Till det 24:e nordiska juristmötet

 

Vid dess öppnande den 31 augusti 1966

 

Av hovrättspresidenten STURE PETRÉN

 

 

 

 

Åter samlas Nordens jurister till möte, det tjugufjärde i ordningen. Det första ägde rum 1872. Dessa våra möten leder alltså sitt ursprung från en tid, då den på utrikespolitiska mål inriktade skandinavismen nyss lidit skeppsbrott och andra vägar fick prövas för att vidmakthålla och utveckla känslan av gemenskap mellan Nordens länder.
    Självklart var det väl icke att juristerna skulle engagera sig för skandinavismens ideal lika aktivt som å ena sidan författare, konstnärer, historiker och språkmän, vilka påverkades av det nyvaknade intresset för den fornnordiska litteraturen och den gamla nordiska kulturen överhuvud, samt å andra sidan förespråkarna för en folkligt skandinavisk politik, byggd bl. a. på idéer hämtade från grundtvigianismen i Danmark och Björnsons bondevänliga handlingsprogram i Norge. Jurister åter är ju på ett särskilt sätt bärare av det egna landets rena statstradition och yrkesmässigt knutna till dess nationella rättsordning, som i allmänhet icke utan svårigheter låter sig anpassa till andra länders. Under tiden från reformationen och fram till 1800-talets mitt hade också de nordiska ländernas rättsordningar hunnit växa ifrån varandra i åtskilliga hänseenden, varvid det framför allt gick en skiljelinje mellan ett västnordiskt eller danskt-norskt-isländskt rättssystem och ett östnordiskt, svenskt-finskt.
    Att likväl också juristerna rycktes med av de nordiska strömningarna var ett uttryck för att även de upplevde Norden som en kulturell enhet. Icke sällan har jag i samband med upplösningen av svenska juristbibliotek, grundade under förra århundradets senare del, stått inför första upplagor av den tidens stora danska och norska författares verk och föreställt mig den iver med vilken deras forna ägare en gång tillhandlat sig dem, nyutkomna, i boklådorna i Stockholm, Uppsala, Lund, Göteborg eller Skara. Man vågar kanske icke tro att dagens nordiske jurist, när så mycket annat pockar på hans uppmärksamhet, står i ett lika direkt förhållande till vad som tilldrager sig i de nordiska grannländernas kulturella liv.
    Också bland juristerna fann alltså de nordiska tankarna genklang

 

25—663005. Svensk Juristtidning 1966

 

386 Sture Petrénoch de första nordiska juristmötena blev ingångsporten till det samarbete i lagstiftningen som åstadkommit ett så stort mått av nordisk rättsenhet, först inom handelsrätten och sedan inom allt fler rättsområden. Nu har det fortsatta samarbetet i fråga om lagstiftningen för länge sedan blivit en självklarhet och kanske finns det därför de som frågar sig om detta samarbete längre behöver de impulser somde nordiska juristmötena kan giva.
    Härtill är emellertid i så fall svaret att det friare meningsutbyte som kan komma till stånd vid dessa möten måste anses vara av självständigt värde, både när det gäller att påvisa det angelägna av gemensam nordisk lagstiftning på något tidigare icke beaktat område och för belysning ur olika synvinklar av redan ifrågasatt sådan lagstiftning. Ett åskådligt exempel härpå är den diskussion om skadeståndsrätten som ägde rum vid 1960 års juristmöte i Reykjavík.
    I våra dagar har också skett en kraftig tillväxt av det juridiskaföreningsväsendet. För många grenar av juridiken, straffrätt, sjörätt, försäkringsrätt, arbetsrätt, upphovsrätt o. s. v., finns det numera i våra länder särskilda föreningar, som till sina årsmöten inbjuder representanter för motsvarande föreningar i de andra nordiska länderna. Även härigenom skulle man kanske kunna frestas att tro att de nordiska juristmötena förlorat i betydelse.
    En sådan slutsats skulle dock, vågar jag påstå, vara felaktig. Rättsordningen utgör en helhet, sammanhållen av ett antal ledande principer, och det skulle icke vara lyckligt om dess fortgående anpassning till nya sociala verkligheter förbereddes genom diskussioner uteslutande mellan specialister inom de närmast berörda ämnesområdena. Alla vetenskaper tenderar ju i våra dagar att uppstyckas mellan specialister, men om specialiseringen drives mycket långt, skulle ickespecialisterna måhända kunna befaras hemfalla åt reflexioner erinrande om Sigurd Ibsens karakteristik av en gammal svensk statsminister: »Han er stor i sin genre, men hans genre er svært liten.»
    Även om det icke finns anledning till det slagets älskvärdheter, äger man likvisst anse att de nordiska juristmötena alltjämt försvarar sin plats som ett forum icke endast för dryftande av rättsfrågor av stor allmän räckvidd utan också för diskussionen av ämnen, som kan förefalla att i första hand intressera endast en viss trängre krets jurister.
    Det må vidare som betydelsefullt framhållas att till de nordiska juristmötena samlas icke blott jurister, inriktade på olika områden av juridiken, utan också jurister från skilda levnadsbanor. Av gammalt har här mötts juridiska vetenskapsmän samt domare, advokater och åklagare, och de flesta deltagarna har brukat tillhöra de sistnämnda

