Kriminalvårdens anstaltssystem. Fångvårdens byggnadskommitté (ordf. f. d. landshövdingen Thorwald Bergquist) har den 1 nov. 1965 framlagt förslag till utvecklingsplan för kriminalvårdens anstaltssystem 1966—1975.
    Till grund för förslaget har lagts en prognos för anstaltsintagningar inom kriminalvårdens anstaltsväsende, baserad bl. a. på intagningsstatistik från tioårsperioden 1955—1964. I förhållande till maximibeläggningen på fångvårdens anstalter under år 1964 visar prognosen en total ökning av beläggningen t. o. m. år 1975 med ca 30 % (från 5 849 till 7 574). Kommittén understryker att prognoser av detta slag är mycket osäkra. Osäkerheten belyses av 1965 års siffror rörande antalet intagna, vilka visar en icke obetydlig nedgång samtidigt som brottsligheten visar en starkt stigande tendens. Under tiden januari—september 1965 låg sålunda medeltalet intagna vid fångvårdens anstalter 7,7 % under motsvarande medeltal för samma period 1964. Från januari till september månad 1965 kom totalt 280 044 brott mot brottsbalken (utom fylleri och förargelseväckande beteende) till polisens kännedom. En jämförelse med motsvarande siffra för närmast föregående år —253 112 — visar att antalet brott mot brottsbalken ökat med nästan 11 %. Av brottsbalksbrotten utvisar brotten mot enskild person en ökning med ca 40 % (från 11 605 till 16 258), brotten mot förmögenhet en ökning med ca 9 % (från 228 369 till 248 735), brotten mot allmänheten en ökning med ca 22 % (från 6 613 till 8 122) och brotten mot staten en ökning med ca 3 % (från 6 463 till 6 682). Mot bakgrund av den sålunda inträffade stegringen av brottsligheten har kommittén bedömt den sedan sista årsskiftet inträffade nedgången i beläggningssiffrorna på fångvårdens anstalter som en tillfällig företeelse.
    Oavsett den kommande utvecklingen av antalet intagna har kommittén funnit nödvändigt, att det gamla beståndet av cellfängelser avvecklas snarast möjligt och under alla förhållanden i sådan takt att det gamla anstaltsbeståndet blir i princip helt förnyat inom den närmaste tioårsperioden. I denna del innefattar kommitténs förslag sammanfattningsvis följande.
    Långholmsanstalten avvecklas så snart som möjligt. Därest ny rättspsykiatrisk klinik och nytt häkte ej hinner färdigställas samtidigt som den nya centralanstalten Österåker tas i bruk år 1969 och Långholmsanstalten därför inte detta år kan läggas ner i sin helhet, avvecklas den så snart ersättningsinstitutionerna står färdiga. Fram till mitten av 1970-talet nedlägges ytterligare 25 anstalter med sammanlagt 1 303 platser, nämligen anstalterna Falun, Gävle, Halmstad, Haparanda, Hudiksvall, Hälsingborg, Härnösand, Jönköping, Kalmar, Karlstad, Kristianstad, Linköping, Luleå, Mariestad, Norrköping, Nyköping, Umeå, Uppsala, Visby, Vänersborg, Västervik, Västerås, Ystad, Örebro och Östersund. Till år 1985 bibehålles anstalterna Härlanda, Malmö, Karlskrona och Växjö med sammanlagt 540 platser — Härlanda- och Karlskronaanstalterna dock endast som reservanstalter.
    Uppbyggandet av ett helt nytt anstaltsbestånd har pågått sedan mitten av

 

