Från skilda synpunkter synes erinringar kunna riktas mot förslaget, att rätten i mål om ansvar för vårdslöshet i trafik i domslutet även skall åberopa eventuellt tillämpliga trafikregler i VTF. Dessa erinringar är av både teoretisk-juridisk och praktisk natur.
    Som bekant kan det ibland vara tveksamt om en förseelse mot VTF ingår som ett led i en ovarsamhet enligt 1 § TL eller ej. I vissa fall föreligger brottskonkurrens medan i andra — med hänsyn bl. a. till en bestämmelse i 72 § VTF — ej ens fall av skenbar lagkonkurrens uppkommer. Det är därför nödvändigt att domslutet på ett klarläggande sätt visar rättens uppfattning i konkurrensfrågorna. En hänvisning i samtliga fall till tillämpliga paragrafer i VTF kan vara vilseledande och gör dessutom domslutet svåröverskådligt.
    Den praxis, som överrätterna — enligt vad som framgår av häradshövding Adèlls artikel — tillämpar, torde även vara processrättsligt betingad. I domslutet skall endast avgörandet i egentlig mening beröras. I de fall då brottskonkurrens eller lagkonkurrens ej föreligger blir emellertid hänvisningen till de materiella trafikreglerna en motivering för domslutet — ett domskäl. Hänvisningen bör därför återfinnas bland dessa skäl (jfr NJA 1960 s. 283).
    Vidare kan från pedagogisk-psykologisk och därmed även trafiksäkerhetssynpunkt värdet av en hänvisning till tillämpligt lagrum i VTF starkt ifrågasättas. Den enskilde betraktar paragrafangivelsen som en del av ett för honom obegripligt juridiskt fackspråk och har självfallet i allmänhet ej heller tillgång till lagbok (jfr SOU 1963: 27 s. 83). Däremot kan det ej sällan vara lämpligt att i domskälen närmare redovisa innehållet i de bestämmelser i VTF mot vilka trafikanten i det särskilda fallet har förbrutit sig.
    Slutligen vill jag emellertid gärna framhålla att jag delar Adélls uppfattning, att 1 § TL erhållit en från trafiksäkerhetssynpunkt olämplig utformning. Det allt starkare kravet på en trafiklagstiftning, som är anpassad efter de anspråk trafiksäkerheten ställer, torde därför komma att inom en ej alltför avlägsen framtid framtvinga en omskrivning av denna bestämmelse. I likhet med vad som har skett och sker i USA och på den europeiska kontinenten finns det anledning anta, att utrymmet för ett blankettstadgande av den typ som 1 § TL representerar kommer att i hög grad begränsas. Samhällets straffunktioner kommer att utövas med stöd av bestämda handlingsregler. Härigenom höjs effekten av samhällsingripandena och samtidigt synes de önskemål som framförts av Adèll bli tillgodosedda.

C.-J. Cosmo