Johan Gabriel Richert och 1864 års strafflag

 

Av hovrättsrådet MICHAEL VON KOCH

 

I arkivet på Augerums gård i Blekinge, vilken åren 1855—1881 ägdes av justitiekanslern Nils Samuel von Koch och sedan dess tillhör hans ättlingar, anträffades för ett par år sedan en handling innehållande anmärkningar av Johan Gabriel Richert över det år 1862 framlagda förslaget till strafflag.
    Enligt Karl Warburgs biografi över J. G. Richert¹ hade justitiestatsministern Louis De Geer underställt strafflagförslaget Richerts granskning, och Richert hade avgivit en »enskild promemoria» innehållande anmärkningar. Warburg säger sig ha förgäves efterforskat dessa anmärkningar. Var de funnits har man tydligen ej vetat. Deras innehåll har dock varit till en mindre del känt genom citat, som gjorts på enskilt riksdagsmannahåll och därigenom kommit att inflyta i 1862—63 års riksdagstryck.² Då dessa citat och det nu funna dokumentet visar full överensstämmelse, har alltså med fyndet ett intressant rättshistoriskt dokument kommit till rätta.

 

¹ Johan Gabriel Richert, Hans levnad och uttalanden (1905) II s. 382 ff.

² Se nedan.

 

    J. G. Richert, som var född 1784, tillhörde som bekant den år 1811 tillsatta lagkommittén från 1814 till dess den 1832 framlade det starkt liberala och humaniserande förslaget till allmän kriminallag (straffbalk och rättegångsbalk för brottmål), och han var kommitténs ledande själ. Uppgiften var en i det närmaste total revision av 1734 års lag. Kommitténs lagstiftningsprogram var storslaget. »Dess upphovsmän ställde sig vid dess uppgörande medvetet betydligt framför sin egen tid» (K. G. Westman). Den senare Karl Johanstiden var emellertid ingen lämplig epok för radikal lagstiftning, och det politiska resultatet blev magert. För att deltaga i den lagberedning, som dock tillkallades 1841 för att föra reformen vidare, ställde Richert i ett berömt brev villkoret, att två personer, med vilka han ej ansåg det lönt att söka förtroendefullt samarbeta, icke skulle utnämnas, vilket föranledde kungen till ett kärvt yttrande till statsrådsprotokollet, och mot statsrådets enhälliga förslag utnämnde kungen icke Richert men väl en av de för honom misshagliga.³ Tronskiftet 1844 kom emellertid nya vindar att blåsa, och jämte två av sina mest framstående medarbetare Schlyter och Bergfalk inträdde Richert s. å. i lagberedningen för att kvarstanna till dess upplösning 1851. Verksamheten avspeglade sig främst i förslagen till straffbalk, i väsentliga delar på lagkommitténs grund, och till verkställighet av fängelsestraff. Den fortsatta behandlingen blev dock halvhjärtad, och 1850-talets strafflagstiftning präglades av provisorier och splittrande reformer, låt vara i åtskilliga fall enligt lagberedningens intentioner. Tillfället till verklig lagrevision försummades.
    N. S. von Koch var född 1801 och gjorde sedvanlig karriär inom kansliet, Svea hovrätt och justitierevisionen. Vid departementalreformen 1840 blev han expeditionschef i justitiedepartementet men avgick 1843 i samband med en konflikt mellan fångvårdsstyrelsens chef och justitiestatsministern Törnebladh. 1844—1866 var han justitiekansler.⁴ Han deltog i lagberedningens arbete 1844—1851 och var ledamot av riddarhuset och första kammaren i sammanlagt 47 år.
    Ehuru högst olika i temperament förenades J. G. Richert och N. S. von Koch tidigt i vänskap och åsikter. Deras brevväxling var omfattande, särskilt då Richert under tiden mellan lagkommittén och lagberedningen samt efter den senares upplösning skötte sin domsaga och bodde på Truve i Västergötland. von Kochs ivrande för förbättring av kvinnans rättsliga ställning,⁵ för bekämpande av konventikelplakatet och annan kyrklig förföljelse samt för undervisningsfrågor sammanföll med Richerts. Ett av von Kochs största intressen var strafflagreformen, varom hans ännu sammanhållna juridiska bibliotek särskilt bär vittne.
    År 1862 följdes de partiella reformerna av ett inom justitiedepartementet utarbetat fullständigt förslag till ny strafflag, väsentligen byggt på lagkommittén och lagberedningen. När detta förslag nu alltså underställdes Richerts granskning, fick han, 78 år gammal och sedan länge borta från lagstiftningsarbetet, som ett slags remissinstans göra sin sista insats på ett område, där hans inflytande varit utomordentligt. Det var med lång erfarenhet och oförminskat intresse som Richert skrev sina anmärkningar.

