Europarådskonvention om enhetlig skiljemannalag. Den 20 januari 1966 öppnades för undertecknande en konvention rörande en enhetlig skiljemannalag, vilken utarbetats av en expertkommitté inom Europarådet.
    Inom Rominstitutet för unifiering av privaträtten ägde under 1930-talet arbete rum med upprättande av ett förslag till enhetlig lag rörande skiljemannaförfarande i internationella förhållanden. Efter avbrott under kriget återupptogs arbetet och ett genomarbetat utkast rörande skiljeförfarande i internationella förhållanden mellan enskilda förelåg 1954. Utkastet var avsett som modell för lagstiftning.
    Utkastet överlämnades till Europarådet för övervägande av möjligheterna till dess omsättande i praktiken. En inom rådet tillsatt kommitté uttalade 1958 att det borde vara möjligt att förverkliga idén om en enhetlig lag av det slag som fanns i utkastet. Det rekommenderades emellertid, bl. a. på belgiskt förslag, att en sådan lag ej borde ta sikte enbart på internationella rättsförhållanden utan snarare ersätta de f. n. i Europarådets medlemsstater gällande interna skiljemannalagarna.
    Europarådets ministerkommitté beslöt i enlighet med denna rekommendation och uppdrog åt en expertkommitté att på grundval av Rominstitutets utkast utarbeta ett förslag till enhetlig skiljemannalag.
    Till fullgörande av uppdraget höll kommittén tolv sammanträden under tiden 1959—1964. Samtliga europarådsstater med undantag för Storbritannien var företrädda. Detta lands utevaro motiverades med att det för dess vidkommande redan från början syntes otänkbart att ändra gällande skiljemannaregler, varför ett deltagande var meningslöst.
    Sverige representerades i kommittén av numera expeditionschefen i justitiedepartementet Leif Brundin samt numera förste ambassadsekreteraren Vidar Hellners.
    Enligt den internationella konvention som utarbetats åtar sig staterna att införa i sin interna lag texten till den enhetliga lag om skiljedom vilken fogats som bilaga till konventionen. Konventionen upptar vidare vissa föreskrifter av allmänt innehåll i anslutning till lagtexten. Detta gäller bl. a. en mängd processuella spörsmål, såsom avgörandet av vilket delgivningssystem som skall användas, regler om provisorisk verkställighet, behörig myndighet etc. I en annan bilaga till konventionen anges de förbehåll mot särskilda bestämmelser i lagen som kan göras av konventionsstat.
    Den enhetliga lagen reglerar ej direkt internationella skiljedomsärenden. Den är emellertid avsedd att ersätta konventionsstats nuvarande interna skiljemannalagstiftning och i den mån denna på grund av internationellt processrättsliga regler blir tillämplig på internationella skiljedomsfrågor blir även så fallet med den enhetliga lagen. Om förhållandet mellan sagda lag och andra internationella konventioner, enkannerligen 1961 års internationella konvention i Genève om skiljedom i internationella handelstvister, finnes i en bilaga till Strasbourgkonventionen stadgat att denna i princip ej skall påverka tillämpningen av redan ingångna eller framtida avtal, bilaterala eller multi-

 

laterala, om skiljedom. Stat må emellertid avgiva förklaring om att Strasbourgkonventionen i händelse av konflikt skall gälla.
    I konventionens preambel förklaras att förenhetligandet av de nationella lagarna om skiljedom kan antas bidra till att göra skiljedom till ett effektivare instrument för lösande av privaträttsliga tvister samt utvecklande av handelsförbindelserna mellan Europarådsstaterna.
    Den enhetliga lagen innehåller bestämmelser om skiljeavtalet och dess form, skiljemännen och deras tillsättande, skiljemannaförfarandet, skiljedomen, verkställighet därav samt om rättsmedel mot skiljedom. Bestämmelserna motsvarar i huvudsak dem som återfinnes i 1929 års svenska skiljemannalag och 46 § utsökningslagen. I vissa hänseenden, som regleras i den svenska lagen, har emellertid regler ej givits i den enhetliga lagen. Det gäller främst frågan om forum i de olika ärenden som kan komma under domstols eller judiciell myndighets prövning i samband med skiljemannaförfarande. På samma sätt saknas regler om kostnad för skiljeförfarande. Det förutsättes att den nationella lagstiftaren skall med egna bestämmelser utfylla de luckor som sålunda finnes.
    Till sitt innehåll är den enhetliga lagens bestämmelser på de flesta punkter utformade på ett sätt som ej genomgripande strider mot nuvarande svensk skiljemannalagstiftning. Några punkter där full överensstämmelse ej föreligger må dock noteras.
    Ifråga om skiljeavtalets form föreskrives att avtalet skall vara skriftligt, ej nödvändigtvis en handling undertecknad av båda parter men en handling som utvisar parternas avsikt att anlita skiljeförfarande. Antalet skiljemän skall vara ojämnt och om parterna ej bestämt antalet, skall detta vara tre.
    Den enhetliga lagen ger bestämmelser om jävsprocedur under förfarandet, vartill i svensk lag ej finnes motsvarighet. Den upptar vidare en särskild bestämmelse om skiljedoms rättskraft, vartill svensk rätt saknar motsvarighet. Skiljedom, som vederbörligen delgivits, säges äga rättskraft, därest den ej strider mot ordre public eller rör ämne som ej kunde göras till föremål för skiljeförfarande.
    Ifråga om de grunder på vilka skiljedom må angripas (»klandras») finnes vissa avvikelser från svensk rätt. Sålunda märkes att avsaknad av domskäl gör det möjligt att klandra skiljedomen. Där jämte upptas ett flertal klandergrunder vartill svensk lag saknar motsvarighet och som närmast synes vara av den typ som ifråga om dom upptas i RB i kapitlen om resning och besvär över domvilla.
    Rörande verkställighet av skiljedom stadgas att sådan ej må vägras, därest ej skiljedomen eller dess tillämpning strider mot ordre public eller tvisten varav beskaffenhet att ej kunna avgöras genom skiljeförfarande. En för många länder genomgripande nyhet är att man sökt i den enhetliga lagen samordna klandertalan och besvär över beslut om verkställighet. Det föreskrives att den som önskar föra talan mot dylikt beslut och samtidigt anställa klanderprocess skall, vid äventyr av klandertalans förlust, anhängiggöra sistnämnda talan samtidigt.
    Det är ej här möjligt att ingå detaljerat på den enhetliga lagens stadganden. Den innehåller även i övrigt på många punkter bestämmelser avvikande från nuvarande svensk lag i något hänseende. Det bör emellertid understrykas att det är möjligt ifråga om många av de ovan beskrivna bestämmelserna att göra förbehåll, varigenom föreskriften ej behöver införas eller kan ersättas med stadgande av annat innehåll.
    Belgien är hittills den enda stat som undertecknat konventionen.                         V. H.