Handelskamrarnas responsaverksamhet
Det är ett välkänt faktum att parter i ett förmögenhetsrättsligt förhållande är bundna icke bara av vad som är föreskrivet i lag eller överenskommet dem emellan utan även av handelsbruk.
Sedan 1913 har de svenska handelskamrarna på begäran främst av näringsidkare men även av domstolar och myndigheter avgivit uttalanden om handelsbruk. Dessa uttalanden återfinns i de handelsbrukssamlingar, som utges av Stockholms Handelskammare, och publiceras dessutom fortlöpande i Handelskammarens Meddelanden.
Eftersom lagstiftaren tillmäter handelsbruken en betydelse som kan jämföras med lag är det naturligt att handelskamrarna nedlägger mycken omsorg på att utredningen i handelsbruksärenden skall motsvara stränga krav på fullständighet och tillförlitlighet. För att tillgodose dessa krav antog handelskamrarna 1922 Normalstadgar för Handelskamrarnas Responsaverksamhet. Gången av ett handelsbruksärende inom Stockholms Handelskammare har i stora drag varit följande. Då en förfrågan om handelsbruk inkommit inhämtas yttranden från sådana näringsidkare, som kan antagas äga särskild kännedom om förhållandena i branschen. Därefter utser Handelskammarens ordförande tre eller flera sakkunniga, som på grundval av svaren och med biträde av en kvalificerad jurist avger förslag till uttalanden. Förslaget delges Handelskammarens fullmäktige för yttrande. Ärendet upptages därefter av kammarens verkställande utskott för avgörande.
Under senare år har handelskamrarnas responsaverksamhet blivit föremål för viss kritisk uppmärksamhet. Kritiken inleddes av justitierådet Hjalmar Karlgren i boken »Kutym och rättsregel» (Stockholm 1960). I SvJT 1961 (s. 491 ff) bemöttes utförligt den av Karlgren anförda kritiken av hovrättspresidenten Sture Petrén, vilken under många år biträtt Stockholms Handelskammare som juridisk expert i handelsbruksärenden. Kritik rörande responsaverksamheten har även framförts av docenten Hugo Tiberg såvitt angår hamnkutymernas utformning (Tiberg, »The Law of Demurrage», Stockholm 1960, s. 98 ff) samt av professorn Kurt Grönfors i en artikel om biltransporträtten i Sverige (Nordisk Försäkringstidskrift 1963 s. 249 ff). Grönfors' artikel föranledde dåvarande sekreteraren i Stockholms Handelskammare Ulf Magnusson att i Nordisk Försäkringstidskrift 1964 (s. 47 ff) lämna en redogörelse för hur responsaverksamheten bedrives och i omedelbar anslutning därtill publicerades ett av Grönfors avgivet genmäle.
Med anledning av den kritik som riktats mot handelskamrarnas responsaverksamhet beslöt Handelskamrarnas Nämnd i maj 1964 att tillsätta en kommitté med uppgift att överväga en översyn av verksamhetens stadgar (i fortsättningen benämnd kommittén).1
Efter ett omfattande utredningsarbete fann kommittén det önskvärt, att stadgarna blev föremål för omarbetning och modernisering enligt riktlinjer som angavs i en kommitténs skrivelse till Handelskamrarnas Nämnd. Nämnden beslöt i december 1965 uppdraga åt kommittén att utforma nya stadgar för handelskamrarnas reponsaverksamhet enligt de i skrivelsen angivna riktlinjerna. Den 13 maj 1966 framlade kommittén ett förslag till Stadgar för Handelskamrarnas Nämnds Responsaverksamhet. Handelskamrarnas Nämnd fastställde förslaget och de nya stadgarna trädde i kraft den 1 juli 1966.
Mot bakgrund av den kritik som företrädare för rättsvetenskapen framställt mot responsaverksamheten skall här nedan uppmärksammas några av reformerna i de nya stadgarna.
I de gamla stadgarna hette det att uttalanden om förefintligheten av handelsbruk icke må röra frågor av huvudsakligen rättslig innebörd. Kritikerna har funnit detta stadgande dunkelt och menat att handelskamrarna inlåtit sig på rättsliga bedömningar och att de i själva verket måste göra detta till följd av förfrågningarnas beskaffenhet. Dessa gäller nämligen i stor omfattning sådana spörsmål som huruvida enligt handelsbruk kontrahenterna i ett visst läge har rättsliga förpliktelser eller rättigheter.2
Kommittén har funnit att tanken bakom det i de gamla stadgarna valda uttryckssättet, att handelsbruk icke får röra fråga av huvudsakligen rättslig innebörd, är riktig, men att formuleringen kan ge upphov till missförstånd och att ett nytt sätt att uttrycka den åsyftade distinktionen mellan faktiska och rättsliga förhållanden sålunda erfordrades.
En sådan formulering skulle uttrycka att ett uttalande om handelsbruk avser hur parter handlar i en viss situation, där de har rättsliga förpliktelser. Uttalandet finge alltså inte gå ut på huruvida i det enskilda fallet någon viss rättighet eller förpliktelse uppstått utan endast avse inom branschen faktiskt föreliggande beteendemönster. Vad särskilt gäller den kontroversiella frågan huruvida tolkning av lagbud och avtal kan bli föremål för handelsbruksuttalande följer av det redan anförda, att handelskamrarna icke kan ge sig in på en juridisk förklaring av uppgiven text, men intet hindrar att viktiga lagbud och ofta använda avtalsbestämmelser kommit att regelbundet och under lång tid faktiskt tillämpas på visst sätt av enskilda parter. Detta bör handelskamrarna i så fall kunna ge upplysning om och det är väl också på det sättet som flertalet responsa redan nu bör förstås. Gränsdragningen har i de nya stadgarna uttryckts sålunda:
»Uttalande om handelsbruk avser att angiva hur parter i en uppgiven bransch bruka handla i en viss avtalssituation.