 

³ Om denna episod se Naumanns Tidskrift VI: 2 (1869) s. 693 och Warburg II s. 73 ff.

⁴ Se Rudholm i SvJT 1964 s. 14.

⁵ Se bl. a. Hafström, Hatt och huva, SvJT 1958 s. 299.

 

    Handlingen är dagtecknad Göteborg den 6 maj 1862, och i brev s. d. översändes dessa »oförgripliga anmärkningar» till N. S. von Koch. De omfattar 26 foliosidor, skrivna med tidens vanliga avskrifthandstil och försedda med en del rätt otydliga tillägg av Richerts egen stil. Anmärkningarna gör intryck av bevarad kraft, av temperament och av stor förmåga att hålla isär de olika faserna av det långa lagstiftningsarbetet. Richerts allmänna inställning till förslaget är välvillig, men han anser helt naturligt att lagkommitténs och lagberedningens intentioner borde ha följts bättre. Inledningen är karakteristisk:

 

Wid genomläsningen av det nya förslag till strafflag, som blifvit mig meddeladt, har jag gjort några anmärkningar, dem jag, utan ringaste anspråk på ofelbarhet eller rättshafveri, hemställer till förslagets författare, att närmare begrundas. Med största tillfredsställelse har jag erfarit, det man numera kan hoppas att, äfven i Sveriges allmänna lag, en gång få se någonting helt, och icke, såsom hittils, blotta stycken, stumpar eller flockar, utan sammanhang emellan nytt och gammalt och utan den systematiska enhet, som fordras förlagarnas rätta uppfattning och säkra tillämpning. Mina anmärkningar vid lagförslaget äro ej betydliga, ehuru antalet blifvit något stort, emedan jag velat påpeka allt, äfven det minsta, hvar uti en ändring kunde, efter min tanke, blifva en förbättring.

 

    Många gånger i yttrandet och i breven till von Koch återkommer Richerts förakt för »lagstumpar» och missnöje med statsmakternas oförmåga att radikalt revidera 1734 års lag.
    Allmänna delen tar Richerts mesta intresse. Han påyrkar bestämt att frihetsstraff skall verkställas med arbete och kritiserar i detta hänseende lagförslaget liksom den då gällande lagen, »stumpen av den 21 dec. 1857»:

 

Beskrifningen huru en fånge kan och får lefva utan arbete (6 § i nyss nämndalagstump) förefaller mig högst vedervärdig. En sådan lefnad under ett eller två år skulle alldeles förstöra en hederlig bonde eller annan vid arbete wan menniska. Allt fängelse, såsom straff, bör, så vidt möjligt är, wara förenadt med arbete af ett eller annat slag.

 

Om vatten och bröd skriver Richert:

 

Af alla straff vore watten och bröd det grymmaste, om det skulle verkställas, riktigt och utan uppehåll, i 28 dagar; ty då kunde väl ingen menniska med vanlig fysik uthärda det, utan att taga svår, ofta obotlig, skada till sin helsa, hvarigenom en sådan tortyr, i de flesta fall, blefve ett medelbart dödsstraff.— — — Will man ändtligen behålla watten och bröd, hvilket jag helst skulle afråda, så måste det verkställas med uppehåll, såsom i Danmark och såsom Lagkommittén tillstyrkt i sitt första förslag i öfverensstämmelse med Norska lagen.

