJA 1957 s. 377 — ett uttalande som är förvånande om man beaktar att rågrannarna vid det här aktuella enskiftet uttryckligen godkänt gränsen och avgörandet sålunda icke visar något om hur läget skulle varit om rågrannarna väl kallats men icke uttryckligen lämnat sitt godkännande.
I kap. V diskuterar Cervin utförligt HD:s och hovrätternas praxis vid tillämpningen av 1932 års lag om äldre ägogränser. Enligt denna lag skall en vid tillkomsten av en gräns i laga ordning skedd utmärkning av gränsen äga vitsord framför den sträckning av gränsen som angives i karta och handlingar. Problemet gäller hur man skall förfara, när det uppstår tvekan huruvida påträffade gränsmärken verkligen utsatts vid den förrättning då gränsen tillkom eller när några gränsmärken icke alls påträffas men andra omständigheter antyda var gränsen kan ha utmärkts vid förrättningen. Det är av stort värde att Cervin på s. 87—121 redovisat ett stort antal rättsfall, de flesta otryckta, till belysning av denna fråga. Jag har emellertid i många av dessa fall mycket svårt att förstå de slutsatser Cervin drar av domstolarnas avgöranden. Det skulle föra för långt att inom ramen för denna recension gå igenom rättsfallen och diskutera dem. Jag skall därför nöja mig med en principiell synpunkt, som måhända kan förklara vissa meningsskiljaktigheter. Enligt lagen skall man godtaga den gräns som blivit »i laga ordning» utmärkt å marken. Cervin synes mena, att om förrättningsmännen visserligen förfarit formellt korrekt men dock gjort något väsentligt misstag i sak vid utmärkningen och därigenom i mera avsevärd grad kommit att avvika från den sträckning som fastställts på kartan, så har utmärkningen icke skett »i laga ordning». Detta betraktelsesätt återfinnes hos överlantmätaren i det s. 95 refererade fallet. Såvitt jag kan finna är betraktelsesättet oriktigt. Lagens mening synes mig vara, att om blott utmärkningen gjorts av förrättningsmännen i laga former, så skall den accepteras även om förrättningsmännen förfarit materiellt felaktigt. En helt annan sak är att väsentliga materiella felaktigheter hos en påstådd gränslinje kunna vara ett starkt argument mot att det är denna linje som utmärktes vid förrättningen. Se t. ex. NJA 1946 B 135 (s. 92), där en hävdelinje på grund av sin krokiga sträckning icke ansågs kunna vara den vid förrättningen utmärkta gränsen. Se också NJA 1957 C 96 (s. 97), där å andra sidan den omständigheten att skiljaktigheten mellan kartans visning och gränsmärkenas läge på marken var tämligen betydande icke i och för sig utgjorde tillräckligt skäl att antaga att förrättningsmännen ej i laga ordning fullgjort utmärkningsskyldigheten.
Knut Rodhe