Lagstiftningsfrågor vid 1966 års riksdags vårsession
Nedanstående redogörelse för lagstiftningsfrågor vid 1966 års riksdags vårsession upptager, i enlighet med vad som tidigare tillämpats, endast sådana ärenden, som kan antagas vara av särskilt intresse för SvJT: s läsekrets.
Förvaltningsrätt. Den 1 jan. 1967 skall staten överta huvudmannaskapet för den verksamhet som bedrivs av uppbördsverken i de städer där uppbördsförvaltningen fortfarande är en kommunal angelägenhet. Med anledning härav har antagits lag med vissa bestämmelser i anledning av statens övertagande av huvudmannaskapet för uppbördsväsendet m. m. i vissa städer. Lagen beräknas träda i kraft så snart att beslut enligt lagen kan meddelas redan före den 1 jan. 1967. Enligt en ändring i regeringsrättslagen skall mål enligt nyssberörda lag tas upp och avgöras av regeringsrätten. Lagändringen har trätt i kraft den 1 juli 1966.
Folkrätt. Riksdagen har antagit en lag om Sveriges sjöterritorium, som trätt i kraft den 1 juli 1966. Härigenom kommer bestämmelser om Sveriges sjöterritorium att samlas i en lag i ämnet. Bestämmelserna grundas på hävdvunna svenska principer. Vid deras utformning har beaktats den i Geneve år 1958 antagna konventionen om territorialhavet och tilläggszonen.1
Familjerätt. I och med en ändring av 6 kap. 3 § föräldrabalken har en ny syn på kroppsagans rättsenlighet kommit till uttryck genom att den straffrihetsgrund som aganderätten kunnat innebära har utmönstrats. Hädanefter skall sålunda inga andra än brottsbalkens stadganden tillämpas vid bedömande av om kroppsaga är rättsenlig. Att, såsom i två motioner föreslagits, införa förbud mot all användning av aga, varigenom även obetydliga tillrättavisningar skulle bli rättsstridiga, har emellertid icke ansetts böra ifrågakomma. — För att genom medverkan av allmänheten möjliggöra att misshandel eller annan olämplig behandling av barn i hemmet så snart som möjligt kommer till myndigheternas kännedom har i 93 § barnavårdslagen införts en rekommendation av innebörd att den som får kännedom om sådant förhållande bör anmäla detta till barnavårdsnämnden. — 15 kap. 14 § föräldrabalken har ändrats så att överförmyndares samtycke inte längre behövs till statligt lån åt omyndig för utbildning eller bosättning. — Nu berörd lagstiftning har trätt i kraft den 1 juli 1966.
Fastighetsrätt m. m. Riksdagen har antagit lag om vad som är fast egendom. Denna lag, som ersätter lagen den 24 maj 1895 angående vad till fast egendom är att hänföra och som träder i kraft den 1 jan. 1967, är avsedd att senare infogas som en del av den nya jordabalk till vilken förslag f. n. utarbetas inom justitiedepartementet. I huvudsak på samma sätt som nuvarande lag räknar den nya lagen till fast egendom dels själva jorden med vad som stadigvarande finns i eller på denna, såsom byggnader, ledningar, träd och växter, dels vad som för stadigvarande bruk finns i byggnaderna, exempelvis värme- och sanitetsanläggningar. Den främsta nyheten
i lagen avser kretsen av tillbehör till fastigheter där industriell verksamhet drivs. Lagen räknar här med en förhållandevis vidsträckt krets, omfattande maskiner och annan utrustning som tillförts fastigheten för att användas i verksamheten, med undantag för fordon, kontorsutrustning och handverktyg. Utvidningen av denna krets har också nödvändiggjort vissa regler tillskydd såväl övergångsvis för innehavare av förlagsinteckningar som för framtiden för innehavare av företagsinteckningar. En annan nyhet gäller verkan av äganderättsförbehåll vid avbetalnings- och andra kreditköp i fråga om föremål, som infogats i fastighet på sådant sätt att de framstår som tillbehör till denna. I gällande rätt anses sådana förbehåll sakna verkan mot tredje man. Den antagna lagen utgår från att förbehållet skall förlora sin verkan även mellan parterna själva. Äganderättsförbehåll beträffande maskiner och andra föremål av typ industritillbehör avses dock få verkan i båda hänseendena.
I syfte bl. a. att effektivisera expropriationsförfarandet har riksdagen antagit vissa ändringar i 1917 års lag om expropriation. I fråga om den tidpunkt vid vilken rättegång i expropriationsmål tidigast kan inledas har i lagen införts en bestämmelse att domstolsförfarandet på initiativ av den exproprierande skall kunna påbörjas redan innan Kungl. Maj: t avgjort frågan om expropriationstillstånd. Åtskilliga ändringar har vidtagits i bestämmelserna om förhandstillträde och om ersättning med anledning av sådant tillträde. Bl. a. skall domstol kunna besluta om förskott på expropriationsersättningen inte bara, såsom nu är fallet, i samband med förordnande om förhandstillträde utan också annars, när expropriationsobjektet tagits i besittning av den exproprierande. Under processens fortgång skall domstolen vidare, allt eftersom ytterligare klarhet vinns i ersättningsfrågorna, kunna meddela nya beslut om förskott. Bestämmelserna om hur förskott skall beräknas har blivit förenklade i flera avseenden. Vidare har tidsfristen förbetalning av expropriationsersättning förkortats för det fall att förhandstillträde ägt rum. I nära anknytning till dessa ändringar har antagits en regel, som innebär att fastighetsägare och andra sakägare får befogenhet att själva ta initiativ till rättegång i expropriationsmål, när egendomen redan tillträtts av den exproprierande. — En väsentlig nyhet är att fastighet, som skall avstås genom expropriation, i vissa fall skall kunna få tas i anspråk med äganderätt redan innan ersättningsfrågorna blivit slutligt avgjorda (s. k. kvalificerat förhandstillträde). — Vad gäller rättegångskostnaderna vid expropriation har, i överensstämmelse med motsvarande regler i vattenlagen och lagen om ersättning för mistad fiskerätt, vidtagits sådan lagändring att fastighetsägares och andra sakägares rätt till ersättning för egna kostnader i högre rätt för det fall att de själva fullföljt talan dit blir beroende på den utgång målet får i den högre rätten. — Slutligen skall kommuner och kommunförbund — i likhet med vad som f. n. gäller beträffande kronan — vara befriade från skyldighet att ställa säkerhet enligt expropriationslagen. Lagändringarna har trätt i kraft den 1 juli 1966.
