En finsk dom om egendomsstatutet

 

Enligt 1912 års svenska lag om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskaps rättsverkningar bestämmas dessa i brist på avtal av lagen i den stat, mannen vid tiden för äktenskapets ingående tillhörde, och är ändring, som under äktenskapet skett beträffande makarnas eller enderas medborgarrätt, utan verkan i detta avseende (1 § 2 mom.).
    Lagen, som grundas på en 1905 i Haag avslutad internationell konvention, har ansetts analogiskt tillämplig även å makar i stat, som icke var ansluten till konventionen.¹ Sedan Sverige uppsagt konventionen med verkanfrån den 23/8 1962, är rättsläget dock oklart.²
    Även 1929 års finska lag angående vissa familjerättsliga förhållanden av internationell natur vilar i sina grundläggande principer på 1905 års Haagkonvention, som Finland dock aldrig tillträdde. Även i Finland bestämmes egendomsstatutet sålunda efter mannens medborgarskap vid äktenskapets ingående och även där gäller i detta hänseende oföränderlighetsprincipen.
    Däremot är makarnas personalstatut i både Sverige och Finland i fråga om äktenskapets övriga rättsverkningar föränderligt på så sätt att, om de under äktenskapet förvärva medborgarrätt i annan stat än den de förut tillhört, lagen i deras nya hemland skall gälla (1 § 9 mom. i 1912 års lag). Även arvsstatutet ändras genom nationalitetsväxling (1 kap. 1 § i 1937 års svenska lag om internationella förhållanden rörande dödsbo).
    Egendomsordningens oföränderlighet — som f. ö. även anses gälla i Danmark och Norge, låt vara att statutet i dessa länder bestämmes efter domicilprincipen — har emellertid visat sig leda till tillämpningssvårigheter och obilliga resultat och därför ställts under debatt.³ Särskilt betänkliga konsekvenser kunna uppstå, när samspelet mellan egendomsstatut och arvsstatut sönderbrytes till följd av att det förra förblir oföränderligt, medan det senare ändras genom en växling av nationaliteten, som i Sverige och Finland, eller av domicilet, som i Danmark och Norge.
    Makes rättsställning regleras ju hos oss och i andra rättsordningar genom skilda institut, som dock komplettera varandra och bilda en enhet i regelsystemet. Reglerna om makes arvsrätt enligt ärvdabalken sammanhänga sålunda organiskt med giftermålsbalkens legala giftorättsgemenskap. Att efterlevande make icke ärver, när den avlidne efterlämnat bröstarvinge, kan endast förstås och försvaras mot bakgrunden av giftorätten.
    När nu en strikt tillämpning av gällande regler i internationell äktenskapsrätt leda till att egendomsstatut och arvsstatut utgöras av skilda lagar,

 

¹ Undén, Internationell äktenskapsrätt s. 110; Karlgren, Internationell privat och processrätt, 2 uppl., s. 37; Beckman, Svensk domstolspraxis i internationell rätt s. 66.

² Walin i SvJT 1965 s. 198.

³ Trolle i TfR 1959 s. 39 och 392; Philip i TfR 1959 s. 177 och 1960 s. 59; Gaarder, Internasjonal privatrett, s. 92; Grahl—Madsen i TfR 1960 s. 183. 

kan enheten i regelsystemet brista och det naturliga samspelet mellan statuten sättas ur funktion. Detta kan medföra icke avsedda och orimliga resultat i det att efterlevande make blir lottlös eller erhåller en oskälig förmånsbehandling.
    Mannen var vid äktenskapets ingående medborgare i stat, där något slagslegal giftorättsgemenskap icke förekommer. Han var vid sin död svensk medborgare och efterlämnar änka och barn. Änkan har alltså varken giftorättsandel eller arvslott i boet. Eller mannen var vid äktenskapets ingående svensk och vid sin död medborgare i annan stat, där änkan ärver jämte barnen. Hon har då både giftorättsandel och arvsrätt i boet.
    Problemet har uppmärksammats både i svensk⁴ och utländsk⁵ litteratur och har ansetts böra lösas genom en omkvalificering av instituten eller en inbördes anpassning av antingen kollisionsnormerna eller innehållet i lagarna. Härvid kan problemet ses som en av lagstiftaren icke avsedd brist på lagharmoni eller — kanske riktigare — som en lucka i regelsystemet. I vart fall synes man vara ense om, att denna disharmoni eller lucka bör undanröjas i rättspraxis, så länge icke lagstiftaren skapat nya normer.
    Familjerättskommittén har sin uppmärksamhet riktad på spörsmålet och torde i sinom tid komma att framlägga ett förslag till en legislativ lösning. Sådan lösning synes även önskvärd med hänsyn till vanskligheten av en rättskipning, som strider mot eller saknar stöd i skriven lag. Däri torde också ligga förklaringen till att något svenskt prejudikat trots frågans stora principiella och praktiska betydelse hittills veterligen icke kommit till stånd.
    Av så mycket större intresse är därför följande av Helsingfors hovrätt den 21/10 1964 meddelade dom (V 1961/613), som vunnit laga kraft.⁶

