Svensk medborgares ansvar för brott utomlands

 

Av professor HANS THORNSTEDT

 

 

 

 

Svenskarnas alltmer ökande utlandsresor för semester och affärer eller för att utnyttja möjligheter som inte gives i Sverige, t. ex. till fri abort eller fri alkoholförsäljning, har givit problemen rörande svensk strafflagstiftnings tillämpning på utomlands begångna gärningar aktualitet och en större praktisk betydelse än de tidigare haft.
    Den häftiga diskussion, som förra året utbröt rörande den svenska straffrättens lösning av detta problem, kan förefalla något förvånande med hänsyn till att dessa regler i princip haft samma innehåll sedan ikraftträdandet av 1864 års SL och att de utan meningsskiljaktigheter fått sin nu gällande utformning i 1962 års BrB. Den straffrättsliga allmänbildningen är emellertid mycket dålig, och intresset för straffrättslig lagstiftningsverksamhet rörande annat än påföljder för brott sträcker sig oftast inte utöver experternas krets. Detta kan vara en förklaring till att tillämpningen av sedan gammalt gällande rätt på ett fall, som är föremål för allmänt intresse, icke sällan uppväcker stor förvåning och ivrig offentlig diskussion.

 

I. Enligt BrB 2:2 st. 1 gäller att brott som är begånget utom riket av svensk medborgare eller av utlänning med hemvist i Sverige skall dömas efter svensk lag och vid svensk domstol. Bortsett från att här domicilierad utlänning jämställts med svensk medborgare, har detta stadgande, i vad gäller kompetensen att döma brott begångna i utlandet, samma innehåll som SL 1:1 st. 1.
    I BrB 2:2 st. 2 ges regler om svensk straffrättskompetens över andra utlänningar än dem som är domicilierade här. Enligt detta stadgande kan ansvar enligt svensk rätt inträda endast om gärningen ej var fri från ansvar enligt lag som gällde på gärningsorten. Någon sådan begränsning med hänsyn till gärningsortens lag göres icke för brott utomlands av svensk eller här domicilierad utlänning. Denna stränghet modifieras dock i viss mån genom åtalsregeln i BrB 2:5 st. 2 som föreskriver att åtal för brott utom riket må väckas allenast efter förordnande av Konungen eller den som Konungen bemyndigat

 

därtill. (Sådant bemyndigande har givits för RÅ genom KBr den 18 dec. 1964.) Vid denna åtalsprövning kan bl. a. hänsyn tagas till om gärningen är straffbar på gärningsorten. Från denna regel föreskriver emellertid BrB 2:5 st. 2 vissa undantag, av vilka i detta sammanhang det viktigaste är det som gällde även enligt SL 1:1 st. 1, nämligen att brott utomlands av svensk medborgare mot svenskt intresse må åtalas utan särskilt förordnande. Detta innebär, att vanliga regler om åtalsplikt gäller när sådant brott ligger under allmänt åtal. Det bör emellertid erinras om att i BrB 2:6 ges regler som avser att förhindra att någon utan rimliga skäl åtalas och dömes i Sverige för gärning, för vilken han utomlands undergått straff eller annan ansvarspåföljd.
    Vilken motivering kan man då ge denna reglering, som innebär att svensk medborgare¹ straffas enligt svensk straffrätt för brott som han begått utomlands och att hänsyn till gärningsortens lag icke kan tagas, om brottet förövats mot svenskt intresse? Denna fråga kräver en genomgång av förarbetena till SL och BrB och av den svenska straffrättslitteraturen.
    Redan i lagkommitténs förslag till allmän kriminallag av år 1832 och i anmärkningarna mot denna föreligger diskussionen fullt färdig. När hithörande problem under de följande 134 åren debatterats, har resonemangen på det hela taget rört sig i samma banor som dem som från början beträddes.
    I sitt förslag till straffbalk införde lagkommittén ett stadgande (1:1) av innehåll, att inländsk man skulle dömas efter Sveriges lag och vid svensk domstol för brott som han förövat i Sverige eller utom de förenade rikena Sverige och Norge.² Någon regel om åtalsbegränsning för vissa brott utomlands föreslogs icke.
    Till stöd för detta förslag framförde lagkommittén följande skäl:
    Staten måste ge rättshjälp åt andra stater genom att medverka till bestraffning av sina egna medborgare för brott som de begått i en annan stat. Kommittén utvecklade sin tankegång sålunda:

 

    »Enär hwar Stat, för upprätthållandet af rättstillståndet hos sig, är intresserad deri, att utländingar ej må, för brott, som de inom Statens område föröfwat, wara straffrie, om det lyckas dem att der undgå bestraffning; måste ock Staten, å sin sida, ej skydda egna medlemmar emot answar förbrott, begångna i ett främmande land.»³

 

¹ I det följande bortses i regel från att BrB 2:2 st. 1 med svensk medborgare jämställer här domicilierad utlänning.

