Kompensationsspörsmålet vid bedrägeri

 

Av professor emeritus IVAR STRAHL

 

Prof. Walléns artikel i denna årgång s. 321 ff ger mig anledning att bedja få taga tidskriftens utrymme i anspråk. Den kritik, som i artikeln riktas mot vad jag tidigare skrivit om det s. k. kompensationsspörsmålet vid bedrägeri,¹ visar, att jag icke uttryckt mig tillräckligt tydligt. I det följande skall jag försöka att precisera och i någon mån också närmare utveckla min uppfattning.
    Till bedrägeribrottets rekvisit hör, att den vilseleddes disposition skall ha inneburit skada. Om den vilseledde genom dispositionen gjort en utgift eller, vilket är detsamma, förbundit sig till en sådan, är utgiften, sedd ensam för sig, en skada som uppfyller skaderekvisitet. Det är emellertid möjligt, att utgiften, denna i första hand konstaterade skada, uppväges av ett vederlag så att skada ändock icke är för handen. Det vore orimligt om, såsom Wallén framkastar men avvisar (s. 328), varje genom vilseledande framkallad utgift skulle anses vara en skada som uppfyller skaderekvisitet. Med kompensationsspörsmålet förstås frågan, när utgiften, denna i första hand konstaterade skada, kompenseras, d. v. s. uppväges, av ett vederlag.
    Genom att utgiften ibland skal anses kompenserad göres, såvitt jag förstår, icke något undantag från vad som i bedrägeriparagrafen avses med skada. Tvärtom leder enligt min åsikt en riktig förståelse av skaderekvisitet till att kompensation i viss utsträckning skall anses ske, emedan med skada i paragrafen avses ett netto. Man kan uttrycka saken så, att kompenserad skada icke är skada enligt bedrägeriparagrafens mening. Därför är, såsom också Wallén anser (s. 344), skada alltid utesluten, om den vilseledde för sin utgift erhåller ett vederlag som han med lätthet kan avyttra till ett så fördelaktigt pris att utgiften är täckt. Också i många andra fall måste utgiften anses kompenserad genom vederlag som den vilseledde erhåller. Detta beror enligt min uppfattning på att den vilseledde även i dessa fall blir så tillgodosedd genom dispositionen, att vid bedömningen om bedrägeriansvar skall ådömas någon skada skall anses icke ha åsamkats honom.
    Enligt min uppfattning föreligger sålunda skada, om en köpares utgift— i det följande betecknad som köpeskillingen ehuru köparen förutom denna kan ha även andra utgifter t ex. för transport — icke uppväges av vederlaget, d. v. s. det köpta. Den skada, som åsyftas med skaderekvisitet vid bedrägeribrott, består icke i att vederlaget är mindre eller sämre än det skulle vara enligt avtalet.² Skadan består i utgiften, köpeskillingen,

 

¹ I SvJT 1947 (icke 1957) s. 609 ff och i min skrift Om rekvisiten skada och vinning vid förmögenhetsbrotten, 1948, s. 67 ff.

² I Schönke-Schröder, Strafgesetzbuch, 12. Aufl. München & Berlin 1965, vilken kommentar nämnes av Wallén, utvecklas, vid § 263 nr 89 ff, en åsikt enligt vilken skada i ganska stor omfattning skulle kunna bestå i att köparen ic- 

och det förhåller sig blott så, att denna i första hand konstaterade skada kan vara kompenserad genom ett vederlag.³ Huruvida kompensation skett är en fråga som på detta sätt ingår i skadebedömningen. Denna skall ske individuellt, vilket vill säga att med skada förstås vad som är skada för den ifrågavarande individen. Därav följer, såvitt jag kan se, att även frågan huruvida vederlaget uppväger köpeskillingen skall bedömas individuellt. Huruvida vederlaget kompenserar köpeskillingen beror därför enligt min uppfattning på om det för den ifrågavarande köparen är så värdefullt att det uppväger köpeskillingen.
    I allmänhet torde köpeskillingen böra anses kompenserad, om köparen erhåller det han betingat sig. I allmänhet har han nämligen då för sina pengar fått ett vederlag med vilket han bör vara tillfreds. Den som köpt en vara för egen konsumtion kan sällan göra sig betäckt för sin utgift genom att sälja varan vidare, men han har icke redan därför lidit skada. Det är visserligen möjligt, att en köpare misstagit sig beträffande vederlagets förmåga att ge honom ekonomiskt utbyte eller behovstillfredsställelse. Men bedrägeriparagrafen torde få anses utgå från att detta i princip är irrelevant, emedan det ankommer på honom att bestämma vad han vill ha. Den som exempelvis skaffar sig dyrbar specialgjord utrustning för sin villa torde sålunda enligt lagens sätt att se icke få anses ha lidit skada även om ingen annan skulle vilja göra en sådan utgift. Annorlunda torde det icke böra betraktas, att någon för utrustning av sin fabrik gör anskaffningar som är ekonomiskt oförsvarliga. Har en köpare förmåtts till köpet genom vilseledande — och det är endast då bedrägeriansvar kan komma i fråga— ställer saken sig dock på annat sätt. Då kan man icke utgå från att han bör vara tillfreds.
    Min mening är icke, såsom Wallén säger (s. 321 n. 3), att kompensation inträder först då den vilseledde av vederlaget kan utvinna ett nettobelopp som uppväger skadan och det tillika kan begäras av honom att han vidtager de åtgärder som erfordras för att han skall förvärva detta belopp. Icke heller förhåller det sig så, att jag »synbarligen för att komma till rätta» med det förhållandet att sådana fall är sällsynta uppställer den satsen att skadan i allmänhet är kompenserad om den vilseledde verkligen erhåller det vederlag han betingat sig eller något som är tjänligt för hans ändamål. Och icke heller föranledes jag, såsom Wallén säger, av denna sats till att uppställa »nya regler, enligt vilka kompensation trots allt inte föreligger, t. ex. emedan den vilseledde inte har något behov av det vederlag han erhållit». Jag tycker mig anlägga samma betraktelsesätt genomgående och föreställer mig icke, att det skulle gälla en regel och undantag från denna och undantag från undantaget.
    Jag vill ifrågasätta, om icke däremot Walléns framställning är inveck-

 

ke erhåller vad som utlovats. Åsikten överensstämmer icke med härskande mening i Väst-Tyskland och förefaller mig icke böra omfattas för svensk rättsdel.