Enligt förordningen den 22 juni 1934 angående grunder för förvaltningenav viss kronoegendom skall arrendatorn i regel ställa borgen för arrendevillkorens fullgörande, om arrendeavgiften uppgår till minst 3 000 kronor. Det ankommer på länsstyrelsen eller domaren att styrka borgensmans vederhäftighet. Riksdagen har med giltighet från den 1 juli 1966 antagit ett förslag varigenom domaren befrias från detta åliggande.
Med kontinentalsockeln avses den långsamt sluttande del av havsbottnen som är belägen mellan stranden och den branta sluttningen ned mot de stora havsdjupen. Sockeln anses rymma betydande naturtillgångar, särskilt mineral, olja och naturgas. Genom en i Geneve år 1958 antagen konvention om kontinentalsockeln, vilken konvention godkänts av riksdagen år 1964, har strandstaterna tillerkänts suveräna rättigheter över den utanför territorialgränsen belägna delen av sockeln för dennas utforskande och tillgodogörandet av dess naturtillgångar. Konventionen förutsätter en intern svensk reglering. Riksdagen har under vårsessionen antagit lag om kontinentalsockeln, vari meddelas regler angående utforskning av havsbottnen och utvinning av dess naturtillgångar på den svenska delen av sockeln. Lagen äger tillämpning såväl på sockelområdet utanför territorialgränsen som på den del av sockeln, som är belägen innanför territorialgränsen intill gränsen för enskilt vatten. Innanför territorialgränsen görs dock undantag för inmutningsbara mineral. Samtidigt har den ändringen genomförts att stenkolslagens och uranlagens regler inte skall gälla där. Enligt lagen om kontinentalsockeln tillkommer rätten att utforska sockeln och utvinna dess naturtillgångar staten. Kungl. Maj:t kan dock meddela tillstånd åt annan att utforska sockeln genom geofysiska mätningar, borrning eller på annat sätt och att utvinna naturtillgångar. Tillstånd kan förbindas med föreskrift för att främja ett rationellt utforskande och tillvaratagande av naturtillgångarna och för att skydda motstående intressen, såsom sjöfarten och fisket. Vidare kan fastställas villkor som syftar till att tillförsäkra staten ekonomiskt utbyte av exploateringen, t. ex. i form av royalty. Har borrplattform eller liknande anläggning för verksamheten inrättats utanför territorialgränsen skall svensk lag med vissa undantag tillämpas på anläggningen och inom säkerhetszon omkring denna. I samband med den nya lagen sker ändringar i stenkolslagen av innebörd att koncession för bearbetning av olje eller gasfyndighet på land eller inom enskilt vatten kan begränsas till visstid och förbindas med skyldighet att erlägga royalty till staten. En mindre ändring genomförs även i gruvlagen. Lagen om kontinentalsockeln ersätter 1953 års lag om rätt till sand-, grus- och stentäkt inom allmänt vattenområde såvitt angår allmänt vattenområde i havet. Lagen om kontinentalsockeln har liksom de nämnda lagändringarna trätt i kraft den 1 juli 1966.
Företagsinteckning. Riksdagen har vidare under vårsessionen antagit lag om företagsinteckning. Syftet med lagen, som ersätter 1883 års förordning angående förlagsinteckning och träder i kraft den 1 jan. 1967, är att bygga ut och förstärka det nuvarande förlagsinteckningsinstitutet. Lagen ersätter även de nuvarande lagarna om förlagsinteckning i vissa oljelager, om inteckning i jordbruksinventarier, om panträtt i spannmål samt om panträtt i spånadslin och hampa. Den nya lagen bygger på de hittillsvarande grundvalarna för förlagsinteckningsinstitutet. Företagsinteckning skall sålunda liksom förlagsinteckning avse ett kollektiv av lös egendom, vars sammansättning kan växla. Egendomen bestäms genom sin anknytning till viss näringsverksamhet och till den som utövar verksamheten. Denne skall liksom för närvarande ha rätt att förfoga över egendomen. Institutet byggs dock ut och förstärks på olika sätt. Den kanske viktigaste ändringen sker genom att kretsen av de företagare som har rätt att utta inteckning vidgas väsentligt. De begränsningar i fråga om verksamhetens art och omfattning som för närvarande gäller slopas. Rätten att erhålla företagsinteck-
ning skall sålunda tillkomma alla bokföringsskyldiga näringsidkare. Förstärkningen sker även genom en breddning av omfånget av den egendom, som kan besväras av inteckning. I lagen uppräknas de olika slagen av lös egendom som företagsinteckning omfattar. Uppräkningen avser alla former av näringsverksamhet och upptar i första hand inventarier, varor och andra lösören. Till inteckningsobjekten hänförs vidare byggnad eller anläggning, som inte hör till tomträtt eller vattenfallsrätt, samt, under förutsättning att rättigheten kan utmätas, bl. a. bostadsrätt, arrenderätt, patent och annan rättighet av immateriell art. Slutligen medtas även vissa fordringar. Här må nämnas fordran på vederlag för överlåtelse eller upplåtelse av egendom, som kan vara föremål för inteckning, d. v. s. bl. a. samtliga kundfordringar, och fordran på vederlag för arbete. Inteckningshavarens ställning förbättras i skilda hänseenden i förhållande till näringsidkaren och tredje man. Sålunda skall företagsinteckning medföra förmånsrätt inte bara i näringsidkarens konkurs utan också vid utmätning. Vidare skall inteckning gälla mot ny ägare av den intecknade rörelsen under en övergångstid av ett år. Reglerna för bestämmandet av själva inteckningsenheten är utformade på sätt som är ägnat att medföra betydligt större skydd än för närvarande mot rättsförlust till följd av att rörelsen flyttas eller verksamhetens art ändras.