² Brott i Norge skulle enligt förslaget till straffbalk 1:4 i regel ej höra under svensk straffrätt.

³ [Lag-Commiteen], Förslag till Allmän Criminallag (Stockholm 1832), Motiver, s. 6. 

    Denna rättshjälp kunde enligt kommitténs fortsatta resonemang genomföras på två sätt: utlämning av den brottslige medborgaren till gärningslandet eller bestraffning av honom i hans hemland. Eftersom utlämning av egna medborgare icke enligt då gällande rätt kunde äga rum⁴ och icke heller borde föreslås, återstode således enlikt kommittén endast möjligheten att straffa medborgaren i hans hemland.⁵
    Lagkommittén motiverade slutligen i korthet varför svensk lag måste tillämpas, då svensk domstol dömde över ett utomlands begånget brott.⁶ Dessa skäl kan här förbigås.
    I det utlåtande över förslaget, som avgavs av juris och filosofieprofessorerna vid Uppsala universitet, anfördes, att det vore tvivelaktigt huruvida inländsk man borde vara underkastad svensk straffrätt för alla de brott som han begått utom Sverige och Norge. Skillnad borde enligt professorerna göras mellan tvenne väsentligt olika fall, det ena då brottet är begånget mot svenska staten eller inländsk man, och det andra då det är begånget mot främmande stat eller utländsk man. Brott mot utländskt intresse borde icke beivras vid svensk domstol annat än då de vore av den grova och för staten och den allmänna säkerheten farliga art, att staten måste finna det vådligt att hysa brottslingen ostraffad inom sitt område.⁷ Mot detta invände lagkommittén — och anförde därmed ett sedermera omdiskuterat skäl för lagstiftningen — att svensken även utomlands har att iakttaga de socialetiska värderingar, som präglat den svenska strafflagstiftningen:

 

    »Förbrytaren har ej upphört att äfwen under sitt wistande utom Riketwara swensk. Han har genom sitt der begångna brott, det må wara riktadt emot hwilken som hälst, brutit emot swenska strafflagen; och swenska staten har wisserligen ett stort intresse deri, att hos alla swenskar underhålla owillkorlig aktning för Landets lag.:»⁸

 

    Uppsalaprofessorerna uppställde också frågan om krav på straffbarhet även på gärningsorten skall gälla. Skulle t. ex. en svensk undersåte som för eget behov begagnar samt för sådant ändamål köper och säljer slavar inom ett land där slaveri är tillåtet, efter hemkomsten till Sverige straffas för slavhandel?

 

⁴ Detta gäller fortfarande i svensk rätt (2 § 1957 års lag om utlämning förbrott), dock med det undantaget att svensk medborgare under vissa förutsättningar kan utlämnas till annat nordiskt land (2 § 1959 års lag om utlämning för brott till Danmark, Finland, Island och Norge).

⁵ Lag-Committeen, a. st.

⁶ A. st.

⁷ Utlåtande i anledning af Anmärkningar wid förslaget till Allmän Criminallag af Lagcommiteen, 2 uppl. (Stockholm 1840), s. 40.

⁸ A. a. s. 40 f.

 

    Härtill svarade kommittén bekräftande. Ville man i ett sådant fall att den utomlands begångna gärningen icke skulle vara straffbar i Sverige, måste detta särskilt föreskrivas i ett specialstadgande:

 

    »Med undantag af förseelser emot polis- och ekonomilagar, kan man i allmänhet antaga, att hwad såsom brott är straffbart i ett land, också är med straff belagdt i ett annat land. Dessutom måste hwarje Stats lagstiftare anse en i dess egen lag, wid straff, förbuden handling inom landet, äfwen straffwärd, då den af en Statens medlem föröfwas utom det samma. Will lagstiftaren, såsom i det anförda exemplet, för särskilda considerationer, låta en gerning blifwa ostraffad, om den af en Statens egen medlem föröfwas i ett land, der den är tillåten; så måste straffrihet i sådant fall bestämdt stadgas; hwarigenom således all fråga om åtal förfaller.»⁹

 

