Nordiska rådets fjortonde session
Vid Nordiska rådets fjortonde session, som samlades i Köpenhamn den 28 januari—2 februari 1966, behandlades liksom vid motsvarande tidigare tillfällen ett flertal juridiska spörsmål. Dock var vid denna session de mera traditionella samarbetsfrågorna på det juridiska fältet före i relativt begränsad omfattning.
Ett spörsmål, som stått på rådets dagordning ända sedan 1960, kunde vid årets session avskrivas, nämligen frågan om erkännande av Europarådsdomstolens för de mänskliga rättigheterna behörighet. När förslaget 1960 väcktes, hade Danmark och Island erkänt denna domstols kompetens. Medlemsförslagets krav om erkännande riktades därför enbart till Norge och Sverige. Norges erkännande kom under 1964 och vid rådets innevarande session kunde upplysas att även svenska regeringen beslutat framlägga propositionom Sveriges godkännande av domstolens behörighet. Rådet kunde därför nu besluta att icke företaga sig något i anledning av medlemsförslaget. Samma öde rönte ett till sessionen i denna sak väckt ändringsförslag syftande tillen aktivering av de nordiska ländernas medverkan vid spridandet och levandegörandet av de grundsatser, som innefattas i Europarådskonventionen om de mänskliga rättigheterna. Rådets juridiska utskott kunde vid sitt avstyrkande av förslaget bygga på uttalanden av den danske, norske och svenske justitieministern om att lagstiftningen i dessa länder uppfyllde konventionens krav.1 Likaså ansåg rådet icke någon förbättring behövlig av de enskildas möjligheter att anlita det maskineri, som Europarådskonventionen ställer till deras förfogande, när de anser någon rättighet trädd för nära.
Relativt stor uppmärksamhet ägnades i förslag, som behandlades vid sessionen, spörsmål angående det nordiska samarbetets metodik. Under flera år har på rådets initiativ utredningar utförts, avseende lämplig uppbyggnad av gemensamma institutioner i Norden och publicerade i NU 1960: 2 och NU 1964: 8, av vilka det senare betänkandet närmast gäller personal vid sådana institutioner. Rådet hemställde nu i en rekommendation till regeringarna att vid planläggning av gemensamma institutioner i möjlig omfattning följa de förslag, som innefattas i dessa betänkanden (rek. nr 15).
Däremot avslogs ett medlemsförlag, som gick ut på att man vid tillsättande av viktiga nationella utredningar ordnade så, att observatörer från övriga nordiska länder finge deltaga i utredningsarbetet. Att uppställa en ovillkorlig regel av sådant innehåll fann man opraktiskt men juridiska utskottet, som behandlade saken, förutsatte att rådets presidium skulle rikta ländernas uppmärksamhet på värdet av nära kontakt ev. i form av obser-
vatörer mellan länderna vad gäller nationellt utredningsarbete av centralbetydelse.
Frågan om inrättande av överstatliga organ i Norden berördes i olika sammanhang under sessionen. Av rådet vid 1965 års session antagna rekommendationer bl. a. om undersökning av möjligheterna att inrätta organ med beslutkompetens för det tulltekniska samarbetet och för avgörande av gemensamma luftfartsfrågor hade avvisats av regeringarna. Nordiska rådet föreställde sig emellertid vad gäller organet för luftfartsfrågor, att en diskussion mellan rådspresidiet och statsministrarna om överstatlighetsproblemets allmänna aspekter skulle vara av värde. I samband med att rådet antog en rekommendation avseende bl. a. Nordiska kulturfondens framtida förvaltning (rek. nr 28) berördes också betydelsen av att någon form föröverstatlig förvaltning av nordiska medel kunde åstadkommas i detta fall.
Närmast inom den offentliga rätten föll ett av fyra presidiemedlemmar väckt medlemsförslag om ingående av en nordisk språkkonvention. Idén i detta förslag var att länderna skulle giva varandras invånare den ömsesidiga service att invånare i ett nordiskt land skulle i grannland kunna i inlagor till myndigheter bruka sitt hemlands språk, därest han icke var i stånd att använda vistelselandets språk. Förslaget har framför allt praktisk betydelse för den talrika finskspråkiga befolkningen i Sverige. Hos remissinstanserna hade förslaget mött förståelse, och rådet beslöt också rekommendera regeringarna att genom en undersökning av de praktiska och ekonomiskaproblemen utreda förutsättningarna för en konvention, avseende alla nordiska språk, enligt vilken varje nordisk medborgare skulle ha rätt att utansärskild kostnad för sig själv bruka något av de nordiska språken i sina kontakter med domstol eller annan offentlig myndighet i Norden, allt förutsatt att han har svårigheter att bruka myndighetens eget språk (rek. nr 29).
