STIG JØRGENSEN, PREBEN LYNGSO, HANS THRANOW. Dansk forsikringsret. I. Almindelig del. 1965. 233 s. II. Speciel del. 1966. 251 s. Kbhvn. Juristforbundet. Pris per del inb. Dkr 49,00.

 

Denna systematiska framställning av den danska försäkringsavtalsrätten — den första utförliga sedan Sindballes från 1941—48 — består av två delar. Den första handlar om allmänna ämnen, däribland även sådana som uteslutande rör sakförsäkring, t. ex. försäkring av tredje mans intresse, medan den andra delen innehåller särskilda kapitel om sjöförsäkring, brandförsäkring, ansvarsförsäkring, motorfordonsförsäkring och andra grenar av skadeförsäkring samt om livförsäkring och olycksfalls- och sjukförsäkring. Författarna står gemensamt för hela framställningen, och den läsare som vill våga en gissning om vem som bär den huvudsakliga förtjänsten eller ansvaret för den ena eller den andra biten gör det sålunda helt på eget bevåg.
    De olika kapitlen i den andra delen är ganska självständiga i förhållande till den första delen, vilket medför vissa upprepningar men också gör det möjligt att läsa den senare delen för sig, utan att ständigt gå tillbaka till den första. Stundom förefaller framställningen i första delen närmast att vara en något mera kortfattad översikt av vad som behandlas utförligare i den andra delen (jfr t. ex. om obligatoriska försäkringar I s. 30 ff med II s. 51 f, 78, om berusningsklausuler vid bilförsäkring I s. 63 f med II s. 120 f, 131 ff, om körkortsklausuler vid bilförsäkring I s. 86 f med II s. 119 f, 130 f).
    Enligt förordet är syftet med denna framställning att åstadkomma en grundval för undervisningen. För att underlätta begagnandet för praktiker ges därjämte rätt utförliga hänvisningar till teori och praxis. »Den teoretiske analyse er derimod begrænset til det nødvendige», säges det vidare i förordet. En läsare bör emellertid icke därav draga den slutsatsen, att syftet skulle vara inskränkt till att servera försäkringsrättens vin ordinaire i tappning för studenter. Tvärtom innehåller framställningen mycket som ej kan inhämtas ur någon annan motsvarande framställning i den nordiska litteraturen. Uttalandena är påfallande självständiga, och stundom behandlas detaljfrågor av ganska speciellt intresse. En svensk läsare lägger bl. a.märke till diskussioner av ämnen som i svenska förhållanden är föga uppmärksammade, därför att kända tvister om dem, och i ändå högre grad avgöranden av domstolar, är mycket sällsynta. Som exempel må nämnas rätten att uppsäga försäkringsavtal när en försäkring ej längre medför den fördel för försäkringstagaren som denne räknade med vid avtalets ingående (se t. ex. I s. 94 ff, 132, II s. 10 ff). Icke minst den senare delen innehåller många utmärkta översikter som underlättar orienteringen i den danska försäkringsavtalsrätten. Arbetet kompletterar därigenom Drachmann Bentzons och Knud Christensens förträffliga kommentar. Kapitlen om livförsäkring och om olycksfalls- och sjukförsäkring — vilka icke vidare kommer att

 