Associationsrätt. Genom två likalydande motioner vid årets riksdag har frågan om utbetalning av överskottsinsats vid partiellt utträde ur ekonomisk förening ånyo aktualiserats. Under erinran om att 1958 års riksdag anhållit om utredning rörande sådan ändring i lagstiftningen att partiellt utträde med avseende på överskottsinsatser blev möjligt (se SvJT 1960 s. 546 ff och 698 ff), har årets riksdag (L1U 13) framhållit angelägenheten av att utredningen nu kommer till stånd.
Försäkringsrätt. Bestämmelserna i 274 § lagen om försäkringsrörelse beträffande redovisning av försäkringsbolagens livförsäkringsfonder inom den s. k. bundna sektorn har undergått vissa förändringar. Redovisningsgränsen för inteckningar har nämligen höjts från två tredjedelar till fyra femtedelar av senast fastställda taxeringsvärde när redovisningen avser jordbruks-, bostads-, kontors- eller affärsfastigheter. Vidare har kravet på brandförsäkring av den intecknade fastighetens byggnader uppmjukats genom en möjlighet till dispens härifrån när det gäller lån till kommun. Genom en ändring av 13 § lagen om rätt för utländsk försäkringsanstalt att driva försäkringsrörelse här i riket har en fri sektor för försäkringar i utländsk valuta införts. Ändringarna har trätt i kraft den 1 juli 1966.
Näringsrätt. Riksdagen har antagit viss ändring i konkurrensbegränsningslagen. Ändringen innebär en skärpning av lagen riktad mot leveransvägran och liknande diskriminering av återförsäljare. Härigenom får näringsfrihetsrådet befogenhet att förelägga företagare vid vite att leverera varor då rådet funnit konkurrensbegränsningen medföra skadlig verkan och denna inte kunnat undanröjas genom förhandling. Lagändringen har trätt i kraft den 1 april 1966.
Riksdagen har också antagit en ny virkesmätningslag, som ersätter 1947 års lag om virkesmätning. Enligt den nya lagen skall liksom hittills både kvantitets- och kvalitetsmätning av köpvirke utföras efter skogsstyrelsens föreskrifter. I övrigt sker åtskilliga förenklingar i regleringen av virkesmätningen. Bestämmelserna gäller endast för sågtimmer av barrträd och massa-
ved av barrträd eller lövträd. En långtgående liberalisering sker för att underlätta mätningsreglernas anpassning till olika branschintressen. Det nuvarande systemet med statlig auktorisation av virkesmätningsorgan upphävs liksom det officiella besvärsinstitutet med kontrollnämnder. Lagen träder ikraft den 1 sept. 1967.
Straffrätt. Efter ändring i 37 kap. brottsbalken kan hovrätt förordna tillfällig ersättare för ordförande i övervakningsnämnd. Ändringen har trätt i kraft.
Riksdagen har godkänt 1965 års europeiska överenskommelse till förhindrande av rundradiosändningar från stationer utanför nationella territorier och i anslutning därtill antagit lag om förbud i vissa fall mot rundradiosändningar på öppna havet, vilken ersätter 1962 års lag i ämnet. Enligt den nya lagen förbjuds sändning som är avsedd att mottagas eller kan mottagas i de nordiska länderna eller annat land som anslutit sig till överenskommelsen eller stör radiotrafiken i något av dessa länder. Lagen, som redan trätt i kraft, upptar även nya bestämmelser om medverkan och förverkande.
Skadeståndsrätt. Med anledning av två motioner har riksdagen(L1U 27) uttalat sig för en översyn av 1945 års lag om ersättning i vissa fall åt oskyldigt häktade eller dömda m. fl. så att icke enbart kvarstående misstanke skall betaga någon rätten till skadestånd. Eftersom spörsmålet måste ses i samband med en allmän reform inom skadeståndsrätten, varmed arbete pågår inom justitiedepartementet, har riksdagen icke ansett sig böra ta något initiativ utan inskränkt sig till att hos Kungl. Maj:t ge till känna sin mening i frågan.
