Om forum, behörig åklagare och målsägandens talerätt vid ämbetsbrott

 

Genom ändringar i bl. a. rättegångsbalken, vilka trädde i kraft d. 1 jan. 1965 (SFS 1965: 585) har nya bestämmelser införts om forum vid talan om självständigt ämbetsbrott enligt 20 kap. 1—4 §§ brottsbalken. Förut var hovrätt eller högsta domstolen första instans vid självständigt ämbetsbrott av åtskilliga högre tjänstemän. Enligt 2 kap. 2 § rättegångsbalken är nu hovrätt första domstol endast i mål om ansvar eller enskilt anspråk på grund av självständigt ämbetsbrott av domare i häradsrätt, rådhusrätt, ägodelningsrätt, expropriationsdomstol, vattendomstol eller krigsrätt eller av konkursdomare, inskrivningsdomare eller ägodelningsdomare. Enligt 3 kap. 3 § rättegångsbalken är högsta domstolen första domstol i sådant mål mot justitiekanslern, riksåklagaren eller den som utövar något av dessa ämbeten eller mot hovrättsdomare eller revisionssekreterare.
    För forumreglernas tillämpning saknar det betydelse, om den som avses har tillsatts av Kungl. Maj:t eller valts av kommun eller på annat sätt. Reglerna omfattar ordinarie domare, vikarier, nämndemän, expropriationstekniker och annan sådan ledamot av domstol. Tingsnotarie har forum i hovrätt endast för ämbetsbrott som han begår under tid då han är förordnad som vikarie för domare. Hovrättsfiskal som begår ämbetsbrott när han är förordnad som adjungerad ledamot av hovrätt skall åtalas härför vid högsta domstolen. Forumbestämmelserna avser alla självständiga ämbetsbrott av dem som anges i lagrummen, alltså även t. ex. ämbetsbrott av domare i ett administrativt ärende.
    Talan om ansvar eller enskilt anspråk på grund av ett allmänt brott av någon som är underkastad ämbets ansvar skall alltjämt väckas vid allmän underrätt.
    Tidigare gällde att riksåklagaren var allmän åklagare, förutom i högsta domstolen, i alla mål som skulle upptas omedelbart i hovrätt. Sedan forumreglerna har ändrats, skall talan om ansvar eller enskilt anspråk på grund av självständigt ämbetsbrott i allmänhet väckas vid underrätt istället för vid hovrätt eller högsta domstolen. Avsikten med de ändrade bestämmelserna om forum var emellertid inte att utvidga det område inom vilket stats- eller distriktsåklagare skulle kunna föra talan om självständigt ämbetsbrott. Fördelningen av åtalsbefogenheterna mellan riksåklagaren, å ena, samt stats- eller distriktsåklagare, å andra sidan, har därför knutits till andra bestämmelser än forumreglerna.
    Liksom tidigare är riksåklagaren alltid allmän åklagare vid högsta domstolen. Enligt 7 kap. 4 § andra stycket rättegångsbalken är riksåklagaren vidare allmän åklagare vid underrätt och hovrätt i alla mål om självständigt ämbetsbrott av statstjänsteman som inte är underkastad disciplinär bestraffning, av ledamot av domstol eller central statlig förvaltningsmyndighet som inte är statstjänsteman eller av krigsman som bestrider regementschefs eller därmed likställd eller högre tjänst.

 

544 Ulf Ankarloo    Den grundläggande bestämmelsen om vilka som ej är underkastade disciplinär bestraffning finns i 18 § statstjänstemannalagen d. 3 juni 1965 (nr 274). I första stycket sägs att brott i tjänsten av den som innehar eller uppehåller ordinarie domartjänst eller tjänst som byråchef eller därmed jämställd eller högre tjänst i statsdepartement, central förvaltningsmyndighet eller länsstyrelse beivras efter åtal. Enligt andra stycket äger Kungl.Maj: t föreskriva att bestämmelserna i första stycket skall gälla även annan tjänsteman.
    Med domartjänst avses varje tjänst som enligt lag eller författning inte får utövas av annan än den som har avlagt domared.
    Statsmyndigheternas organisation och verksamhet regleras av instruktioner, stadgor och andra författningar. Av sådan författning framgår om en myndighet är att anse som ett centralt verk eller ej. Författningen innehåller vidare bestämmelser om vilka tjänster som skall finnas hos myndigheten, om vissa kompetensvillkor och om tjänsternas inbördes förhållande. Med stöd av författning kan alltså avgöras om en myndighet är av sådan art som avses i 18 § första stycket statstjänstemannalagen (statsdepartement, central förvaltningsmyndighet eller länsstyrelse) och om den som misstänks för ämbetsbrott innehar eller uppehåller domartjänst eller tjänst som byråchef eller därmed likställd eller högre tjänst. I författning kan vidare finnas bestämmelser som för visst fall undanröjer ev. tvekan om viss tjänsteman är underkastad disciplinärt ansvar. Kungl. Maj:t kan också med stöd av 18 § andra stycket statstjänstemannalagen ha förordnat att även annan tjänsteman än någon som avses i paragrafens första stycke skall vara undantagen från disciplinär bestraffning. I många fall har sålunda föreskrivits att t. ex. extra tjänsteman inte skall vara underkastad disciplinär bestraffning. Frågan om en viss tjänsteman får dömas i disciplinär väg och därmed också frågan vem som är behörig allmän åklagare kan därför ofta inte besvaras utan att hänsyn tas till de särskilda bestämmelser som enligt instruktion, stadga eller annan författning gäller för den myndighet hos vilken tjänstemannen är anställd. Med central förvaltningsmyndighet avses även riksbanken och riksgäldskontoret.
    Nu gällande bestämmelser om vilka som inte är underkastade disciplinär bestraffning torde omfatta bl. a. alla dem som skall åtalas vid hovrätt för självständigt ämbetsbrott.
    Som ledamöter i domstol eller styrelse för central förvaltningsmyndighet ingår ofta personer som inte är statstjänstemän. För dessa gäller inte statstjänstemannalagen. Även när sådan ledamot misstänks för självständigt ämbetsbrott, är riksåklagaren emellertid allmän åklagare.
    Krigsman som bestrider regementschefs eller därmed likställd eller högre tjänst skulle tidigare åtalas vid hovrätt för självständigt ämbetsbrott. Oaktat åtal nu skall ske vid underrätt, är riksåklagaren allmän åklagare.
    Rättegångsbalken innehåller ingen annan bestämmelse om de särskilda åklagarna än en hänvisning till vad som stadgas om dem i andra författningar. Enligt 4 § instruktionen d. 3 dec. 1965 (nr 629) för justitiekansler när denne åklagare i fråga om alla brott i tjänsten. Justitieombudsmannen och militieombudsmannen är dock undantagna från justitiekanslerns tillsyn. I 3 § åklagarinstruktionen d. 29 okt. 1964 (nr 739) sägs att i mål om ansvar eller enskilt anspråk på grund av ämbetsbrott som avses i 3 kap. 3 § eller 7 kap. 4 § andra stycket rättegångsbalken äger riksåklagaren inte

