Teori och praxis, Studier i svensk civilrätt. Skrifter tillägnadeHjalmar Karlgren. Norstedts. Sthm 1964. 498 s. Inb. kr. 49,00.

 

Arbetet har tillkommit såsom en hyllning åt Hjalmar Karlgren för hans av stort skarpsinne och omfattande produktivitet präglade rättsvetenskapliga gärning. Det innehåller sammanlagt tjugo olika artiklar, av vilka fem äro författade av kolleger till Karlgren i Högsta domstolen och de återstående femton av svenska juris professorer.
    I en inledande artikel »Från Calonius till Karlgren» ger Karlgrens kollega Nils Beckman en målande karakteristik av de rättsvetenskapsmän, som under årens lopp från år 1793 inträtt såsom ledamöter i den svenska Högsta domstolen. De synas icke ha varit många men desto mera särpräglade och färgstarka. Artikeln avslutas med en förteckning på alla dem som utnämnts till justitieråd under innevarande århundrade med hänvisning till biografiska uppgifter.
    I en uppsats av professor Svante Bergström »Några spörsmål rörande bankgaranti» beröres praktiskt betydelsefulla frågor angående dels bankgarantiens innebörd och särskilt dess förhållande till borgen och dels spörsmålet huruvida bankgarantien liksom borgen jämlikt HB 10: 8 skall presumeras vara enkel eller ej. I förra hänseendet visar förf. förkärlek för uppfattningen att presumtionen bör vara för att bankgaranti har karaktären av borgen, d. v. s. skall innefatta enbart accessoriskt ansvar; uppfattningen om bankgarantien såsom ett avtal sui generis avvisas även. Måhända kan dock den nämnda presumtionen brytas i ett större antal fall än förf. synes förmena. I det andra hänseendet lanserar förf. på till synes goda grunder åsikten att bankgarantien enligt nutida kutym bör anses innefatta ett proprieansvar.
    I sitt bidrag »Några reflexioner kring konossementskonventionens kausalbegrepp» ger justitierådet Gunnar Bomgren en intressant översikt över kausalitetsproblem som för närvarande sysselsätter den juridiska doktrinen; någon egentlig ställning tages därvid ej till olika lösningar. Under rättskomparativ synvinkel behandlas centrala spörsmål rörande tolkning av konossementskonventionen.
    På den internationella privaträttens område rör sig numera avlidne justitierådet Sigurd Dennemarks uppsats »Om tillämplig lag i mål rörande äktenskaplig börd». Utgångspunkten är ett plenimål i HD, avgjort genom beslut den 28 januari 1964 (NJA 1964 s. 1), där l'ordre public ansetts motivera, att svensk lag tillämpas å ett barns negativa bördstalan, i allt fall då svarandens nationella lag förvägrar talerätt och barnets anknytning till Sverige är av viss styrka. Tidigare praxis på området analyseras och prejudikatets räckvidd klargöres.
    Ytterligare ett bidrag på den internationella privaträttens område föreligger i professor Hilding Eeks uppsats om »Hemlandsprovet», under vilken

 