Utlänningsfrågan har under senare tid särskilt i Sverige väckt stor uppmärksamhet. Med utgångspunkt från det faktum, att Norden utgör ett enhetligt passområde, hade några rådsmedlemmar väckt ett förslag om att de nordiska ländernas utlänningslagstiftning, som för närvarande företer åtskilliga inbördes olikheter, borde förenhetligas och att man inom ramen för en sådan gemensam lagstiftning borde koordinera också själva utlänningspolitiken. Förslaget vann kanske något oväntat allmänt bifall, i det rådet rekommenderade regeringarna att utreda förutsättningarna för en enhetlig nordisk utlänningslagstiftning och en samstämmig nordisk utlänningspolitik (rek. nr 22). Rekommendationen beslöts i trots av att man i Sverige underrådande förhållanden ställde sig tveksam till möjligheterna att nå framsteg på detta område.
På privaträttens område framkom endast en rekommendation, nämligen en som gällde de under flera år i rådet behandlade skadeståndsrättsliga spörsmålen. Två medlemsförslag förelåg till avgörande, ett avseende en enhetlig lagstiftning rörande barns skadeståndsansvar, ett annat syftande tillen allmän långtidsplan för det fortsatta samarbetet på skadeståndsrättens område. Utmärkande för båda förslagen var att förslagsställarna var ovilliga att godtaga culpa-principen som normerande för stora delar av skadeståndsrätten. När det gäller barns skadeståndsansvar var förslagsställarna inne på tanken på ett strikt ansvar för skador vållade av barn kompletterat med obligatorisk försäkring. Även beträffande andra områden inom skadeståndsrätten ställde sig förslagsställarna skeptiska till möjligheten att till-
godose både den skadelidandes behov av ersättning och det sociala rättfärdighetskravet att ett ögonblicks ouppmärksamhet icke skulle leda till livslång ekonomisk ruin, allt inom ramen för culpa-principen, som man ansåg icke lösa skadeståndsproblemen i ett modernt samhälle. Förslagen hade mottagits välvilligt på åtskilliga håll men också mött starkt motstånd från traditionellt inriktade kretsar. Justitieministrarna hade från början ställt sig avvisande till tanken på en principiell omläggning inom skadeståndsrätten. På det nordiska arbetsprogrammet står för närvarande närmast att utreda bl. a. reglerna för skadeståndets beräknande i vissa situationer. Av realistiska skäl fick därför juridiska utskottet begränsa sig till att föreslå en rekommendation till regeringarna om en rättssociologisk undersökning av försäkringens verkningar inom skadeståndsrätten, en rekommendation (nr 5) som rådet antog. Med detta första steg mot en omdaning av skadeståndsrätten fick sålunda de, som ivrar för ett nytt system, låta sig nöja i denna omgång.
Några problem tillhörande andra rättsområden behandlades också i juridiska utskottet under sessionen men föranledde icke något beslut från rådets sida. I ett medlemsförslag hade sålunda frågan om reformering av äktenskapsrätten tagits upp. Uppmärksamhet ägnades därvid särskilt spörsmålet om att vinna enighet om grunderna för skillnad i äktenskap. Frågan uppsköts. I rådsdebatterna berördes i olika sammanhang frågan om rätt till beriktigande av felaktigheter i radio och TV. Sistnämnda ärendes fortsatta behandling anstår i avbidan på en inom radioföretagen anställd undersökning i ämnet.
Inom Norden saknas större institutioner för komparativ rättsforskning. I Tyskland finns exempelvis de s. k. Max Planck-instituten med stora personella och ekonomiska resurser för både privaträtt och offentlig rätt samt för rättshistoria. I England och Amerika finns också ett flertal stora institutioner, vilka sysslar med komparativa rättsstudier. Europeiska ekonomiska gemenskapens verksamhet har på Europas fastland lett till en snabb uppblomstring av det komparativa rättsstudiet. Varje egentlig motsvarighet härtill saknas inom nordiskt territorium.
Förslag om inrättande av ett sådant nordiskt institut för komparativ rätt väcktes redan 1964 i rådet, men förslaget kom först vid årets session upptill avgörande behandling. Rådet antog en rekommendation till regeringarna om att undersöka det ändamålsenliga och möjliga i att inrätta ett nordiskt institut för komparativ rätt (rek. nr 4). Avsikten är att ett sådant nordiskt undersökningsarbete skall koordineras med det arbete, som pågår inom Europarådet i liknande syfte och till vilket de nordiska länderna avser att utse utredningsmän. Dessa ansågs då kunna verkställa också en nordisk undersökning. Det bör i detta sammanhang framhållas, att man från Uppsala och Stockholms universitets juridiska fakulteter framför krav om inrättande av en professur i komparativ rätt med tillhörande institution.
Gustaf Petrén