beröras i denna anmälan — må särskilt nämnas som exempel på sådana värdefulla översikter.
    Riktigheten av förff:s påstående att den teoretiska analysen är begränsad kan emellertid ej bestridas. Anm. måste för sin del uttala ett visst tvivel om lämpligheten av en pedagogiskt inriktad framställning som innehåller så mycket konkret stoff men så litet av principiella resonemang. Som ett exempel må nämnas att tolkningen av allmänna försäkringsvillkor, däribland tillämpningen av den s. k. oklarhetsregeln, ej ägnas mer än femton rader (I s. 30). Tolkningsreglerna hör likväl till de ämnen som ständigt aktualiseras, och utan kännedom om dem är det svårt att bedöma betydelsen av ett antal avgöranden rörande tillämpningen av särskilda avtalsvillkor. Ett försök att precisera den danska rättens ståndpunkt i detta ämne skulle därför ej blott ha underlättat tillgodogörandet av åtskilliga senare avsnitt men skulle också ha haft ett generellt intresse, i motsats till den diskussion av detaljproblem, som ej leder utöver det aktuella området. Vilka regler som är tvingande beröres ofta mycket kortfattat (se särskilt I s. 84 ff om säkerhetsföreskrifter). 34 § försäkringsavtalslagen behandlas ej förrän i den speciella delen, låt vara med en utförlig redovisning av avgöranden där det varit fråga om dess tillämpning (II s. 8—12).
    Denna njugghet med principiell analys medför, att framställningen ofta får en kasuistisk prägel. Läsaren ställes inför en mängd detaljregler, men han har svårt att finna det band som håller dessa samman, och därigenom också att begagna de meddelade uppgifterna. Som ett slags kompensation ges talrika hänvisningar till rättsfall, ofta med kortfattade referat. Dessa är givetvis värdefulla och konkretiserar framställningen. En svensk som skrivit om försäkringsrätt kan ofta konstatera, att där han är tvungen att belysa sin framställning med konstruerade exempel, det i Danmark finns utmärkta exempel från verkligheten. Men det medför också särskilda problem att begagna rättsfallen utan stöd av en principiell analys. Man kan exempelvis fråga om ej femton rättsfall rörande vad som skall anses vara sådan vårdslöshet vid framkallande av försäkringsfallet som medför förlust av rätten till försäkringsersättningen (I s. 60 ff), är för mycket av det goda och ställer läsaren inför uppgiften att på grundval av referaten (eller efter att ha gått till originalreferaten, i den mån dessa är tillgängliga för honom) själv söka utfinna ledande allmänna principer. Där det saknas rättsfall blir framställningen ofta tunn. På tal om pro-rata-regeln nämnes exempelvis ej alls inverkan av att försäkringsgivaren underlåtit att taga återförsäkring, trots att det senare i framställningen förutsättes, att återförsäkringspraxis kan ha betydelse för tillämpningen av denna regel (se I s. 40 f, 50).
    Det är överhuvud ofta ganska svårt att avgöra, vilken räckvidd förff:s uttalanden har och hur allvarligt menade och underbyggda de är. Ibland beror detta på att rättsfall anföres utan att läsaren får klart för sig, om förff. avser att uttala en självständig mening, varvid rättsfallet utgör en illustration, eller om deras egna uttalanden blott är avsedda att utgöra en karakteristik av rättsfallet, som i övrigt får stå för vederbörande domstols räkning. Del I s. 43 f beröres exempelvis ett i tysk och svensk försäkringsrätt mycket debatterat spörsmål, nämligen om vid sjukförsäkring försäkringsbolaget får göra undantag för »alte Leiden», dvs för följderna av sjukdom varå symptom visat sig innan försäkringen trädde i kraft, eller om sådana måste bedömas enligt reglerna om upplysningsplikt. Förff. refererar — utan

 

