NILS HERLITZ. Tidsbilder. Sthm 1965. Norstedts. 369 s. Kr. 35,00.

 

En skeptiker inom juristståndets yttre krets har någonstans ifrågasatt, om en jurist i sin yrkesverksamhet får se tillräckligt av väsentligt samhälleligt skeende för att ha något av intresse att i memoarform berätta för en större allmänhet. Säkert har iakttagaren i fråga också tänkt på, att juristen genom sin utbildning och sitt arbete ofta vänjer sig vid en försiktigt vägande attityd och en behärskad korrekthet som kanske kan göra hans levnadsminnen mindre roande att lyssna på än t. ex. tidningsmannens, författarens eller politikerns. Riktigheten av det sagda må lämnas därhän — är uppfattning-

 

en befogad, har regeln i varje fall betydande undantag; från de sista årtiondena kan som sådana nämnas Eliel Löfgrens Östervålabok och vattenrättsdomaren C. E. Bengtssons anteckningar från dagligt liv i Norrland på1890-talet.
    Professor Nils Herlitz' minnen, som här skall anmälas, är nu inte juristmemoarer i strängare mening; till sin grundutbildning är författaren historiker, och även om största delen av hans författarskap är juridiskt, är han nog för svensk allmänhet mest känd genom offentliga insatser, politiska såväl som kulturella.
    Herlitz' bok ger hågkomster och intryck från en mångförgrenad livsgärning. I en anmälan för praktiska jurister är det naturligt att först taga upp det avsnitt, där författaren berör sitt rättsliga författarskap och omfattande arbete som utredningsman på den offentliga rättens område (s. 144 ff). Han har klokt nog gjort det ganska kort — erfarenheten från samtida memoarverk visar, att det är svårt att göra redogörelser för dylika ting läsbara i efterhand (hur fängslande och väsentliga de behandlade problemen än må ha tett sig för de medverkande under arbetets gång). Vad man bl. a. fäster sig vid i kapitlet är en välformad apologi för det diskuterande framställningssätt — med redovisade pro et contra men ofta utan definitiva slutsatser — som Herlitz stundom tillämpat och som enligt hans egna ord skulle implicera »en stillatigande vädjan om fortsatt tankearbete från läsarens sida». Värdefull är hans översikt av den förvaltningsrättsliga diskussionens utveckling och fördjupning under de sista decennierna, hur både förvaltningsdomstolarnas folk och andra ämbetsmän dragits in i denna i en omfattning som före andra världskriget varit otänkbar i vårt land. Förf. har själv hedern av mycket som här kommit till; det har i så många fall varit just Herlitz, som med tyngden av sin auktoritet förmått vederbörande att för hans egna skapelser »Förvaltningsrättslig tidskrift» och »Förvaltningsrättsliga klubben» forma ut idéer och funderingar, vilka eljest inte alls eller blott in casu skulle ha satts på papperet. Alltför anspråkslöst behandlar författaren sin stora insats i utredningarna om förvaltningsförfarandet; han förefaller omedveten om till vilken grad hans volym »Förvaltningsförfarandet» imponerade på kanslihuset och vilken auktoritet de många av honom signerade remissyttrandena av hans kommitté besvärssakkunniga tillvann sig. Några uppskattande ord om regeringsrättens insats kompletteras med den ofta hörda och alltjämt befogade erinringen om för knapphändiga domsmotiveringar; att här få en ändring till stånd lär inte bli möjligt förrän man genom ny lagstiftning reducerat domstolens arbetsvolym till rimligt omfång och därigenom gett ledamöterna mera tid för de viktigare målen och för utförlig motivskrivning.
    Vad man i övrigt mest fäster sig vid bland Herlitz' »Tidsbilder» blir —eftersom förf. berör så många olika områden — i viss mån beroende av läsarens personliga smak. Som ofta i memoarer har skildringen av släkt och uppväxtår blivit särskilt levande; det är som om distansen i förening med de upplevda konflikternas relativa litenhet gjorde det lätt för skribenterna att här finna de rätta tonfallen. Skildringen av fadern, Skandiachefen och kommunalmannen Karl Herlitz, samt släktkretsen påminner f. ö. i viss mån om en annan tidsbild från samma epok, den som Alice Quenseli »Äldsta dotter» talangfullt lämnat av en annan juridisk familjemiljö. Givande är också skildringen av Uppsalaåren, historiestudierna och arbetet

 

i Heimdal. Ej minst fängslar den nyanserade skildringen av försvarsstriden 1911—14, sedd från Uppsala studentkårs horisont; den bör rimligen tillmätas verkligt historiskt källvärde. Mycket av intresse berättas vidare om författningsstriderna 1917—18; Herlitz hade som sekreterare i konstitutionsutskottet bl. a. 1917—18 en god utsiktspunkt.
    Som bekant var Herlitz under nära 20 år högerledamot av Första kammaren och intresserade sig där för mångahanda ting, mest kanske rättssäkerhetsspörsmålen. Han kom under de senare åren att spela en ledande roll vid tillskapandet av Nordiska rådet. De fem sista kapitlen ägnas den politiska verksamheten och har mycket att ge den politiskt-historiskt intresserade. Ganska öppenhjärtiga karakteristiker lämnas av ledande politiker— även sådana som ännu är i full verksamhet. Författarens tydliga strävan till objektivitet utesluter icke välspetsade uddigheter — om en justitieminister K. G. Westmans broder och partikamrat yttras så t. ex. att »han hade K. G.:s sarkastiska uppsyn men yppade sparsammare än han bakomliggande tankar», och om en högt värderad men mycket jäktad partikollega, som hade svårt att hålla tider och stanna till slut, citeras yttrandet: »Herr A. vet inte hur man börjar och slutar ett sammanträde; det har hanaldrig varit med om». Bland porträtt utanför politikernas krets må nämnas en lysande bild av den norske humanisten Didrik Arup Seip, Herlitz' kollega i nordiskt kultursamarbete.
    Av E. G. Geijer finns bevarat ett yttrande, att om man vill ha något ordentligt uträttat, kan det inte hjälpas att man då och då välter omkull en eller annan stol i samhällsmöblemanget. Nils Herlitz har lyckats med konststycket att — samtidigt med en betydande professorlig fackproduktion — utan bullersamma incidenter få mycket uträttat på det offentliga området; om detta berättar han lågmält men ändå fängslande i sitt memoarverk. Den som känner hans något reserverade väsen kunde befara, att hans läggning alltför mycket skulle sätta sin prägel på boken och göra minnena litet färglösa. Korrekt är också författarens attityd alltigenom (även vid skildringen av egna motgångar och missöden) men det hindrar ej, att hans memoarer blivit trevlig och läsvärd samtidshistoria.

Kurt Holmgren