    Vid avfattningen av 1 kap. SL beaktades Uppsalaprofessorernas kritik i så måtto att — såsom ovan antytts — Konungens förordnande erfordrades för åtal mot svensk för ett utom riket förövat brott, som icke var riktat mot svenskt intresse.
    Carlén beskrev år 1866 läget i då gällande rätt så att en inför svensk lag straffbar handling som vore straffri i det land, där den förövades, icke finge tillgodonjuta denna straffrihet här i landet. Han fortsatte:

 

    »En svensk duellant i det land, der duell är tillåten, kan alltså här ställas till ansvar, eftersom dueller äro i vår lag förbudna. Dock skall, der ej äfven motståndaren är svensk, konungen först förordna om åtalet, hvarigenom fara för ovist åklagarenit eller missbruk af enskild hämndlystnad är undanröjd.»¹⁰

 

    För Assarsson — som på denna punkt tycks ha fört ett rent principiellt resonemang — var det obestridligt, att en person ej kan lösgöra sig från sina förpliktelser emot sitt fädernesland blott därigenom att han beger sig till utlandet, enär det undersåtliga förhållandet icke upplöses på detta sätt. På samma sätt måste det förhålla sig med förpliktelser mot enskild person, som åligger honom enligt hans fäderneslands lagstiftning. Bryter han under sin vistelse i utlandet mot någon av dessa förpliktelser, så bör hans handling falla under hans hemlands straffrätt. Det skulle nämligen enligt Assarsson vara en självmotsägelse, om staten i sådana fall avsade sig sin rätt att straffa eller gjorde den beroende av om handlingen vore straffbar i det land, där den utfördes, eller icke.¹¹
    Hagströmer ansåg, att en stat med fog kan straffa brott utan hänsyn till var de är begångna men att hänsyn till gärningsorten bör tagas vid bedömandet av vad som är brottsligt och hur det bör straffas. Han utvecklade detta vidare:

 

⁹ A. a. s. 41.

¹⁰ Carlén, Kommentar öfver Strafflagen (Stockholm 1866), s. 12.

¹¹ Assarsson, Svenska straffrättens allmänna del. I (Lund 1879), s. 186.

 

    »Visserligen kan man långt, ifrån påstå, att en person alltid måste anses hafva rätt att göra hvad som ej förbjudes af lagen i det land, där gärningen eger rum. Han kan där vara bunden af sitt hemlands lag (exempel: en svensk ingår månggifte i ett land, där månggifte är tillåtet) . . . Men det kan förhålla sig så, att en gärning som i ett land är straffbar, med hänsyn till omständigheten, att den är begången i ett annat land, ej kan karakteriseras såsom rättsstridig» (exempelvis »en s. k. polisförseelse»).¹²

 

    Bergendal återförde diskussionen till ett mera realistiskt plan genom att ansluta till lagkommitténs ursprungligen framförda skäl, nämligen, att regeln i SL 1:1 om att svensk man straffas här för vilken enligt svensk lag straffbar gärning som helst sammanhänger med förbudet mot utlämning av egna medborgare och att man icke velat låta det svenska medborganskapet i något fall utgöra ett obetingat skydd mot straff.¹³
    Även Agge anknyter till lagkommitténs motivering och understryker att den nationalitetsprincip, som kommit till uttryck i ifrågavarande regel i SL 1:1 ger möjlighet till rättshjälp staterna emellan, vilket är desto mera motiverat som hemlandets lagar i regel icke tillåter utlämning av landets egna medborgare. Härtill fogar Aggeen elaborering av den av lagkommittén och i litteraturen framförda uppfattningen att man är skyldig att även utomlands följa hemlandets lagar:

 

    »Hemlandets rättsordning vill uppställa maximer för medborgarnas handlingssätt, vill inskärpa vad som enligt landets sociala värderingar är förkastligt eller kan tolereras. En medborgare, som vistas utomlands bör icke —särskilt om vistelsen är tillfällig — känna sig befriad från de moraliska värderingar som hemlandets rättsordning velat inskärpa hos honom. Nationalitetsprincipens talesmän betonar sålunda den trohetsplikt mot hemlandets lagar, som bör understrykas genom att straff utkräves i hemlandet och enligt dess lagbud av den som utomlands — lika väl som hemma — åsidosatt nämnda plikt.»¹⁴

 

    Under förarbetena för den lagstiftning som skulle ersätta 1864 års SL accepterades reglerna om svensk medborgares straffbarhet utomlands såsom i stort sett ändamålsenliga.¹⁵ Strafflagskommissionen uttryckte dock vissa sympatier för en inskränkning av svensk medborgares straffbarhet för gärningar utomlands och föreslog att detta skulle åstadkommas genom att åtal gjordes beroende av Konungens förordnande även då brottet begåtts mot Sverige eller svensk

 

¹² Hagströmer, Svensk straffrätt. Föreläsningar. I (1901—05), s. 79.