Processrätt. Lagen angående ersättning av allmänna medel till vittne m. fl. har upphört att gälla med utgången av juni 1966. Bestämmelser i ämnet skall hädanefter meddelas av Kungl. Maj:t. Härigenom blir det möjligt att ändra ersättningsbeloppens storlek på ett enklare sätt än hittills. Vidare har från den 1 juli 1966 den traktamentsersättning som kan utgå av allmänna medel till part som åtnjuter fri rättegång höjts till högst 25 kronor för varje dag.
Riksdagen har under våren behandlat motioner med yrkande om att vittneseden skulle ersättas med försäkran på heder och samvete (L1U 20). Riksdagen avstyrkte förslaget och uttalade att vittneseden även framgent bör vara den vanliga formen för sanningsförsäkran. Däremot fann riksdagen att bestämmelserna om möjlighet att utbyta ed mot försäkran borde ses över. I skrivelse till Kungl. Maj: t har riksdagen därför givit till känna att stadgandet i 36 kap. 12 § rättegångsbalken i lämpligt sammanhang bör ändras så att vittne, som på grund av sin övertygelse säger sig hysa betänklighet mot att avlägga vittnesed, skall utan annan motivering få utbyta eden mot försäkran på heder och samvete.
Vid utgången av innevarande år kommer 1929 års sinnessjuklag att upphävas. Såsom framgår av redogörelsen nedan ersättes lagen i huvudsak av en ny lag om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall. De nuvarande reglerna i sinnessjuklagen om sinnesundersökning i brottmål kommer emellertid från den 1 jan. 1967 att återfinnas i en lag om rättspsykiatrisk undersökning i brottmål. De sakliga nyheterna är få och av begränsad räckvidd och i huvudsak är förslaget en omredigering av vad som tidigare gällt. Den viktigaste sakliga ändringen är en försiktig utvidgning av de
fall då rättspsykiatrisk undersökning skall kunna underlåtas. Vidare föreskrivs att den som är på fri fot aldrig skall kunna kvarhållas för undersökning längre tid än sammanlagt sex veckor. Ett motionsvis väckt förslag att talan mot beslut om rättspsykiatrisk undersökning skulle kunna föras särskilt och icke som nu under åberopande av att målet onödigt uppehålles avvisades av båda kamrarna med knapp röstövervikt.
Riksdagen har antagit lagstiftning innebärande viss ändring av straffstadgandena för ofta förekommande trafikbrott och trafikförseelser, kombinerad med en utvidgning av möjligheterna att använda förenklade handläggningsformer. Lagstiftningen, som bygger på ett delbetänkande av trafikmålskommittén, syftar till rationalisering av polisens, åklagarnas och domstolarnas arbete särskilt med trafikmålen. En central ställning intar lagen om föreläggande av ordningsbot, vilken är avsedd att möjliggöra enkel och snabb handläggning av vissa ordningsförseelser, främst trafikförseelser, för vilka ej stadgas svårare straff än böter omedelbart i penningar. Nämnda lag medför att polisman får rätt att under vissa förutsättningar ta upp frågan om ansvar för sådana förseelser genom att förelägga den misstänkte ett bötesstraff, kallat ordningsbot, till godkännande. Föreläggandet skall i normalfallet meddelas i omedelbart samband med förseelsen. Ordningsboten för skilda förseelser skall bestämmas enligt taxor som fastställs av riksåklagaren. Om den som har begått förseelsen godkänner föreläggandet är saken slutligt avgjord. Det skall ankomma på Kungl. Maj:t att avgöra vilka förseelser som får beivras med stöd av lagen. Under lagstiftningsarbetet har betonats att det föreslagna polisbötessystemet torde medföra inte blott uppenbara fördelar ur arbetssynpunkt utan även möjlighet att snabbare och effektivare än för närvarande ingripa mot mindre trafikförseelser. Lagen om föreläggande av ordningsbot skall träda i kraft den 1 jan. 1967. Från samma tidpunkt kommer lagen om parkeringsbot att bli tillämplig på flera typer av parkeringsförseelser än för närvarande. Dessutom skall Kungl. Maj:t kunna bemyndiga rikspolisstyrelsen att besluta om denna lags tillämpning i geografiskt hänseende. — Även i rättegångsbalken har ändringar företagits. Dessa har trätt i kraft den 1 juli i år. Sålunda skall strafföreläggande kunna användas också när målsägande finns. Endast då målsäganden förklarat att han ämnar föra skadeståndstalan eller begärt att åtal skall väckas skall strafföreläggande ej få tillämpas. Handläggningen av besvär över strafföreläggande har överförts från hovrätt till underrätt. I samband härmed har besvärstiden förlängts från en månad till ett år. Slutligen har rättegångsbalkens stadganden om ensamdomares behörighet ändrats. Till skillnad från tidigare bestämmelser kan nu lagfaren domare utan nämnd avgöra bötesmål, även om målsägande finns och skadeståndsanspråk framställs. De mål som sålunda avses skola avgöras av ensamdomare har bedömts vara av i regel relativt enkel beskaffenhet. Under förarbetena har uttalats att det uppenbarligen i åtskilliga bötesmål med hänsyn till målets svårhetsgrad och karaktär i övrigt föreligger behov av att nämnd medverkar. Bestämmelser härom har icke ansetts böra upptas i lagen utan det får i stället ankomma på domaren att i det enskilda fallet avgöra om nämnd skall delta. Det har från riksdagens sida uttalats att det får förutsättas att vederbörande domare föranstaltar om nämnds medverkan då han med hänsyn till målets beskaffenhet icke anser lämpligt att målet handlägges av ensamdomare. Den sålunda utvidgade behörigheten för ensamdomare torde få stor praktisk bety-
delse. Riksdagen har emellertid understrukit att dess beslut ej är ett uttryck för en principiell inställning till frågan om nämnds medverkan i underrätt. Frågan hur målen om vårdslöshet i trafik skall handläggas har avgörande betydelse för verkningarna av reformerna angående strafföreläggande och ensamdomarkompetensen. För att huvudparten av dessa mål skulle kunna handläggas i förenklad ordning föreslogs i propositionen att fängelse skulle utmönstras ur straffskalan. I motioner yrkades avslag på detta förslag under åberopande av såväl straffrättsliga som processuella skäl. Riksdagen godtog emellertid även i denna del propositionen och straffet för vårdslöshet i trafik är således från och med den 1 juli 1966 endast dagsböter. Riksdagen uttalade i detta sammanhang sin anslutning till departementschefens uppfattning att utmönstrandet av fängelse som påföljd för vårdslöshet i trafik inte bör föranleda en mildare syn på trafikbrottsligheten. Likaledes framhöll riksdagen att, om ett trafikmål på grund avt. ex. omfattande bevisvärdering är invecklat eller vidlyftigt, nämnd bör medverka i rätten. Det kan antas att de sålunda beslutade reformerna får mycket stora praktiska konsekvenser. Under riksdagsdebatten omnämndes sålunda att i målen om vårdslöshet i trafik, vilka torde uppgå till drygt 25 000 om året, erkännande föreligger i över 40 procent och att inemot 8 000—10 000 av dessa mål årligen torde framdeles kunna avgöras genom strafföreläggande.
