Omkörning — kursändring

 

Av advokaten STEN AGVALD

 

 

 

Vid tillkomsten av 1951 års vägtrafikförordning försökte man mot bakgrunden av vad man då visste om konfliktsituationer i praktisk trafik lämna klara anvisningar till trafikanterna om hur dessa konflikter skulle lösas. Erfarenheterna var emellertid vid denna tid ej särskilt omfattande. Trafiken hade kommit i gång rätt sent efter andra världskriget, bl. a. på grund av den akuta bilbristen, och såväl trafiktäthet som trafikhastighet på vägarna var vid tiden för vägtrafikförordningens förarbeten låg.
    Under 1950-talet visade det sig att ett stort antal svåra olyckor, särskilt på landsväg, orsakades av konflikt mellan svängande och omkörande. Eftersom den omkörande ofta färdades med hög fart och den svängande skar hans kurs vinkelrätt eller nästan vinkelrätt kunde skadorna bli betydande.
    Vid handläggningen av mål om sådana situationer förelåg mycket skiftande meningar om hur ansvaret borde fördelas med hänsyn till vägtrafikförordningens principer. Då jag hösten 1957 på uppdrag av Sveriges Advokatsamfund ledde en kurs i trafikmål för Stockholms-advokaterna ansåg jag det därför lämpligt att göra en översikt över rättspraxis och behandla ämnet vid kursen. Rättsfallsöversikten har sedan i kompletterad form underrubriken »Ge företräde vid högersväng» ingått i en artikel i KAKs publikation Svensk Motor Tidning nr 4/1958 och en reviderad upplaga har influtit i Svensk Motor Tidning nr 12/1960 under rubriken »Omkörning — kursändring».
    Problemställningen är fortfarande aktuell och för att belysa dess behandling i rättspraxis sedan slutet på 1930-talet lämnas här ånyo en översikt över de rättsfall på området som finns tillgängliga i publicerade rättsfallssamlingar, nämligen NJA, SvJT, FFR (Försäkringsjuridiska Föreningens årligen utkommande tryckta rättsfallssamling) och TR (Trafikförsäkringsföreningens successivt utkommande stencilerade rättsfallssamling). Rättsfall som publicerats till och med april 1966 har medtagits.

 

    1. NJA 1938 A 145 (TR 22/1938) Vid omkörning utan signal av motorcyklist svängde denna från vänster vägkant ut i vägbanan utan tecken, sannolikt för att vända på vägen. Motorcyklistens skadeståndsanspråk ogillades. (En ledamot av HD ville utdöma 1/4.)
    2. NJA 1940: 123 Bilist skulle köra om cyklist på landsväg (ej huvudled) då denne utan tecken svängde åt höger för att köra in på en avtagsväg. Bilistens skuld på grund av omkörning vid avtagsvägen ansågs så ringa i jämförelse med cyklistens skuld att denne ej tillerkändes skadestånd (»jämkning till noll»).
    3. NJA 1940 B 563 Då bilist på huvudled skulle köra om annan bilist fick han se att höger körriktningsvisare på den framförvarande bilen var utfälld. Han bromsade då och girade åt höger men kolliderade med den framförvarande, som svängde åt höger för färd in på avtagsväg. Den svängande ansågs ensam vållande. (Två led av HD ville lägga halva skulden på vardera föraren.)
    4. NJA 1941: 273 I korsning mellan huvudled och obetydlig tvärgata svängde cyklist från huvudledens cykelbana åt höger framför passerande bilist. Denne ansågs fri från vållande (exculperad).

 