¹³ Bergendal, Lärobok i rättskunskap för blivande landsfiskaler. III. Straffrätt. 2 uppl. (Lund 1928), s. 23.

¹⁴ Agge, Den svenska straffrättens allmänna del i huvuddrag. I (Stockholm 1944), s. 72. — För Agge är detta resonemang om trohetsplikter mot hemlandets lag av betydelse också för att motivera, att nationalitetsprincipen icke inkräktar på gärningslandets suveränitet. (Se a. st.)

¹⁵ Se straffrättskommittén i SOU 1953: 14 s. 444.

 

man.¹⁶ Detta förslag har — såsom framgått av det föregående — ickeföljts.¹⁷

 

II. Frågan om svensk medborgares straffrättsliga ansvarighet för brott utomlands är emellertid ej fullständigt besvarad blott genom en hänvisning till 2 kap. BrB. För att en svensk skall kunna göras ansvarig enligt svensk lag för brott utomlands måste han ha överträtt ett svenskt straffbud, som gäller utomlands begångna gärningar.
    Frågan om i vilken utsträckning svenska straffstadganden med hänsyn till svensk jurisdiktionskompetens skall anses ha giltighet utanför svenskt territorium, har aldrig gjorts till föremål för ingående undersökning, även om den uppmärksammats under senare tid. Av det föregående torde framgå, att man ursprungligen utgått från att svensk strafflagstiftning åtminstone i regel från nämnda synpunkt hade universell giltighet. Dock synes man ha ansett att svensk politilagstiftning gällde blott i Sverige.^17a
    Hagströmer är den som först uttryckligen uppmärksammat denna fråga och klart sagt ifrån att den icke behandlas i SL kap. 1 utan besvaras »i själfva straffrätten», d. v. s. vid en tolkning av de särskilda straffbuden.¹⁸ Rätt ingående — särskilt för specialstraffrättensdel — har frågan behandlats av Bergendal,¹⁹ straffrättskommittén²⁰ och kommentaren till BrB.²¹
    I stor utsträckning måste svenska straffbestämmelser tolkas så att de har universell giltighet. Detta gäller flertalet brott mot BrB, t. ex. brott mot person enligt kap. 3—7, förmögenhetsbrott enligt kap. 8—10 och förfalskningsbrott enligt kap. 14. I vissa fall göres uttryckliga inskränkningar i det straffbara området till att avse brottsom förövats i Sverige, av svensk medborgare eller mot Sverige (så vissa brott i BrB kap. 19). I andra fall begränsas straffbudets tilllämpningsområde på annat sätt. Ämbetsbrott enligt BrB kap. 20 kan sålunda begås blott av den som är svensk ämbets- eller tjänsteman, medan brott mot tjänsteman enligt BrB 17:1—5 kan förövas endast mot sådant subjekt.
    Straffbestämmelser rörande näringsrättsliga förseelser och ord-

 

¹⁶ SOU 1923: 9 s. 77.

¹⁷ Däremot var det på straffrättskommitténs förslag som här domicilierad utlänning jämställdes med svensk medborgare (SOU 1953: 14 s. 444).

^17a Se ovan angående lagkommittén (vid not 9).

¹⁸ Hagströmer a. a. s. 77 not 2. Se även ovan vid not 12.

¹⁹ Bergendal a. a. s. 20 och 604 f.

²⁰ SOU 1953: 14 s. 436.

²¹ Beckman—Holmberg—Hult—Strahl, Brottsbalken jämte förklaringar. I (Stockholm 1964), s. 57 f. Se även Agge a. a. s. 73 och Thornstedt, Översikt över straffrättens allmänna del. Kompendium utgivet av Juridiska Föreningen vid Stockholms universitet (Stockholm 1966), s. 12. 