benämning diskuteras innebörden och förutsättningarna för främmande statusdomars erkännande i Sverige såväl enligt lagstiftning som enligt vissa avgöranden i rättspraxis. Uppsatsen utmynnar i ett välgrundat tvivel om den teoretiska giltigheten hos det s. k. hemlandsprovet samt en rekommendation om en mera ingående inventering och undersökning av problemen på det ifrågavarande området, ev. med hjälpmedel från konventionsarbetet i Haag och från International Law Association.
    Professor Kurt Grönfors' uppsats »Talerätt och skadeståndsrätt enligt luftbefordringskonventionen» rör sig också på ett område med internationell anknytning. En metod för konventionstolkning framlägges, som i enlighet med moderna och säkerligen framtidsrealistiska principer tolkar konventionen såsom en enhet. Metoden innebär ävenledes, att man icke i första taget vid tolkningen replierar på nationell rätt. Förf. anser sig kunna konstatera, att den aktuella konventionen i fråga om egendomsskador velat begränsa talerätten mot fraktföraren till avsändaren och mottagaren av flygfraktgodset. Förf. intager därför en avvisande hållning till talerätt för utomstående.
    På transporträttens område rör sig även justitierådet Erik Hagberghs uppsats »Från Visby sjörätt till Hague-Visby rules», som ger en instruktiv översikt med rättshistoriska utblickar på det moderna, internordiskt och internationellt förankrade arbetet på sjölagstiftningens område. Bland ämnen som beröres märkes redarens ansvarighet, det gemensamma haveriet, partrederiet, registrering av fartyg — även sådana under byggnad — sjöförklaring och sist men inte minst befraktningsrätten, där särskilt ett ifrågasatt inarbetande av de s. k. Haag-reglerna i vederbörande sjölag belyses.
    I festskriftens längsta artikel, »Juridiska personers skadeståndsansvar», presterar professor Jan Hellner en ingående och skarpsinnig undersökningav ett betydelsefullt ämne. Den viktigaste frågan blir här vem som kan ådraga den juridiska personen utomobligatoriskt skadeståndsansvar och om därvid någon skillnad kan göras mellan högre befattningshavare — i associationsrättsliga sammanhang betecknade organ — och lägre. Resultatet blir — kanske ej helt överraskande — att detta skadeståndsansvar väsentligen innebär en tillämpning av allmänna grundsatser om principalansvar i den allmänna skadeståndsrätten och sålunda är föga influerat av associationsrätten. Förf. synes (s. 144) finna det naturligt att det i domar i skadeståndsmål endast säges, att vållande ligger »bolaget» eller »staden» etc. till last, eftersom domstolarna icke har anledning »att närmare precisera, vilken fysisk person som det egentliga vållandet åvilar, så snart det är klart att denne måste höra till kretsen av dem för vilka den juridiska personen ansvarar» (citerat här). Anm. måste här tillfoga att detta tyvärr ofta icke är klart och att det ur rättsvetenskaplig synpunkt mången gång skulle vara värdefullt med en precisering.
    Ett undantag från förf:s nämnda slutsats, vilket han ingående utlägger, finner han beträffande järnvägsinnehavares ansvar enligt rättsfallet NJA 1960 s. 243. Bakom HD:s uttalande låg här åsikten att järnvägsinnehavaren — ett aktiebolag — oberoende av järnvägsskadelagens regler (i detta fallvar preskriptionsregeln aktuell) vore ansvarig för eget vållande i form av underlåtenhet att pröva behovet av säkerhetsanordningar. Förf. kritiserar avgörandet — även de lege lata — såsom utgörande en nybildning på den historiska organteoriens grund. HD synes emellertid här ha stått inför det

 