Omkörning — kursändring 347    5. SvJT 1947: 9, I (Svea HovR) Bilist skulle köra om cyklist, som då gjorde en mindre gir åt höger för att undgå ojämnhet i vägbanan. På grund av underlåtenhet att ge signal på tillräckligt kort avstånd och genom att ha kört för nära cyklisten ansågs bilföraren ensam vållande till olyckan.
    6. NJA 1950: 273 Vid omkörning på gata (huvudled) av framförvarande bil påkörde bilist en från vänster framför den omkörda bilen utsvängande motorcyklist. Hela skulden ansågs ligga på den svängande. (En led av HD ansåg de kolliderande förarna lika vållande.)
    7. FFR 1950: 269 (Västra HovR) Då bilist i mörker skulle passera cyklist gjorde denne en oväntad och oberäknelig högergir ut i bilens körbana. Bilisten ansågs ej fri från vållande men cyklistens skadestånd jämkades till noll.
    8. FFR 1952: 215 (Svea HovR) Då cyklist på väg inom samhälle skulle köra om cyklist i närheten av anslutande väg svängde den framförvarande åt höger utan tecken, förmodligen för att vända till motsatt körriktning. Ehuru den omkörande underlåtit avge omkörningssignal befanns den svängande i så övervägande grad vållande att den omkörande tillerkändes ojämkat skadestånd.
    9. SvJT 1954: 5 (Svea HovR) Bilist skulle utan signal på bred väg köra om en lastbil som svängde in på avtagsväg till höger. Lastbilens körriktningsvisare kunde delvis ha varit skymd. Den omkörande ansågs till 1/4 vållande. (Två led av hovr ville jämka den omkörandes vållande till noll.)
    10. FFR 1954: 274 (Göta HovR) Då bilist på huvudled skulle köra om annan bilist svängde denne ut i körbanan för att passera ett par mopedister. Båda bilförarna ansågs lika vållande, den utsvängande genom att inte i tid avge tecken, den omkörande genom att inte övertyga sig på tillfredsställande sätt om att den framförvarande var beredd på omkörning.
    11. FFR 1955: 260 (Svea HovR) Bilist skulle köra om militärsläp som på grund av vägens avsmalnande vid bro girade ut något åt höger. Den omkörande ansågs ensam vållande.
    12. TR 29/1956 (Svea HovR) Mopedist svängde från enkelriktad körbanas vänsterfil till höger vid rondell. Omkörande i högerfil frikändes trots bristande signal m m från ansvar och skadeståndsskyldighet. (Även fråga om streckad linje i vägbana måste betraktas som filmarkering.)
    13. NJA 1957 not C 149 (TR 33/1957, FFR 1957: 203) Motorcyklist svängde utan tecken över väg inom tättbebyggt område för att köra in på verkstadsinfart. Omkörande bilist med 65 km/tim (hastighetsbegränsning ej införd), som avgivit signal, ansågs ej medvållande.
    14. NJA 1957 not C 508 (TR 34/1957, FFR 1957: 238) Mopedist på huvudled svängde åt höger från enkelriktad körbanas vänstra sida. Bilist i vänsterfil saktade in och stannade. Efterkommande bilist i höger fil kolliderade med mopedens bakhjul. Sistnämnda bilist ansågs ej skadeståndsskyldig mot mopedistens dödsbo.
    15. TR 35/1957, FFR 1957: 295 (Svea HovR) Lastbilsförare svängde på huvudled från enkelriktad körbanas vänsterfil till höger vid rondell. Omkörande bilist med hög fart bötfälldes för utebliven omkörningssignal. Lastbilsförarens skadestånd jämkades till noll.
    16. TR 36/1957, FFR 1957: 329 (Svea HovR) Bilist med hög fart skulle på huvudled köra om bil som svängde åt höger till avtagsväg. Trots att omkörningssignal avgivits så sent att den svängande, om han uppfattat signalen, icke erhållit tillräcklig tid att genom ändring i sitt tillämnade färdsätt möjliggöra omkörning, frikändes den omkörande från ansvar och skadeståndsskyldighet.
    17. NJA 1957: 631 Lastbilsförare svängde efter filval och avgivet tecken åt höger från 9 m bred huvudled mot svårupptäckbar avtagsväg. Omkörande bilförare, som avgett signal, ansågs i så ringa grad vållande, att den svängande borde svara för hela skadan. (Två led av HD ville lägga 1/4 av skulden på den omkörande.)
    18. TR 27/1958 (Skånska HovR) Förare av lastbil med släpvagn fälldes till ansvar för dödskollision med cyklist, enär han trots vägförhållandena icke räknat med att cyklisten skulle i gatukorsning nödgas svänga till höger för att komma in på cykelbana, placerad mellan vägens dubbla körbanor.
    19. TR 38/1958 (Svea HovR) Bilförare i högerfil på huvudled ansågs icke ha anledning räkna med att framförvarande bilförare i vänsterfil med höger körriktningsvisare uppfälld skulle svänga in på högerfilen förrän han förvissat

 

