Islands jurister

 

Nordahl Grieg har i sin dikt »17 maj 1940» givit ett oförglömligt uttryck åt tanken att i ett land med ett litet invånarantal sambandet med de bortgångna känns starkare än annorstädes. En liknande reflexion föranleder den senaste, 1963 utkomna isländska juristmatrikeln (Agnar Kl. Jónsson, Lögfræðingatal 1736—1963, Reykjavik 1963, 736 s., Ísafold.) Här upptages nämligen icke endast Islands nu levande jurister utan alla som funnits sedan 1736 eller det år då en kunglig dansk förordning föreskrev att ingen längre fick bli domare eller sakförare på Island utan att först ha avlagt examen vid juridiska fakulteten i Köpenhamn. Denna ordning bestod till dess Island 1911 fick sitt eget universitet, varefter i stället fordrades examen avlagd vid dettas juridiska fakultet.
    Matrikeln upptar sålunda alla islänningar som avlagt akademisk juridiskexamen i Köpenhamn eller Reykjavík till och med våren 1963. Antalet med examen från Köpenhamn är 218, därav 183 juris kandidater och 35 med den enklare, numera avskaffade examen som gick under benämningen dansk juridisk examen. Från fakulteten i Reykjavík hade intill den angivna tidpunkten utexaminerats 460 juris kandidater. I matrikeln återfinns sålunda namnen på inalles 678 isländska jurister och beträffande 669 av dessa meddelas fullständiga biografiska uppgifter, mestadels med bild. Fram till innevarande dag får väl antalet isländska jurister sedan 1736 antagas ha stigit till omkring 700.
    Dessa omkring 700 jurister med akademisk examen täcker likväl endast 230 år av Islands mer än tusenåriga historia, vilken alltifrån fristatens äldsta tider låter landet framstå som ett utpräglat lagsamhälle. Lagstiftning och rättskipning intog sålunda från början en framträdande plats i samhällslivet och lagkunskap var något som fordrades av landets ledande män och som inom deras släkter fortplantades från far till son. Islands första akademiskt utbildade jurister övertog sålunda från sina oexaminerade föregångare ansvaret för bevarandet och fullföljandet av en stor nationell tradition.
    I vilken hög grad Islands jurister vetat att förvalta detta arv framgår av innehållet i den nu föreliggande matrikeln. Många av dem vilkas öden återspeglas i denna har sålunda vid sidan av arbetet inom Islands domstolar eller förvaltning funnit tid också för litterära mödor, ägnade den inhemska rätten och dennas grundläggande texter.
    Islands jurister har emellertid i en imponerande utsträckning varit bärare och skapare även av andra delar av sitt lands kulturarv än som hänför sig till rättslivet. Också i Islands litteraturhistoria intager de sålunda ett framträdande rum. Själve Snorre Sturluson var en följd av år lagsagoman och sålunda innehavare av fristatens högsta ämbete. Hans brorson åter, Sturla Tordsson, författaren av Íslendinga saga och av Håkon Håkonssons saga, var den förste av de lagmän som kom att tillsättas efter Islands förening med Norge och avskaffandet av lagsagomansämbetet. Också under de föl-

 