ningsförseelser anses i regel endast ha giltighet i Sverige (t. ex. arbetstidslagstiftningen och lotteriförordningen samt stadgandena om dobbleri,^21a fylleri och förargelseväckande beteende i BrB 16: 14—16). I vissa fall har dock sådan lagstiftning vidsträcktare giltighet, t. ex. valutalagstiftningen.
    Ovisshet råder emellertid i många fall om straffstadgandens tilllämpningsområde. Som exempel kan anföras gäldenärsbrotten i BrB kap. 11. Begränsar deras nära anknytning till svensk konkurs och exekutionsrätt deras tillämpning till svenska gäldenärsförhållanden eller är de tillämpliga även på utländska skuldförhållanden?²²
    Osäkerheten ökas genom den utveckling i rättspraxis, som medfört att inom loppet av några få år de flesta bestämmelserna i trafikbrottslagen tillerkänts universell giltighet, trots att riktigheten avdenna lösning från början framstod som tveksam.
    Denna utveckling har ägt rum på följande sätt. Såsom nyss nämnts anses ordningsstadganden i regel ha sin giltighet begränsad till Sverige. Detsamma har ansetts gälla beträffande författningar rörande vägtrafik. I enlighet med en då allmän uppfattning nämnde straffrättskommittén såsom exempel på specialstraffrättsliga bestämmelser, som gällde endast beträffande gärningar som begås här i riket, »de vanliga trafikförfattningarna».²³ Detta uttryck för enligt min mening tankarna såväl till vägtrafikförordningen som till den därmed tekniskt nära sammankopplade trafikbrottslagen.
    I rättsfallet NJA 1960 s. 430 intog emellertid HD en annan ståndpunkt. Fallet rörde åtal för vårdslöshet i trafik enligt 1 § 1 st. trafikbrottslagen, som begåtts av en svensk i Tyskland. Då brottet inte riktade sig mot svenskt intresse hade åtalet kunnat ske först efter medgivande av KM:t. RR frikände den tilltalade under motiveringatt han icke övertygats om ovarsamhet vid bilens framförande. HovR, däremot, ansåg att trafikbrottslagen gällde blott i Sverige bl. a. på grund av lagens nära samband med vägtrafikförordningen. HovR åberopade även straffrättskommitténs nyssnämnda motivuttalande. HD fällde (med tre röster mot två) till ansvar med en ingående motivering. I huvudsak synes den innebära, att särskilda skäl skall föreligga för att ett straff stadgande skall ha begränsad territoriell giltighet, om detta icke framgår av dess lydelse. Sådana särskilda skäl ansågs inte föreligga ifråga om 1 § trafikbrottslagen. Detta stadgande har nämligen enligt HD:s majoritet ett allmänt innehåll och är till sin typ inte ett ordningsbrott utan ett »farebrott», som kan

 

^21a Se yttrande av JK i ärende RD 134/66 samt KM:ts beslut d. 21 juli 1966 (ärende Dnr 856, III, Handelsdep.) och RÅ:s cirkulär C 23/1966.

²² Svenskt gäldenärsförhållande rörde det sig om i NJA 1956 s. 1.

²³ SOU 1953: 14 s. 436.

 

jämföras med vissa brott som om förmäldes i SL (med motsvarighet i BrB) och som ofta är av allvarlig beskaffenhet.
    Detta rättsfall följdes emellertid av andra, i vilka flertalet stadganden i trafikbrottslagen tillerkändes universell giltighet, utan att dessa lagrum kan anses ha samma allmänna innehåll som 1 § trafikbrottslagen eller vara lätta att jämställa med farebrotten i SL och BrB. Sålunda har man dömt för rattfylleri utomlands (4 § 1 mom.)²⁴ och för s. k. smitning (5 §).²⁵ Enligt uppgift fäller svenska domstolar numera till ansvar även för s. k. promillekörning utomlands (4 § 2 mom.), ett brott som måste betecknas mera som en ordningsförseelse än som ett farebrott.
    Eftersom trafikreglerna varierar i olika länder, har denna nya praxis den olägenheten att domstolarna vid bedömningen av om trafikovarsamhet i utlandet förelegat säkerligen nödgas ta hänsyn till utländska trafikregler och trafikvanor, om vilka de många gånger måste ha bristfällig kunskap. I fråga om s. k. smitning har HD tagit hänsyn till straffmätningen på gärningsorten.²⁶ Det är svårt att se hur domstolarna mera allmänt skall få pålitlig kunskap om straffmätningspraxis utomlands. Bestämmelserna om trafiknykterhet är olika i olika länder. Det förefaller icke helt tillfredsställande, att svenska medborgare i de fall som slumpmässigt kommer till svenska myndigheters kännedom skall kunna fällas till ansvar enligt de svenska reglerna, om dessa är andra än de som gäller på gärningsorten.
    Möjligheten att i Sverige beivra trafikbrott som svenskar begått utomlands har visserligen den praktiska fördelen, att en utländsk stat kan låta en svensk, som misstänkes för att där ha begått trafikbrott, lämna staten och överlämna åt svenska myndigheter att låta åtala och döma honom. Eljest kunde svensken få riskera att stanna i gärningslandet i avvaktan på rättegång.²⁷
    Beivrande av trafikbrott utomlands medför emellertid så många praktiska problem, att de knappast kan lösas genom domstolspraxis. Här måste lagstiftaren gripa in. Det hade därför varit lyckligast, om HD avstått från att tillerkänna trafikbrottslagens flesta regler universell giltighet och i stället avvaktat resultatet av de överväganden rörande gemensam europeisk^27a och gemensam nordisk lagstiftningrörande vägtrafik och trafiköverträdelser som pågått en längre tid.
    HD:s praxis i fråga om trafikbrott utomlands har, såsom nyss antytts, den olägenheten, att den ökat ovissheten rörande giltighetsom-

