HUGO TIBERG. Mellanmansrätt. Sthm 1965. Almqvist & Wiksell. 113 s. Kr. 15,00.
Bland svenska jurister är det en vanlig uppfattning, att skrivandet av läroböcker har ett mycket begränsat meritvärde. En sådan uppfattning är, i varje fall i onyanserad form, ganska irrationell. Författandet av en bra lärobok är en krävande uppgift, som förutsätter en djup vetenskaplig behärskning av stoffet. I allmän uppläggning och grepp om ämnet kan framträda självständiga vetenskapliga förtjänster hos läroboksförfattaren. Vidare kan detaljanalyser och behandling av rättsfall innebära förtjänster, vilka bör vetenskapligt tillgodoräknas författaren. Prestationen bör också värderas med hänsyn till att en bra lärobok aldrig kan tillkomma utan en betydande pedagogisk talang hos sin upphovsman.
Ett exempel på hur en vällyckad lärobok kan spegla såväl vetenskapliga som pedagogiska förtjänster hos sin förf. erbjuder Tibergs lärobok i mellanmansrätt. Hittills har fullmaktsläran behandlats för sig, varefter man i annat sammanhang talat om kommissionärer och agenter etc. Vad Tiberg ifråga om själva uppläggningen gör är, att han spänner över hela registret av olika mellanmän. I det inledande kapitlet ger han en allmän orientering om likheter och skiljaktigheter mellan olika typer av mellanmän, urskiljer de gemensamma problemen, och sedan de olika typerna väl genomgåtts knyter han i avslutningen samman det hela. Denna uppläggning av stoffet är, såvitt jag kan finna, den mest fruktbärande, både vetenskapligt
och pedagogiskt. I praktiken är det också ofta så, att en person i ett konkret rättsligt läge kan välja mellan att handla själv, genom fullmäktig, agent, kommissionär etc., och detta viktiga »val av juridisk ram» får sin instruktiva belysning genom uppläggningen.
Trots det begränsade formatet hinner förf. diskutera åtskilliga frågor av betydande svårighetsgrad och även ge personliga bidrag till den vetenskapliga diskussionen. På åtskilliga punkter tycker jag Tiberg här kommer med bestickande synpunkter, på andra är jag inte beredd att följa honom.
Framställningen är väl icke överallt helt genomskinlig. I ett sammanhang (s. 16) förklaras, att »även mäklaren brukar allmänt sägas stå i ett förtroendeförhållande till huvudmannen». Senare (s. 100) sägs, att mäklaren i princip skall vara »självständig, så att båda parter med förtroende kan vända sig till honom. Den som i avtal är varaktigt knuten till en viss huvudman är som nämnt inte mäklare för denne huvudman, utan hans agent. »Den uppmärksamme student, som vid läsningen av denna senare passus har det förstnämnda yttrandet i minnet, lär väl få en del huvudbry för att jämka ihop uttalandena. Anmärkningen (s. 97) om redarens möjlighet att åtnjuta ansvarsbegränsning för godsbehållare (container) är så kortfattad, att den lär kunna ge upphov till allvarligt missförstånd.
Några sakliga frågetecken kan också noteras i marginalen — helt naturligt i en lärobok som spänner över så vidsträckta områden. I resonemang rörande synbarhet och sedvänja (s. 39 f och 48) tycks kriteriet »allmänt bekant» jämställas med »synbarhet» på ett sätt, som avviker från vad åtminstone jag uppfattat vara lagens egna föreställningar. Ett hembiträdesställning torde nämligen uppfattas som synbar, även om »ställningen» i meningen »anställningen» endast framgår av hembiträdets egna uppgifter (Ställningsfullmakt och bulvanskap s. 143 ff). Åberopas hembiträdets ställning, synes det därför aldrig bli fråga om en uppdragsfullmakt utan om en ställningsfullmakt med de konsekvenser rörande behörigheten som därav följer. Vid tolkningen av rättsfallet NJA 1964 s. 80 kunde (s. 26) måhända särskilt ha framhållits, att uppdragsavtalet gällde något så speciellt som utförandet av en vadhållning, vilket nu blott framgår av det kortfattade rättsfallsreferatet. När det (s. 62) hävdas, att prokurist kan finnas för enkelt bolag, är detta missvisande, eftersom bolaget i och med registreringen anses som handelsbolag. Ett rent misstag föreligger väl, när det påstås att speditörsdokumentet FCR skulle kunna användas så att speditörens åtagande bleve att tolka som ett eget transportlöfte (s. 97). Vid FCT kan ett transportöransvar tänkas uppkomma, men att så »ej sällan» skulle ske är en överdrift; tvärtom är det i så fall fråga om sällsynta situationer.
Dylika i och för sig betydelselösa detaljer blir det tillfälle att putsa av i de kommande upplagor, som detta arbete säkerligen får uppleva. Både förf. och studenterna är att uppriktigt gratulera till en värdefull lärobok för svensk jurist- och ekonomutbildning.
Kurt Grönfors