En nyromantiker som kriminolog

 

»Orsakerna till det beständigt växande antalet af brottslingar, lösdrifvare och försvarslöse personer äro mångfaldiga. Några utgå ur individernes särskilta lynnen; andre åter ur tidehvarfvets allmänna karakter och syfte, och somliga mera speciella, härflyta dels ur bristerna af vår lagstiftning, delsfrån den rigtning industrien i närvarande tider tagit.»
    Citatet är hämtat från en i Sveriges Stats-Tidning för år 1836 förekommande artikelserie med den språkligt sett något otympliga titeln »Reflexioner om antalet av brottslingar och korrektionister, orsakerna dertill och fängelsernas beskaffenhet.» Det är skalden och författaren Clas Johan Livijn som på detta sätt framträder såsom kriminolog. Det kan vara av rättshistoriskt intresse att taga del av dessa reflexioner, vilka i mångt och mycket bär det aktuellas prägel.
    Olle Holmberg har i sin essäsamling Lovtal över svenska romaner ägnat Livijns roman Spader Dame en fin liten studie, som förmedlar bekantskapen med en särartad författare och en bok »skriven på ett språk, som är sammansatt av blommor och himlar och regnbågar och ormgift och disharmoniskt tandagnissel». Spader Dame är en samhällssatir, i vilken tidens falska gudar utsätts för ett bitande hån. Även fru Justitia får sin beskärda del. Sista kapitlet i romanen är sålunda avfattat som ett rättegångsprotokoll och utgör en blodig drift med rättvisan och dess handhavare. Tidens kurialstil parodieras på ett sätt som knappast äger motstycke och den initierade kan utläsa att författaren åsyftar missförhållandena i det s. k. Värmdömålet, en rättssak där oskyldiga personer på ett upprörande sätt blev offer för myndigheternas övergrepp och godtycke. Ett annat syfte med romanen har varit att påvisa orättvisorna i dåtidens försvarslöshetssystem, d. v. s. behandlingen av lösdrivare och därmed jämställda. Tjugo år senare skulle Livijn i annan form och med helt annan auktoritet återkomma till sin kritik av lagstiftningen beträffande dessa samhällets olycksbarn. Han överlämnade då efter regeringens uppdrag en promemoria med förslag om lagstiftning i ämnet.
    Clas Johan Livijn är i dag ett namn, som utanför litteraturhistorikernas krets nästan helt fallit i glömska. Vi vet på sin höjd, att han tillhörde den nyromantiska skolan, att han var en av medarbetarna i den polemiska veckotidningen Polyfem, och att hans litterära produktion utöver några romaner även omfattar lyrik och dramatik. Än mindre känt är, att Livijn som chef för det svenska fångvårdsväsendet gjort en betydande insats i svenskt rättsliv, och att han i sina ämbetsberättelser och i olika uppsatser gett prov på ett socialpolitiskt författarskap, som till form och innehåll är av högklass.
    Livijn övergav redan tidigt tanken på att kunna försörja sig som författare. Efter att ha avlagt sin juridiska examen hade han sin utkomst bl. a.

 

