Vom deutschen zum europäischen Recht. Festschrift für Hans Dölle. Tübingen 1963. J. C. B. Mohr (Paul Siebeck). Band I—II. VII + 473 och VI + 537 s. DM 96,00, inb. 108,00.
En festskrift i två band har tillägnats prof. Hans Dölle, som under en lång följd av år såsom direktör förestått Max Planck-institutet för utländsk och internationell privaträtt i Hamburg. För att karakterisera de uppsatser av olika slag, med vilka en lång rad framstående jurister velat hylla Dölle, har utgivarna av festskriften valt att åsätta verket samlingstiteln »Vom deutschen zum europäischen Recht». I anslutning härtill har uppsatserna grupperats i fyra delar, omfattande i tur och ordning tysk privat- och civilprocessrätt, komparativ rätt, folkrätt och internationell privat och civilprocessrätt samt, till sist, europeisk rätt.
Det minsta intresset för en svensk läsare erbjuder måhända den första
delen, i vilken en serie ämnen ur tysk rätt behandlas. Dessa uppsatser skall därför i denna anmälan förbigås, trots att man bland författarna påträffar så kända forskare som Karl Larenz och Arthur Nikisch.
De komparativ rättsliga bidragen inledes med en uppsats av René David, en av den jämförande rättsforskningens förgrundsgestalter. I sin uppsats, betitlad »Le rôle des juristes dans l'élaboration du droit selon la conception traditionnelle du système de droit romano- germanique», skildrar David, hur den tidigare existerande kontinentaleuropeiska rättsgemenskapen, byggd på den romerska rätten, upplösts genom lagkodifikationerna i de olika länderna och hur strävandena nu går mot ett återställande av en sådan gemenskap. De grundläggande skillnader, som föreligger mellan fransk och tysk rätt, tillskriver David framför allt det förhållandet, att de stora lagkodifikationerna tillkom vid olika tidpunkter i de två länderna, att Code civil är ungefär hundra år äldre än Bürgerliches Gesetzbuch. Enligt hans mening är dock denna boskillnad en övergående företeelse, och han betraktar det som en av den nutida juridiska doktrinens uppgifter att verka för en syntes av de skilda ståndpunkterna.
Engelsk rätts inställning till kausalitetsproblemen inom skadeståndsrätten behandlas av Hans Stoll med utgångspunkt i ett rättsfall från Australien— »The Wagon Mound» — vilket slutligen avgjorts av den för samväldet gemensamma rättskipande instansen The Judicial Committee of the Privy Council.1 I detta avgörande uppställdes — i viss motsättning till tidigare engelsk rättspraxis — som förutsättning för skadeståndansvar ett krav på reasonable foreseeability av den inträdda skadan, en rättsfigur som starkt påminner om adekvat kausalitet.
I den komparativrättsliga delen finner man också det enda nordiska bidraget till festskriften, Y. J. Hakulinens uppsats »Zur ungerechtfertigten Bereicherung im finnischen Recht».
I den internationellrättsliga tredje delen ligger tonvikten på den internationella privaträtten (och processrätten) snarare än på folkrätten. Ett betydelsefullt folkrättsligt bidrag kan dock noteras, nämligen Georg Dahms uppsats med titeln »Die Subsidiarität des internationalen Rechtsschutzes bei völkerrechtswidriger Verletzung von Privatpersonen». Dahm belyser häri innebörden av den i folkrätten vedertagna principen, att alla tillgängliga inhemska rättsmedel i en stat måste ha uttömts, innan talan mot denna stat kan inför ett internationellt forum väckas av annan stat i anledning av skada, som genom folkrättsbrott tillfogats medborgare i sistnämnda stat.
Några av den internationella privaträttens traditionella frågor behandlas på nytt, nämligen kvalifikationsproblemet i en uppsats av Alexander N. Makarov — framställningen är av värde bl. a. genom att den innehåller tämligen utförliga hänvisningar till rättspraxis i olika länder — och problem rörande ordre public i en uppsats av Karl Heinz Neumayer. Av huvudsakligen rättshistoriskt innehåll är en uppsats av Hessel E. Yntema med titeln »The comity doctrine». Bland de namnkunniga författarna må också nämnas Henri Batiffol, som i sin uppsats »La Cour de Cassation de France et la dénaturation de la loi étrangère» uppehåller sig vid ett något speciellt ämne, nämligen frågan om franska kassationsdomstolens be-
hörighet att pröva, om underdomstolar riktigt tillämpar utländska rättsregler.
Med särskilt intresse läser man kanske de uppsatser, som ingår i den fjärde delen av festskriften och som åsatts rubriken »Europäisches Recht». Bakom tanken på ett europeiskt rättssystem ligger de unifieringssträvanden som under senare år gjort sig gällande i Västeuropa i allmänhet och alldeles särskilt inom de sex EEC-staterna. Förverkligandet av det ekonomiska samarbete som eftersträvas förutsätter att rättssystemen i vissa hänseenden närmas varandra, och i det s. k. Rom-fördraget har infogats ett kapitel innehållande vissa allmänna riktlinjer för den harmonisering av lagstiftning som skall följa. På grundval av dessa fördragsbestämmelser aktualiserar Konrad Zweigert i sin uppsats »Grundsatzfragen der europäischen Rechtsangleichung, ihrer Schöpfung und Sicherung» många intressanta frågor i samband med genomförandet av detta harmoniseringsarbete. Unifieringen av patenträtten och försäkringsrätten, två områden av stor betydelse för den gemensamma marknaden, har lämnat material för några följande uppsatser, nämligen Walter Strauss' »Europäische Rechtsvereinheitlichung auf dem Gebiet des Patentrechts», Eugen Ulmers »Europäische Patentanmeldung und Pariser Unions-Vertrag» samt Reimer Schmidts »Einige Bemerkungen über Möglichkeiten und Grenzen der Angleichungdes Versicherungsvertragsrechts im Bereich des Gemeinsamen Markts und der OECD».
Språkfrågornas betydelse vid EEC-domstolen i Luxemburg behandlas i den avslutande artikeln »Das Sprachenproblem in der Praxis des Gerichtshofes der Europäischen Gemeinschaften» av Otto Riese. Principen att de sex staternas fyra språk, d. v. s. franska, italienska, nederländska och tyska, är likställda officiella språk inom EEC gäller även för domstolen, och Riese redogör för hur denna princip tillämpas i praktiken och förde svårigheter som är förknippade härmed. Från domstolens praxis lämnas också några intressanta exempel på hur vid tolkningen av de fördrag, på vilka de europeiska gemenskaperna grundats, svårigheter kan uppkomma för domstolen, föranledda av det förhållandet att fördragstexten icke har exakt samma innehåll på de olika språken.
Det må tilläggas att festskriften avslutas med bibliografi, omfattande Dölles egna skrifter. Av den långa raden böcker och uppsatser framgår, att den mångsidighet som utmärker festskriften i hög grad har sin motsvarighet i Dölles egen produktion.
Hans Danelius