348 Sten Agvaldsig om att detta kunde ske utan risk för bakifrån kommande trafik. Den svängande, som vid trafikdelare ämnade vända till motsatt färdriktning, ansågs ensam vållande.
    20. NJA 1958:239 Förare av lastbil med släpvagn körde om högersvängande motorcyklist i korsning mellan riksväg och tydligt utmärkt medelstor väg efter omkörningssignal men med betydligt högre hastighet än som var försvarligt med hänsyn till fordonets stora längd, det hala väglaget och rådande mörker. Bilföraren ansågs vållande till 1/3 av motorcyklistens skada. (Två led av HD ville utdöma 50 %.)
    21. NJA 1958: 489 Bilförare på huvudled avgav före högersväng körriktningstecken, förde sin bil mot vägens mittlinje och iakttog att bakomvarande fordon förberedde omkörning till vänster. Då kollision med den bakomvarande ändå inträffade frikändes den svängande från ansvar.
    22. NJA 1958 not C 1201 (TR 30/1959) Förare i bilkö på huvudled svängde efter fartminskning, filval och körriktningstecken till höger mot avtagsväg. Eftersom ett flertal bilar passerat till vänster om den svängande ansågs till höger omkörande bilförare så övervägande vållande till uppkommen kollision att den svängande tillerkändes fullt skadestånd.
    23. NJA 1959: 22 Bilförare på huvudled som före högersväng sett bil nalkas bakifrån med mycket hög hastighet avbröt påbörjad högersväng, varvid kollision inträffade icke obetydligt till höger om vägens mittlinje. Den omkörande tillerkändes fullt skadestånd. (En led av HD ville utdöma 50 %.)
    24. TR 23/1960 (Göta HovR) Motorcyklist som ouppmärksamt och med överdådigt hög hastighet körde om bilkolonn i vänsterkurva strax före välsynlig korsning dömdes till frihetsstraff för grov vårdslöshet vid kollision med högersvängande bilförare i kolonnen. Bilföraren fälldes till ansvar och ålades ersätta 1/3 av motorcyklistens skada.
    25. TR 24/1960 (Skånska HovR) Bilförare som i rondell utan filmarkering sneddade i stället för att följa en tänkt vänsterfil ansågs ensam vållande till kollision med passerande fordon i högerfilen.
    26. NJA 1960: 299 Förare av lastbil avgav körriktningstecken och förde bilen mot mittlinjen för högersväng mot oansenlig avtagsväg. Förare av bakomvarande lastbil observerade avsikten och drog sig åt vänster. Under högersvängen skedde kollision med omkörande personbil som den svängande ej observerat. 2/3 av skulden lades på den svängande och 1/3 på den omkörande som ej observerat körriktningstecknet. (Två led av HD ville jämka till 50 %.)
    27. NJA 1961 not C 31 (TR 11/1962, FFR 1961: 149) I kurva med begränsad sikt där spärrlinje angav att omkörning var olämplig svängde lastbilsförare efter teckengivning åt höger in på mindre avtagsväg. Omkörande som var väl förtrogen med vägförhållandena ansågs till 2/3 ansvarig för uppkommen kollision.
    28. TR 32/1962 (Nedre Norrlands HovR) Mopedist svängde till höger över länsväg för färd in på svårupptäckbar byväg. Omkörande bilförare som avgett signal frikändes från ansvar och skadeståndsskyldighet.
    29. TR 2/1963 (Svea HovR) Mopedist på riksväg svängde åt höger mot mindre avtagsväg. Omkörande bilförare ansågs till 1/4 medvållande med hänsyn till avtagsvägens bredd och beskaffenhet samt den omständigheten att vägvisare i korsningen antydde icke obetydlig trafik på avtagsvägen.
    30. SvJT 1963: 50 (TR 27/1963) Med hänsyn till att viss filmarkering borde föranleda omkörning till vänster har högersvängandes oaktsamhet vid kollision med omkörande till höger ansetts ringa.
    31. NJA 1963 not C 978 (TR 36/1964) Förare som av mötande trafikhindrats snabbt fullfölja högersväng över vägen fick svara för hälften av de skador som uppkommit genom att han blockerat vägen på ett för efterföljande fordonsförare oväntat sätt.
    32. TR 8/1965 (Svea HovR) Kort före avtagsväg på Europaväg gav lastbilsförare högertecken och saktade farten. Personbilsförare som just påbörjat omkörning bromsade in för att lägga sig bakom och påkördes då av därefter kommande personbil, vars förare ämnat följa med i omkörningen. Lastbilsföraren, vars bil vid kollisionen icke eller endast obetydligt överskridit vägens mittlinje, ansågs ensam vållande genom att ej i god tid ge tecken och förvissa sig om riskfriheten av den tillämnade manövern.