dilemmat att skadan uteslutande måst hänföras till högsta ledningen, och eftersom någon lindring i ansvaret, genom preskriptionsregel eller eljest, icke förefinnes beträffande skadestånd på grund av eget vållande enligt allmänna rättsgrundsatser, har fullt ansvar måst statueras. Det hade varit stötande att ställa järnvägsaktiebolaget gynnsammare än en fysisk person i motsvarande fall. Förf. påpekar för övrigt själv på tal om införandet av en allmän jämkningsregel vid principalansvar — vilken då ej skulle gälla företagares ansvar för eget vållande — att den som driver verksamhet i den juridiska personens form icke därigenom bör åläggas ett lindrigare ansvar än om han driver verksamheten såsom enskild företagare, och att det härvid blir nödvändigt att skilja mellan organ och andra befattningshavare.
    Vidare behandlas i artikeln frågan om befattningshavares eget ansvar med legala jämkningsmöjligheter, bl. a. vid den juridiska personens regresstalan mot befattningshavaren, ävensom spörsmålet huruvida den vid vissa juridiska personer karakteristiska befrielsen från personligt ansvar för delägarna kan genombrytas vid utomobligatoriskt skadeståndsansvar. Exempel på sistnämnda förhållande finner förf. i några HD-prejudikat men vill inte tilllägga principen om »lifting the corporate veil» i svensk skadeståndsrätt någon större räckvidd. De lege ferenda anser förf. goda skäl finnas, att skada som vållas i juridisk persons tjänst normalt skall bäras av denna primärt och definitivt. Man må väl därvid hoppas att allmänpreventiva synpunkter tillgodoses på särskilda sätt.
    I en uppsats »Avbetalningsköp och köp med avbetalning» påpekar professor Henrik Hessler att konsumentkrediten i fråga om avbetalningsaffärer numera ändrat karaktär i samband med att berörda varor blivit större och dyrbarare. Säljaren måste såsom kreditgivare remplaceras av banker och andra kreditinstitut. I stället för det enkla avbetalningsköpet framträder ett trepartsförhållande antingen så att köparen accepterar en växel, som av säljaren diskonteras hos kreditgivaren med avbetalningskontraktet som säkerhet (växelsystemet), eller så att köparen under säljarens förmedling och med borgen av denne lånar pengar hos kreditgivaren för betalning av varan, som då icke säljes under äganderättsförbehåll (låneköpssystemet). Köparen kan genom dessa system bli sämre ställd genom att han icke kan åberopa avbetalningsköplagens skyddsregler, framställa invändningar ombristande causa eller ogiltighet beträffande köpet etc. Förf. finner en utväg vara att acceptera vad som i tysk doktrin kallas »Einheitstheorie» till skillnad från »Trennungstheorie». Därigenom skulle dessa invändningar kunna framställas även mot kreditgivaren och denne, i det fall att han innehar växel, icke få åberopa den förmånliga godtrosregeln i 17 § växellagen. Anm. ställer sig tveksam de lege lata till en sådan ståndpunkt, som icke heller synes ha omfattats av HD:s majoritet i ett ganska färskt rättsfall. Däremot kan möjligen ståndpunkten förordas de lege ferenda till undanröjande av de missförhållanden, som tycks förefinnas på ifrågavarande område.
    Professor Lars Hjerner syftar i sin artikel »Om utmätning av beslagtagen egendom» till att exponera två olika lagtolkningsmetoder, av vilka den ena mera direkt läser lagen och den andra »mindre läser lagen än frågar efter dess syfte». Resultatet av tolkningen blir väl i det aktuella fallet ungefär detsamma, nämligen att beslag icke bör hindra utmätning, men den senare metoden betecknas därvid av förf. i första hand såsom betydligt mera tidsödande. Frågan är måhända om icke förf. i sin exposé gjort metoden mera

 

omständlig än nödigt genom upptagandet av en mängd tänkbara lösningar, även de lege ferenda. Förf. slutar med att påpeka att den teleologiska metoden kan underminera respekten för skriven lag och lätt bli godtycklig samt till sina ändamålsbestämningar subjektiv. Den bör enligt förf. i varje fall icke användas för att korrigera ett enligt den andra metoden eller eljest vunnet entydigt tolkningsresultat.
    I sitt bidrag »Något om avräkning av nytta mot skada, särskilt vid tvångsförvärv» ger professor Seve Ljungman den teoretiska bakgrunden till denna avräkningsskyldighet och inventerar olika lagbestämmelser därom, främst inom expropriationsrätten, vägrätten och vattenrätten. Beträffande den sistnämnda granskas också några rättsfall, och resultat blir att här mycket talar för att nytta, för vilken föreligger tvångsdelaktighet, icke skall avräknas samt att i övrigt avräkning kan ske efter skälighetsbedömning medett »försiktigt lagande efter lägligheten».
    Uppsatsen »Några ord om föremålet för fastighetsinteckning» av professor Åke Lögdberg innehåller intressanta ändamålssynpunkter på fastighetsinteckningens objekt, närmast med utgångspunkt från de senaste jordabalksförslagen. Frågan om utsträckning av detta objekt sättes i relation till frågan om förlagsintecknings föremål. De olika möjligheterna att förstärka denna senare säkerhets rättsskydd diskuteras ingående. Spörsmålen därom har ju varit aktuella i det senaste lagstiftningsarbetet rörande företagsinteckning, i vilket förf. deltagit.
    En intresseväckande redogörelse framför allt för sovjetrysk successionsrätt ger professor Åke Malmström i »Arvsrätt och samhällssystem», varav framgår att Sovjetunionen gradvis slagit till reträtt i fråga om den under den första revolutionära perioden lanserade tanken att upphäva arvsrätten. Enligt numera gällande ordning är huvudtanken, att enskild äganderätt bör inskränkas till föremål avsedda för enskilda medborgares bruk eller konsumtion och förvärvade genom arbete. Det skiljes därvid mellan personlig egendom och privat egendom. Den senare uppfattas principiellt såsom främmande element från tidigare samhällstillstånd, men arvsrättsligt sett synes hittills samma ordning gälla för båda slagen av egendom. Typiskt för den sovjetiska successionsrätten är att den starkt begränsar de arvsberättigades krets, att den låter olika arvsberättigade, t. ex. barn, make och föräldrar, bli samarva och att till arvingar också räknas »beroende personer», d. v. s. arbetsoförmögna personer oavsett släktskap, som för sin försörjning varit beroende av den avlidne. Testationsrätten är i princip fri, om man bortser från laglottsbegränsning och förbud mot testamente till andra juridiska personer än staten och vissa samhälleliga organisationer.
    I »En försäkringsrättslig preskriptionsfråga» upptager professor Håkan Nial till behandling frågan om utgångspunkten för preskriptionen av fordringsrätt på grund av försäkringsavtal jämlikt 29 § försäkringsavtalslagen. Resultatet blir att utgångspunkten skulle vara den tidpunkt, då försäkringshavaren kan i process framställa anspråk och få det upptaget (resp. vid treårspreskriptionen tidpunkten för kännedom härom). Detta skulle innebära, att i regel tidpunkten för försäkringsfallet (resp. kännedom därom) blir avgörande och sålunda icke vare sig förfallotiden eller — såsom vissa utländska auktorer förordar — tidpunkten då försäkringshavaren kunde ha framlagt erforderlig utredning. För förf:s ståndpunkt talar främst det sätt på vilket uttrycket »göras gällande» användes i berörda och andra lagrum