³ Wallén säger s. 323, att »skadan ligger just däri, att hon förmås skaffa något som hon inte har behov av». Detta kan möjligen missförstås. Skadan kan icke ligga i att köparen bekommer något, hur onyttigt det än må vara. Skadan ligger i utgiften. Samma erinran föranleder Walléns uttalande s. 324, att domstolarna i vissa fall skulle ha anslutit sig till satsen att skada föreligger om en person förmås att förvärva något som han icke har behov av, och det liknande uttalandet s. 327. 

lad så till vida som det förefaller svårt att se vad det är för sammanhang mellan de olika regler Wallén uppställer.
    Wallén tager till utgångspunkt, »att kompensation i princip föreligger, då vederlaget i värde motsvarar den vilseleddes utgift» (s. 321). Detta låter säga sig, emedan det kan tolkas på olika sätt. Wallén preciserar emellertid uttalandet genom att säga, att till grund för hans framställning ligger uppfattningen »att vederlagets värde är lika med det pris, den vilseledde erlagt, så snart detta pris framstår som normalt försäljningspris för varan (prestationen) i fråga». Innebörden av detta uttalande torde vara, att om den vilseledde köparen erhåller det köpta till normalt försäljningspris,han har fått kompensation för sin utgift (s. 340). Skaderekvisitet skulle då icke vara uppfyllt och bedrägeriansvar följaktligen icke inträda. Efter att ha intagit denna ståndpunkt ägnar Wallén sin framställning åt problemet, när skada bör anses föreligga trots att enligt det sagda kompensation borde vara förhanden (s. 321 f och 340). Han finner åtskilliga sådana fall.
    Detta är föga märkvärdigt, ty i åtskilliga fall måste förhållandet vara det att vederlaget, ehuru det, såsom han också säger (s. 340), är värt sitt pris, likväl icke för köparen har ett värde som uppväger utgiften.
    Till motivering för att utgå från att kompensation skett om den vilseledde erhållit ett vederlag till normalt pris anför Wallén allenast, att man, efter vad han uppger, vanligen torde både i litteraturen och i domstolspraxis se saken så (s. 321). Han anför nästan intet belägg för denna uppgift,⁴ och jag tillåter mig betvivla att den är riktig. Något annat är, att det mången gång för frikännande kan vara tillräckligt att konstatera att köparen erhållit vederlaget till normalt pris. Så kan vara fallet, om i målet har påståtts att säljaren bedragit köparen genom att förespegla honomatt det begärda priset är särskilt lågt. Om domstolen då kan konstatera att det i alla händelser är normalt, kan detta vara tillräckligt såsom motivering för en friande dom, ty att köparen icke gör den vinst som förespeglats honom är icke skada i bedrägeriparagrafens mening.⁵ Likaså kan det vara tillräckligt att konstatera att priset är normalt, om i målet gjorts gällande att köparen genom vilseledande förmåtts att betala ett överpris. Vore detta påstående riktigt, skulle skaderekvisitet vara uppfyllt om köparen kunnat få varan på annat håll till billigare pris och därför skulle ha haft pengar över. I dessa fall kan det vara onödigt att särskilt poängtera, att vederlaget just för köparen uppväger köpeskillingen. Men detta innebär, såvitt jag förstår, icke, att icke det avgörande skulle vara huruvida den individuelle köparen lidit skada.
    Wallén skiljer mellan två grupper av fall: sådana där den vilseledde erhåller just det vederlag han betingat sig, d. v. s. det som utlovats åt honom, och sådana där han erhåller ett vederlag som avviker från det utlovade, ett substitut enligt Walléns terminologi.

 

Att fall av den senare typen kan vara bedrägeri är lätt att inse. Fallen utmärkes av att säljaren från början avser att prestera annat vederlag för

 

⁴ Wallén åberopar s. 322 n. 3 och s. 333 Krabbe. Vad Wallén anför om Schönke-Schröders kommentar (s. 322 n. 3) ger mig anledning att erinra, att där framhålles att de individuella förhållandena skall beaktas vid skadebedömningen; § 263 nr 87.

⁵ Jfr nedan n. 6.

 

