MICHAEL HERNMARCK. Löseskilling vid expropriation för tätbebyggelse. Sthm 1964. Norstedts. 245 s. Kr. 36,00.
Den ordning för handläggning av expropriationsmål, som infördes genom 1949 års ändringar i expropriationslagen, har lett till att både advokater och domare ägna värderingsfrågorna en helt annan uppmärksamhet än tidigare. Nödvändigheten att motivera ersättningsyrkanden och domslut gör att man måste analysera det ekonomiska skeende, som tar sig uttryck i att fastighetsvärdena ändras, och utbilda metoder för att fastslå storleken av dessa värden. Det arbete och de kostnader, som i expropriationsprocesserna nedläggas på värdeutredningar, äro ofta mycket betydande, och resultatet är icke sällan osäkert. Samma värderingsmetod kan i skilda fall ge högst olika resultat beroende på obetydliga förskjutningar i värderingsförutsättningarna. Om valet av förutsättningar kan nästan alltid tvekan råda, eftersom dessa ofta inte bottna i annat än gissningar rörande den framtida utvecklingen i orten. Man kan aldrig med bestämdhet påstå, att en verkställd värdering är den riktiga. På sin höjd kan man ibland med bestämdhet säga, att den är oriktig.
För dem, som ha att ta ställning till frågor om fastighetsvärdering vid expropriation eller i andra sammanhang, är det icke tillräckligt att läsa kortfattade referat av mera betydelsefulla rättsfall. Nästan viktigare är att känna till brukliga värderingsmetoder samt att kunna bedöma, hur omfattande och dyrbar en undersökning av visst slag kommer att bli, vilken kritik den kan väntas möta och vilken betydelse domstolarna bruka tillerkänna undersökningar av detta slag. Att vinna sådan kunskap genom litteraturstudier är icke lätt med hänsyn till materialets omfattning och svårtillgänglighet. Antalet jurister med tillräckliga personliga erfarenheter för att behärska ämnet är säkert icke stort.
De värderingsspörsmål, som Michael Hernmarck behandlar i sin bok »Löseskilling vid expropriation för tätbebyggelse», hör till de praktiskt viktigaste och från teoretisk synpunkt mest intressanta avsnitten av expropriationsrätten. Litteratur saknas icke på området, även om ämnet långt ifrån blivit så penetrerat, som önskvärt vore. Framställningen i förevarande arbete avviker från den brukliga på det sättet, att lagregler och förarbeten presenteras relativt kortfattat och huvuddelen av utrymmet ägnas åt att närmare utveckla innebörden av de olika värderingsgrunderna (ortspris, avkastningsvärde, återanskaffningsvärde) med angivande av delposter, som kunna ingå i värdeberäkningen, samt metodiken vid fastställande av dessa delposter. Förf. talar icke alltid om, vilken uppfattning han för sin egen del hyser i teoretiska frågor, men han kartlägger med omsorg, vilka svårigheter som möter när det gäller att förebringa utredning rörande olika omständigheter av betydelse för domstolens avgörande och vilka osäkerhetsmarginaler man har att räkna med vid tillämpning av den ena eller den andra värderingsmetoden. Arbetet torde härigenom få stort värde såsom hjälpreda vid tillämpningen av värderingsreglerna. Särskilt intressant har anm. funnit framställningen av de osäkerhetsmoment, som vidlåda s. k. hypotetiska avkastningskalkyler.
Boken innehåller talrika hänvisningar till litteratur och rättsfall. Rättsfallsmaterialet har hämtats icke blott ur NJA utan även ur den på offentligt uppdrag utgivna publikationen Domar i expropriationsmål 1951 — 60 (SOU 1963: 73) samt i någon omfattning även direkt från domstolarnas arkiv.
På en punkt synes förf. icke böra lämnas alldeles oemotsagd. I det avsnitt, som rör lagstiftningen och bebyggelserättens inverkan på tätbebyggelsevärdet behandlas bl. a. det fall, att mark i detaljplan undantagits från enskilt bebyggande. Förf. kritiserar här den gängse uppfattningen att mark, som utlägges till större park, flygplats, begravningsområde etc., bör värderas med hänsyn till att planen sålunda förbjuder enskilt bebyggande samt uttalar sympatier för den motsatta uppfattningen, att värderingen bör ske med hänsyn till realvärdet närmast före planläggningen eller alltså efter den regel, som i förarbetena till lagen angivits böra tillämpas beträffande gatumark och andra från bebyggande undantagna områden av mindre omfattning. Det måste medgivas, att gränsdragningen mellan vad som är att hänföra till större och till mindre områden kan vålla vissa svårigheteri praktiken. Detta är dock knappast tillräckligt skäl för att vid rättstilllämpningen avvika från vad som vid lagstiftningens tillkomst uttryckligen sades vara avsikten med densamma. Samma omdöme kan fällas om de svårigheter, som ibland uppstå när det gäller att utröna ett marknads- eller
avkastningsvärde för marken. Dessa svårigheter torde för övrigt icke vara alltför stora. Om marken är bebyggd, hindrar byggnadslagstiftningen icke att bebyggelsen står kvar så länge den kan underhållas, något som ofta medför att marken får anses ha ett icke obetydligt värde. Obebyggd mark, som ligger i anslutning till tätbebyggelse, kan ibland med fördel utnyttjast. ex. för bilparkering eller upplag. Även om marken icke kan anses ha något värde annat än för trädgårds- eller jordbruksändamål, kan värderingen icke sägas utgå från »andra förhållanden än den gällande planen», så länge icke detaljplanerna innefatta förbud mot jordbruksdrift. De särskilda regler, som enligt förarbetena till lagen gälla och i praxis tillämpas beträffande gatumark och andra smärre områden, synas närmast vara att beteckna som undantag från en allmän princip, icke lämpade att extenderas. Såväl förarbetena som senare rättspraxis ge många belägg för att ändamålet med expropriationsersättningen icke är att bereda markägaren ersättning för skada till följd av tidigare detaljplanläggning utan endast att ge ersättning för den skada han lider genom avståendet av marken med beaktande av de inskränkningar i förfoganderätten, som planläggningen innebär. Det sagda utesluter icke, att vissa bestämmelser i byggnadslagen (särskilt 45 § tredje stycket och 48 § första stycket) kunna antagas ha en mera omfattande reparativ funktion och att det således kan finnas flera undantag från nyssnämnda princip än det nyss omnämnda fallet gatumark och andra från bebyggande undantagna områden av mindre omfattning.
Bokens upplaga var tyvärr icke större, än att den mycket snart blev slutsåld. Enligt vad som inhämtats torde emellertid en ny upplaga utkomma i en nära framtid.
Voldmar Körlof