196 Gerhard SimsonDAS TSCHECHOSLOWAKISCHE STRAFGESETZBUCH vom 28. November 1961. Tysk översättning samt inledning av Erich Schmied. Berlin 1964. de Gruyter. 153 s. DM 22,00.
I SvJT 1953 s. 653 har redogjorts för 1950 års tjeckoslovakiska strafflag, som två år efter den s. k. februarirevolutionen försökte att skydda den nyasocialistiska ordningen mot »samhällsfarliga handlingar». Därefter har år 1956 utfärdats en viktig kriminalrättslig ändringslag, som med en något liberaliserande tendens utvidgade de lagliga möjligheterna att resocialisera lagöverträdaren och även uppmjukade vissa särskilt hårda straffbud. Samtidigt eftersträvade den tjeckiska lagstiftaren dock att skydda de s. k. »socialistiska landvinningarna» genom att skapa flera nya arter av brott mot socialistiska intressen.
Att redan 1961 en alldeles ny strafflag — samt en ny straffprocesslag —utfärdats, torde stå i nära samband med den parallella sovjetryska kriminalrättsreformen. De många skillnaderna mellan 1950 och 1961 års tjeckiska strafflagar kan av utrymmesskäl inte behandlas här, i stället måste hänvisas till den instruktiva uppsatsen av prof. Vladimir Solnar (Prag) i Zeitschriftfür die gesamte Strafrechtswissenschaft (bd 75, 1963 s. 665).
Emellertid kan en viss utvecklingstendens väcka intresse i Sverige då den gäller ett även hos oss aktuellt problem. I många länder eftersträvar lagstiftaren i dag att avkriminalisera vissa lindrigare brott och i synnerhet sådana som riktar sig mot ordningsföreskrifter, trafikregler och rent förvaltningsrättsliga bestämmelser. I Sverige begränsar sig detta hittills till trafikbrott (1960 års lag om parkeringsbot, trafikmålskommitténs förslag om ordningsbot, SOU 1963: 27). I Västtyskland har man genom 1952 års lagstiftningeliminerat både i dogmatiskt och processuellt hänseende s. k. Ordnungswidrigkeiten från straffrättens område (se Simson i SvJT 1963 s. 593) och hänskjutit dessa till förvaltningsrätten (en ny tysk lag om ordningsförseelser förbereds). En liknande lagstiftning finns i Österrike.
Öststaternas försök att lösa problemet visade först vissa intressanta paralleller (t. ex. beträffande trafikbrott) men denna utveckling har numera fått en rent socialistisk innebörd.
I 1950 års tjeckiska strafflag (§ 2) fastslogs att allenast »en för samhället farlig handling» anses vara ett brott i strafflagens mening. Lagöverträdelse utan socialfarlighet kunde inte beivras enligt strafflagen utan på sin höjd enligt den samtidigt utfärdade, praktiskt betydelsefulla förvaltningsstrafflagen som avsåg ordningsförseelser. 1961 års strafflag (§ 3) går ett litet men viktigt steg längre. Därefter är en överträdelse av strafflagen inte mer ett brott, om socialfarligheten varit »oväsentlig». Därmed elimineras åtskilliga tidigare strafflagsbrott av mindre svårhetsgrad ur straffrätten. Vad som menas med socialfarlighetens grad definieras i lagen (§ 3: 4).
Förvaltningsstrafflagen har emellertid nu upphört att gälla. Efter sovjetryskt mönster har redan 1959 s. k. kamratdomstolar bildats som i Tjeckoslovakien fått beteckningen »lokala folkdomstolar». Dessa lekmannaorgansom väljes av arbetstagarna har fått domarkompetens. I praxis har de hittills dömt över brott mot arbetsdisciplin, uteblivande från arbetsplatsen, illegalt arbetsbyte, missbruk av socialförmåner m. m. men även över slagsmål, fylleri, ärekränkningar bland arbetare, lättare brott mot socialistisk egendom e. dyl. Numera äger den ordinarie domstolen, om socialfarligheten av något strafflagsbrott varit ringa, antingen besluta om eftergift av på-