 

    »På talan av Marjatta Antonia Ingegerd Weiland-Kosonen har rådstuvurätten i den 30 oktober 1961 avkunnat utslag förklarat utrett, att sedan Antonia Weilands make direktören August Christian Weiland den 24 januari 1960 avlidit efterlämnande såsom rättsinnehavare änkan Antonia Weiland och döttrarna Liselotte Kirsti Arlette Sundstén och Marjatta Antonia Ingegerd Weiland-Kosonen, hade efter August Christian Weiland den 15 oktober 1960 i Helsingfors förrättats bo- och arvskifte, varvid skiftesmännen ansett Antonia Weiland vara berättigad att såsom fördel ur boet taga av den delbara egendomens värde 1/20 del eller 11719923 mark och att Antonia Weiland pågrund härav såsom fördel tagit aktierna n:ris 171—290 i Asunto Oy Museokatu 28, den i den avlidnes hem befintliga lösegendomen, andelsbeviset n:o 9286 i Helsingfors Telefonförening, en Mercedes-Benz personbil, en paketbil av samma märke, Weilands Maskinaffär benämnda firmas arbetsredskap och andra tekniska föremål, firmans inventarier och kontorsmaskiner samt den avlidnes personliga i firmans lokal befintliga lösegendom. Enär August Christianoch Antonia Weiland, vilka sammanvigts den 3 januari 1921 i Augsburg i Tyskland och snart efter vigseln flyttat till Finland, där de erhållit finskt medborgarskap den 12 mars 1926, vid äktenskapets ingående varit tyska medborgare samt enligt stadgandet i 14 § 2 mom. lagen angående vissa familjerättsliga förhållanden av internationell natur äktenskaps rättsverkningar ifråga om makars förmögenhetsförhållanden bestämmes av lagen i den statmannen vid äktenskapets ingående tillhört, ty och då tysk lag ej kände till rättsinstitutet »fördel av bo oskifto» sådan det förekommer i 17 kap. 1 § gif-

 

⁴ Malmar i SvJT 1932 s. 523; Malmström, Det s. k. kvalifikationsproblemets. 46; Michaeli, Internationales Privatrecht s. 92; Eek, Internationell privaträtt s. 50, 123, 154 och 173.

⁵ Wolff, Das internationale Privatrecht Deutschlands, 2 uppl., s. 53; Raape, Internationales Privatrecht, 5 uppl., s. 336; Kegel, Internationales Privatrecht, 2 uppl., s. 106.

⁶ Domen, som hittills veterligen icke publicerats eller kommenterats, har välvilligt ställts till förfogande av prof. Heikki Jokela. 

 

24-663005. Svensk Juristtidning 1966

 