Konkursrätt. I lagen om ackordsförhandling utan konkurs har den ändringen vidtagits att ärendena om tillstånd att bemyndiga gode män vid sådan förhandling flyttats från Kungl. Maj:t till kommerskollegium.
Byggnadslagstiftning. Riksdagen har avgivit yttrande över förslag till en ny bestämmelse i byggnadsstadgan av innehåll att de utrymmen i byggnad till vilka allmänheten äger tillträde i skälig omfattning skall utformas så att de blir tillgängliga och kan nyttjas av personer med nedsatt rörelseförmåga. Bestämmelsen, som gäller nybyggnad och ombyggnad, har trätt i kraft den 1 juli 1966.
Allmän försäkring. Under vårsessionen har antagits vissa ändringar i lagen om allmän försäkring, vilka trätt i kraft den 1 juli 1966. Invaliditetsersättning och vårdbidrag har för år räknat höjts från 50 till 60 procentav basbeloppet. Dessutom har införts halv invaliditetsersättning, som utgår med 30 procent av basbeloppet till förvärvsarbetande handikappade, vilka har mindre omfattande hjälpbehov eller lägre merutgifter än som krävs för hel invaliditetsersättning. Genom lagändring har vidare studier jämställts med förvärvsarbete i fråga om handikappades rätt till invaliditetstillägg och invaliditetsersättning. Som allmän förutsättning gäller att den handikappade skall ha rätt till studiehjälp eller studiemedel för studierna eller att han är utesluten från sådan förmån endast på grund av bestämmelse om behovsprövning. Riksdagen har även bemyndigat Kungl. Maj:t att utfärda föreskrifter om utgivande av vårdbidrag för anstaltsvårdade barn. Härvid har riksdagen bl. a. uttalat att reglerna bör utformas så att vårdbidrag utgår när barn vistas i sitt hem minst fjorton dagar i följd.
De regler inom tilläggspensioneringen, som är strängare för utlänningar än för svenska medborgare, har i huvudsak slopats. Dock har ingen ändring gjorts i de bestämmelser, som innebär särskilda förmåner endast för svenska medborgare födda något av åren 1896—1923. Inom tilläggspensioneringen
har vidare genomförts den lagändringen att makes samtycke skall föreligga för att en anmälan om undantagande från tilläggspensioneringen skall bli giltig.
I samband med ändringarna i lagen om allmän försäkring har beslutats om höjning av folkpensionernas belopp fr. o. m. den 1 juli 1966. Efter höjningen blir den årliga folkpensionen med 20 indextillägg 4 500 kronor för en ensam ålderspensionär och 7 020 kronor för ett pensionärspar.
Under vårsessionen har vidare genomförts vissa förändringar av sjukförsäkringen. De nya bestämmelserna, som träder i kraft den 1 jan. 1967, innebär borttagande av karensdagar, höjning av sjukpenningbeloppen och utbyggnad av sjukpenningskalan. Sjukpenning skall i princip utgå fr. o. m. dagen efter insjuknandedagen. För sjukperioder som inte varar mer än sex dagar utöver insjuknandedagen skall gälla en s. k. fridagsregel, som innebär att sjukpenning utgår endast för dag då den försäkrade skulle ha utfört förvärvsarbete i sin huvudsakliga sysselsättning. Under en sjukperiod skall dock fridagsregeln tillämpas på högst två fridagar. Regeln skall inte gälla hemmafruförsäkrade kvinnor och vissa kvinnor med årsinkomst understigande 1 800 kronor. Genom höjning av grundsjukpenningen med en krona till sex kronor om dagen och tilläggssjukpenningen med ytterligare upp till fem kronor om dagen ökas den genomsnittliga kompensationsgraden i försäkringen från ungefär 65 procent till drygt 80 procent. Sjukpenningskalan har byggts ut med sex nya sjukpenningklasser så att dess övre gräns ungefärligen motsvarar taket inom ATP. Den högsta sjukpenningklassen avser årsinkomster på minst 39 000 kronor och ger 52 kronor om dagen i sjukpenning. Moderskapspenningen har höjts från 900 kronor till 1 080 kronor. Inom den frivilliga sjukpenningförsäkringen för hemmafruar och studerande blir det möjligt att försäkra sig för 15 kronor per dag — inberäknat grundsjukpenning — mot f. n. 12 kronor. Även i regeln om finansieringen av sjukförsäkringen har gjorts vissa ändringar. Dessa får i huvudsak den effekten att kostnaderna för de förbättrade förmånerna kommer att täckas genom ökade arbetsgivaravgifter.