Sture Petrén 365jande århundradena fortsatte Islands domare och ämbetsmän att ägna sig även åt litterära sysselsättningar.
    Betecknande är att ännu mera än ett halvt årtusende efter Sturla Tordssons dagar, när 1800 de båda lagmansämbetena avskaffades i samband med tillkomsten av landsöverrätten i Reykjavík, bägge lagmännen, Magnús Stephensen och Benedikt Gröndal, var framstående även som författare.
    Av de båda sistnämnda beklädde Magnús Stephensen, född 1762, i icke mindre än 44 år sitt lands högsta domarämbeten, först från 1789 till 1800 som lagman över norra och västra amten samt därefter till sin död 1833 som ordförande i den nya landsöverrätten. Han blev 1819 juris doktor i Köpenhamn på en avhandling om gällande rätt på Island, »Commentatiode legibus, quae jus islandicum hodiernum efficiant». Det föreligger också en lång rad andra tryckta juridiska skrifter av Magnus Stephensens hand, men hans största juridiska arbete, en förberedd textutgåva av Jonsboken med tillhörande kommentar, har aldrig utkommit av trycket. En äkta sonav 1700-talet, utgav Magnús Stephensen också en rad skrifter av naturvetenskapligt och nationalekonomiskt innehåll, om meteorer, om eldsprutande berg, om husdjursskötsel, om tångs användning till människoföda etc. Här jämte var Magnus konferensråd — ty han bar även denna danska titel —verksam som skönlitterär författare, också som skald. Hans största betydelse för den isländska litteraturen låg likväl däri att han var landets störste bokförläggare och som sådan även utgivare av tidningen Klausturpósturinn.
    Som skald överglänstes Magnús Stephensen av sin kollega Benedikt Gröndal, född 1760, vilken efter att ha varit lagman över södra och östra amten var ledamot av landsöverrätten från 1800 till 1817. Jämte en högststående lyrisk produktion har Benedikt Gröndal också i likhet med Magnus Stephensen tillfört den isländska litteraturen en rad tidstypiska utilistiska skrifter om blekning av lärft, om bränning av pottaska ur tång, om bästa sättet att bygga hus på Island med mera sådant. Benedikt Gröndal har slutligen också till isländska översatt diktverk på främmande språk, bl. a. Alexander Popes »The Temple of Fame» (på isländska »Musteri mannorðsins»).
    Verksam som översättare var också den återstående domaren i den endast tre ledamöter räknande nya landsöverrätten, Ísleifur Einarsson, som till isländska översatt såväl Apostlagärningarna som Plutarchos skrift om gossebarns uppfostran.
    Förmodligen var den isländska landsöverrätten i sin nu nämnda första uppsättning av 1800 den mest litterärt betonade domstol Norden sett. Någon försvagning häri inträdde icke vid den första avgången ur domstolen 1811, då Benedikt Gröndal efterträddes av Bjarni Thorarensen, född 1786, ledamot av landsöverrätten till 1833 och därefter till sin död 1841 amtman över norra och östra amten. Bjarni Thorarensen räknas som en av Islands allra främsta skalder. Han var den förste som på Island företrädde romantiken och gäller också som landets förste kärleksdiktare (åstaskåld) i nyare tid. I sin domargärning uppges han däremot ha varit gammaldags sträng i brottmålen, medan åter hans äldre och på det litterära planet konservative kollega Magnús Stephensen som straffdomare anlade ett mildare betraktelsesätt mera i linje med utvecklingen.
    Dessa korta notiser om Magnús Stephensen och Bjarni Thorarensen visar hur det var de isländska juristerna som till sitt hemland förmedlade nya litterära strömningar utifrån Europa. Med dessa hade de haft tillfälle

 

366 Sture Petrénatt komma i beröring under sina obligatoriska studieår i Köpenhamn. Härigenom kan de sägas ha övertagit den roll av litterära förmedlare som före reformationen innehades av Islands katolska andliga med deras internationella anknytning. Det kan i sammanhanget förtjäna nämnas att även Islands förste dramatiske författare var en jurist, nämligen Sigurður Pétursson (1759—1827), polismästare i Reykjavík, vilken skrev skådespel avsedda att uppföras av skolgossarna i staden, ungefär på samma sätt som tvåhundra år tidigare Messenius författade dramer för studenterna i Uppsala.
    Också för fortsättningen av 1800-talet liksom för 1900-talet upptar matrikeln talrika isländska jurister som tillika ägnat sig åt författarskap. Av dem är den som författare namnkunnigaste Einar Benediktsson (1864—1940). Denne var några år kring sekelskiftet först advokat vid landsöverrätten och sedan syssloman i Rangárvallasýsla, men övergick därefter helt till att dela sin tid mellan diktning och affärsverksamhet, den senare under åtskilliga år bedriven i utlandet och så framgångsrik att han blev kapitalist. Enligt professorn i litteraturhistoria Steingrímur J. Þorsteinsson, som nyligen ägnat ämnet jurister och litteratur en livfull och fängslande artikel i Úlfljótr1,skulle av Islands alla skalder genom tiderna endast trenne ha varit kapitalister, nämligen Snorre Sturluson, Loftur den rike Guttormsson, vilken levde i början av 1400-talet, och Einar Benediktsson, och alla dessa tre, heter det, var lagkloka män, något som icke kan anses vara en tillfällighet. Samme författare påvisar lyckligtvis också att juridiken, om den kan tillföra sina ämnessvenner jordiska ägodelar, likväl icke behöver hindra dem att nå Parnassens höjder. I en uppräkning av de enligt hans uppskattning tio främsta av Islands alla framfarna, till namnet kända skalder, en lista som börjar med Egil Skallagrímsson, upptar han nämligen två jurister: Bjarni Thorarensen och Einar Benediktsson. Om den förres diktning är ett utflöde av romantiken, står den senares symbolismen nära. Bådas alstring vittnar om hur även Island nåtts av de litterära moderiktningarna ute i Europa.
    Att Islands jurister i så stor omfattning ägnat sig även åt skönlitterärt författarskap, kan måhända förefalla egendomligt. Kräver icke juristyrket av sina utövare en läggning och en uttrycksform som gör dem mindre lämpade som romanförfattare eller poeter? Också en och annan islänning har i allt fall funnit juridik och litterär verksamhet oförenliga. En av dem var den framstående skalden Grímur Thomsen (1820—1896), som började läsa juridik i Köpenhamn men snabbt övergick till humanistiska studier för att sedan inträda i den danska utrikestjänsten. Efter att inom denna ha verkat bl. a. i det andra kejsardömets Paris drog sig Grímur Thomsen tidigt tillbaka till sitt isländska hemland. Bosatt på Bessastaðir, som numera är presidentbostad, ägnade han sig åt sin diktning, i vilken han bl. a. gav uttryck åt sin avsmak inför de kalla ordensstjärnor som blänker på diplomatens bröst. En som också övergav den juridiska fakulteten för humanistiska studier och diktning var Gísli Brynjólfsson, som förklarade sig vara led på juridiken och led på allt utom isländska sagor.
    Leiðr er eg á lögum
    leiðr á öllu
    utan Íslenðingasögum.
    Vanligare är likväl att våra yrkesbröder på Island icke ser något motsats