 

Om forum vid ämbetsbrott 545föra talan mot tjänsteman utom åklagarväsendet och ej heller mot den som utövar riksåklagarens tjänst. Vidare stadgas i 79 § militära rättegångslagen d. 30 juni 1948 (nr 472) att justitiekanslern är åklagare i mål om ansvar eller enskilt anspråk på grund av ämbetsbrott av den som bestrider regementschefs eller därmed likställd eller högre tjänst. Oaktat riksåklagaren enligt rättegångsbalken är allmän åklagare i ett stort antal mål om självständigt ämbetsbrott, är riksåklagarens talerätt på detta område alltså i praktiken avsevärt begränsad. Justitiekanslern skall vara åklagare, om målet skall tas upp av högsta domstolen som första instans. Detsamma torde gälla, om hovrätt är första domstol i målet. Skall talan väckas vid underrätt och rör målet ansvar eller enskilt anspråk på grund av ämbetsbrott av statstjänsteman som inte är underkastad disciplinär bestraffning, av ledamot av domstol eller central statlig förvaltningsmyndighet som ej är statstjänsteman eller av krigsman som bestrider regementschefs eller därmed likställd eller högre tjänst, skall justitiekanslern i regel vara åklagare. Endast om den misstänkte är stats- eller distriktsåklagare, äger riksåklagaren vara åklagare i målet. Att justitieombudsmannen eller militieombudsmannen kan vara åklagare vid sidan om justitiekanslern och riksåklagaren följer av instruktionen d. 24 maj 1957 (nr 165) för riksdagens ombudsmän.
    För målsägandens rätt att föra talan om ämbetsbrott gäller vissa inskränkningar. Dessa var tidigare knutna till bestämmelserna om forum i överrätt. Liksom begränsningen av kretsen behöriga åklagare till justitiekanslern, riksåklagaren, justitieombudsmannen och militieombudsmannen har inskränkningarna i målsägandens talerätt bl. a. ansetts innebära ett skydd mot obefogat åtal och ogrundad talan om ersättning. För att inte kretsen av personer med detta skydd skulle bli avsevärt mindre i samband med forumreformen, har även bestämmelserna om målsägandens talerätt ändrats. Av 20 kap. 10 § rättegångsbalken följer nu att målsäganden inte äger väcka åtal eller i högre rätt fullfölja åtal i fråga om ämbetsbrott, om riksåklagaren är allmän åklagare, d. v. s. i de fall då åtal endast kan väckas av justitiekanslern, riksåklagaren, justitieombudsmannen eller militieombudsmannen. I 22 kap. 8 § rättegångsbalken sägs vidare att målsäganden inte får väcka talan om enskilt anspråk på grund av sådant ämbetsbrott, om inte allmänt åtal äger rum eller målsägandens talan biträds av åklagare, d. v. s. av justitiekanslern, riksåklagaren, justitieombudsmannen eller militieombudsmannen. Tillämpningsområdet för bestämmelserna torde i praktiken ha blivit något vidare än vad som gällde tidigare.
    Enligt övergångsbestämmelserna skall äldre lag alltjämt äga tillämpning i mål om ämbetsbrott av biskop, annan ledamot av domkapitel eller stiftssekreterare. Detta sammanhänger med att lagen d. 13 nov. 1936 (nr 567) om domkapitel, som innehåller en bestämmelse att hovrätt skall vara första domstol vid sådant brott, är av kyrkolags natur och inte kan ändras utan samtycke av allmänt kyrkomöte. Frågan om ändring av denna forumbestämmelse torde komma att väckas vid nästa allmänna kyrkomöte.

Ulf Ankarloo

 

35—663005. Svensk Juristlidning 1966