köpeskillingen än han förespeglat köparen. Det kan förhålla sig så, att vederlaget till kvantiteten icke uppgår till vad som utlovats eller att dess kvalitet icke är den utlovade. Det är givet, att skillnaden kan vara sådan att vederlaget icke uppväger köpeskillingen. Köparen vill visserligen göra utgiften, men vederlaget är kvantitativt eller kvalitativt icke tillräckligt.
    En skillnad i fråga om kvantiteten torde kunna konstateras rent objektivt. Att bedöma, huruvida en kvalitativ skillnad föreligger, kan vara svårare. Att märka är redan det förhållandet, att överdrivet lovprisande avvara tolereras intill en viss, men svårbestämbar, gräns. Även frånsett detta kan det erbjuda svårigheter att avgöra, om skillnaden är sådan att utgiften ej skall anses kompenserad genom vederlaget.
    Ett lätt fall är NJA 1948 s. 537 (s. 334). I det rättsfallet hade en person förmåtts att köpa en tavla som var målad av E. Stenius för 400 kr. under uppgift att den var av Kallstenius. Tavlan ansågs värd 300 kr. Säljaren dömdes för bedrägeri och säkerligen med rätta. Det förefaller mig klart, att den som fått löfte om en tavla målad av en viss konstnär och erhåller en tavla målad av en annan, vore denne än så berömd, icke skäligen kan anses böra vara tillfreds med denna såsom vederlag för köpeskillingen. Kan han icke med lätthet hålla sig skadeslös genom att i sin tur sälja tavlan, skall han anses ha lidit skada. Jag kan därför tänka mig, att det borde ha dömts för bedrägeri även om tavlan vid värderingen skulle ansetts värd 400 kr.
    Till samma slutsats kommer också Wallén, men jag kan icke se att han anför något annat skäl härför än att han tycker att resultatet är rimligt eller önskvärt (s. 333 f), och icke heller kan jag finna att han bringar resultatet i samklang med det betraktelsesätt som enligt honom ligger till grund för hans framställning, nämligen att skadan är upphävd om köparen erhållit vederlaget till normalt pris. Tvärtom nödgas han för fall av ifrågavarande slag göra ett undantag från denna regel och anse skada föreligga, fastän enligt regeln skada borde vara utesluten och säljaren borde frikännas. Man måste, säger han, i substitutfallen uppställa ytterligare ett krav, för att kompensation skall anses föreligga, nämligen att substitutet är användbart för köparen (s. 333 och 343).
    Enligt min mening följer resultatet av en riktig förståelse av skaderekvisitet. Om köparen erhåller något som avviker från det utlovade så mycket att det ej är tjänligt för hans ändamål, skall han vid skadebedömningen icke anses behöva finna sig i att vid bli transaktionen. Därför skall man pröva, huruvida han med lätthet skulle kunna hålla sig skadeslös genom vidareförsäljning, och anse skada föreligga om så icke är fallet. Är han däremot betjänt med vederlaget för sitt ändamål, skall han anses böra vara tillfreds med vederlaget lika väl som om han fått just det utlovade.
    Wallén och jag är oense om hur man skall bedöma huruvida vederlaget är användbart eller tjänligt. Wallén säger, att den vilseleddes uppfattning att han ej har användning för det substitut han erhållit bör påverka skadebedömningen (s. 337). Detta uttalande innehåller icke mer än att jag kan instämma. Det förefaller mig klart, att utgångspunkten för bedömningen huruvida den vilseledde skall anses böra vara betjänt med vederlaget måste vara hans syfte sådant det kommit till uttryck i eller i samband med avtalet. Man kan, eftersom skadan måste vara täckt av säljarens uppsåt, tillägga att syftet måste ha uppfattats av säljaren. Önskade köparen

 

38—663005. Svensk Juristtidning 1966

 

att få en tavla av Kallstenius, kan det icke begäras, att han skall vara nöjd med en tavla av någon annan. Har köparen beställt en elektrisk spis, kommer det icke i fråga, att domstolen skulle överväga om han icke i själva verket är lika eller bättre betjänt med att få det kylskåp som levererats i stället, o. s. v.
    Wallén går emellertid längre än jag kan följa honom, när han säger att den vilseleddes egen uppfattning bör påverka skadebedömningen så snart de föreliggande avvikelserna mellan substitutet och den utlovade varan icke är så oväsentliga att substitutet utan vidare fyller samma funktion som den utfästa varan (s. 337). Härmed torde han mena, att domstolen i princip skall rätta sig efter om köparen vill eller icke vill godtaga vederlaget.
    Ståndpunkten är behäftad med vissa svårigheter. Det är icke lätt att se, varför det, om det i princip är köparen som skall avgöra om substitutet är användbart, icke också är han som skall avgöra om »substitutet utan vidare fyller samma funktion som den utfästa varan». Man kan vidare fråga sig, om det är köparens inställning vid avtalet eller senare, nämligen när vederlaget presteras, som skall vara avgörande. Vid den förra tidpunkten vet han emellertid icke, att det vederlag som kommer att presteras kommer att avvika från det utlovade, och domstolen har också i övrigt små möjligheter att utröna vilken hans inställning till det sedermera presterade vederlaget var. Ståndpunkten synes därför lätt leda till att köparens envetna vidhållande att vad han fått är något annat än det han ville ha och som utlovats honom skulle tvinga domstolen att döma medkontrahenten för bedrägeri. Om skillnaden mellan det utlovade och det erhållna vederlaget är allenast kvantitativ, kan en sådan ståndpunkt omöjligen vara riktig, men varför skall något annat gälla om skillnaden är kvalitativ?
    Ståndpunkten medför vidare olika bedömning av fall som helst borde bedömas lika. Man må betänka, att om säljaren endast så till vida har vilselett köparen som han uppgivit att priset är särskilt lågt medan det i själva verket är normalt, någon skada icke kan anses ha åsamkats köparen eftersom utebliven vinst icke konstituerar skadan. Samma är förhållandet, om säljaren har utlovat större kvantitet än det verkliga vederlaget, men detta dock är värt sitt pris. Den vinst köparen skulle ha gjort genom att erhålla den utlovade större kvantiteten konstituerar icke skada.⁶ Jämför härmed det fallet, att vilseledandet består allenast i att säljaren har förespeglat köparen att varan har en viss egenskap som skulle göra den särskilt värdefull, medan den, ehuru den saknar denna egenskap, i övrigt är invändningsfri och värd sitt pris. I alla fallen har säljaren förespeglat köparen, att denne skulle göra en särskilt förmånlig affär, i första fallet genom uppgift om priset, i andra fallet genom uppgift om varans kvantitet och i tredje fallet genom uppgift om varans kvalitet. Det vore icke tillfredsställande, om fallen skulle bedömas så olika att i det sist nämnda fallet men icke i de båda förstnämnda frågan, om säljaren gjort sig skyldig till bedrägeri, skulle bero av om köparen är belåten. Och eftersom han

 

⁶ Jag instämmer med Wallén i vad han s. 339 med anledning av NJA 1961 C 1171 säger om det fallet, att någon lurat annan att beställa varor genom att uppge mycket lågt pris men levererat mindre myckenhet till normalt pris. För sina pengar erhöll köparen icke den vinst som förespeglats honom, men han fick, om jag fattat fallet (eller snarare denna del av fallet) riktigt, varor som var helt användbara för hans ändamål till ett pris som icke var något överpris. 

