PETER LØDRUP. Luftfart og ansvar. En undersøkelse av tredjemannsansvaret i norsk og fremmed luftrett. Oslo 1966. Grundt Tanum. 652 s. Nkr 58,00.
Den livliga nordiska sjörättsforskningen har på senare tid stimulerat även lufträttslig forskning. De i jämförelse med de stora luftfartsnationerna små nordiska länderna har frambragt flera monografier, varav några blivit internationellt uppmärksammade. I linje härmed har nu framlagts en omfångsrik monografi över tredjemansansvaret i lufträtten. Boken är icke blott grundlig och intresseväckande utan framstår även som en mogen rättsvetenskaplig prestation.
När jag själv för fjorton år sedan gav luftfartsskadorna liksom övriga trafikskador en monografisk behandling, ägnade jag åt luftfartsskadorna (bortsett från rättspolitiska och systematiska synpunkter) ett femtiotal sidor. Nu läggs det alltså fram en monografi över samma ämne på mer än 600 sidor — och då är kollisionsskadorna, som jag även uppmärksammade, särskilt förda åt sidan. Detta säger kanske något om den bredd Lødrups arbete har. Nu var syftet med min äldre framställning att åstadkomma en översikt över och jämförelse mellan de olika slagen av trafikskador, vilka sinsemellan fått en delvis ganska omotiverat avvikande juridisk behandling. Lødrups syfte är ett annat, nämligen att så ingående som möjligt studera tredjemansansvaret i lufträtten beträffande dess huvudfrågor. Skadeståndsrättslig doktrin håller sig traditionellt mestadels inom den så att säga allmänna skadeståndsrättens område, under det att förf. önskar bidra till skadeståndsrättens speciella del. Just sådana bidrag med detalj-
undersökningar av olika praktiska grupper av skadefall synes mig vara en väsentlig uppgift för doktrinen, om skadeståndsrättslig debatt med framgång skall kunna föras vidare.
Förf. begagnar, som sig bör när det gäller ett så internationellt ämne, en komparativ metod. Hans orientering i det internationella lufträttsliga materialet är utomordentligt långtgående för att inte säga förkrossande. I själva verket torde praktiskt taget allt relevant material vara åberopatoch bearbetat. Endast med ansträngning har jag lyckats finna en så obetydlig lucka som att förf. vid behandlingen av Clément-Bayard-målet (s. 572 överst) icke har redovisat C. H. Eks anmärkningar därom i arbetet Bidrag till läran om utomobligatoriskt skadeståndsansvar vid rättsenlig farlig verksamhet (Helsingfors 1943) s. 161. Något om noggrannheten säger det, att förf. i fråga om ett och samma rättsfall ofta läst referat i olika tidskrifter och därvid funnit, att de på någon avgörande punkt innehåller olika sakuppgifter.
Förf. är starkt engagerad av sin uppgift och strävar hela tiden efter att självständigt pröva allt material han behandlar. Ibland är han tämligen kritiskt inställd mot sina föregångare, men samtidigt är det avväpnande att finna honom korrigerande även egna äldre uttalanden.
Utgångspunkten för undersökningen är den norska luftfartslagens § 153, vilken har sina motsvarigheter i de övriga nordiska länderna. § 153 lyder sålunda: »Skjer det som følge av at et fartøy brukes til luftfart skade på person eller ting utenfor fartøyet, er eieren eller i tilfelle den bruker som nytter fartøyet for egen rekning, erstatningspliktig selv om ingen har skyld i skaden.»
Efter en inledande del, vari ämnet avgränsats och förberedelsevis presenterats, behandlar förf. i det första kapitlet det internationella perspektivet. Särskilt intresse tilldrar sig därvid avsnittet om konventionstolkning. Detta ämne har under senare år livligt debatterats bland nordiska rättsvetenskapsmän, och förf. för i detta avsnitt denna diskussion framåt. Den av Jacob Sundberg lanserade konventionstolkningsmetoden »den franska rättens primat» granskas kritiskt och tillbakavisas. Samtidigt ställer sig förf. något välvilligare till användning av förarbeten till internationella konventioner än vad t. ex. Hilding Eek och jag själv gjort. Förf:s argumentering är värd att begrundas.
En förutsättning för att luftfartslagens bestämmelse om skada för tredjeman skall bli tillämplig är, att skadan har orsakats genom begagnande av luftfartyg. I det andra kapitlet granskar förf. därför begreppet luftfartyg ingående. Framställningen erbjuder en noggrann genomgång av hittillsvarande diskussion. Den utmynnar, som naturligt är, inte i några mer uppseendeväckande slutsatser.