 

i lagen. Å andra sidan kan det synas egendomligt, att lagrummet — om man räknat med försäkringsfallet såsom regelmässig utgångspunkt — icke mera klart utsagt detta eller att icke åtminstone motiven berört det.
    »Några reflexioner rörande förmögenhetsrättens systematik» är ämnet för professor Knut Rodhes bidrag, och han försvarar däri sin systematik i de två första avdelningarna i sitt arbete »Obligationsrätt». Denna följer som bekant olika »förpliktelser» i motsats till systematiken i sista avdelningen, som följer »påföljder». Då anm. i recension av arbetet (SvJT 1957 s. 392) framkastat tanken att systematiken genomgående kunnat följa »påföljderna», invänder förf. att han främst velat beskriva de »friska fallen», d. v. s. dem där ingen påföljd ännu trätt i funktion, och icke de »sjuka fallen». Han säger sig därvid velat se problemen mera ur de enskilda medborgarnas och deras advokaters synvinkel och mindre ur domarens. Anm. måste då emellertid fråga sig om icke även den enskilde medborgaren, då han begär råd om juridikens regler, just vill veta vilka påföljder han kan utnyttja resp. drabbas av. Om man vill fullfölja liknelsen från medicinens område, skulle man kanske kunna säga att även för profylax och icke blott för terapi kräves främst inblick i en sjukdomsbild.
    I sitt bidrag »Tysk abstrakt metod» upptager även professor Folke Schmidt till granskning systematiska spörsmål, främst systematiken i Bürgerliches Gesetzbuch. Han vill därvid söka finna en förklaring till dess systematik. Söndringen mellan »det allmänna» och »det speciella» i anslutning till von Savigny och mellan »obligationsrätt» och »sakrätt» belyses. B. G. B. kritiseras för abstraktioner och för bristande rum för socialt betonade rättsregler, något som även Gierke från början framhållit. Begreppsjuridisk metod kritiseras ur synpunkten att den lägger alltför stor vikt vid allmänna rättssatser och därför att begreppen upphöjas till normer, varvid ändamålen ofta lämnas ur sikte. Förf. vill betona nödvändigheten av en mera funktionell aspekt och häri torde man kunna instämma.
    Professor Per Stjernquist har valt att behandla »En jämförelse mellan de tre nordiska lagarna om förbud för utlänning att förvärva fast egendom». Efter att såsom bakgrund ha berört de ändamålssynpunkter, som ligga bakom dessa lagar och deras förhållande till regler om andra legala förvärvsförbud, jämför förf. lagarna med hänsyn till utlänningsbegreppet, förbudets objektiva omfång, ansökningstid m. m., sanktionssystem, regler mot kringgångsförsök och tillståndspraxis. Den huvudsakliga förklaringen till olikheterna finner förf. ligga i att lagstiftningsarbetet i de skilda länderna skett isolerat. Det svenska sanktionssystemet betecknas såsom det »svagaste».
    I en längre artikel »Adekvansläran» kritiserar professor Ivar Strahl denna lära sådan den utformats i anslutning till den tyske filosofen von Kriesoch riktar sig därvid främst mot dess principiella obestämdhet. Han påvisar på ett instruktivt sätt hur svaret på adekvansfrågan blir beroende avhur handling och effekt beskrives. Förf. förkastar läran. Med åberopande av formuleringen i vissa svenska domar ställer förf. gentemot läran, såvitt angår culpaansvaret, en formel, »anledning att taga risken för effekten i beräkning», som visserligen liksom, adekvansläran hänvisar till en sannolikhetsbedömning men dock skulle giva klarare besked, framför allt emedan såväl handlingen som effekten här beskrives konkret. Huruvida skillnaden i förhållande till adekvansläran blir så stor förefaller anm. tveksamt. Förf. be-