 

Omkörning — kursändring 349    33. TR 17/1965 (Skånska HovR) Lastbilsförare svängde, förmodligen utan tecken, från Europaväg åt höger mot anslutande svårupptäckbar väg, varvid kollision inträffade med omkörande personbil, vars förare avgivit två kraftiga omkörningssignaler. Den omkörandes vållande jämkades till noll.
    34. TR 18/1965 (Svea HovR) Bilförare svängde från riksväg åt höger mot mindre utfartsväg, varvid kollision inträffade med omkörande som icke förvissat sig om att den framförvarande var beredd på omkörning. Då den omkörande haft anledning antaga att den framförvarande skulle fortsätta rakt fram jämkades den omkörandes vållande till noll.

 

Några påpekanden må göras i anslutning till vissa av de i översikten ingående rättsfallen med angivande av fallets nummer i översikten.
    1. Den skiljaktige ledamotens motivering är intagen i notisavdelningen och visar att man redan vid denna tid diskuterat frågan om omkörningssignal. Det talas om att svaranden som ämnat företaga omkörning underlåtit att »såsom nödig försiktighet bjudit medelst ljudsignal väcka dennes uppmärksamhet». Omkörningssignalens betydelse i den praktiska trafiken torde ha växlat åtskilligt under olika perioder. För närvarande har vi en obligatorisk omkörningssignal, instoppad i efterhand i VTF, men den torde enligt mångas uppfattning böra bytas mot en regel om ökad försiktighet hos den framförvarande. Propagandan har efter amerikansk förebild varit intensivt inriktad på att lära trafikanterna att hålla uppmärksamhet inte bara framåt utan även bakåt och åt sidorna.
    2. Systemet med »jämkning till noll» har på senare år blivit alltmera förekommande, ofta i kombination med »ringa oaktsamhet». Det tillämpades dock även på 30-talet, exempelvis i NJA 1936: 357 mot fotgängare som i strid med bestämmelserna uppehållit sig för nära tävlingsbana samt i NJA 1937: 367 mot cyklist som vid kollision med buss kört på egendomligt sätt. Fall 2 är av intresse, eftersom man redan i detta talar om omkörning på »plats där en avtagsväg går ut från allmänna vägen» och i motiveringen åberopar »hänsyn till avtagsvägens beskaffenhet och övriga omständigheter» då man jämkar till noll.
    6. I hovrättens motivering påpekas att »någon korsande väg icke funnits på den plats där omkörningen skulle ske». Rätten ansåg att föraren då inte haft rimlig anledning räkna med att någon skulle svänga framför den avsaktande bil som kördes framför den omkörande. Kort efter detta rättsfall fastslogs genom 1951 års vägtrafikförordning att man före sväng över gata måste ge företräde åt annan trafik.
    11. Ett rättsfall som har vissa likheter med detta fall är NJA 1963: 317. Det gällde en lastbilsförare som i en vänsterkurva gick med högerhjulen något till höger om vägens mittlinje. HD förklarade att föraren i kurvan där sikten var fri var oförhindrad att överskrida vägens mittlinje om det kunde ske utan fara med hänsyn till annan trafik. Att sammanstötning skett med en omkörande lastbil kunde icke läggas den framförvarande föraren till last, eftersom omkörningen på platsen var oförsvarlig och han därför icke varit skyldig att ta i beräkning att en sådan omkörning skulle inträffa. Det var enligt HD icke ådagalagt att det framförvarande fordonet upptog så stor del av högra körbanan att körsättet eljest innebar fara för trafiken på vägen.
    17. Detta fall får anses grundläggande för nyare rättspraxis på området. Det gällde en 9 m bred huvudled, Strängnäsvägen utanför Eskilstuna. Annan bevisning än förarnas uppgifter förelåg ej och dessa uppgifter diverge-

 