i det sist nämnda fallet antagligen icke är belåten, skulle man i detta komma till att anse skada och därmed bedrägeri föreligga.⁷ Enligt min mening måste även i det sist nämnda fallet anläggas en objektiv måttstock. Frågan, huruvida det levererade vederlaget är så likt det utlovade att köparen skall anses böra finna sig i den skillnad som må föreligga, skall enligt min mening bedömas av domstolen efter vad den finner vara tjänligt för köparens ändamål, icke efter vad köparen själv tycker.
    I viss, men såvitt jag förstår alltför ringa utsträckning, delar Wallén denna uppfattning. Han vill nämligen som sagt bortse från köparens inställning, när skillnaden mellan det utlovade och det erhållna vederlaget är så oväsentlig att det senare utan vidare fyller samma funktion som det förra. Wallén gillar därför utgången i NJA 1938 s. 193 (s. 333, 338 och 343). I detta rättsfall hade en försäljare, som saluförde separatorer av finsk tillverkning, för kunderna oriktigt uppgivit, att separatorerna var avmärket Alfa-Laval. Det kunde icke påvisas, att de levererade separatorerna i något avseende var sämre än de utlovade, men kunderna föredrog märket Alfa-Laval. Försäljaren frikändes. Wallén tycks hålla med straffrättskommittén och med mig om att detta fall enligt nu gällande rätt borde bedömas såsom oredligt förfarande av den typ som icke förutsätter skada, alltså enligt BrB 9:8 andra punkten, enligt vilket lagrum det, ändå att skada ej uppkommit, skall dömas där vilseledandet sker i utövning av yrke eller näring och avser beskaffenhet, myckenhet eller ursprung av något som tillhandahålles mot vederlag.
    Enligt min uppfattning bör en domstol endast när vederlaget är klart otjänligt för köparens ändamål anse det icke vara tjänligt för detta. Den svenska strafflagstiftningen synes mig anvisa denna ståndpunkt genom att däri upptagits straffstadgandet i BrB 9:8 andra punkten. Vid tolkningen av bedrägeribrottets rekvisit bör man, menar jag, beakta detta stadgande och utgå från att lagstiftarens ståndpunkt är, att detta skall ha ett icke alltför snävt tillämpningsområde. Man bör också betänka, att följden av att ett vederlag icke anses tjänligt för köparens ändamål i regel blir att säljaren skall dömas för bedrägeri.
    Olikheten mellan Walléns och min uppfattning framträder vid bedömningen av det fall som förelåg i NJA 1942 s. 379 (s. 335). Där hade en agent sålt kostymtyger som innehöll cellull, t. o. m. mycket sådan, under uppgift att tygerna var fria från cellull. Åtminstone beträffande några av försäljningarna var i fråga om priset icke styrkt annat än att det var gängse pris för tyg av den levererade kvaliteten. Köparna, som skulle använda tygerna för eget bruk, var naturligtvis missnöjda, och det var nog tydligt att de icke, i alla händelser icke med lätthet, kunde hålla sig skadeslösa genom att i sin tur sälja tygerna. Säljaren dömdes för bedrägeri, men det var före tillkomsten av brottet oredligt förfarande.
    Ehuru jag, förutsatt att priset var det gängse för tyg av denna kvalitet, är benägen att hänföra detta fall till brottet oredligt förfarande, medger jag, att kvalitetsskillnaden mellan det utlovade och det erhållna vederlaget i detta fall tycks ha varit så stor att man kan vara tveksam, om icke även enligt en sådan objektiv bedömning av tygernas tjänlighet för köparnas ändamål som jag förordar skillnaden var alltför stor för att man skulle kunna

 

⁷ Se Schönfeld i Juristenzeitung 1964 s. 209.

 

begära att köparna skulle vara tillfreds. Om de köpt för återförsäljning, skulle de otvivelaktigt icke ha behövt vara det. Men man kan tänka sig en mindre kvalitetsskillnad än den som kanske förelåg i detta fall, t. ex. en måttlig färgskillnad. Då bör man, menar jag, vid bedömningen, huruvida bedrägeriansvar skall drabba säljaren, oberoende av vad köparen tycker utgå från att han måste vara tillfreds med det han fått. Bestämmelsen i BrB 9:8 andra punkten förefaller mig stadga tillräcklig straffsanktion.⁸
    Denna bestämmelses tillämpningsområde är visserligen begränsat. Kan den vilseledande icke dömas för bedrägeri, går han fri från straff om vilseledandet icke skett i utövning av yrke eller näring. Icke desto mindre bör man enligt min uppfattning vara försiktig, så att man icke sträcker straffansvaret för bedrägeri alltför långt.⁹ Det är att märka, att det finns privaträttsliga regler som i stor utsträckning skyddar köparen mot skadliga följder av beteenden sådana som säljarens i cellullsfallet. Köparen kan häva köpet eller fordra avdrag på köpeskillingen, och han kan göra gällande att avtalet är ogiltigt på grund av svek. Därtill kommer, att han har rätt till skadestånd. I betraktande härav kan man fråga sig, om det icke är välbetänkt att låta en hel del förfaranden, som är straffvärda när de sker i utövning av yrke eller näring, gå fria från straff om de sker under andra förhållanden. Finns det något verkligt behov av att straffa den som, icke i utövning av yrke eller näring utan s a. s. privatim, lurat annan att köpa ett kostymtyg som icke håller vad han lovat beträffande t. ex. färg eller skrynkelfrihet eller slitstyrka men som dock går att använda och är värt sitt pris? Är det icke tillräckligt att köparen har tillgång till de nämnda privaträttsliga remedierna?
    Att beakta är vidare följande. När köparen gör gällande rätt till avdrag på köpeskillingen eller till skadestånd, äger han utgå från att han skall ha vad genom avtalet tillförsäkrats honom. Har han fått löfte om tyg av rent ylle men får cellull, äger han såsom skadestånd fordra skillnaden i värde, och begär han avdrag på köpeskillingen, utgår man vid beräkningen därav från att han har rätt till tyg av rent ylle men fått tyg som är mindre värt. Privaträtten skyddar med andra ord det s. k. positiva kontraktsintresset. De straffrättsliga bestämmelserna om bedrägeri avser icke att skydda detta. För att skada i dessa bestämmelsers mening skall föreligga, måste den vilseledde genom sin disposition ha blivit ekonomiskt sämre ställd än han skulle ha varit om dispositionen icke företagits. Att köparen icke får vad som utlovats honom innebär därför icke skada i dessa bestämmelsers