som auditör och krigsjustitiarie, tills han år 1835 förordnades att vara ordförande i styrelsen för fängelserna och arbetsinrättningarna i riket. Livijn blev med andra ord generaldirektör i fångvårdsstyrelsen. Genom den utnämningen hamnade rätt man på rätt plats. Livijn offrade fram till sin död 1844 hela sin stora arbetsförmåga och sin okuvliga energi på de arbetsuppgifter, som hans nya befattning förde med sig. Man kan nog utan överdrift säga, att Livijn genom sina initiativ är den som lagt grunden till det moderna svenska fängelseväsendet. Men hans intressen sträckte sig längre än till det praktiska genomförandet av en förbättrad fångvård. Han var också en idéernas man, som till behandling tog upp straffrättsliga spörsmål med anknytning till de reformtankar, som låg honom varmt om hjärtat.
    Frågan om brott och straff har under tidernas lopp gett filosofer, rättslärda och politiker åtskilligt att tänka på. I modern tid har en rad olika straffteorier förfäktats och nya idéer har framförts, allt eftersom en mera human livsåskådning skapat en ny syn på brottslingen och hans behandling. Intresset för straffrättsproblem är i våra dagar stort även hos gemene man. De förslag som ligger bakom tillkomsten av brottsbalken har gett upphov till åtskilliga debatter. Särskilt frågan om ungdomsbrottslighetens bekämpande har kommit diskussionens vågor att gå höga både i riksdagshuset och i tidningspressen. Ett motsvarande intresse rådde i början och mitten av 1800-talet för de strafflagsfrågor, som fick sin lösning genom 1864 års strafflag. Den år 1810 tillsatta lagkommittén med Johan Gabriel Richertsom ledande kraft framlade ett förslag till ny kriminallag i modern anda. För första gången i svensk lagstiftning kom aktningen för brottslingens människovärde till uttryck. I förslaget framhålles att straffet har till uppgift att i brottsförebyggande syfte förmedla ett hot, samtidigt som det skall verka förbättrande på brottslingen.
    Det är ostridigt att 1800-talets stora strafflagsreform så gott som uteslutande är Richerts verk. Men även en medlem av kungahuset kan tillgodoräkna sig andel i förtjänsten av att lagen blev antagen. En år 1840 utkommen skrift — på grund av färgen på papperet kallad Gula boken — med titeln Om straff och straffanstalter bar ej något författarnamn, men det blev snart bekant att den härrörde från kronprins Oskars hand. Boken lästes och diskuterades allmänt och översattes till flera av kulturspråken. Författaren lägger i dagen ett starkt intresse för humana straffprinciper och ivrar framförallt för att de gamla gemensamhetsfängelserna skulle ersättas med cellfängelser av den typ, som går under benämningen philadelphiasystemet. Kronprinsen uttalar i sin bok stora sympatier för Richerts lagförslag, och det kan därför ligga nära till hands att tro att Richert såsom rådgivare medverkat vid skriftens tillkomst. Så har emellertid säkerligen ej varit fallet. Enligt olika källor torde det i stället ha varit Livijn, som gett kronprinsen impulser och vägledning vid utformandet av de idéer och förslag som redovisas. Ett jämförande studium av Gula boken och den av Livijn författade artikelserien gör också ett sådant antagande sannolikt. I fortsättningen sammanföll kronprinsens och Livijns reformintressen ej helt. Den kände Ydredrotten, Leonhard Fredrik Rääf, som var Livijns gode vän och förtrogne, gör i ett brev en snabbteckning av Livijn och det heter där: »Snillet Livijn, den skarpsinnige juristen och outtröttlige embetsmannen, förkrossad av ett fåfängt bemödande att på minsta skadliga sätt utföra ko-

 

nung Oskars olycksbringande fångkärlek.» Nu hör det till saken att Rääfvar en stark motståndare till en strafflagsreform i mild anda. Han var bl. a. en ivrig förespråkare för ett bibehållande av de gamla skamstraffen. Rääfs anförande i riddarhuset i anledning av förslaget till ny kriminallag är sannerligen värt att läsas. Det är ord och inga visor.
    Livijn kom ej att offentligt deltaga i arbetet med 1800-talets stora straffrättsreform. Det har sagts att anledningen härtill var att Richert och Livijn ej trivdes med varandra. Livijns intresse för reformen tog sig emellertid såsom antytts uttryck på annat sätt. Artikelserien i Statstidningen tillvann sig uppmärksamhet och blev i viss mån opinionsbildande. Livijn vänder sigi dessa artiklar med kraft och målmedvetenhet mot tidens sociala missförhållanden och söker påvisa orsakerna till den bristande respekt för lagar och moralbud som utvecklingen inom olika områden fört med sig. Låt vara att många av hans synpunkter är allmängiltiga och innehåller vad man kan kalla gamla sanningar. Hans liknelser och metaforer kännetecknas dock av en personlig prägel, som får läsaren att lystra på ett särskilt sätt. I artiklarna möter oss något av den gamla lagstilens på samma gång tunga och smidiga språk.
    Men nu skall några brottstycken av artiklarna själva få tala.
    Livijn utvecklar i anslutning till de citerade inledningsorden sin mening om brottsorsakerna och säger: 