termålsbalken, har rådstuvurätten, med beaktande av att erhållandet av finskt medborgarskap och den omständigheten, att den delbara egendomen förvärvats och befunnit sig i Finland, icke inverkade på förmögenhetsordningen, som efter avslutat äktenskap blivit gällande mellan makarna Weiland, rättat förenämnda bo- och arvskifte sålunda, att Antonia Weiland ålades att återbäraden av henne såsom fördel i boet omhändertagna egendomen och upplåta den till sådant nytt skifte, att Marjatta Antonia Ingegerd Weiland-Kosonen finge sin andel i densamma sig lagligen tillskiftad; och skulle nämnda skifte förrättas inom tvenne månader efter det utslaget i målet vunnit laga kraft i närvaro av justitierådmannen Gunnar William Hellén och jurislicentiaten Paavo Johannes Karvonen, vilka förordnats att såsom gode män närvara vid förrättningen.
    Hovrätten har tagit målet i övervägande och finner utrett, att makarnaWeiland sedan år 1926 varit finska medborgare och redan därförinnan alltifrån år 1921 eller snart efter deras vigsel bosatt sig i Finland, där deras egendom jämväl anskaffats, och att August Christian Weiland, som icke haft fast boningsort i Tyskland, redan då haft för avsikt att förvärva sig finskt medborgarskap och livnära sig i Finland. I överensstämmelse med denna avsikt hava makarna Weiland icke gjort bruk av den i 16 § 1 mom. lagen angående vissa familjerättsliga förhållanden av internationell natur medgivna möjligheten att göra utländsk lag tillämplig på deras förmögenhetsförhållanden, varav följden blivit, att makarnas ansvarighet för civila och offentligrättsliga skulder varit i förhållandet till borgenärerna att bedöma enligt finsk lag, vilket sakförhållande bör beaktas även vid bo- och arvskifte. Med hänsyn till dessa omständigheter anser hovrätten anknytningsfakta beträffande makarna Weilands förmögenhetsförhållanden övervägande påkalla tillämpning av finsk lag och att sålunda 14 § 2 mom. sistnämnda lag i detta fall icke är tillämpligt. På grund härav prövar hovrätten rättvist, med upphävande av rådstuvurättens utslag, ogilla käromålet . . .»

 

    En ledamot var dock skiljaktig och anförde följande:

 

    »Jag finner skäl icke föreligga till ändring i rådstuvurättens utslag i övrigt utom att, emedan tysk lag, vilken såsom rådstuvurätten utsagt här skall tilllämpas, medgiver efterlevande make, som är samarvinge med den avlidne makens bröstarvingar, rätt att ur boet utöver sin arvsandel utfå såsom fördel de till det äktenskapliga hushållet hörande föremålen, som ej utgöra tillbehör till fastighet, ävensom makarnas bröllopsgåvor, förgåvor, för såvitt den efterlevande behöver dem för hållande av ett tillbörligt hushåll, Antonia Weiland berättigas att från den av rådstuvurätten till nytt skifte förordnade egendomen undantaga henne enligt nämnda grunder och villkor möjligen tillkommande fördel ur dödsboet. . . .»

 

Domen innebär förvisso ett originellt och djärvt grepp och torde även leda till ett för rättskänslan tillfredsställande resultat i saken.
    Det kunde synas, som om hovrättens majoritet härvid velat sätta sig över och döma i strid mot skriven lag, enligt vilken mannens tyska nationalitet vid äktenskapets ingående bort bestämma egendomsstatutet. I själva verket har hovrätten dock uttryckligen fastslagit, att lagen icke kunde vara tillämplig i den situation, som förelåg till bedömning, och sålunda ansett sig böra utfylla luckan genom en ny norm, måhända efter förebild av regeln i schweiziska civillagen (1 §), att domaren i brist på tillämplig lag eller sedvanerätt skall döma efter den regel, han själv skulle uppställa, om han vore lagstiftare.
    Denna regel har hovrätten ansett vara »the proper law», alltså den lag, vars tillämpning med hänsyn till omständigheterna påkallas av övervägande skäl. Härvid synes hovrätten icke i princip ha övergivit oföränderlighetsregeln utan alltjämt ha utgått från förhållandena vid äktenskapets ingående, låt vara från en retrospektiv syn, och samtidigt tillämpat en i finsk familje-

 

rätt antagligen ny kombination av nationalitets- och domicilprinciperna. Urnationalitetssynpunkt fästes sålunda vikt vid, att mannen redan vid äktenskapets ingående haft för avsikt att förvärva finskt medborgarskap och makarna några år därefter faktiskt också blivit finska medborgare, och ur domicilsynpunkt, att mannen saknat fast boningsort i Tyskland och makarna kort efter vigseln tagit hemvist, livnärt sig och förvärvat egendom i Finland.
    Hovrätten har ytterligare grundat domen på det förhållandet, att makarna icke gjort bruk av möjligheten att (genom registrering) göra tysk lagtillämplig mot tredje man (jfr 2 § 1 mom. i 1912 års svenska lag). Det kan dock diskuteras, huruvida sådan underlåtenhet i allmänhet kan anses tyda på en avsikt att godtaga lagen i hemvistlandet.
    Det må här även lämnas därhän, om »the proper law» är en lämplig norm eller om andra regler skulle vara att föredraga i sammanhanget. Så länge frågan icke är löst genom lagstiftning, utgör domen i vart fall ett bidrag till rättsutvecklingen, värt att uppmärksammas även i Sverige.

Josef Fischler