 

⁸ Ehuru tysk rätt icke känner någon motsvarighet till brottet oredligt förfarande, råder också i tysk teori och praxis uppfattningen, att det icke ankommer på den vilseleddes tyckande huruvida det erhållna vederlaget uppväger utgiften. Welzel, Das deutsche Strafrecht, 9. Aufl. Berlin 1965, s. 333, säger, efter att ha framhållit att skada oaktat vederlagets objektiva likvärdighet med utgiften föreligger om vederlaget varken är användbart för den vilseledde eller utan svårighet kan vidareförsäljas utan förlust: Doch entscheidet über die Brauchbarkeit nicht etwa das subjektive Belieben des Betroffenen, sondern die objektive Brauchbarkeit für seine individuellen Verhältnisse: massgebend ist nicht, ob er sie (nämligen die Gegenleistung) gebrauchen will, sondern ob ersie gebrauchen kann.

⁹ Fastän tysk rätt intager den ståndpunkt som jag försvarar, har i Tyskland framställts betänkligheter mot den omfattning kriminaliseringen tagit genom det sätt varpå bedrägeribrottet uppfattats i praxis och doktrin; se Naucke, Zur Lehre vom strafbaren Betrug Berlin 1964. 

mening. Den skada köparen må lida är, såsom redan framhållits, hans utgift, vilken likväl kan kompenseras genom vad han förvärvar genom transaktionen. Men ju mera restriktiv man är med att anse utgiften kompenserad, desto närmare kommer bestämmelserna om bedrägeri i sin tillämpning en ståndpunkt där de liksom de privaträttsliga reglerna skyddar det positiva kontraktsintresset, något som skulle innebära att utebliven vinst betraktades som skada. Att köparen får allenast det cellullsbemängda tyg som i värde uppväger köpeskillingen och icke det mera värdefulla ylletyget innebär ju, att han icke gör den vinst som förespeglats honom.
    Att privaträtten men icke straffrätten skyddar det positiva kontraktsintresset förklarar vad som kan tyckas vara en motsägelse, nämligen följande. I cellullsfallet ägde köparna otvivelaktigt häva köpet. Kan man verkligen då, såsom här ifrågasatts, göra gällande, att de, när fråga är om bedrägeriansvar, skall anses böra vara tillfreds med de tyger de fått? Samma skenbara motsägelse möter emellertid i separatorsfallet: köparna ägde utan tvivel häva köpet. Förklaringen ligger i att man, när fråga är om ansvar för bedrägeri och det gäller att pröva om en köpare skall anses böra vara tillfreds med det erhållna vederlaget, icke har att följa privaträttens regler. Frågan skall ses från straffrättslig synpunkt. Innebörden av frågan är allenast, huruvida vederlaget är så likt det utlovade att man vid bedömningen om ansvar skall ådömas bör utgå från att den vilseledde bör få åtnöjas med vad han fått liksom om han erhållit just vad som utlovats åt honom.
    Frågan om vederlaget är tjänligt för köparens ändamål inställer sig vilket ändamålet än är.¹⁰ I ett av Wallén omtalat fall hade representanten för ett bolag förmått kunder att köpa frysboxar genom att oriktigt uppge, att de därigenom skulle kunna såsom medlemmar i en förening köpa matvaror till förmånligt pris (s. 329). Åklagaren beslöt nedlägga förundersökningen. Såsom skäl anförde han i ett av fallen bl. a., att den skada köparen sade sig ha lidit syntes bestå i utebliven vinst. Då emellertid utebliven vinst icke innebure skada i bedrägeriparagrafens mening, fann åklagaren, att det icke förelåg något brottsligt förfarande. Wallén gillar detta

 

¹⁰ Det är möjligt, att man här bör göra någon reservation. Det har gjorts gällande, att om vederlaget tillgodoser det ändamål köparen i första hand avser, den omständigheten att han vilseletts beträffande sitt motiv icke hindrar att vederlaget kompenserar köpeskillingen. Som exempel har anförts, att någon förmås att köpa en konsertbiljett genom förespeglande att han på konserten skall träffa en giftaslysten änka. (Se Welzel a. a. s. 333). Ett annat fall är det i min bok Skada och vinning s. 101 f omtalade tyska rättsfall (RGSt Bd73 s. 382), där ett ministerium hade utlovats ritbestick av en viss fabrikstillverkning men fått sådana tillverkade av en annan fabrik. De levererade besticken var likvärdiga med den förra fabrikens, men ministeriet hade önskat bistå industrien i det av arbetslöshet drabbade område där denna fabrik var belägen. Reichsgericht ansåg skaderekvisitet icke uppfyllt. Endast om beställningen skett uteslutande för att gynna industrien på den ifrågavarande orten och oberoende av om ministeriet hade behov av varan, borde skada anses ha åsamkats ministeriet. De frågor, som man ställs inför i dessa fall, torde böra ses mot bakgrunden av att en motsvarande fråga kan uppstå med avseende å, icke vederlaget för en utgift, utan utgiften själv. Det har gjorts gällande, att det icke föreligger bedrägeri om någon förmår annan att ge bidrag till välgörande ändamål genom att, vädjande till hans fåfänga eller ambition, oriktigt uppge att andra redan bidragit. (Se Gallas i Festschrift fur Eberhard Schmidt, Göttingen 1961, s. 435 f). 