»De orsaker, som utgå af individualiteten, äro en gärd, hemburen af menskligheten, åt sin egen svaghet och ofullkomlighet. Denna moraliska beskattning måste samhället vidkännas, lika som det drager den pekuniära. — Beträffande åter de brott, som utgå ur tidehvarfvets karakter, så kan det ej nekas, att denna undergått en förändring. Lättsinnigt beträdes sålunda lastens bana, och sedermera framstiger mången oförfäradt derpå, och med stadgadt uppsåt. — En annan orsak ligger ock i tidens anda. Den strid, som, inom klassernas högre bildning börjats om samhällsbegreppen, har nedträngt till dem af lägre eller ingen bildning, hvilka, orätt uppfattande frågan, se i hvarje lag en boja. Uti obildade och otämda sinnen ger den skefva upplysning man påkallat, ej sällan sig luft genom uppenbart förakt för lagarna. Denna köld i känslan, denna sträfva otro och denna hatfulla missbelåtenhet med Statens närvarande former, framkalla hos råa och kraftiga naturer en spänd stämning, trotsande lag och samhällsrätt. Fädernehemmet, men framför allt fädernejorden, ägde förr ett särdeles värde för Svenska bonden. Staten var grundad på familjebandet. På ostyckadt hemman satt bonden, en patriark, omgifven af barn och barnbarn, skipande rättvisa dem emellan, och vakande öfver sedlighet och ordning inom sin ätt. Nu åter, och under det att ett industrivälde utbildar sig, begynner man att betrakta jorden såsom en maschin till producerande af spannmål eller andra frukter, såsom ett föremål för spekulation, och jordbruket börjar att blifva en industrigren. Med denna förändrade åsigt af jordbrukets väsende och af besutenhet derå, måste äfven förknippas en i många fall förändrad lagstiftning, så framt ej individer skola gå förlorade, under slitningarna emellan de gamla lagarna till jordbrukets främjande och den rigtning det numera tagit; men denna förändring har uteblifvit.»

 

    Och Livijn fortsätter med att ställa religionen och forskningen mot varandra: »En varm känsla för religion och en from belåtenhet med de yrken hvar och en valt, utmärkte förr största delen af Sveriges menighet. Forskningen har nu trädt i den fromma trons ställe, åtföljd af den missbelåtenhet, som merendels uppkommer genom jemförelser, dragna från egna förhållanden och andras fördelar. I förra tider rigtade de fleste sina blickar mot ett kommande lif, och väntade der belöning för försakelserna i detta. Få tänka numera derpå; man vill förtjena och ega, för att njuta det närvarande; och då förtjensten icke alltid, och ej heller utan besvär kan vinnas på lagliga vägar, sökes den på olagliga.»
    Livijn varnar för att unga människor utan vägande skäl inmanas i fängelse, och vad han säger kan mycket väl tillämpas på dagens unga brottslingar:

»Det unga sinnet är öppet för alla intryck, och mest för sådana, som uppelda inbillningskraften, genom målningar, än af den dristighet hvarmed faror mötas och undvikas, än af den slughet och fintlighet, hvarmed planer anläggas och utföras. Under det lättjefulla (sic!) lif, som inom fängelserna föres, förnötes tiden med berättelser om egna eller andras företag; och då det icke är dygden allena, som eger sina hjältar, utan äfven lasten, så kan man lätteligen sluta sig till de föremål, kring hvilka samtalen på slika ställen vanligtvis vända sig. Hvad verkan dessa skola hafva på barnens föreställningar om godt och ondt, om dygd och last, ligger i en öppen dag, och sällan utplånas de intryck, som i de spädare åren emottages. Den vid sitt inträde någon gång oskyldige, oftare endast felaktige, utgår ej sällan invigd i lastens alla hemligheter; han begagnar den undervisning han fått och brott följa på brott, intill dess att han, måhända vid några och tjugo årsålder, är mogen för lifstidsfängelset. Skildringen är förfärande; men den är sann; och då samhället klagar öfver brottslingarnes djerfvhet och deras växande antal, anklagar det sig sjelf, ty den, som av oomtänksamhet eller gnideri, sår dålig säd, får skylla sig sjelf om han skördar dålig frukt. Häremot hjelpa inga korrektionshus. Den smak kärlet fått, bibehåller det merendels, och den som en längre tid varitgäst i dessa fasans boningar, blir merendels en ständig invånare derstädes».
    

Livijns humana syn på straffen kommer flera gånger till uttryck. Vid sidan av straff finns det andra botemedel mot brott:

»Genom stränga straff vill man förekomma brotten, ehuru detta, i och för sig sjelf, icke är understundom annat, än att bättra ondt med hälften värre. Säkraste sättet att förekomma dem, består deri, att mandels sätter den, som kan arbeta, i tillfälle att erhålla arbete, och såvidt möjligt undanröjer alla af föråldrade författningar och enskilda intressenter deremot liggande hinder; dels ock att man kommer dem, som ej kunna arbeta, till mötes med en efter behofvet lämpad undsättning. Sjelfva vistelsen i en Församling gaf då anspråk på understöd; och det är på grund av denna lagbestämmelse som Församling-

 

arne erhöllo rättighet att neka inflyttning af inhysehjon, eller gamle och mindre arbetsföre tjenstehjon. Men på detta sätt blef, hvad som förr var en frukt af den christliga kärleken, ett frö till långvariga tvister emellan Församlingarne.»

 

    Livijn skräder inte orden, när han talar om spriten som en samhällsfara:

»Förgäfves förföljer man fylleriet med, äfven vanhedrande, straff; och förgäfves bildar man sällskaper, för att emottaga löften och handfästningar till nyckterhetens iakttagande. Få blifva alltid de frukter dessa bemödanden bära, så länge de högre stånden uppenbart frossa i öfverflöd och nöjen, hyllande njutningsbegäret: så länge fattigdom retar de lägre stånden, att, då tillfälle erbjuder sig, dricka i bränvin glömska af sina bekymmer: och så länge man endast förföljer nämndedryck, men på samma gång, genom en obegriplig motsägelse, gör den till föremål för landtmannaindustrien och söker i den en inkomstkälla för Staten. All industri hvilar på afsättning, och denna måste industriidkaren söka att främja, i trots så af lagar, som välmenande sällskaper. Njutningsbegäret, djupt intryckt hos ett slägte, lefvande för dagen och utan omsorger för det kommande, så i detta, som i ett annat lif, kommer industriidkaren härvid mäktigt till hjelp. Icke heller inser menige man, hvarföre bränvinet gjort sig mera förtjänt af förföljelser, än vinet; hvilket bränvins-zeloterne alldeles icke för små. Det förra är allt hvad de lägre folkklasserne förmå bekosta sig. Förfölje man äfven vinet; och menigheten skall inse, att man har allvar med saken; och att den obemedlade icke är den ende, af hvilken man begär försakelser. Vill man åter sjelf ingenting försaka, må man då erbjuda lämpliga och tillräckliga surrogater för de försakelser man af den fattigare klassen äskar. Såsom förhållandet nu är, framställer sig ämnet som en liten och inskränkt idé; men ganska tjenlig att göra väsende af. Främjas religiositet, eftertanka och välmåga bland de lägre folkklasserne; så skola dessa inse fylleriets skada och olyckliga följder; de skola också då hafva tillfälle att oftare, men med måtta, njuta en vara, som nu just derigenom att den så sällan erhålles, då begagnas till öfverflöd.»