Det tredje kapitlet innehåller en teoretisk undersökning av ansvarsgrunden. Culpaansvar eller ända till fullt strikt ansvar skärpt ersättningsskyldighet? Förf. påpekar den ökade ersättningsbenägenheten i det moderna välfärdssamhället. »Culpaansvaret forholder seg til det objektive ansvar som handlefriheten til trygghetskravet» (s. 181). Det är säkerligen en riktig iakttagelse, att å ena sidan trygghetsideologierna och å andra sidan ett vidsträckt ersättningsskydd har ett nära samband.
Som grundval för en »permanent» lösning av ansvarsfrågan finner förf. (s. 198 f) i likhet med flera av sina föregångare tankegången »farlig verk-
samhet» alls icke vara ägnad. Men så länge man inte har högre ambitioner än att under en övergångstid motivera det fullt strikta ansvaret medan verksamheten ännu är ny och representerar en okänd fara kan farerekvisitet däremot, menar förf., rent av vara ägnat som avgränsande kriterium.
Framställningen genomlöper och värderar de olika motiveringar, som i den juridiska debatten har framförts såsom stöd för ett långtgående skadeståndsansvar för luftfarten. Förf. menar — i likhet med vad jag själv hävdade i min undersökning om trafikskadeansvar — att man icke kan påvisa något enstaka argument, som i och för sig är tillräckligt som motivering. »Men ved å trekke frem en rekke momenter som i seg selv er relevante, kan deres samlede styrke bli avgjørende» (s. 206).
Vid sammankopplingen med försäkringsmöjligheter finner förf. slutligen, att frågan om ansvarsgrundens utformning har litet att betyda med avseende på försäkringspremiernas storlek. Genom att göra ansvaret fullt strikt höjer man icke nämnvärt premien. Fullt strikt ansvar i kombination med försäkringsplikt tillgodoser därför alla rimliga rättspolitiska behov (s. 225 f).
Det fjärde kapitlet ägnas åt att avgränsa det lagfästa fullt strikta ansvaret. I ett inledande allmänt avsnitt diskuteras vissa grundläggande tolkningsproblem, bl. a. den s. k. dubbla adekvanskonstruktionen (skadan skall vara en adekvat följd av den skadeutlösande händelsen och denna i sin tur vara adekvat i förhållande till verksamheten i fråga, exempelvis »i följd av luftfartygs begagnande i luftfart»). När förf. menar, att typicitetskravet här uppfattas som ett spörsmål om adekvans och icke i första hand som ett lagtolkningsspörsmål (s. 258), skapar han en enligt min mening konstlad motsättning mellan adekvansbedömning och lagtolkning. Möjligen åsyftar framställningen att upplösa just denna motsättning. Förf:s slutsats av den kritiska granskningen blir, att han icke uppställer någon begränsning till de typiska skadeutlösande händelserna eller något krav på att skadan måste vara adekvat i förhållande till luftfartens risker (s. 260).
Härmed sammanhänger, att förf. tolkar kravet på att skadan skall ha skett genom luftfartygs begagnande »i luftfart» ganska vidsträckt. Till stöd för en sådan tolkning kan för norsk rätt numera anföras, att obligatorisk försäkring mot ansvar för tredjemansskador har tillskapats (s. 274).
Ett avsnitt ägnas skador av överflygningsbuller. Förf. avvisar grannelagsliknande resonemang och kommer fram till att rena överflygningen i normal flyghöjd alltid skall vara ansvarsfri (s. 307). Skillnaden är knappast stor men visar sig därigenom att skada av »onormalt» flygbuller ersättes blott vid brott mot lufttrafikreglerna. Att låta administrativa föreskrifter om flygning på detta sätt verka ansvarsutlösande men däremot icke i och för sig den skadeutlösande händelsens beskaffenhet, i detta fall flygbullrets intensitet, förefaller dock vara en egendomlig teknik att tolka en skadeståndsrättslig regel.
Efter några anmärkningar om tredjemansansvarets avgränsning mot kollisionsansvar och om kravet på orsakssammanhang övergår framställningen till att behandla betydelsen av den skadelidandes egna förhållanden. Doktrinen om »solidarisering med faran» får ytterligare en »överhalning» och bör väl numera anses vara effektivt dödförklarad av nordisk skadeståndsteori. Även i övrigt genomgås utförligt förhållandet mellan kontraktskrav och deliktskrav på detta område.