Sociallagstiftning i övrigt. Genom ändring i lagen om avgifter till välfärdsanordningar för sjöfolk har den s. k. välfärdsavgiften höjts från fyra till tio öre från och med den 1 juli 1966.
Sjukvårdslagstiftning. Riksdagen har antagit en ny lag om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall, som — jämte den ovannämnda lagen om rättspsykiatrisk undersökning i brottmål — ersätter 1929 års sinnessjuklag. Den nya lagen innehåller bestämmelser avseende beredande av vård åt psykiskt sjuka oberoende av eget samtycke. Förutsättningen för att någon skall kunna beredas vård är att han lider av psykisk sjukdom och att sluten psykiatrisk vård är oundgängligen påkallad med hänsyn dels till sjukdomens art och grad och dels till vissa s. k. specialindikationer. Begreppet mentalsjukhus utmönstras ur lagstiftningen. Bestämmande för var vården skall ske är sjukvårdslagens regler att vård bereds på sjukhus eller klinik som avses för vården i fråga. Den nya lagen innehåller utförliga regler om behörighet att göra ansökan om intagning. Ansökningen skall vara skriftlig. Vårdintyg av läkare skall bifogas. Den nuvarande principen att vårdbehovet skall prövas av två av varandra oberoende läkare — den som utfärdar vårdintyget och överläkaren vid vårdsjukhuset — markeras starka-
re i den nya lagen. För intagning får i princip inte godtas vårdintyg utfärdat av läkare som är knuten till den slutna psykiatriska vården vid det sjukhus intagningen avser. Vårdbehovsprövningen skall göras av överläkaren inom i regel tio dagar efter intagningen. När förutsättningarna för intagning mot patientens vilja inte längre föreligger skall han omedelbart skrivas utfrån sjukhuset. Enligt huvudregeln beslutar överläkaren om utskrivning. När det gäller patienter som domstol överlämnat till vård och vissa med dem jämställda personer skall det ankomma på utskrivningsnämnden att beslutaom utskrivning. Enligt förslaget skall utskrivningsnämnden bestå av en jurist, som bör vara eller ha varit innehavare av ordinarie domartjänst, som ordförande, en läkare, vilken bör vara särskilt kunnig i psykiatri, och en person med erfarenhet i allmänna värv. Läkare som tjänstgör inom den slutna psykiatriska vården får inte som ledamot delta i handläggningen av ärende rörande patient på det sjukhus där han tjänstgör. Utskrivningsnämndens beslut skall i vissa fall kunna överklagas till en central nämnd —psykiatriska nämnden — vilken ersätter den nuvarande sinnessjuknämnden. Den nya lagstiftningen skall träda i kraft den 1 jan. 1967, d. v. s. samtidigt som landstingen övertar huvudmannaskapet för mentalsjukvården. Den vård för psykisk sjukdom som meddelas efter begäran av den sjuke själv skall i fortsättningen regleras av sjukvårdslagens bestämmelser om kroppssjukvården.
Värnpliktslagstiftning. Nya grunder för värnpliktsutbildningen har antagits av riksdagen. Utbildningen skall omfatta grundutbildning och repetitionsutbildning. Grundutbildningen motsvarar i stort sett nuvarande första tjänstgöring och tjänstgöring i en följd. Den differentieras i ökad utsträckning inom och mellan försvarsgrenarna med utgångspunkt från att behovet av utbildningstid växlar mellan olika grupper av värnpliktiga. Repetitionsutbildning i krigsförband skall, utom som nu vid armén och kustartilleriet, ske även vid flottan och flygvapnet. Utbildningen omfattar krigsförbandsövningar, särskilda övningar och mobiliseringsövningar. Krigsförbandsövningarna, som motsvarar nuvarande repetitionsövningar med anslutande befälsövningar, genomförs vart fjärde år för förbanden. Övningens längd varierar i flertalet fall mellan 15 och 34 dagar beroende på vapenslag och befattning. De särskilda övningarna är en utbyggnad av nuvarande särskilda befälsövningar och läggs in vid viktigare förband mellan krigsförbandsövningarna. Övningarnas längd blir fyra eller elva dagar. Mobiliseringsövningarna, som saknar motsvarighet i nuvarande system, kan omfattaantingen viss nyckelpersonal för förbandens mobilisering eller hela förband med särskilt korta mobiliseringstider. Övningens längd är i regel ett och högst två dygn. De nya utbildningsgrunderna skall tillämpas i huvudsak med början under år 1967. Systemet för repetitionsutbildning påbörjas hösten 1966 men avses inte vara helt genomfört förrän under första hälften av 1970-talet. Antagandet av de nya grunderna för de värnpliktigas utbildninghar föranlett ändringar i värnpliktslagen. I lagen har vidare ändringar vidtagits som följd av att beslutanderätten i vissa ärenden om befrielse från och anstånd med värnpliktstjänstgöring decentraliserats från Kungl. Maj:t till ett nyinrättat fristående organ, värnpliktsnämnden. Nämnden skall bestå av ordförande och två ledamöter.