350 Sten Agvaldrade starkt. Den svängande föraren påstod att han valt fil och gett tecken. Den omkörande påstod att så inte skett. Man tillämpade då den tekniken att man godkände vardera förarens uppgifter men fann av kollisionen framgå att den svängande i vart fall inte ägnat tillräcklig uppmärksamhet bakåt. Det hade ålegat honom »att före kursändringen ägna sådan uppmärksamhet åt den bakomvarande trafiken att fara eller hinder för denna ej kunde uppstå, i synnerhet som kursändringen innebar korsande av huvudled». Mot den omkörande gjordes gällande att han underlåtit omkörningssignal och påbörjat omkörning före avtagsväg. Domstolarna översåg med omkörningsplatsens belägenhet, eftersom den omkörande »icke kände till avtagsvägen samt denna därjämte varit svår att upptäcka». Av kollisionen framgick emellertid att den omkörande påbörjat omkörningen utan att förvissa sig om att den framförvarande var beredd på omkörning. Denna oaktsamhet ansågs ringa och skadeståndsskyldigheten jämkades till noll. Detta förefaller vara den enda praktiska lösningen, eftersom regeln om att man skall förvissa sig om att framförvarande är beredd på omkörning i praktiken inte kan upprätthållas annat än i undantagsfall.
    21. Detta fall föranledde på sin tid åtskillig undran och tycks icke ha fått efterföljare. Särskilt betänklig var häradsrättens motivering till frikännandet: genom körriktningstecken och filkörning hade den högersvängande tydligt visat att han ämnat svänga och då »icke haft anledning räkna med att bakomvarande fordon skulle köra om honom till höger». HDs majoritet tryckte i stället på att den svängande iakttagit bakomvarande fordon och icke förmärkt tecken på att dess förare — t. o. m. i själva vägskälet —skulle söka göra omkörning till höger. Minoriteten, två ledamöter, ansåg att den svängande icke saknat fog för antagande att den bakomvarande skulle köra om till vänster. Både majoriteten och minoriteten i HD citerade 50 § 4 mom vägtrafikförordningen och förklarade att den svängande icke åsidosatt skyldigheten att förvissa sig om att färdsättet icke innebar fara för andra vägtrafikanter.
    23. I detta fall är HD ånyo inne på en sträng bedömning av den svängande. Man konstaterar att denne från det han uppmärksammade den med stor hastighet framförda personbilen 500 m bakom till dess denna var helt nära lastbilen icke aktgivit på personbilen men ändock fört lastbilen in mot och över vägens mittlinje. Oavsett när högra körriktningsvisaren fälldes ut ansågs den svängande då ha färdats ovarsamt.
    24 och 26. Dessa båda rättsfall pekar på en tendens att lägga större försiktighetsskyldighet på den omkörande då han skall köra om flera fordon utan att man för den skull släpper på försiktighetskravet hos den svängande. I fallet 26 framhålles särskilt att den svängande bort räkna med möjligheten av att bli omkörd av andra fordon än det närmast bakomvarande. HD gör vidare uttalande av allmänt intresse rörande den högersvängandes skyldigheter under påpekande att vägen är rak med fri sikt ungefär 1 km från kollisionsplatsen åt ena hållet och mer än 2 km åt andra hållet. På en vägsträcka som sålunda är väl lämpad för omkörning »åligger det den, som har för avsikt att från vägens vänstra sida i körriktningen räknat färdas över högra delen av vägen in på en avtagsväg, att — särskilt om avtagsvägen såsom i förevarande fall är oansenlig och ej markerad med vägmärken — iakttaga synnerlig försiktighet och uppmärksamhet på bakomvarande trafikanter». Man kan jämföra dessa uttalanden med vad som framhålls i

 

Omkörning — kursändring 351NJA 1964: 136 (anfört nedan) om »en så uppenbart riskfylld manöver» av den svängande.

 

