A. VINDING KRUSE. Erstatningsretten. II Del. Fællesregler om erstatningsansvar. Kbhvn 1965. Juristforbundet. 188 s. Inb. dkr. 41,50.

 

Den 1964 utkomna första delen av Anders Vinding Kruses Erstatningsretten, med undertiteln »Ansvarsgrundlaget» (se SvJT 1964 s. 723 ff), har 1965 åtföljts av den här rubricerade andra delen. Denna innehåller kapitel om skadeståndsrättsligt skyddade intressen, om flera skadevållare och skadelidandes medverkan, om ersättning för personskada, förlust av försörjare, sakskada och allmän förmögenhetsskada, om inverkan av att den skadelidande kan få ersättning från annat håll än från den skadeståndsskyldige, och om övergång av skadeståndsanspråk till tredje man m. m.
    I jämförelse med föremålet för första delen måste detta ämnesområde karakteriseras som heterogent. Ansvarsförutsättningarna — culpa, principalförhållande, farlig verksamhet, kasualitet osv — är visserligen mångahanda och varierade, men det är dock möjligt att vid dem anlägga en helhetssyn och påvisa sammanhang och konsekvensförhållanden mellan reglerna. Principdiskussionen inom skadeståndsritten har till väsentlig del varit inriktad på dessa ämnen, och det är f. ö. betecknande att åtskilliga framställningar av skadeståndsrätten, särskilt angloamerikanska, nästan uteslutande sysslar med dem. De ämnen som Vinding Kruse behandlar i andra delen är till stor del ganska fristående från ansvarsförutsättningama, och åtminstone tidigare har de legat något vid sidan av principdiskussionen. De har emellertid kommit i blickpunkten genom att förhållandet mellan skadestånd och försäkring blivit satt under debatt, och genom att kausalitetsfrågor och frågor om ersättningsberäkning satts i samband med varandra.

 

    Detta förhållande sätter givetvis sin prägel på denna andra del av Vinding Kruses arbete. De särskilda kapitlen blir ganska fristående från varandra (bortsett från att vissa kapitel bildar inledning till de närmast följande), och problemen måste angripas med olika metoder. De första kapitlen i delen (20—22, om skadeståndsrättsligt skyddade intressen, om flera skadeståndsskyldiga och om skadelidandes medverkan) anknyter jämförelsevis nära till första delen. Återstående kapitel (23—29, om ersättningensberäkning och vad därtill hör) bildar en enhet för sig, och här kommer ej minst förhållandet till privat- och socialförsäkring i förgrunden. Framställningen rör sig till övervägande del de lege lata, men särskilt beträffande ersättning för personskada kommer Vinding Kruse in på de rättspolitiska problemen.
    Över hela linjen visar Vinding Kruse sin allmänna överblick över förmögenhetsrätten i allmänhet och skadeståndsrätten i synnerhet, och framställningen verkar genomtänkt och välmotiverad. Den tvekan som anm. på vissa punkter känner beror huvudsakligen på att frågorna är så svåra, att man måste känna en viss osäkerhet, något som sammanhänger med att åtskilliga viktiga problem är föga penetrerade i tidigare litteratur. Detta gäller exempelvis förhållandet mellan flera skadevållare, ersättning för sakskada till annan än egendomens ägare, ersättning för psykisk chock, ersättning för allmän förmögenhetsskada, och kapital eller livränta som ersättning för invaliditet. På de punkter där Vinding Kruse kommer in på bedömningen av dansk rättspraxis vågar en utomstående bedömare ej hysa någon egen mening.
    Bland de frågor som diskuteras de lege ferenda är även om man i vidgad utsträckning bör ge ersättning för psykiskt lidande och obehag, exempelvis på grund av sårande uppträdande som ej är ärekränkning, tillfogande av personligt obehag eller förlust av egendom som har affektionsvärde (s. 446 ff). Vinding Kruse anser det betänkligt att vidga rätten till ersättning vid smärre kränkningar, och anm. vill gärna instämma däri. Beträffande vissa andra situationer framhåller han, att det ofta uppstår rätt till skadestånd på grund av ekonomisk skada, och han tycks mena att detta är ett argument för att icke dessutom ge ersättning för ideell skada. Man kan emellertid också vända på argumentet: om det ges ersättning för den ekonomiska skadan och sålunda i varje fall skadestånd skall utgå, bör det ej vara uteslutet att också taga hänsyn till den ideella skadan, särskilt som det ofta är svårt att skilja mellan ekonomisk och ideell förlust när det gäller privatpersoners förhållanden. Om jag förlorar mina släktporträtt, som jag köpt dyrt just därför att de föreställer mina förfäder, är detta en ekonomisk eller ideell förlust? Det synes i varje fall rimligt att vid beräkning av skadeståndet taga hänsyn till sådana omständigheter. Vinding Kruse tangerar här också ett problem, vars betydelse blir allt mera uppmärksammad även i Norden, nämligen om man vid sidan av skyddet mot ärekränkning bör räkna med ett skydd för den egna personligheten, och om detta skydd i så fall bör taga sig uttryck i en rätt till skadestånd.
    Förhållandet mellan ekonomisk och ideell skada aktualiseras också vid diskussionen, om man vid bestämning av ersättning för stadigvarande men skall särskilja ersättning för ekonomisk och för ideell förlust. Här visar sig en skillnad mellan dansk och svensk rätt. Danska domstolar ger traditionelltett gemensamt belopp för invaliditet och för lyte och men, medan man i

 

svensk praxis skiljer dessa båda poster åt. Vinding Kruse synes närmast taga ställning till förmån för den danska linjen, och mycket synes tala för denna. När det personliga lidandet och obehaget ger upphov till eller i någon mån kan kompenseras med särskilda utgifter, t. ex. för anskaffandet av speciella fordon eller för inrättandet av bostaden, är gränsen svår att draga. Det inträffar då lätt att samma omständighet beaktas både vid bestämmandet av invaliditetsgraden och vid beräkningen av ersättning för lyte och men, något som måste skapa oklarhet och kanske även ge upphov till överkompensation. Frågan är förtjänt av noggrant övervägande vid en revision av skadeståndsrätten.
    Beträffande ersättningarnas storlek vid invaliditet menar Vinding Kruse att de nuvarande danska beloppen är för små vid höga invaliditetsgrader, något som förefaller uppenbart riktigt för en svensk, som är van vid de långt högre svenska ersättningarna. Vinding Kruse nämner dock 250 000 danska kronor som ett passande maximum (ehuru det skall anpassas efter reallönens förändringar). Även detta belopp synes en svensk vara helt otillräckligt i dagens läge.
    Den danska regeln om försäkringsgivarens regressrätt i 25 § försäkringsavtalslagen har som bekant givit upphov till en mycket omfattande rättspraxis, och Vinding Kruse nöjer sig med att ge en översiktlig framställning av denna. Han nämner reformförslagen och kommer därmed in på den allmänna frågan om skadestånd och försäkring (s. 507). Han ger uttryck för en försiktig konservatism, en strävan att bygga vidare på den bestående skadeståndsrätten och genomföra de reformer i denna som är praktiskt möjliga och lämpliga. Ett sådant tillvägagångssätt skall också enligt hans mening bidraga till att skapa klarhet över problemen i ett större sammanhang. Samma grundinställning präglar Vinding Kruses egen framställning av skadeståndsrätten.

Jan Hellner