Handelskamrarnas Nämnd gör icke någon värdering av en konstaterad sedvänja, ej heller uttalar sig nämnden om de rättsliga konsekvenser som må följa av att handelsbruk eller annan sedvänja konstaterats föreligga.»
I diskussionen om handelskamrarnas responsaverksamhet har det vidare anförts att handelskamrarna, lika litet som de näringsidkare som handelskamrarna anlitar som upplysningskälla, kunde anses äga erforderlig kompetens för de rättsliga bedömningar som kunde uppstå.3
Enär handelsbruksuttalanden icke är avsedda att knäcka rättsfrågor utan att fastställa något faktiskt, nämligen vad som är bruk inom affärslivet, har kommittén emellertid icke funnit anledning öka juristinflytandet i den sakkunniggrupp, som utarbetar förslag till uttalanden om handelsbruk. Sakkunniggruppens sammanträden skall även framgent ledas av en framstående domstolsjurist som har att vaka över att uttalande om handelsbruk erhåller en juridiskt tillfredsställande avfattning. Kontroll häröver utövas även av Handelskamrarnas Nämnd, i vilket organ juridisk sakkunskap är företrädd. Beträffande gruppens sammansättning i övrigt har den ändringen gjorts i de nya stadgarna, att — utöver de sakkunniga från branschen — gruppen också innefattar allmänt merkantilt kunniga representanter från näringslivet, vilka liksom ordföranden skall deltaga i handläggningen av varje ärende.
Kommittén har ansett att närvaron av de permanenta ledamöterna skall ge ökad stadga och auktoritet åt responsaverksamheten. Dessa ledamöterkan också antagas förvärva värdefull erfarenhet när det gäller att bedöma huruvida ett konstaterat handlingsmönster kan kvalificeras som handelsbruk. Permanenta representanter för näringslivet medverkar också med gott resultat inom responsaverksamheten i Danmark och Norge.
Föremål för diskussion har också varit den formella handläggningen av handelsbruksärenden. Det har sålunda anförts att det vid fastställande av hamnkutymer föreligger risk att större hänsyn tages till uppfattningen hos avlastare och lastemottagare, vilka är bosatta på platsen, än till uppfattningen hos redare.4 Det vore vidare en ömtålig sak hur från handelskamrarnas sagesmän inhämtade uppgifter sammanställdes och bearbetades, innan uttalandet om handelsbruk lämnades. Den kritik som kunde anföras häremot skulle emellertid väga mindre tungt, om domstolarna och parterna hade möjlighet att kontrollera det material, varpå handelskamrarna stöder sina slutsatser.5
Kommittén har utgått ifrån att det insamlade materialet bör redovisas mera utförligt och nyanserat än vad som hittills varit fallet. Med hänsyn till de intervjuade näringsidkarnas olika erfarenhet och insyn i branschenhar det emellertid icke ansetts möjligt att i stadgarna stipulera en exakt statistisk sammanställning av svaren. I förekommande fall bör upplysning jämväl lämnas om branschens ålder och eventuell förekomst av dominerande företag eller bruk av standardkontrakt. När det gäller hamnkutymer och handelsbruk inom utrikeshandeln bör av ett uttalande framgå om och i vad mån yttranden kunnat inhämtas från utländska näringsidkare.
Då det kan förväntas att beredvilligheten att lämna fullständiga svaricke skulle vara lika stor hos Handelskamrarnas Nämnds sagesmän, om dessa riskerade, att deras upplysningar skulle komma till utomståendes kännedom, har kravet på insyrn i förfarandet endast kunnat tillgodoses genom en hänvisning till att handelsbruksuttalanden framgent kommer attbli mera utförligt motiverade.
Kommittén har övervägt huruvida Handelskamrarnas Nämnd utöverredovisning av materialet eventuellt skulle avstå från att själv i förekommande fall kvalificera iakttagna mönster som handelsbruk. Kommittén har emellertid funnit att ingen instans är bättre rustad än Handelskamrarnas
Nämnd för att avgöra om ett länge tillämpat handlingsmönster övergått till att bli handelsbruk i teknisk mening. I de nya stadgarna heter det att »såsom handelsbruk skall betecknas en sedvänja som vunnit en hög gradav stadga».
Sedan 1962 har i syfte att vinna ökade garantier för en sakkunnig och likformig behandling av handelsbruksärenden samråd ägt rum mellan vederbörande handelskammare och Stockholms Handelskammares juridiskt sakkunnige i responsafrågor. Denna linje har i de nya stadgarna fullföljts genom att handläggningen av samtliga handelsbruksärenden av riksomfattande karaktär överflyttats till Handelskamrarnas Nämnd. Uttalanden om lokala handelsbruk såsom hamnkutymer skall emellertid även i fortsättningen lämnas av handelskammaren i distriktet.
Rune Barnéus
Bilaga