Lagen om vapenfria värnpliktiga ersätts den 1 okt. 1966 av lagen om vapenfri tjänst. Vissa följdändringar i brottsbalken m. m. genomförs samti-
digt. De vapenfrias tjänstgöring skall inte betraktas som värnpliktstjänstgöring utan träda i stället för denna som en särskild tjänsteplikt. Frågor om tillstånd till vapenfri tjänst prövas av en nyinrättad nämnd, vapenfrinämnden, vars beslut kan överklagas hos Kungl. Maj: t. Arbetsmarknadsstyrelsen bestämmer vilket slag av tjänstgöring som de vapenfria skall fullgöra och har tillsyn över de vapenfrias utbildning och tjänstgöring. Tjänstgöringen förläggs i princip utanför krigsmakten. Den vapenfrie är under tjänstgöringen inte att anse som krigsman och blir därför inte underkastad för krigsman gällande straffbestämmelser. Särskilda straffbestämmelser har intagits i lagen. Vapenfria får samma förmåner i fråga om avlöning m. m. som värnpliktiga i allmänhet. Under lagstiftningsarbetet har även behandlats problemet med totalvägrarna, bland dessa främst sekten Jehovas vittnen. Departementschefen har framhållit att Jehovas vittnen har en sådan inställning till samhället, att det får anses uteslutet att de fullgör någon form av tjänsteplikt. Skäl talar således för att de särbehandlas, vilket redan sker i vissa länder. Den nuvarande ordningen är enligt departementschefen så otillfredsställande, att man bör pröva andra vägar även om det skulle medföra, att rättvisesynpunkterna sätts åt sidan i de relativt fåtaliga fall som det i praktiken rör sig om. På grund härav har departementschefen föreslagit att medlemmarna av sekten Jehovas vittnen, som enligt utredning i det särskilda fallet måste antas på grund av sin övertygelse inte komma att fullgöra någon form av tjänsteplikt, ej bör inkallas till tjänstgöring. Kungl. Maj:t bör från fall till fall besluta om medlem av sekten skall kallas in. Den sålunda förordade ordningen bör enligt departementschefen tillämpas försöksvis och omprövas om den leder till missbruk eller andra olägenheter. Riksdagen har (L2U 45) trots vissa betänkligheter inte haft något att erinra mot den föreslagna ordningen.
Civilförsvar. Familjebidrag till civilförsvarspliktig har tidigare utgått endast vid tjänstgöring, som pågått minst sex dagar i följd. Genom ändring i familjebidragsförordningen kan fr. o. m. den 1 juli 1966 sådant bidrag utgå vid all s. k. heltidsutbildning och övning i anslutning härtill. Riksdagen har vidare godkänt att den ersättning, som utgår till civilförsvarspliktig för resa med egen bil höjs och att reseersättning skall kunna utgå enligt liberalare regler än som hittills varit fallet.
Beredskapslagstiftning. Lagen om statlig krigsförsäkring har ändrats så att statens rätt att i krig och liknande krissituationer meddela återförsäkring får omfatta bl. a. verksamhetsgrenen allmän egendoms-, inkomst- och ansvarighetsförsäkring. Detta innebär att återförsäkringsområdet vidgas något samtidigt som det anpassas till de moderna redovisningsbestämmelser som numera gäller för försäkringsbolagen. Riksdagen har vidare godkänt nya riktlinjer för de beredskapsavtal på återförsäkringsområdet som statens krigsförsäkringsnämnd avser att ingå med stöd av tidigare beslut av statsmakterna.
Vidare har lagändringar antagits innebärande att kommuns skyldighet att vidta reservanordningar för gas-, vatten- och elektricitetsförsörjningen underkrig i huvudsak skall regleras i lagen om kommunal beredskap i stället försom tidigare i civilförsvarslagen. Lagändringarna innebär även höjning avstatsbidragsnormen för anordningarna.
Krigssjukvårdslagens bestämmelser om krigsorganisation m. m. av den all-
mänt civila hälso- och sjukvården samt om tjänsteplikt under krig, krigsfara eller andra utomordentliga förhållanden har utvidgats att avse även den civila veterinärverksamheten.
I anledning av Förenta Nationernas resolution med uppmaning till medlemsstaterna om sanktioner mot Rhodesia har riksdagen beslutat att två beredskapslagar på sjöfartsområdet, nämligen 1939 års lag om förbud i vissa fall mot överlåtelse eller upplåtelse av fartyg m. m. och 1940 års lag med vissa bestämmelser om fraktfart med svenska fartyg, skall kunna tillämpas då Förenta Nationernas säkerhetsråd i överensstämmelse med Förenta Nationernas stadga fattat beslut eller antagit rekommendation som påkallar ingripande från svensk sida. Lagstiftningen har trätt i kraft.