 

²⁴ NJA 1961 s. 507.

²⁵ NJA 1961 s. 596.

²⁶ NJA 1961 s. 596.

²⁷ Jfr RÅ i NJA 1960 s. 430 (på s. 434) och Öhrbom i NTfK 1961 s. 79 ff.

^27a Se European Convention on the Punishment of Road Traffic Offences 30 Nov. 1964 (European Treaty Series No. 52). 

 

33—663005. Svensk Juristtidning 1966

 

rådet för specialstraffrättsliga regler. Den rättsutveckling, som ägt rum i fråga om trafikbrotten, kan ju tänkas fortsätta i fråga om t. ex. den näringsrättsliga lagstiftning, vars giltighet man hittills ansett vara begränsad till Sverige.

 

III. På senare tiden har reglerna om svenska medborgares ansvar för utomlands begångna brott blivit föremål för kritik. Att möjlighet måste finnas att straffa svenska medborgare för brott som de begått utomlands förefaller emellertid uppenbart. Det skäl som framfördes redan under diskussionerna på 1830-talet, nämligen att svenskar inte bör gå fria från ansvar för brott av den anledningen att de återvänt till sitt hemland, från vilket de inte kan utlämnas, är enligt min mening fortfarande avgörande. Lagöverträdares hemländer bör ju inte få fungera som asyl för dem. Gäller det farliga förbrytare är det självfallet att möjlighet måste finnas att beröva dem friheten, när de inte kan utlämnas till annat land. I fråga om lindrigare lagöverträdelser tillkommer den ovan antydda synpunkten, att gärningsmannen — om han begått sitt brott under tillfällig vistelse i ett främmande land — kan slippa vänta på rättegång på gärningsorten och i stället få bli dömd i sitt hemland.
    Däremot är det svenska systemet klart otillfredsställande därutinnan att viss osäkerhet råder om vilka svenska straffbestämmelsersom kan tillämpas på gärningar begångna utomlands. Här borde —kanske med lagstiftarens hjälp — klarare regler skapas.²⁸
    Även om behovet av att kunna göra svenskar ansvariga för brott utomlands sålunda är klart manifesterat, återstår frågan om detta behov gäller även brott, som svenskar begår utomlands och som är fria från ansvar enligt gärningsortens lag. Självfallet bör möjlighet finnas att straffa svenskar åtminstone för grövre brott mot svensk rätt, som de begått på område, där rättsordning saknas, t. ex. världshaven eller områden som icke hör till folkrättsligt erkända stater.²⁹ I övrigt kunde det ifrågasättas, om man inte liksom vissa andra länder³⁰ borde begränsa ansvaret i hemlandet till att gälla brott som är straffbara också enligt lagstiftningen på gärningsorten.
    Emellertid bör man kanske inte helt slopa möjligheten att straffa svenskar för brott mot svensk rätt även om gärningen ej är straffbar enligt gärningsortens lag. Svenskar har en stor benägenhet att moralisera, särskilt över förhållanden i främmande länder — även om

 

²⁸ En motion med förslag till åtgärder i denna riktning avslogs emellertid av årets riksdag. Se L¹U 1966: 23 samt riksdagens protokoll, FK 20 s. 21 och AK 19 s. 87 ff.

²⁹ Jfr danska strafflagen § 7 st. 1 1).

³⁰ T. ex. Danmark; se danska strafflagen § 7 st. 1 2).