sätt att resonera. Såvitt jag kan se, är det emellertid icke hållbart. Det är visserligen sant, att utebliven vinst icke är sådan skada som uppfyller skaderekvisitet. Men därav följer icke, att köparen i detta fall icke lidit skada. För sin utgift erhöll han visserligen sådan frysbox som utlovats honom, men denna var icke tjänlig för hans ändamål om ändamålet var att han skulle ha möjlighet att inköpa matvaror till förmånligt pris. Frysboxen hade då icke den utlovade kvaliteten. Eftersom ändamålet med köpet var förfelat, borde man icke vid skadebedömningen utgå ifrån att han måste finna sig i att behålla frysboxen såsom vederlag för köpeskillingen. Kunde han icke hålla sig skadeslös genom vidareförsäljning, vilket är osannolikt, innebar köpet skada för honom.
    Det är emellertid möjligt, att förhållandena låg så till att han hade god nytta av frysboxen även om han icke kunde genom innehavet av denna göra förmånliga inköp och att förespeglandet av inköpsmöjligheten var enav flera fördelar som han ville uppnå genom köpet och icke den viktigaste. Förhållandena kan därför ha varit sådana, att han trots besvikelsen angående inköpsmöjligheten skäligen borde få finna sig i att vara tillfreds med vederlaget. Det ankommer på domstolen, eller i första hand åklagaren, att bedöma huruvida förhållandena var sådana, icke på köparen.

 

Även om köparen erhåller det vederlag som utlovats, kan köpet ha inneburit skada för honom, och detsamma gäller om vederlaget är sådant atthan bör anses vara tillfreds därmed liksom om han hade fått just det utlovade vederlaget. Han kan nämligen vara vilseledd, väl icke beträffande vederlagets beskaffenhet eller tjänlighet för hans ändamål men i annat avseende, så att köpet ändock måste anses ha inneburit skada för honom.
    Ett sådant fall har redan nämnts. Det är möjligt, att köparen vilseletts till att betala överpris, så nämligen att han, om han ej vilseletts, kunnat på annat håll skaffa sig vederlaget till billigare pris. Han har då förletts till att göra dåligt bruk av sina pengar.
    Det kan också förekomma, att han vilseletts angående sitt behov av vederlaget så att detta, hur väl det än må stämma med det utlovade, dock icke för honom har ett värde som uppväger köpeskillingen. Han är då, lika väl som om han erhållit något helt annat vederlag än det som utlovats, icke betjänt med vederlaget och köpeskillingen kan icke anses kompenserad av detta, såvida han icke kan med lätthet hålla sig skadeslös genom vidareförsäljning.
    Det må erinras om fallet med frysboxarna. Nyss har sagts, att frysboxarna saknade den utlovade kvaliteten emedan de icke såsom förespeglats medförde möjlighet till förmånliga matinköp. Lika väl kan man emellertid säga, att köparen vilseleddes angående sitt behov av frysbox. Han vilseleddes till att tro, att han behövde en sådan för att kunna göra förmånliga inköp. Även om man ser saken så, bör köparen kunna anses ha lidit skada. Man kan icke gärna göra skillnad mellan ett vilseledande angående vederlagets tjänlighet för ett köparens verkliga behov och ett vilseledande som består i att köparen förmås att tro att han har ett behov som skulle kunna tillgodoses genom vederlaget.
    Att det måste kunna föreligga skada och därmed bedrägeri, ehuru köparen erhåller just vad som utlovats honom och han icke betalat något överpris, inser man lätt, om man betänker att bedrägeri består i att en

 

disposition åstadkommes genom vilseledande. Kriminaliseringen skulle förfela sitt syfte, om icke ansvar kunde inträda ehuru det genom vilseledande åstadkomna avtalet tillför den vilseledde vad han enligt dess innehåll skall ha. Det förhåller sig på samma sätt med brottet oredligt förfarande. Det skaderekvisit, som i allmänhet gäller enligt dess brottsbeskrivning, är uppfyllt t. ex. i det av Wallén anförda exemplet, att en kvinna genom förespegling av äktenskap narras till att köpa brudutstyrsel för bröllop som icke kommer till stånd (s. 323 och 340). Att hon erhåller brudutstyrseln till normalt pris innebär icke att utgiften skulle vara kompenserad, såvida hon icke mot all vanlighet skulle kunna med lätthet hålla sig skadeslös genom försäljning. Detta är enligt min uppfattning icke annat än en tillämpning av tanken, att ansvar förutsätter skada. Hon har lidit skada, emedan hon erhållit något som hon icke har behov av och som därför för henne icke uppväger utgiften.
    Wallén kommer naturligtvis i ett fall sådant som detta sol- och vårfall till samma resultat men lämnar detta, såvitt jag kan se, oförklarat. Efter att ha uttalat, att om den vilseledde erhåller det vederlag han betingat sig och om detta vederlag är värt sitt pris, det i princip icke föreligger någon skada, nöjer han sig med att säga, att undantag utgöres av de fall i vilka den vilseledde förmåtts förvärva något som han icke har behov av (s.340).
    I NJA 1954 C 307 (s. 323) förleddes personer att köpa järnstegar i tro att de behövde sådana. Säljaren dömdes för bedrägeri, enligt HR:ns icke ändrade motivering emedan han genom oriktiga och vilseledande uppgifter sökt påverka målsägandena till köpen vilka för dem inneburit en onödig utgift. Enligt min uppfattning är detta en tillfredsställande motivering.¹¹ Såsom självklart kan man underförstå, att de icke med lätthet kunde hålla sig skadeslösa genom vidareförsäljning.
    Ett ytterligare fall, som Wallén diskuterar i sammanhanget, är NJA 1957 C 421 (s. 331). Där hade några personer genom oriktig uppgift, att de var lungsjuka eller var verksamma för lungsjukas räkning, sålt dikthäften med tämligen pekoralistiskt innehåll till ett pris mellan 75 öre och 2 kr. 50 öre stycket. De dömdes för bedrägeri (och även för förfalskning av intyg varigenom de stött sin uppgift). Detta var säkerligen riktigt, och jag kan icke, såsom Wallén, finna att fallet erbjuder några särskilda svårigheter.
    Köparna gjorde en utgift. I gengäld fick de ett dikthäfte. Om det hade förhållit sig så att de köpte för att få detta dikthäfte, skulle något bedrägeri icke ha förelegat. De hade ju då fått vad som utlovats dem och icke blivit vilseledda till att önska sig detta. Men RR:n fann, att de köpt för att hjälpa lungsjuka, och detta syfte förfelades. Köparna blev vilseledda till att tro, att deras utgift kom lungsjuka till godo. Att de i gengäld fick ett dikthäfte kan då icke kompensera köpeskillingen, med mindre de kunde hålla sig skadeslösa genom vidareförsäljning. Det kunde de icke göra,