Trafiklagstiftning. Under vårsessionen har riksdagen avgivit yttranden över tre propositioner med förslag till ändringar i vägtrafikförordningen. Den ena har tillkommit i syfte att öka trafiksäkerheten och underlätta övergången till högertrafik. Ändringarna berör i första hand de gåendes säkerhet. Skärpta regler föreslås för fordonsförarnas uppträdande vid övergångsställe för gående. I fråga om reglerna för gångtrafiken förordas förbud att gå mot rött sken och skyldighet att använda övergångsställe om sådant finns i närheten. Det föreslås att ändringarna skall träda i kraft vid tidpunkt som Kungl. Maj:t senare bestämmer. I samband med högertrafikreformen skall vidare enligt förslaget införas förbud att med fordon överskrida längsgående heldragen linje på körbanan och ovillkorlig skyldighet att vid korsande möte lämna företräde åt den som kommer från höger. Vidare föreslås att väg inte skall få förklaras för motorväg om den inte har två skilda körbanor. Riksdagen har icke haft något att invända mot förslagen annat än i huvudsakligen två avseenden. För det första har riksdagen ifrågasatt om icke de föreslagna ansvarsbestämmelserna i fråga om förbud att gå mot rött sken och förseelse mot skyldigheten att använda övergångsställe bör modifieras på så sätt att ansvarsfrihet skall kunna komma i fråga då förseelsen med hänsyn till de särskilda trafikförhållandena är av ringa beskaffenhet. Närmast avses sådana fall då någon passerat gata i närheten av övergångsstället eller gått mot rött sken fastän något motorfordon inte funnits inom synhåll. För det andra har riksdagen i fråga om den ovillkorliga högerregeln uttalat att icke blott den från vänster kommande bör iakttaga försiktighet vid färd in i vägkorsning utan att försiktighet också bör krävas av den fordonsförare som har förkörsrätt. Enligt riksdagens mening bör denna grundsats, vilket icke skett i propositionsförslaget, infogas i författningstexten.
I den andra propositionen har begärts riksdagens yttrande över förslag till vissa ändringar i vägtrafikförordningen, vilka i flertalet fall har samband med införandet av nya vägmärken och den omläggning av utmärkningen som sker inför högertrafikreformen. Ändringarna gäller bl. a. parkeringsbegreppet och innebär i denna del att tiden för rätt att utan hinder av parkeringsförbud uppställa fordon för av- eller påstigning m. m. preciseras och anges till fem minuter. Den obligatoriska stoppskyldigheten i fråga om huvudled upphävs. Begreppet motortrafikled införs i vägtrafikförordningen och trafikreglerna på motorväg görs tillämpliga på sådan led. Riksdagen har lämnat ändringarna utan erinran.
I den tredje propositionen har i anslutning till den ovan nämnda lagen om föreläggande av ordningsbot föreslagits övergång från dagsböter till pen-
ningböter beträffande åtskilliga förseelser i vägtrafikförordningen. I sammanhanget har jämväl motsvarande övergång förordats beträffande vissa i mopedförordningen straffbelagda gärningar. Riksdagen har ej haft någon erinran mot dessa förslag. Här må anmärkas att såsom ovan angivits fängelse utmönstrats ur straffskalan för vårdslöshet i trafik.
I slutet av 1950-talet provkördes i England den första luftkuddefarkosten (svävare). Sedan dess har utvecklingen på området gått snabbt framåt och i dag används svävare på skilda håll i världen. Det finns anledning räkna med att svävare också kommer att sättas in i trafik i Sverige, kanske redan under innevarande sommar. Då trafiken med svävare inte anses kunna lämnas oreglerad har inom kommunikationsdepartementet utarbetats förslag till förordning om tillstånd för brukande av svävare. Enligt denna får svävare inte brukas inom riket utan tillstånd av Kungl. Maj:t eller myndighet som Kungl. Maj: t bestämmer. Förordningen avses skola gälla i avvaktan på resultatet av en särskild utredning rörande trafiken med svävare. Riksdagen har lämnat förslaget till förordning utan erinran.
Här skall också nämnas att riksdagen (L3U 31) ansett att på Kungl. Maj:t bör ankomma att föranstalta om en översyn av reglerna om förmyndaransvar i vägtrafikförordningen och framlägga förslag till ändrade bestämmelser.
Ett antal lagar med tidsbegränsad giltighet har prolongerats. Hyresregleringslagen, bostadskontrollagen, besittningsskyddslagen och lagen med särskilda bestämmelser om makars gemensamma bostad har sålunda, i avvaktan på ny lagstiftning om hyreskontroll och besittningsskydd för hyresgäst i den allmäna hyreslagstiftningen, förlängts t. o. m. den 30 juni 1967. Vidare har lagen med särskilda bestämmelser om tvångsmedel i vissa brottmål förlängts på två år eller således t. o. m. den 30 juni 1968.
Slutligen må anmärkas att åtskilliga lagärenden uppskjutits till höstsessionen. Härvid skall bl. a. behandlas en omfattande proposition, vari föreslås total revision av den patenträttsliga lagstiftningen. Förslaget syftar till att allmänt modernisera denna lagstiftning och tillgodoföra den resultaten av det internationella konventionsarbetet på patentområdet. Vidare föreslås ett system med s. k. nordiska patentansökningar. Systemet innebär, att den som vill erhålla patent i de nordiska länderna skall kunna vända sig med en patentansökan till endast ett av de nordiska patentverken, som i stort sett ensamt behandlar ansökningen och meddelar patent även för de övriga länderna. Systemets tillämpning är beroende av att särskild överenskommelse därom träffas mellan de nordiska länderna och förutsätter att patentlagstiftningen förenhetligas i dessa länder. De förslag till patentlagar som samtidigt lagts fram i Danmark, Finland, Norge och Sverige är också helt överensstämmande i fråga om reglerna för beviljande av patent. I syfte att bevara den nuvarande överensstämmelsen mellan lagutkasten avses att berörda parlamentsutskott under sommaren inbördes skall förhandla om lagarnas utformande.
Jan Heuman1