 

Till det 24:e nordiska juristmötet 387kategorierna, vilka ju har till uppgift att verka i rättegångar. I dag måste man emellertid kanske säga sig att rättegången icke längre står i rättslivets mittpunkt på samma sätt som tidigare. Domstolarna utgör förvisso alltjämt individens yttersta beskärm mot orätt av skilda slag, som kan hota att övergå honom. När det gällde att i Tyskland efter nationalsocialismens härjningar återställa rättsstaten, fann också Fritz Pringsheim i ett berömt tal till Göttingens studenter anledning inskärpa att det för ett folk är oändligt mycket bättre att ha goda domare och bristfälliga lagar än utmärkta lagar och dåliga domare. Om domstolarna sålunda alltfort utgör den grundval på vilken rättsordningen ytterst vilar, gäller emellertid i dagens samhälle att uppgörelser vid förhandlingsbord och olika administrativa avgöranden i statlig eller kommunal regi ofta har större omedelbar betydelse för mänskliga livssituationer än domstolarnas domar. Alltfler jurister återfinns också i verksamheter vilka utspelas fjärran våra domssalar, som anställda i den svällande statliga och kommunala administrationen eller i tjänst hos storföretag eller organisationer inom näringslivet. I den vardagsvärld som omger somliga av dem blir det icke alltid fråga om att tillämpa rena rättsprinciper på samma sätt som vid en domstol och en och annan av dem skulle kanske rentav ibland kunna känna sig ungefär som i gamla tider en hovpredikant hos en furste som icke trodde på Gud.
    Att även jurister med dessa nya funktioner i allt större antal kommer till de nordiska juristmötena och där kommer samman med utövarna av de mera klassiska juristyrkena bidrar till att göra dessa möten meningsfyllda.
    Vi svenska jurister är glada att i dag få hälsa våra nordiska kolleger välkomna till Stockholm till överläggningar angående en rad ämnen av stort gemensamt intresse. Det myckna som förenar oss inger oss en stimulerande känsla av att bilda en enda stor gemenskap, samtidigt som de nationella särdrag som lyckligtvis också består tillför vår samvaro en särskild krydda. Vi minns med tacksamhet vad de föregående nordiska juristmötena, senast det i Köpenhamn för tre år sedan, skänkt oss och jag vill uttrycka den förhoppningen att även detta möte i Stockholm skall visa sig giva ett rikt sakligt utbyte och på det mera personliga planet befästa gamla vänskapsband och låta nya sådana knytas.