 

¹¹ Frånsett att jag icke förstår, varför HR:n skrev att den tilltalade »sökt» påverka målsägandena till utgiften. Han hade väl förmått dem till denna. Annars förelåge blott försök till bedrägeri. Wallén diskuterar, hur fallet borde ha avgjorts om någon av köparna hade saknat stege och väl behövde en trästege men icke en järnstege (s. 337). Enligt min mening hade detta icke ändrat bedömandet. En så stor utgift skulle ha varit onödig för honom. 

ty dikthäftena saknade, enligt vad R.R:n fann, praktiskt taget ekonomiskt värde. Detta åter berodde på prisbildningen och skulle antagligen ha varit förhållandet även om häftena innehållit dikter av berömda författare. Det är icke, såsom Wallén synes anse, fråga om att bedöma dikternas litterära värde. Wallén finner en sådan bedömning äventyrlig, och däri måste jag ge honom rätt.
    Men jag kan icke hålla med honom, när han tror sig kunna undgå de svårigheter fallet enligt honom erbjuder genom att uppfatta det som ett fall av s. k. tiggarbedrägeri. Fallet var, om jag förstått det rätt, ett tiggarbedrägeri, och det är riktigt att tiggarbedrägeri är straffbart, men en förutsättning härför är att det är bedrägeri. Vad man menar, när man säger att tiggarbedrägeri är straffbart, är blott, att den omständigheten att givaren vill försämra sin ekonomi eller att han oavsett tiggarens begäran skulle ha givit bort beloppet men åt annan icke hindrar att det föreligger bedrägeri. Antag att styrelsen för en fond skall utdela den årliga avkastningen som stipendier och att någon genom vilseledande uppgift förmår styrelsen att tilldela honom ett stipendium. Detta är bedrägeri. Visserligen skulle styrelsen oavsett hans ansökan ha givit bort fondens avkastning, men den skulle icke ha givit stipendium åt honom och alltså icke gjort just denna utgift. Satsen, att tiggarbedrägeri är straffbart, innebär emellertid icke någon dispens från vanliga förutsättningar för bedrägeriansvar.
    Fallet med dikthäftena liknar NJA 1964 s. 268 (s. 332 n. 18). Där hade en man anordnat lotterier och sålt lotter under uppgift, att vinsten skulle tillfalla vissa sammanslutningar, men han hade utökat lotterierna med lotter och vinster och själv tagit vinsten av det utökade antalet lotter. Vinstchanserna för lottköparna hade icke minskats genom att antalet lotter ökats. HD dömde för bedrägeri, varvid HD anförde att en del av dem som förvärvat lotter skulle ha avstått från sina inköp om rätta förhållandet beträffande vinstmedlens användning stått klart för dem. Dessa köpare ville tillgodose sammanslutningarna, och detta ändamål förfelades. I dessa som i de flesta andra lotterier uppvägde vinstchansen icke köpeskillingen. Men om den hade gjort det, skulle det icke ha kunnat dömas för bedrägeri. Och icke heller skulle det ha kunnat dömas för bedrägeri, om vad köparna ville var att förvärva lotter oavsett vem förtjänsten skulle tillfalla.
    I den grupp av fall, där köparen erhåller just det vederlag som utlovats, upptager Wallén vissa, där köparen genom vilseledande förmåtts att köpa vederlaget till högre pris än han avsett.
    Ett sådant fall är det av Wallén diskuterade exemplet, att en bokagent förmår personer att beställa en bok under uppgift att den kostar 50 kr., medan den enligt den beställningssedel som han genom denna uppgift förmår dem att underteckna kostar 100 kr., vilket också är bokens pris i marknaden (s. 325). Att detta är bedrägeri förefaller mig klart. När jag, därtill uppfordrad, tidigare yttrat mig om exemplet, har jag tagit fasta på det som synes mig göra detta resultat otvivelaktigt, nämligen den stora skillnaden mellan det förespeglade och det verkliga priset. Jag har hävdat, att om någon genom vilseledande angående priset förmåtts att köpa ett mycket dyrare bokverk än han ämnat, man vid skadebedömningen har att utgå från att han icke behåller bokverket utan söker sälja det för att såvitt möjligt täcka sitt utlägg. I exemplet kunde han säkerligen icke med lätthet sälja boken för 100 kr., varför han får anses ha lidit skada.