Notiser 711950-talet. Bland nybyggnadsföretag, som för närvarande pågår eller planeras, redovisas ett flertal större objekt. Med Kumlaanstaltens färdigställande detta år kommer den första helt nya centralanstalten att inlemmas i organisationen. Den är avsedd att följas av nya centralanstalter i övriga anstaltsgrupper för ordinärt klientel (Österåker, Skogome, Härnön, Malmö-Lund) samt i ungdomsgruppen (Uppsala). Av de nuvarande centralanstalterna skulle alltså endast Hall i interneringsgruppen — tillkommen år 1940 men inom några år utbyggd och moderniserad — bibehållas såsom sådan anstalt. På den öppna sidan är en systeranstalt till den år 1963 färdigställda 120-mannaanstalten Tillberga under byggnad i Skänninge. Förslag har förelagts Kungl. Maj: t till ytterligare tre anstalter av denna typ i Herrljunga, Ystad och Viskan. För att tillgodose det prognosticerade platsbehovet skulle härutöver under den närmaste tioårsperioden krävas bl. a. fyra större slutna sidoanstalter, däribland en 180-mannaanstalt i Övre Norrland och åtminstone en specialanstalt för särskilt samhällsfarligt klientel, samt tre öppna 120-mannaanstalter av Tillbergatyp. Det gamla jordbruksfängelset i Mariestad är avsett att ersättas med en ny jordbruksanstalt på egendomen Svaneberg utanför staden.
    De nya anstalterna skulle enligt kommitténs förslag organiseras efter följande riktlinjer.
    Var och en av anstaltsgrupperna för ordinärt klientel får en helt ny centralanstalt (300—435 platser), försedd med erforderliga specialavdelningar,bl. a. för kroppssjukvård och psykiatrisk vård, och byggnadsmässigt utformad med högsta säkerhet. Centralanstalten kompletteras med en större sluten sidoanstalt (150—230 platser) och, i mån av behov, med mindre slutna avdelningar, ev. anslutna till någon öppen anstalt inom gruppen. Den öppna anstaltsorganisationen domineras av en eller flera anstalter av Tillbergatyp (120 platser) och består i övrigt av ett flertal mindre anstalter, regelmässigt av kolonityp (40—60 platser) och så utvalda att behovet av differentiering ifråga om behandling och utbildning tillgodoses på bästa möjliga sätt. Härtill kommer i varje grupp en terapianstalt (20—40 platser) för handikappat klientel samt erforderligt antal frigångsplatser. Antalet slutna och öppna platser förutsättes vara ungefär lika.
    I interneringsgruppen, där andelen slutna platser bör utgöra omkring tre fjärdedelar av hela antalet, ligger huvudvikten på den slutna anstaltsorganisationen. Säkerhetssynpunkterna är i denna grupp av särskild betydelse och hithörande slutna anstalter måste utformas med hänsyn härtill. Jämte den utbyggda centralanstalten Hall (285 slutna platser) skall finnas två större slutna sidoanstalter (120—200 platser) — liksom centralanstalten med högsta säkerhet — samt några mindre (cirka 80 platser). Öppenvården tillgodoses dels vid öppna avdelningar anslutna till de slutna anstalterna (sammanlagt ett hundratal platser), och dels vid anstalter av kolonityp (40—60 platser). Terapianstalt och frigångshem inrättas även inom denna grupp.
    För ungdomsgruppen träder uppfostrings- och utbildningssynpunkterna i förgrunden. För att tillgodose dessa synpunkter måste anstalterna i denna grupp ges särskilda resurser. Utformningen av gruppens nya centralanstalt (220 platser) är av största betydelse; till denna anstalt bör knytas bl. a. en psykiatrisk avdelning av hög kvalitet och särskilda prövningsverkstäder. Av de nuvarande slutna anstalterna inom gruppen bibehålles Roxtuna (46 slutna platser) som psykopatanstalt under psykiatrisk ledning. Jämte Roxtunaanstal-

 

72 Notiserten erfordras ett par slutna sidoanstalter (80 platser). På den öppna sidan kvarstår Skenäs (85 platser) som huvudanstalt och kompletteras med kolonier och frigångshem (10—40 platser) till så stort antal att andelen öppna platser kommer att utgöra omkring en tredjedel av hela antalet platser.
    Vad slutligen kvinnogruppen beträffar räknar kommittén med att anstalten Hinseberg med ett hundratal platser skall vara tillfyllest sedan den genom en mindre utbyggnad försetts med erforderliga differentieringsmöjligheter. Den kompletteras i mån av behov med kolonier eller/och frigångshem. För kvinnligt tillsynsklientel erfordras en eller två anstalter.
    Förverkligandet av det angivna utvecklingsprogrammet skulle kräva en sammanlagd investering av omkring 480 milj. kr., därav 334 milj. kr. under den närmaste femårsperioden och 146 milj. kr. under den följande. Härtill skulle komma ca 38 milj. kr. för vissa investeringar utan direkt anknytning till gruppindelningen, bl. a. arbetsklinik och kriminalvårdsskola. Nybyggnadskostnaden har, i de fall då kostnadsberäkningar icke funnits tillgängliga, uppskattats till 105 000 kr/plats i centralanstalt, 90 000 kr/plats i sluten sidoanstalt och 80 000 kr/plats i öppen anstalt. Till jämförelse nämnes att man inom sjukvården normalt räknar med en högre platskostnad.
    I anslutning härtill framhåller kommittén att investeringskostnaderna i kriminalvårdens och sjukvårdens anstalter i ett väsentligt avseende icke är jämförbara. Av investeringskostnaden i kriminalvårdens anstalter belöper nämligen mellan hälften och en tredjedel på arbetsdriften. Till denna del har kostnaden karaktär, icke av egentlig vårdkostnad, utan av investering i en affärsverksfond. Kriminalvårdens arbetsdrift är i realiteten att likställa med ett affärsdrivande verk. Rörelsen, som är stadd i stark utveckling, hade under budgetåret 1964/65 en omslutning av ca 60 milj. kr., varav ca 6 milj. kr. kunde inlevereras till statsverket. Investeringarna i arbetsdriften bör därför enligt kommitténs mening rätteligen budgetmässigt skiljas från investeringarna för egentliga vårdändamål och alltså icke räknas in i dessa. En sådan ordning skulle innebära en reduktion av vårdkostnaden med omkring en tredjedel vid de nya centralanstalterna och med över hälften vid de öppna anstalterna av Tillbergatyp.
    I detta sammanhang fäster kommittén uppmärksamheten på att man inom arbetsdriften syftar till att tillerkänna så många intagna som möjligt lön efter samma grunder som tillämpas på den fria arbetsmarknaden. Härigenom skulle de intagna beredas tillfälle att med sin arbetsförtjänst — inte bara bidra till sina familjers underhåll och reglera mellanhavanden med myndigheter och enskilda — utan även i viss utsträckning ersätta det allmänna för vårdkostnaderna.
    Avslutningsvis anmärker kommittén att, i den mån nybyggnadsverksamheten möjliggör nedläggande av äldre anstalter, välbelägen tomtmark till miljonvärden kommer att friställas för andra allmänna ändamål.

Es.