Det är anledning att jämföra den stränga rättspraxis i fall av kursändring i förhållande till bakomvarande trafik med praxis i fall där kursen ändras i förhållande till mötande trafik. I en sådan situation blir redan enligt vänsterregeln den svängande skyldig att ge företräde och som exempel på tillämpningen kan nämnas några rättsfall. NJA 1958: 508 gällde en högersväng på dåvarande riksväg 1, numera Europaväg 4, in mot ett motell. Den svängande påstod att en mötande bil var omkring 125 m bort då svängen påbörjades. HD ansåg att den svängande företagit svängen tvärs över riksvägen utan att ägna tillbörlig uppmärksamhet åt trafiken på denna och därvid med lastbilen spärrat vägen för den mötande som haft förkörsrätt enligt vänsterregeln. Därigenom ansågs den svängande i så hög grad vållande att han, även om den mötande hållit en hastighet som med hänsyn till väglaget varit något för hög, ensam borde svara för hela skadan. I fallet NJA 1964: 136 frikände HD liksom underdomstolarna en bilförare som på riksväg i mörker ej nedbringat sin hastighet av 80—90 km/tim då han såg att en mötande gav högersvängningstecken och förde sitt fordon mot vägmitten. Han ansågs sakna anledning antaga att den mötande skulle företa en så uppenbart riskfylld manöver som att försöka köra tvärs över huvudleden omedelbart framför. I fallet TR 24/1965 (Svea HovR) lades hela skulden på en bilförare som under högersväng stannade praktiskt taget i samma ögonblick som kollision inträffade med en mötande motorcyklist. Bilen befann sig då cirka 30 cm till höger om en tänkt linje, sammanbindande högersidorna av i korsningen befintliga 120 cm breda trafikdelare. Motorcyklisten hade således god plats att passera men uppgav att han överrumplatsav bilförarens manöver. En mycket speciell situation förelåg i NJA 1958 not C 478 (TR 21/1959). En militärbilförare svängde åt höger cirka 60 m före ett backkrön på en riksväg och kolliderade med en från motsatt håll kommande bilist som på grund av backkrönet ej i tid uppmärksammat militärbilen. Militärföraren frikändes närmast av militära övnings- och lydnadshänsyn. Den mötande fick 12 dagsböter för att han hållit för hög fart över backkrönet. I häradsrättens av överrätterna ej ändrade domskäl underströks emellertid att i målet icke kunde prövas huruvida kronan på grund av bristfällighet i planläggningen och/eller utförandet av militär övning eller på grund av vägförvaltningens underlåtenhet att uppsätta varningsmärke och/eller spärra farlig infart på riksvägen kunde häfta i skadeståndsansvar mot den mötande. Det antecknades även att bivägens anslutning sedermera flyttats till själva backkrönet, där ut- och infart i god tid kunde upptäckas från båda sidor.

 

    Den högersvängandes skyldigheter har icke klart och uttömmande reglerats i vägtrafikförordningen på ett ställe utan man får jämföra flera paragrafer. Enligt 50 § 1 mom VTF skall fordonsförare som ämnar svänga i vägkorsning, vända på väg eller »eljest så ändra fordonets plats i sidled på väg att fara eller hinder kan uppstå i trafiken» i god tid tydligt ange den nya körriktningen. Den bland allmänheten utbredda missuppfattningen att körriktningstecken omedelbart berättigar till manöver i enlighet med tecknet har man velat motverka genom 50 § 4 mom som uttryckligen säger att avgivande av tecken eller signal icke fritager någon förare från skyldighet

 

352 Sten Agvaldatt förvissa sig om att av honom tillämnat färdsätt icke innebär fara för andra vägtrafikanter.
    I 45 § 7 mom VTF påpekas att backning eller vändning ej får företagas »med mindre föraren förvissat sig om att det kan ske utan fara eller onödigt hinder för övrig trafik». Av intresse är härvidlag att inte endast fara utan även onödigt hinder åberopats i lagtexten. Vidare finns i 45 § regler om filkörning med påpekande att förare skall »i god tid intaga den körfil, som med hänsyn till avsedd körriktning är lämplig». Genom denna regel har man velat ernå att bilföraren skall med hela fordonet markera vart han ämnar ta vägen eftersom en körriktningsvisare under vissa förhållanden kan vara mycket svår att upptäcka. Regeln bör också tolkas så att en bilförare helst bör byta till högerfil så tidigt att han har samma tempo som trafiken i högerfilen, på landsväg i regel flera hundra meter före avtagsvägen. Ju mindre hastighetsskillnad mellan fordonen desto mindre kollisionsrisk vid förflyttning i sidled.
    47 § VTF ger regler för den omkörande. Han skall »övertyga sig om att den framförvarande är beredd på omkörning», vilket som alla vet ofta är praktiskt ogörligt eftersom han inte kan tala med denne och har små möjligheter att få klargörande signalgivning i rimlig tid. Vidare skall enligt samma paragraf den omkörande icke köra om »strax före eller i vägkorsning». Sistnämnda regel upphävs dock delvis genom bestämmelsen i 4 mom, enligt vilken fordon som förs i körfil får före eller i vägkorsning passera fordon i annan körfil. Detta moment medger också rätt till omkörning på vänster sida av fordon som svänger till höger eller vars förare tydligt förbereder högersväng. I rättspraxis synes ofta omkörningsförbudet i korsning ha en svag ställning, särskilt om korsningen är obetydlig eller avtagsvägen svår att upptäcka.