 

moraluppfattningen växlar med tiden. Med hänsyn härtill föreligger det kanske ett behov att i viss utsträckning tvinga svenskar att även utomlands följa de socialetiska normer, som kommit till uttryck i strafflagstiftningen. Ovan har framgått, att dueller och månggifte av svenskar i utlandet diskuterats såsom straffbara i Sverige. Rättspraxis visar, som nyss nämnts, f. n. en tendens att låta den svenska rattfyllerilagstiftningen följa svenska bilförare utomlands. Nyligen har visserligen starka protester höjts mot det svenska fosterfördrivningsstadgandets (BrB 3: 4) tillämpning på aborter i Polen.³¹ Det är osäkert om samma indignation skulle visas mot en tillämpning av t. ex. de svenska straffbestämmelserna om misshandel eller ärekränkning på åtgärder av svenskar som i gärningslandet är strafffria såsom ingrepp mot vissa ras- eller folkgrupper.
    Det kan också tänkas föreligga ett behov att straffa brott utomlands av en svensk mot svenska intressen även om gärningen är strafffri på gärningsorten, t. ex. när reglerna på gärningsorten om tillåtna kreditvillkor eller om förmögenhetsbrott såsom bedrägeri eller förskingring är annorlunda än de svenska.
    Uppställde man ett generellt krav på att en utomlands begången gärning skulle vara straffbar enligt den lag som gällde på gärningsorten för att den skulle kunna bestraffas i Sverige, kunde det sålunda tänkas uppstå situationer, i vilka det skulle framstå såsom stötande att en svensk icke kunde straffas för brott mot svensk strafflag, som han begått utomlands. En möjlighet att straffa svenska medborgare oberoende av gärningsortens lag synes därför böra bibehållas.
    Att som nu sker obetingat ställa svenskar till ansvar för brott

 

³¹ Den indignationsstorm som mötte förundersökningen rörande den enligt svensk rätt olagliga fosterfördrivning, som några svenska kvinnor undergått i Polen, måste till en del förklaras ideologiskt som ett uttryck för den omvälvning av sexualmoralen som nu sker i Sverige. — Rent straffrättsligt sett är det fullt klart att med tillämpning av gängse uppfattning om gärningsmannaskap och medhjälp till fosterfördrivning undergående av en enligt svenska regler illegal abort i Polen föll under BrB 3: 4. Problemet för åklagarmyndigheten var emellertid, om brottet skulle anses riktat mot svenskt intresse eller ej. Rörde det sig om ett angrepp mot svenskt intresse, måste förundersökning ske och åtalsprövning göras enligt BrB 3: 11 (åtal blott om det av särskilda skäl finnes påkallat ur allmän synpunkt) av den åklagare som enligt vanliga regler skulle handlägga målet. I annat fall fordrades förordnande om åtal av RÅ eller KM:t. — I SvJT 1936 rf s. 71 ansågs visserligen att fosterfördrivning av svensk kvinna ej är ett brott mot svenskt intresse. Samma uppfattning har Eek i Landsstaten 1965 s. 74. Goda skäl kan emellertid anföras för motsatt ståndpunkt. Sålunda kan fostret tänkas vara bärare av ett intresse att få fortleva. Att ett svenskt barn som håller på att framfödas och som kan bli föremål för mord eller dråp måste betraktas som bärare av svenskt intresse är fullt klart. Det är då icke orimligt att tänka sig, att fostret anses ha detta intresse även före födelsearbetets början. — Man kan också uppfatta fosterfördrivning som ett brott mot kvinnan. Hennes egen medverkan blir då ett slagskriminaliserad självstympning. Jfr straffrättskommittén i SOU 1953: 14 s. 147 angående samtycke till fosterfördrivning. 