Det femte kapitlet bär överskriften »Ansvarets subjekt». Detta parti tillhör bokens bästa. En mängd olika metoder att fixera tredjemansansvarets subjekt genomgås och belyses instruktivt. Mot bakgrunden av detta material tolkas de nordiska lagarnas föreskrifter, som just på denna punkt skiljer sig åt — Norge har utgått från brukaren och Sverige från ägaren som ansvarssubjekt. Att det finns så många och fina nyanser i hithörande problem — inte minst vid chartersituationer av olika slag — anar man inte, förrän man har tagit del av förf:s inträngande framställning. Vid tolkningen av begreppet brukare söker förf. viss ledning i sjörättens redarebegrepp. Problemen i samband med olovligt brukande, vilka förekommer i rättspraxis oftare än man kunde tro, behandlas utförligt. Detsamma gäller särskilda subjektsfrågor beroende på den säregna organisationsform som SAS har.
I detta sammanhang får förf. tillfälle att ta ställning till de livliga diskussioner som förekommit i frågan, huruvida SAS är en juridisk person. Han anser det vara föga meningsfyllt att pröva, om organisationen passar in i det enskilda landets terminologi och uppvisar minimikraven för rättspersonlighet enligt ett visst gällande rättssystem. Varje funktion får i stället undersökas separat och beror av en tolkning av vederbörande rättsregler. »Konsortiet har opptrådt både som saksøker og saksøkt ved domstolene i en rekke land. Men det forekommer også at moderselskapene saksøkes direkte. SAS er også part i de fraktavtaler som sluttes; på billetten angis således SAS som 'carrier'» (s. 546).
Poängen med de gjorda och av förf. kritiserade försöken att inpassa SAS i de erkända associationsformerna i det nationella rättssystemet är naturligtvis, att associationsformer inte kan tillskapas hur som helst inom avtalsfrihetens ram, ty hänsynen till tredje man har förestavat ett slutet system, numerus clausus. Utöver de erkända formerna aktiebolag, ekonomisk förening, stiftelse etc. har man blott att räkna med vissa av ålder bestående associationer med rättspersonlighet, vilka fungerar som juridiska personer i olika hänseenden utan att kunna inpassas i det vanliga systemet (i Sverige t. ex. packhuskarlslag, apotekarsocieteten o. d.). SAS har i åtskilliga hänseenden tillåtits fungera som en juridisk person utan att helt överensstämma med någon av de vanliga associationstyperna och blir därför kanske närmast att likställa med de »av ålder bestående» associationerna. Detta är intressant mot bakgrunden av principen om numerus clausus. Men det hindrar naturligtvis icke, att förf:s kritik är berättigad, i den mån inpassandet i systemet icke begränsas till denna viktiga synpunkt utan därutöver ligger till grund för slutsatsen, att organisationen har samtliga ytterligare funktioner som är typiska för en juridisk person av det slag man kommit fram till (exempelvis handelsbolag).
Härmed har förf. täckt hela det fält, som stadgandet om tredjemansansvar för luftfartsskador omfattar. I ett sjätte kapitel med titeln »Luftfart og naborett» har förf. emellertid till behandling upptagit ett frågekomplex, som visserligen faller utanför den egentliga ramen för undersökningen men ändock praktiskt nära sammanhänger med luftfartsskadorna, nämligen skador av flygplatsbuller. I Sverige har dessa frågor ingående behandlats i flygbullerutredningens betänkande (SOU 1961:25) och i immissionssakkunnigas hösten 1966 avlämnade förslag till immissionslag. Kapitlet erbjuder en värdefull komplettering till avhandlingens huvuddelar. Behand-
lingen av problemen får karakteriseras som tämligen traditionell, vilket torde framgå genom en jämförelse med immissionssakkunnigas nyss nämnda förslag.
Ett arbete som det nu refererade har givetvis icke karaktär av pionjärarbete men utgör i stället en sammanfattning av hela den tidigare diskussionen och klok värdering av de olika ståndpunkterna. Det är anmärkningsvärt, att en bok med så många klara ståndpunktstaganden lämnar så begränsat utrymme för kritik av de lösningar, vilka framlägges som resultat av förf:s överväganden. Förmågan att presentera intressanta synpunkter och slående argument är höjd över varje tvivel och prestationen som helhet är synnerligen respektingivande. Med tanke på ämnets internationella karaktär och redovisningen av det omfattande internationella materialet vore en utgåva på engelska av åtminstone vissa delar väl motiverad.
Kurt Grönfors