 

Även mot påföljden förlust av medborgerligt förtroende är Richert kritisk. Han är nöjd med lagberedningen, som frångick detta institut:

 

— — — sägande som gamla Kung Gösta: »ena reso bekännt och dervid blifwit». Efter min övertygelse, vore det illa, mycket illa, om man nu skulle gå baklänges och återkomma till det sväfvande och obestämda talet om medborgerligt förtroende, om vanfrägd, i motsats med god frägd, o. s. v. Man måste veta hvad man will och säga det rätt fram, hvarken mer eller mindre. Förlust af medborgerligt förtroende är ett straff, som blifvit härs och twärs inflickadt i senare tiders lagstumpar, utan klart och tillräckligt besinnande af hwad det rätteligen kan och skall betyda. — — — Genom ett stadgande, som under nytt namn bibehåller den gamla smutstiteln af wanfrägd, ger man vårt olyckliga jäfsväsende ett ytterligare stöd. För min del skulle jag önska, att endast mened finge göra en person helt och hållet owärdig att aflägga wittnesmål;

 

ty om man en gång, såsom man bör, antager till regel för bewisningen, att den skall bedömas, icke efter wittnenas antal, utan efter deras trovärdighet— — — en regel, som antydes i 6 kap. 8 § af förslaget till rättegångsbalk för brottmål och som redan ganska ofta tillämpas, utan att ännu vara i formliglag stadgad — — — kan jag ej se, att någon, som ej verkligen begått mened, bör vara obrukbar att begagnas till sanningens uttalande. Så vidt jag känner, finnes ingen lag med en sådan mångfald af jäf, till bewisningens hämmande, som den Svenska. I England strök man 1852 ut alla jäf, utom emellan man och hustru, hwilka i lagen betraktas såsom ett och derföre anses ej kunna ställas emot hvarannan såsom wittnen. Och man har, efter hwad de bästa juridiska skrifter intyga, funnit sig väl af detta, som det kunde tyckas, ganska djerfva steg: man har fått fram sanningen, der den förut ej kunnat komma i ljuset. Richert var tidigt hemmastadd i engelsk och annan utländsk rätt, och av brevväxlingen med von Koch framgår att den senare, som var gift med en engelska och hade goda engelska förbindelser, brukade låna Richert engelska böcker och dokument.
    Richert ogillar vidare att förslaget — i motsats till lagberedningens — ej upptar regler om försök och vållande samt tillskriver själv ett kapitel härom. I dessa och andra hänseenden förebådar han reformer, som ofta dröjer länge.
    Den speciella delen av strafflagförslaget ger Richert anledning till åtskilliga erinringar, väsentligen lagtekniska. Han systematiserar och förenklar, och många paragrafer skriver han om helt. Till de principiella frågorna hör Richerts förslag (i enlighet med lagberedningen) om straff även för vittne som utan att tala direkt osanning förtiger sanningen och för den som, efter att ha fått eden eftergiven, vittnar falskt. Förmögenhetsbrotten ger honom anledning att mellan olika brottstyper göra skarpsinniga distinktioner, av vilka några återspeglas i lag först genom 1942 års lagstiftning. Här och där förekommer energiska anmärkningar mot lagspråket, t. ex.:

 

Bland de många pedanterier, som under några decennier insmugit sig i språket, är äfwen det att man ej skulle kunna begagna den pronominella genitiven: hvars, då fråga är om person. Man glömmer, att man skrifver: hvar och en, en hvar; och då det i lagspråket öfverallt heter: Hvar som gör så eller så, borde man åtminstone i detta språk, vara ifrån nyssnämnda pedanteri.

 

I ett något senare brev till von Koch omtalar Richert att han bifogar ytterligare anmärkningar över strafflagförslaget. Dessa har dock ej anträffats liksom ej heller till von Koch enligt ett annat brev översända anmärkningar över förslaget till konkurslag (1862), med vilket Richert av brev att döma var ganska missnöjd.
    I vad mån Richerts anmärkningar hade direkt betydelse vid behandlingen av strafflagförslaget går ej att fastställa utan närmare undersökningar. Louis De Geer är i sina minnen mycket kortfattad beträffande reformen.⁶ Av det brev med vilket anmärkningarna tillställdes von Koch framgår att Richert skyndat på för att anmärkningarna skulle finnas tillgängliga i tid. I brev den 30 maj 1862 skriver Richert om det mottagande anmärkningarna fått:

 

Att det skulle anses för en grof oförskämdhet af mig att upphäfva mig till granskare af hvad många kloka män sagt och gjort i nya strafflagsförslaget, kunde jag nog begripa, när jag läste berättelser derom i Dagl. Allehanda, hvarifrån den gått som en beskedlig anka hela landet omkring.