utomlands mot svenska intressen även om brottet är fritt från ansvar på gärningsorten är däremot varken nödvändigt eller lämpligt. Den smidigaste utvägen synes vara att — i enlighet med vad strafflagskommissionen föreslog — göra åtal mot svensk för brott utomlands beroende av förordnande av Konungen eller den Konungen bemyndigat därtill, oberoende av om brottet begåtts mot svenskt eller annat intresse. Man skulle då också slippa den svåra gränsdragningen mellan brott mot svenskt intresse och övriga brott. Ur legalitetssynpunkt är det visserligen otillfredsställande att i så stor utsträckning göra medborgarens straffansvar beroende av åklagarmyndighetens skönsmässiga bedömning. Det bör emellertid beaktas att möjligheterna att här i landet beivra utomlands begångna brott är beroende avså många tillfälligheter av rättslig och faktisk art,³² att skönsmässighet i åtalsprövningen endast i ringa mån kan öka den osäkerhet sområder rörande risken för åtal för sådana brott.
    Vid diskussionen av de problem, som behandlats i denna uppsats,har jag utgått från det nu gällande systemet inom den internationella straffrätten. Detta innebär ju att varje stat i princip betraktar sig som autonom i sin straffrättsskipning och att den följaktligen tillämpar blott sin egen straffrätt även då den beivrar gärningar, som begåtts i en annan stat. Det enda mera väsentliga hänsynstagande till andra länders straffrättsskipning, som gjorts intill senaste tid, är utlämning av förbrytare, från vilken man dock, såsom ovan antytts, i regel undantar egna medborgare.
    Under senare år har emellertid ansträngningar gjorts för att betaga straffrättsskipningen denna extremt nationella karaktär. Längst går de som vill skapa en övernationell straffrättsskipning.³³ Dessa planer förefaller dock f. n. utopiska. På andra vägar synes man dock kunna uppnå vissa praktiska resultat. Förslag har sålunda framlagts om att ett lands domstolar i viss utsträckning skall åläggas att på utomlands förövade brott tillämpa gärningsortens strafflag.³⁴ En viss början till förverkligande av dessa förslag har gjorts i fråga om trafikförseelser. Enligt Europarådets konvention av 1964 rörande bestraffning av vägtrafikförseelser³⁵ kan en person dömas i det land där han bor för trafikförseelser i ett annat land. Endast gärningslandets trafikregler

 

³² Se Beckman m. fl. a. a. s. 59.

³³ Se t. ex. Les projets des Nations Unies pour l'institution d'une Justice Pénale Internationale, publ. av Graven i Revue Internationale de Droit Pénal 1964 s. 7 ff.

³⁴ »L'application de la loi pénale étrangére par le juge national» var ett överläggningsämne vid VIIIe Congrés de l'Association Internationale de Droit Pénal 1961 i Lissabon med generalrapport av van Bemmelen; se anf. tidskrift 1960 s. 391 ff och 1962 s. 373 ff.

³⁵ Se ovan not 27 a.

 

skall därvid beaktas.³⁶ En annan väg som förtjänar nämnas i detta sammanhang är verkställande av en brottmålsdom i ett annat land än domslandet.³⁷ Så sker t. ex. beträffande nordiska domar i de nordiska länderna enligt lagstiftning av år 1963,³⁸ och nyssnämnda konvention om vägtrafikförseelser ger regler om verkställighet av domar över trafikförseelser i den dömdes hemland.³⁹
    Det internationella samarbetet i fråga om straffrättsskipning och verkställighet av domar i brottmål kan emellertid inte under en överskådlig framtid förväntas få en sådan omfattning att de nuvarande reglerna i 2 kap. BrB blir överflödiga. För en gemensam straffrättsordning fordras en politisk avspänning och betydligt större samstämmighet i sociala, etiska och religiösa värderingar i olika länder än den som nu föreligger. Med hänsyn härtill förefaller det lämpligt att utvecklingen mot internationalisering av straffrätten går stegvis i form av närmare samarbete mellan närbesläktade länder, såsom de nordiska länderna eller beneluxstaterna, och samverkan inom större regioner i fråga om vissa brottsgrupper, t. ex. trafikbrott. En alltför hög takt i utbyggnaden av detta samarbete skulle riskera att hämma utvecklingen genom att utlösa de bromsar i form av ordrepublicregler som måste ingå i ett internationellt regelsystem av denna typ.
    Ett behov av regler om straffrättsligt ansvar enligt svensk rätt för svenska medborgares brott utomlands kommer således att bestå länge än. Det är därför väl motiverat att göra de nu gällande reglerna i detta hänseende till föremål för granskning och justering.⁴⁰

 

³⁶ Art. 2: 2.

³⁷ »Les effets internationaux de la sentence pénale» var ett överläggningsämne vid IXe Congrès de l'Association Internationale de Droit Pénal 1964 i Haag med generalrapport av Jescheck; se anf. tidskrift 1963 s. 7 ff och 1964 s. 1139 ff. — Se också European Convention on the Supervision of conditionally sentenced or conditionally released Offenders 30 Nov. 1964 (European Treaty Series No. 51).

³⁸ För svensk rätts del 1963 års lag om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge ang. verkställighet av straff m. m., den s. k. nordiska verkställighetslagen.

³⁹ Section III.

⁴⁰ Senast har frågan om ådömande av ansvar för utomlands begångna brott diskuterats vid VIIe Congrès International de Droit Comparé 1966 i Uppsala med generalrapport av Schultz.