 

Det är alltid svårt att sammanfatta rättspraxis' inställning inom ett avsnitt av trafikrätten. Målen är ofta skiftande och även om huvudsituationen är densamma kan en rad tillstötande detaljer påverka utgången. Klart är emellertid att en högersvängande, särskilt från huvudled eller annan större väg, måste såväl ge mötande trafik företräde enligt vänsterregeln som förvissa sig om att svängen kan ske utan fara för bakifrån kommande trafik. Det räcker inte att i god tid ligga intill vägens mittlinje och avge körriktningstecken. Kan svängen ej fullföljas utan kollisionsrisk måste man stanna till vänster om vägens mittlinje eller vid vänster vägkant avvakta ett lämpligt tillfälle att svänga över vägen. Vid ogynnsamma vägförhållanden, t ex strax efter krön eller kurva, kan man bli tvungen att köra förbi korsningen och vända på en lämpligare plats för att sedan efter återkomst till korsningen svänga åt vänster.
    Vid skilda körbanor måste den högersvängande välja högerfil tätt intill skiljeremsan i så god tid före korsningen att kollisionsrisk ej uppkommer vid filbytet.
    Ifråga om den omkörande synes rättspraxis inta en liberal hållning och många gånger överse med utebliven omkörningssignal, omkörning i korsning o d. Ofta anses den omkörande ha visat en oaktsamhet som icke är straffbar och i kombination därmed jämkas hans vållande i skadeståndsfrågan till noll. Är det fråga om en stor korsning som uppenbarligen upptar en hel del svängande trafik får den omkörande i allmänhet räkna med att svara för 1/3 av skulden då kollision sker. Om vägen ger utrymme för klar

 

Omkörning — kursändring 353filkörning och den framförvarande icke valt fil utan svänger från vänsterfilen torde dock den omkörande i allmänhet gå fri, vilket är naturligt med hänsyn till filkörningsreglerna. Särskilt gäller detta vid fyrfilig väg med skiljeremsa eller filmarkering.
    I tätbebyggelsens gatunät med lägre trafiktempo och utpräglad filkörning i nästan varje korsning blir förhållandena annorlunda än på landsväg. Den svängande skall i regel inte behöva räkna med att bakomvarande fordon går över mittlinjen för att passera till höger i korsningen utan att han på vanligt sätt passerar i vänsterfil. Mellan korsningarna, exempelvis vid infart till gård, garage e d, måste man emellertid räkna med att bli omkörd på höger sida även om man ligger intill mittlinjen.
    Det har ibland ifrågasatts om rättspraxis' stränga inställning mot den svängande och välvilliga inställning till den omkörande är berättigad och det finns fortfarande häradsrätter i avsides belägna orter, där man med förkärlek lägger hela eller nästan hela skulden på den omkörande, till stor förargelse för försäkringsbolag och ombud som måste driva mål genom flera instanser för att få rättelse. Inom motororganisationerna har man emellertid genom propaganda och upplysning på allt sätt sökt stöda rättspraxis' hållning. Det är ingen tvekan om att dagens snabba trafik gör att den som avviker från huvudriktningen och huvudrytmen blir ett stort faromoment. Ljusförhållandena med exempelvis motsol kan ibland göra det nästan omöjligt att upptäcka körriktningstecken i tid. Även om avsikten kan upptäckas är det inte rimligt att den svängande skall få tvinga snabbgående trafik att göra kraftiga inbromsningar som kan medföra risker. Som tidigare nämnts har man redan i vägtrafikförordningen fastslagit att backning och vändning skall undvikas både då manövern kan medföra fara och då den kan medföra onödigt hinder. Såväl farosynpunkten som bekvämlighetssynpunkten har sålunda tillgodosetts. Därtill kommer att trafikanter oftare kör rakt fram i en korsning än viker av åt höger. Få människor torde ha anledning att vid normal körning, särskilt på landsväg, svänga av annat än i undantagsfall. Det besvär som en ökad försiktighet vid enstaka avsvängning medför kompenseras sålunda av en större fördel vid passerande av flertalet korsningar.

 

 

 

 

 

 

 

 23—663005. Svensk Juristtidning 1966