 

Richerts förhållande till Högsta Domstolen hade aldrig varit särskilt hjärtligt, och i samma brev skriver han vidare:

 

⁶ Minnen I s. 233—234.

 

H.D. må gärna sätta sig i efterhand, för att ge mig på ryggen min välförtjenta lön. Mitt yttrande var så rättframt och, kanske i mångas tycke, sjelvsvåldigt skrivet, att jag, vid närmare eftersinnande, nog fruktade att det skulle flerstädes smaka illa; men jag var och förblifver en fri man, ägande ingen lust att frånträda denna egenskap för det man haft den godheten att vilja höra min röst i en lagfråga, den må vara så ömtålig som helst för dem, som föregått mig med sina yttranden. Emellertid skulle det vara mig intressant att få veta huru höga vederbörande behagat döma mig.

 

Som förut nämnts hade Richerts anmärkningar uppmärksammats av riksdagsledamöter, då strafflagförslaget sommaren 1863 debatterades i ständerna. Det ansågs att »alltför ringa avseende» skänkts åt anmärkningarna, vilka också i ett högstämt anförande karakteriserades som »bland de sista resultaterna av den store tänkarens meditationer i detta ämne».⁷
    Richerts brev till von Koch, vilka sträcker sig över en tidrymd av mer än 30 år, innehåller mycket av juridiskt och allmänt intresse, bl. a. om lagberedningens arbete. Ett brev från 1841 belyser vältaligt och temperamentsfullt det ovan nämnda tillfälle, då Richert ställde villkor för sitt deltagande i lagberedningen. Breven är ovanligt fria från tidens småtterier, men inte ens en så hög ande som J. G. Richert kan undgå att be justitiekanslern att verka till förmån för att en måg, vars dåliga affärer fördystrade familjen Richerts liv, skulle få befordran (det lyckades). En del smärre brev och biljetter till von Koch visar Richerts muntrare lynne, t. ex. följande meddelande till lagberedningens ledamöter:

 

Brodren Schlyter var just här och förkunnade att hans Fru skänkt honom en stor tjock pojke att trycka till sitt bröst. Han fann sig av denna förevändning hindrad att i dag vara med oss; och jag föreslår, att vi äfven skulle, hvar i sin stad, glädjas med honom och bli hemma.⁸

 

Att döma av den brådska, med vilken Richert beordrade lagberedningensledamöter att återställa manuskript och läsa vad de andra skrivit, arbetades det ordentligt, och följande var förmodligen beredningen väl unnat:

 

Innan vi skildes åt, grepo vi oss så hårdt an, att vi beslöto taga oss en hvilodag i morgon.

 

Vilket inte hindrade Richert att under det brådaste arbetet i lagberedningen, med aptit på allt som hände i samhället, animera von Koch att studera hur man behandlade bönderna i Danmark »under der rådande rysliga demokrati» eller att fundera på hur vissa uttalanden av »Fredrika Bremerspräst Böklin» om religionsfrihet skulle mottagas av ecklesiastikministern och prästerskapet. Man kan också se hur det i tidens stil dröjde 30 år av vänskap, umgänge och samarbete, innan de båda herrarna kunde bestämma sig för vem som skulle föreslå titelbortläggning: den åtskilligt äldre, berömde men till rangen enkle lantdomaren eller den yngre men i samhället högtställde justitiekanslern. Den senare gjorde det, med en del krusiduller, och Richert blev lättad.
    J. G. Richerts inflytande på nyare svensk strafflagstiftning borde vara ett givande ämne. Denna uppsats är ej något bidrag härtill utan vill endast skildra ett tidsdokument som — drygt 100 år efter Richerts död och dennu redan försvunna strafflagens tillkomst — tillhör rättshistorien snarare än straffrätten.

 

⁷ Borgarståndets prot. d. 13 juli 1863 s. 168 o. 169.

⁸ Pojken blev far till presidenten Karl Schlyter.

 

27—663005. Svensk Juristtidning 1966