Citering av lagrum i dom om ansvar för vårdslöshet i trafik

 

Själva straffbestämmelsen för vårdslöshet i trafik står i 1 § första stycket trafikbrottslagen (TL), medan närmare föreskrifter om vägtrafikanters förpliktelser finnes i 39—60 §§ vägtrafikförordningen (VTF). Somliga domstolar i första instans brukar i sina domslut åberopa inte bara nämnda stadgande i TL utan också den eller de paragrafer i VTF, som innehåller bestämda handlingsmönster för en vägtrafikant, t. ex. 48 § 2 mom. vid brott mot vänsterregeln eller 46 § 1 mom. j) vid påkörning av ett på avstånd iakttaget barn, vilket oväntat beger sig ut i vägbanan. Andra domstolar i första instans och domstolarna i andra och tredje instans åberopar endast 1 § första stycket TL.
    I de fall, där hänvisningen till VTF icke innehåller något väsentligt utöver stadgandet i TL, t. ex. enbart 39 § VTF, synes det tillräckligt att endast åberopa 1 § första stycket TL, men för övrigt torde en domsskrivningspraxis med hänvisning också till VTF vara den lämpligaste. Som skäl för denna ståndpunkt vill jag anföra följande.
    Att öka trafiksäkerheten är kanske vår viktigaste samhällsfråga. Enorma förluster göres årligen i vårt land genom trafikolyckor. Enligt beräkningar skulle för år 1964 de samhällsekonomiska förlusterna av det årets trafikskador skattas till 1500 millioner kronor. Antalet trafikdödade år 1964 upp-

 

går enligt samma beräkningar till 1248, antalet svårt skadade, av vilka två tredjedelar kommer att bli invalider, till 3515, antalet lindrigt skadade till 21235 och antalet polisanmälda trafikolyckor till 63761.¹ Till de olika åtgärder, som vidtages för att öka trafiksäkerheten och minska trafikskadorna, kommer domstolarnas dömande verksamhet som ett viktigt komplement. Denna verksamhet kan därvidlag ha betydelse i två avseenden:
    1. Direkt för den trafikfostran, som hela svenska folket behöver undergå, bl. a. genom att domaren avkunnar domen i den dömdes närvaro, därest denne kommit tillstädes vid huvudförhandlingen, samt därvid — om så erfordras — närmare förklarar för trafiksyndaren, vari denne felat.
    2. Indirekt genom att domstolsverksamheten utgör en hotande och olustbetonad bakgrund, mot vilken vägtrafikantens lust att överträda olika trafikregler försvagas.
    1 § första stycket TL preciserar icke, i vilket avseende en dömd vägtrafikant försyndat sig. Stadgandet liknar ett blankettstadgande, som hänvisar sin läsare att gå till VTF för att finna det närmare bestämda handlingsmönstret för en laglydig vägtrafikant. Om en fällande dom i trafikmål skall ha annan uppfostrande verkan på den dömde än en önskan att undgå utgifter för trafikböter, så är det första villkoret, att den dömde finner domstolens uppfattning i ansvarsfrågan godtagbar. Många trafiksyndare bestrider, att de varit oaktsamma och framför allt att de varit vårdslösa. Om man utöver stadgandet i TL kan peka på en direkt bestämmelse i VTF, som överträtts, tror jag, att trafiksyndaren har lättare att acceptera en fällande dom, enligt vilken han begått en oaktsamhet, som förklaras vara icke ringa. Ja, han kanske t. o. m. godkänner den väl stränga brottsbeteckningen vårdslöshet i trafik.²
    Nu anmärker kanske någon, att de dömda vanligen ej läser domsutskriften. Häremot vill jag anföra, att anmärkaren bortser från den centrala betydelse, som bilen har för Medel-Svensson, ja för Medel-Svenssons hela familj. Från och med år 1965 äger en åtalad utan avgift få en utskrift av domen, dock icke av dom, som utfärdas i förenklad form. När denna gratisförmån blir mera känd, kommer säkert många trafiksyndare att begagna sig därav. Vad angår domar i förenklad form finnes ännu större skäl, att domstolen åberopar tillämplig paragraf i VTF, eftersom gärningsbeskrivningen ofta är ytterst kortfattad i sådana domar.
    En annan invändning mot min ståndpunkt är att en hänvisning till VTF medför ökat arbete för domstolarna samt att trafikmål är dussin mål, för vilka fleralet motorfordonsförare förr eller senare råkar ut. Häremot vill jag genmäla följande. Kan man förolämpa en bilsinnad människa svårare än genom att anmärka på hennes skicklighet som bilförare? Den gången Medel-Svensson står åtalad inför domstol för en trafikförseelse, har han rätt att fordra, att målet mot honom behandlas grundligt och utan hänvisning till att massor av andra trafikmål är anhängiggjorda. Arbetsbelastning för domstolen utgör inte något hållbart skäl för domaren att underlåta en hänvisning till den paragraf i VTF, som överträtts.

 

¹ Enligt preliminära beräkningar skulle för år 1965 antalet trafikdödade vara 1 270, medan antalet trafikskadade skulle bli 750 mindre än 1964.

² Om domslutet skrives så att trafiksyndaren dömes »jämlikt 1 § första stycket TL jämfört med § i VTF» — alltså icke »jämlikt § i VTF och 1 § första stycket TL» — har viss hänsyn tagits till den teoretiska invändningen att 1 § TL icke är ett uttryckligt blankettstadgande. 

    Alla domare anser väl det som ett önskemål, att stämningsansökningen omnämner tillämplig paragraf i VTF. Den åtalade, som får en avskrift avstämningsansökningen, bör åtminstone ha en möjlighet att före huvudförhandlingen studera det handlingsmönster han borde ha följt för att slippa åtal. Om man anser en hänvisning till VTF önskvärd i en stämningsansökan, så är det rimligt att domstolen i ett fällande domslut hänvisar till § i VTF utöver åberopandet av 1 § första stycket TL.
    Att överinstanserna har som praxis att endast åberopa 1 § första stycket TL bör icke väga tungt, eftersom det här förordade citeringssättet främst främjar den dömande verksamhetens direkt trafikfostrande inflytande och överinstanserna på grund av sina fåtal trafikmål därvidlag har begränsad betydelse.

Bertil Adèll