Är personkretsen vid brottet »framkallande av fara för annan» begränsad?
Skillnaden mellan de i BrB kap. 3 och kap. 13 behandlade brotten ligger som bekant däri, att brotten i kap. 3 anses rikta sig mot enskild person medan brotten i kap. 13 anses i princip rikta sig mot allmänheten. Utmärkande för brotten i kap. 13 är, att fullbordat brott föreligger redan, då gärningsmannen framkallat viss fara. Ofta är detta en fara för annan persons liv eller hälsa. Det karakteristiska för den för fara utsatta personkretsen är, att den i princip är vidsträckt och/eller obestämd. Annorlunda förhåller det sig vid brotten mot enskild person. Enligt Brottsbalkskommentaren föreligger ett brott mot enskild först,1 då det är »klart både mot vem angreppet riktar sig och huruvida det avser hans person eller hans egendom». Detta var kanske riktigt under SL:s tid. I BrB kap. 3 har emellertid i § 9 införts ett nytt brott, framkallande av fara för annan. Skall detta brott behandlas som ett brott mot enskild enligt den nyss givna definitionen, får det den konsekvensen, att framkallande av fara för annan inte föreligger, förrän faran hotar en bestämd person. Är detta lagstiftarens mening? Kan BrB 3: 9 inte användas, om den hotade personen eller personkretsen är obestämd? Lagmotiven ger här, såvitt jag kan finna, ingen vägledning. Problemet skall belysas med ett par exempel.
    Det har i flera fall inträffat, att vid fältskjutning en eller flera personer kommit in på banområdet och riskerat att träffas av kulorna. I ett sådant fall åtalades flera personer bland fältskyttearrangörerna för allmänfarlig vårdslöshet.2 De skulle enligt åklagaren varit vårdslösa i fråga om avspärrningen av banområdet. De åtalade frikändes, emedan brottsrekvisiten i paragrafen om allmänfarlig vårdslöshet inte var uppfyllda. Skjutningen hade inte »inneburit fara för sådan ofärd, som avses i 19 kap. 1, 2 eller 3 § strafflagen». Detta är naturligtvis alldeles riktigt.3 Allmänfarlig vårdslöshet förutsätter, att man framkallar en primäreffekt av viss våldsam beskaffenhet — brand, explosion, ras, tågolycka etc. — eller fara för sådan primäreffekt. Någon sådan primäreffekt finns inte i det diskuterade fallet. Vill man använda konstruktionen med primäreffekt och därur springande fara, får man väl beteckna själva fältskjutningen eller möjligen skotten som primäreffekt, vilket inte är rimligt. Eller skall man se den bristande avspärrningen som primäreffekten? Någon förändring på denna punkt har BrB inte medfört. Emellertid kan det nya brottet framkallande av fara för annan tänkas fylla ut luckan. I det aktuella fallet har onekligen uppstått fara

 

1 Kommentar till Brottsbalken II s. 13.

2 RR:s i Söderhamn dom 17/5 1958 (DB nr 50/1958). Ett likartat mål avdömdes av Svea HovR på samma sätt den 22/3 1956 (B 1292/1955).

3 I ett fältskjutningsmål (med dödsolycka), som nyligen avdömts av HD, har dock underinstanserna dömt för allmänfarlig vårdslöshet. HD (dom den 9/2 1966 nr B 5) frikände den åtalade, emedan han ej varit culpös. 

624 Personkretsen vid brottet »framkallande av fara för annan»för annan. Kretsen av hotade personer har emellertid varit obestämd. Skall detta innebära, att man inte kan döma arrangörerna, även om de varit grovt vårdslösa, för framkallande av fara för annan? Drar man av brottets inrangerande under brott mot enskild person slutsatsen, att faran måste rikta sig mot en bestämd person, synes konsekvensen bli, att lagbudet inte kan tillämpas på det diskuterade fallet. Detta verkar att vara en föga rimlig konsekvens av brottens systematiska indelning i BrB.
    Ytterligare ett exempel skall belysa det sagda. I en notis i pressen omtalades för någon tid sedan, att okända personer vänt en stoppskylt vid en livligt trafikerad gatukorsning. En holländsk bilist hade som följd därav, ovetande om stopplikten, kört ut i gatukorset och sånär blivit rammad av en tung lastbil. Även här förefaller det naturligt att tänka sig, att skyltvändarna gjort sig skyldiga till framkallande av fara för annan. Bestämmelserna om allmänfarlig vårdslöshet är här, lika litet som i föregående fall, användbara. Visserligen framkallas här fara för en primäreffekt, kollision mellan bilar, men denna primäreffekt kan inte anses vara av tillräcklig omfattning för att gå in under BrB kap. 13. Vill man bestraffa just farligheten i skyltvändandet, återstår endast möjligheten att döma för framkallande av fara för annan. Emellertid är även här kretsen av hotade personer obestämd,och samma problem uppstår som i det tidigare fallet.
    Det finns ingen anledning att finna ett förfarande, som framkallar en påtaglig fara för en eller flera obestämda personer mera harmlöst eller mindre straffvärt än ett förfarande, som framkallar fara för viss bestämd person. Mig förefaller det därför rimligt att inte låta den omständigheten, att brottet framkallande av fara för annan ur systematisk synpunkt förts till brott mot enskild person, utesluta möjligheten att döma för detta brott i de fall, då den hotade personkretsen är obestämd. Den motsatta ståndpunkten skulle få den något egendomliga konsekvensen, att framkallande av fara för viss bestämd person ansågs straffbart, framkallande av fara för en obestämd personkrets utan (risk för) sådan primäreffekt, som förutsätts i BrB kap. 13, straffritt och framkallande av fara för en obestämd personkrets med (riskför) sådan primäreffekt straffbart.

Per-Edwin Wallén