 

lyser formelns förhållande till culpabegreppet, därvid skillnad framkommer mellan »avvikelse från godtagbart handlingssätt», och culpa i förhållande till effekten. Det senare kravet anser förf. vara till fyllest för begränsningav culpaansvaret. Beträffande det strikta ansvaret finner förf. adekvansläran otjänlig; begränsningen måste här främst hänföra sig till tolkningen av stadgandena rörande de olika formerna av det strikta ansvaret.
    Professor Lennart Vahlén tager i sin uppsats »Om slutande av avtal» uppviktiga problem rörande tillämpningen av avtalslagens dispositiva regler. Han förmenar, att genom affärslivets nuvarande centralisering utvecklingen gått förbi avtalslagen, så att dess regler genom standardavtal etc. i större utsträckning måste sättas ur kraft. Förf. ger en intressant analys och kritik främst av 1 § angående anbuds bindande kraft m. m. och 9 § angående uppfordran till anbud. Han söker därvid fastställa hur man med hänsyn till nutida utveckling kan begränsa deras tillämpning. Tillämpningen måste enligt förf. ske med försiktighet, framför allt med tanke på att avtalsslutandet numera sker efter upprepade kontakter mellan parterna. Regeln om anbuds bindande kraft kan ifrågasättas särskilt vid avtal inter praesentes och vid s. k. avtalad skriftform. Vid avtal, som ingås i etapper eller då s. k. orderbekräftelse begäres, faller det sig mindre naturligt med 9 §-ens reglering. Uppsatsen innehåller inom ett relativt begränsat utrymme många tänkvärda påpekanden rörande avtalslagens regler.
    I festskriftens sista artikel »Skadeståndslagstiftningen, särskilt principalansvar och försäkring» ger f. d. justitierådet Gösta Walin en bild av det nordiska arbetet på en reformerad skadeståndslagstiftning, där man tydligen tänkt sig taga största hänsyn till utnyttjandet av försäkring med bibehållandet av skadeståndsrättsliga regler i botten. Försäkringsgivares regressrätt bör enligt förf. regleras tvingande och principalansvar införas även för underordnade anställdas handlingar såsom i Danmark och Norge. (Jfr numera S. O. U. 1964: 31.) Utdömandet av skadestånd fullt inom ramen för en ansvarsförsäkringssumma förordas. Därvid reduceras enligt förf. betydelsen av jämkningsmöjlighet, som därefter egentligen blir aktuell i ömmande fall, när ansvarsförsäkringssumman är otillräcklig. Förf. slutar med att kritisera den gällande begränsningen av redareansvaret inom sjörätten och kritiken förefaller väga tungt.
    Det är, såsom framgått av ovanstående, en mångfald betydelsefulla ämnen som upptagits inom festskriftens ram, men så har också festföremålet genom sitt omfattande författarskap på olika områden kunnat inspirera till bidrag på många områden.

Fritjof Lejman