 

    Man torde emellertid kunna anlägga ett mera generellt betraktelsesätt. Jag håller med Wallén, när han finner att skada i bedrägeriparagrafens mening bör anses vara förhanden då en person genom vilseledande rörande priset på en vara eller prestation förmås att betala ut mer än han avsett (s. 342 och 328). Även denna sats är emellertid enligt min mening försnäv. Jag inser icke, varför vilseledandet skall behöva avse priset.¹² Om någon genom vilseledande förmåtts att ikläda sig en större utgift än han avsett att ikläda sig, synes man vid skadebedömningen icke böra utgå från att han behåller vederlaget. Låt vara att detta kanske i och för sig har sådant värde för honom att det skulle kunna anses uppväga köpeskillingen, han har dock fått rätt till vederlaget endast under förutsättning att han betalar ett belopp som han icke avsett att betala. Man bör, förefaller det mig, icke utgå från att han skall behöva finna sig i att betala detta. Han är, enligt min åsikt, icke betjänt med vederlaget om han för detta skall betala ett belopp som han icke avsett att betala. Endast om han med lätthet kan genom vidareförsäljning hålla sig skadeslös, synes kompensation ha skett.
    Detta betraktelsesätt leder till att skada kan anses vara för handen även om köpeskillingen endast föga överstiger den som köparen avsett att betala. Lika väl som det är bedrägeri att någon frånnarras ett litet belopp,synes det vara bedrägeri, att någon luras till att ikläda sig en litet större utgift än han avsett. Är skillnaden liten, kommer emellertid endast ansvar för bedrägligt beteende i fråga.
    I exemplet med bokverket, som kunden förmåddes att beställa genomuppgift att det kostade 50 kr. medan priset var 100 kr., fick den vilseleddeför sina pengar icke mer än han trodde sig få. Det ter sig därför som etttilltalande resultat, att han skall anses bedragen, men samma betraktelsesätt som jag anlagt i detta fall leder till bedrägeriansvar också i fall där köparen för sina pengar erhåller ett värdefullare vederlag än han trodde sig förvärva.
    I SvJT 1964 rf s. 83 ansågs en man genom vilseledande ha förmått personer att teckna order på ett bokverk om 15 band till ett sammanlagt pris av ungefär 700 kr., medan de trodde sig beställa ett enda band för cirka 40 eller 44 kr. (s. 326). HovR:n fann, att det beställda bokverket till omfattning och pris väsentligt översteg vad köparna trott sig beställa och att de icke kunde påräkna att vid försäljning erhålla det pris de förbundit sig att betala. Domsmotiveringen förefaller mig riktig. Domen kunde visserligen enligt min mening ha blivit fällande även om priset icke mycket överstigit vad köparna avsett att betala, men endast under förutsättning att köparna icke skulle ha kunnat hålla sig skadeslösa genom vidareförsäljning och det hade de kanske kunnat om de fått 15 band för något mer än 40 eller 44 kr.
    Ett liknande fall var NJA 1961 C 781 (s. 323). En agent för ett bolag förmådde kunder att beställa mera färg än de behövde, ibland genom oriktig uppgift att färg icke fanns i så små förpackningar som kunden önskade och genom oriktig uppgift att bolaget skulle övertaga den färg som icke gick åt, ibland genom att innan köparen skrev under ordersedeln

 

¹² Icke heller kommer det, såsom man möjligen skulle kunna förstå ett yttrande av Wallén på s. 328, an på om köparen önskat eller icke önskat sig vederlaget. I exemplet önskade han sig ju boken. 

ge denna annat innehåll än han muntligen uppgivit. Agenten dömdes för bedrägeri. I RR:ns icke ändrade dom anfördes som domsskäl, att förpliktelsen för kunderna att betala för färg utöver avtalad kvantitet innebar skada för dem och att deras förvärv av färg icke innebar sådan fördel för dem att skadan därigenom uppvägdes. Detta är enligt min mening riktigt. Det kunde visserligen tyckas, som om det enligt min åsikt skulle vara överflödigt att utsäga att förvärvet av färg icke kompenserade den icke avsedda merutgiften, men uttalandet innefattade konstaterande att köparna icke kunde hålla sig skadeslösa genom vidareförsäljning.
    Ett ytterligare fall, som diskuteras av Wallén, är det, att en bokagent förmår någon att teckna order på böcker genom att oriktigt uppge att det därigenom ingångna avtalet icke är bindande och att beställaren, då han per postförskott får de beställda böckerna, kan välja mellan att lösa ut dem och att annullera avtalet genom att låta böckerna gå tillbaka (s.325). Även i detta fall har köparen genom vilseledande förmåtts till en utgift som han icke avsett att ikläda sig. Såvitt jag förstår föreligger därför skada, såvida köparen icke med lätthet kan hålla sig skadeslös genom vidareförsäljning. Att, såsom Wallén (s. 328), bestrida detta emedan vilseledandet icke rörde priset förefaller mig godtyckligt. Icke heller kan jag hålla med honom, när han säger att den vilseledde i detta fall icke förmåtts till en större utgift än han tänkt sig. Den vilseledde har ju icke velat ge till känna, att han ville binda sig för utgiften. Och icke heller kan jag finna relevant, att köparen, såsom Wallén säger (s. 325), ansett sig ha behov av böckerna. Köparen ville ju lämna öppet, huruvida han skulle köpa böckerna. Att han kanske gärna ville ha dem, bör, såvitt jag förstår, anses irrelevant, när det icke är säkert att han ville ha dem till det ifrågavarande priset.

 

Efter denna genomgång av en rad fall, där fråga uppkommer huruvida bedrägeribrottets skaderekvisit är uppfyllt, förefaller det mig, att man kan våga hävda att det är möjligt att över hela linjen genomföra ett enhetligt betraktelsesätt som är en tillämpning av tanken att bedrägeri förutsätter skada. Det kan tyckas egendomligt, att förhandenvaron av skada, ekonomisk skada, enligt detta betraktelsesätt i viss utsträckning blir beroende av en bedömning, huruvida den vilseledde skäligen bör vara tillfreds med att för sina pengar erhålla det vederlag som givits honom, och att svaret på denna fråga icke uteslutande beror av vederlagets ekonomiska värde. Såvitt jag kan se, är emellertid en sådan bedömning ofrånkomlig, därest man, vilket är nödvändigt, medger att den skada den vilseleddes utgift innebär kan vara kompenserad, upphävd, genom vederlaget. Genomgången av fallen ger mig anledning att tro, att bedömningen kan ske med ganska stor säkerhet. Wallén gör sig enligt min mening skyldig till en betydlig överdrift, när han avslutningsvis säger att man genom att laborera med olika i doktrinen förekommande teorier kan nå fram till skada eller kompensation alltefter som man själv vill.