 

    För Livijn framstår tydligen brännvinet som ett nödvändigt ont, vilket måttligt njutet kan ha sitt berättigande:

»På fästningarna har man då svårare arbeten pågått, tillåtit fångarna att köpa sig en sup och dervid trott sig märka att det lilla kriget som dagligen föres mellan fångarna och bevakningen om bränvinet af sig sjelf afstannat. Månne ej denna erfarenhet skulle kunna leda derhän att fången kunde någon gång tillstädjas under behöriga försiktighetsmått, ett måttligt bruk af bränvin?»

 

    Själva tanken på en dylik traktering ter sig för oss mer än verklighetsfrämmande. Men vi bör besinna, att 1800-talets fångar ej ägde tillgång till den vederkvickelse av annat slag som erbjuds våra dagars interner. Och den praktiska sidan av saken var säkerligen av stor betydelse för den tidens fångvårdsmän.
    Livijn är ej helt övertygad om att enbart upplysning är något radikalt medel mot sjukdomarna i statskroppen:

 

    »Den bästa uppfostran skedde förr i fädernehuset, der gudsfruktan och goda seder rådde; och der fadersväldet herrskade. Lefvnadssättet och åsigterna af lifvet hafva sedermera undergått förändringar. Begäret efter vetande har gjort sig gällande inom alla klasser; och för att gifva det näring, har man påyrkat kunskapernas spridande. Af hvad förr endast var ett behof, mera för ett annat lif, än för detta, har man tilldanat en konstmessig anstalt, beräknad på de förhållanden, hvari en stigande upplysning intrasslar menniskan. Bildandet af den religiösa känslan har dervid mera än en gång kommit att stå tillbaka för undervisningen i andra och mera jordiska stycken; och hjärtat har måhända kallnat under bemödandet att odla minnet. Föräldraanseendet har åter fallit; kanske ofta såsom en följd af den öfverlägsenhet i vetande, som blifvit barnens lott; åtminstone genom den föga uppmärksamheten fader eller moder, sysselsatt att förvärfva sitt och barnens underhåll, kan egna åt deras tillsyn. Emot brottslighet finnes nu icke mer än ett botemedel och detta är uppfostran; ty att religionen rigtad som den är, på försakelser i detta lifvet och belöningar i ett annat, skall uträtta allt, är icke att begära och således icke heller att förmoda. Den ligger i öppen strid med tidehvarfvets karakter, som är vinst och njutning. Derföre ankommer allt på möjligheten att hos ungdomen inplanta en djup rättskänsla och att sätta den, genom tidigare förvärfvade kunskaper, i tillfälle att kunna uppfylla sina önskningar, utan att derföre inträda på lastens bana. Också hafva, likasom av en instinkt, de som haft mödan ospard vid den religiösa känslans undergräfvande, påkallat uppfostran, såsom en skyddarinna emot följderna af detta företag; men huruvida den kan uppfylla detta svåra verf, är en annan fråga. Må man icke vänta sig för mycket! Lätt och obemärkt är gränslinjen öfverskriden; och då har man bildat en tärande medlem af staten, i stället för en närande; och denne så mycket farligare för det allmänna, som de kunskaper han äger, sätta honom i tillfälle att använda mera fint uttänkta och klokt sammanväfda medel till främjande af onda ändamål.»

 

    Detta axplock visar Livijns strävan att belysa tidens onda och att sätta viktiga frågor på sin spets. Bakom orden skönjer vi en man, som väl förstod innebörden av den domarregel som säger att »det rätt och skäl icke är, det kan icke heller vara lag.»
    Livijn lyckades som nyromantisk författare trots sin stora begåvning och idérikedom aldrig samla sig till något helt. Hans bisarra och disharmoniska natur gjorde att han för sin litterära samtid kom att bliva föga känd och förstådd. Som jurist och ämbetsman blev det honom däremot förunnat att finna en klar och enhetlig linje och att åstadkomma något av bestående värde.

Å. Svensson