 

1 S. Þorsteinsson, Lögfræðingar og bókmenntir, Úlfljótr 1963, s. 244. Åtskilliga av mig härovan återgivna uppgifter har hämtats från denna artikel. 

Islands jurister 367förhållande mellan juridisk verksamhet och litterärt skapande. En nutida isländsk jurist och skald, Tómas Guðmundsson, som ägnat frågan några reflexioner i sin 1961 utkomna bok »Svo kvað Tómas», finner sålunda i juridikens livsnärhet förklaringen till att i hans land så många jurister ägnat sig åt författarskap. Ingen annan vetenskap upptoge fler mänskliga frågor till behandling och juridiken lärde tillika folk att tänka logiskt. I det senare hänseendet sätter Tómas Guðmundsson juridiken före filosofien och han menar att sysslande med juridik är en god förberedelse för författarskap.
    Omvänt torde man äga anse att den fördjupning i det egna språkets uttrycksmöjligheter som för de isländska juristerna följt av deras litterära arbeten haft betydelse för deras juridiska yrkesgärning genom att också komma lagarnas och domstolarnas språk till godo. Ensamt av de nordiska språken har isländskan bevarat de gamla böjningsformerna, vilket i förening med en stram, av medeltidskyrkans latin påverkad syntax förlänar språketen oförliknelig märgfullhet. Mot senare främmande språkliga påverkningar, särskilt mot inträngandet av utländska lånord, har hållits och hålles alltjämt vaksam vakt. För alla utifrån stammande såväl begrepp som tekniska nyheter uttänkes sålunda isländska uttryck med anlitande av det egna språkets ordskatt och nybildningsmöjligheter. Tydligt är att detta icke minst på det juridiska området kräver stor lyhördhet för språkets krav och förtrogenhet med dess resurser.
    En motsvarighet erbjuder den romersk-katolska kyrkans latin. Även detta måste för att kunna omspänna nya livsförhållanden ständigt tillföras nya uttryck, åstadkomna medelst nybildningar eller omskrivningar, något varpå t. ex. de påvliga encyklikorna fortlöpande uppvisar prov. Den genom det andra Vatikankonciliet inledda omdaningen av den kanoniska rätten kan här väntas avsätta intressanta frukter även i språkligt hänseende.
    Även om det isländska juridiska språket kan liknas vid en friskt framstörtande fjällbäck, medan det påvliga latinet har det mognade vinets bouquet, är det likväl för bådas del fråga om en anpassning till dagens aktualiteter som reser ensartade problem. I Stockholm, beläget halvvägs mellan Reykjavík och Rom, borde det icke vara helt utan sitt intresse för dem som är ansvariga för det svenska lagspråkets och den juridiska stilens utveckling att följa vad som i motsvarande hänseenden sker inom isländskan och kyrkolatinet. Under den tidigare medeltiden var det över hela Norden sed att kungar och stormän höll sig med isländska skalder såsom språkskickligare än andra. I Sverige skymtar sådana isländska hovskalder sista gången hos Birger Jarl. Man äger kanske antaga att de sedan föll offer för någon rationaliseringsexpert redan under folkungatiden. Om emellertid en sådan för en isländsk ordkonstnär avsedd befattning fått fortbestå i det svenska regerings- och lagstiftningsmaskineriet fram till våra dagar, skulle dess innehavare förvisso icke ha behövt vara sysslolös utan med fördel kunnat emellanåt viska i våra lagskrivares öron kloka råd om t. ex. rätta bruket av konditionalsatser eller om sättet att undvika alltför långa meningar. Han skulle utan risk för förlust för statsverket ha kunnat placeras ganska långt upp på lönestegen med tanke på den krympning av trycket som skulle ha kunnat förväntas bliva en följd av hans verksamhet.
    I sådana tankar kan man alltså falla vid bläddrandet i en isländsk juristmatrikel, tryckt 1963, medan man betraktar bilderna av äldre herrar i kungliga danska ämbetsuniformer med ansikten fårade av livet mellan fjäll och

 

368 Islands juristerhav eller av dagens purunga juris kandidater från Håskola Islands. Man vill hoppas att även de senare måtte i likhet med sina föregångare emellanåt avbryta arbetet med domböcker eller rättegångsinlagor för att skriva en dikt eller en liten traktat, exempelvis med den sublima titeln »Um hesta».

Sture Petrén