att på något sätt antyda att frågan är omtvistad — en dom av Østre Landsret (Assurandør-Societetets samling af domme 1954 A s. 155), där en sådan bestämmelse godtogs som ansvarsbegränsning. Har förff. tagit ståndpunkt, eller har de nämnt rättsfallet och överlämnat åt läsaren att avgöra, vilken betydelse denne vill tillmäta avgörandet? Beträffande ansvarsförsäkring säges (II s. 87), att försäkringen »vist nok ikke» omfattar skadeståndsansvar enligt reglerna om negotiorum gestio, och det anföres ett responsum från Assurandør-Societetet, enligt vilket en sex-årig flickas privatansvarsförsäkring ej täckte ersättning till en person som räddat henne i en utpräglad nödsituation. Försäkringsskyddet i nödsituationer är kanske icke något av de största problemen, men det har dock en viss både principiell och praktisk betydelse, och det aktualiseras ej sällan under uppseendeväckande omständigheter. Men har förff. här själva tagit ståndpunkt?
    Det kan tyckas att den försiktige läsaren bör utgå från att förff. också varit försiktiga och ej i onödan tagit ställning. Men ett sådant antagande motsäges av att förff. i andra fall ej vinnlägger sig om någon särskild försiktighet. När dessa uttalanden saknar motivering måste läsaren ställa sig undrande. Del I s. 19 säges exempelvis att personförsäkring, som vanligen är summaförsäkring, dock kan vara skadeförsäkring, t. ex. genom att gå ut på att ge ersättning för den faktiskt förlorade arbetsförtjänsten i händelseav sjukdom. Det tillägges emellertid sedan, att även om en liv-, olycksfalls- eller sjukförsäkring är tecknad som skadeförsäkring, allmänna regler om skadeförsäkring ej får användning på den. På ett annat ställe (I s. 100) säges ungefär samma sak, men där tillägges efter »almindelige regler omskadesforsikring» ytterligare några ord: »i FAL §§ 35—38». Att de nämnda paragraferna ej är tillämpliga förefaller självklart, eftersom dessa stadganden främst rör beräkningen av värdeersättning vid skada på gods och omöjligt kan tillämpas på personskador, men vad skall man i övrigt draga för någon slutsats av det med denna variation två gånger förekommande uttalandet? Anm., som spekulerat över olika möjligheter och utan resultat sökt verifiera dessa med hjälp av andra delar av framställningen, känner sig förvirrad.
    Kapitlet om försäkring av tredje mans intresse (I, kap. 6) utgör också ett exempel på avsnitt där avsaknaden av principiell analys gör det svårt att begagna framställningen. Man kan visserligen notera förff:s uttalanden i detaljfrågor, men grunden för dessa förblir osäker, och läsaren blir därför nödsakad att bestämma sig för om han vill godtaga förff:s uttalanden på grund av deras auktoritet eller ej, en situation som i varje fall anm. tycker är olustig. S. 111 diskuteras den välkända frågan, vilken betydelse det har att någon »står faran» för den försäkrade egendomen, och det uttalas i anslutning härtill, att man »muligvis» må antaga, att låntagare också hör till den grupp av personer som omfattas av bestämmelsen i 54 §. Anm. anser för sin del, att detta är omöjligt, och att en analys av den tanke som ligger bakom 54 § visar, att något sådant ej kan vara avsett av lagstiftaren. Man kan f. ö. pröva den av Stig Jørgensen och hans medförfattare framförda tankegången på den som olovligen satt sig i besittning av den försäkrade egendomen, och som väl mera odiskutabelt än låntagaren står faran för godset, för att se att den ej gärna kan uppehållas.
    I sammanhanget anföres ett rättsfall från Østre Landsret utan att det nämnes att detta diskuterats av bl. a. Adam Vestberg, vilken enligt anm:s

 

mening klart visat, att motiveringen i fallet är ohållbar (UfR 1961 B s.127 ff). En annan sak är att måhända utgången i rättsfallet kan försvaras, på grunder som den uppmärksamme läsaren av Dansk forsikringsret kan finna anförda i del II s. 123, varvid dock återigen bristen på principiell analys suddar ut linjerna; det skiljes nämligen där ej klart mellan att vara skyddad i meningen att vara befriad från regressansvar när försäkringsbolaget utbetalat ersättning och i meningen att själv vara berättigad till ersättning. Det har av danska bedömare antytts, att framställningen I s. 124 f om försäkring av tredje mans intresse vid bilkaskoförsäkring på liknande sätt har blivit missvisande, därför att förff. ej tillräckligt klart skilt mellan olika sätt på vilka försäkringen kan skydda tredje man (se Dansk forsikringstidende Vol. 73 (1965—66) s. 141 och Gomard, Nordisk försäkringstidskrift 1965 s. 336). Förff. hänvisar här till åtskilliga avgöranden som återgivits i Assurandør-Societetets samling, men den läsare som saknar tillgång till denna har ingen möjlighet att kontrollera framställningen, och han känner sig återigen osäker.
    Man kan om Stig Jørgensens, Preben Lyngsøs och Hans Thranows framställning av försäkringsrätten säga, att den i likhet med »the curate's egg» i den bekanta Punch-historien är »excellent in parts». De delar som är bra är utan tvekan helt övervägande. Men medan the curate själv utan svårighet kunde fastställa, vilka delar av hans ägg som var bra, är läsaren av detta arbete ofta ur stånd att själv bedöma, när framställningen är tillförlitlig, något som försvårar begagnandet av ett i så många avseenden förtjänstfullt arbete.

Jan Hellner