Tankar kring målsägande- och vittnesförhör

 

Den som en längre tid sysslat med dömande verksamhet får då och då anledning ifrågasätta om icke vissa bestämmelser borde ändras. Jag vill här aktualisera några fall då ändringar enligt min uppfattning synes befogade.

 

Ersättningsfrågor
Den 1 juli 1966 erhöll 36 kap. 24 § rättegångsbalken ändrad lydelse och samma dag ersattes 1947 års lag angående ersättning av allmänna medel till vittnen med flera av en Kungl. kungörelse om dylik ersättning, utfärdad den 13 maj 1966. Det nya systemet innebär att ändringar ifråga omersättningsbeloppens storlek kan ske på enklare sätt än hittills. I den nya kungörelsen har ersättningsbeloppen justerats uppåt, men i övrigt har några egentliga ändringar i sak icke företagits. Ersättning för tidsspillan får fortfarande utgå endast »om det kan antagas att vittnet går miste om inkomst eller på annat sätt lider ekonomisk förlust». Ersättningen för tidsspillan är numera maximerad till 60 kronor om dagen. En maximering behövs som en spärr mot obefogade ersättningsanspråk och accepteras i regel utan alltför synbart missnöje. Men det är ingalunda ovanligt, att ett vittne går miste om avsevärt högre belopp om dagen än 60 kronor, och i dessa fall anses maximeringen oskälig av vittnet. I tvistemål får enskild part mycket ofta betala avsevärt mer är 100 kronor om dagen för tidsspillan till varje vittne. En höjning av maximibeloppet 60 kronor torde därför snart åter få göras med hänsyn till de stigande lönerna och det fallande penningvärdet. Ett större problem, som ofta sätter rätten i en svår situation, är emellertid bestämmelsen om att ersättning utgår endast om det kan antagas att vittnet går miste om inkomst eller på annat sätt lider ekonomisk förlust. Ersättning kan sålunda inte utdömas för en semesterdag eller annan ledighetsdag, som vittnet inte kunnat utnyttja på avsett sätt. Den som måste arbeta på övertid för att kompensera sin tidsspillan på grund av vittnesförhöret lider ingen ekonomisk förlust och torde inte kunna få ersättning. En hemmafru torde i regel inte kunna få annan ersättning för tidsspillan än gottgörelse för utlägg till barnvakt. I vår materiellt inriktade tid anser de flesta människor det för självklart att de skall få ersättning för besvär och obehag. Utebliven ersättning i de nämnda fallen medför ofta irritation gentemot domstolen eller statsmakterna. Att utsättas för ett vittnesförhör medför ofta ett avsevärt obehag, och många människor söker på olika sätt undgå att behöva vittna. Allmänhetens känsla för att det är en medborgerlig plikt att vittna har blivit starkt avtrubbad, och för att svårigheterna att få tag i lämpliga och villiga vittnen inte skall öka ytterligare torde en viss liberalisering av ersättningsreglerna behövas.
    Beträffande polismän finns numera specialbestämmelser i allmänt avlöningsavtal för statliga och vissa andra tjänstemän (AST). I 29 § 4 mom. AST stadgas sålunda bland annat »Polisman, som kallats till domstol för att under tid, då han enligt tjänstgöringsplan är tjänstefri, som vittne, sakkunnig eller, i anledning av åklagarens talan, som målsägande höras om förhållande om vilket han har kännedom på grund av sin tjänst, äger, om gottgörelse för övertidstjänstgöring icke utgår, åtnjuta vittnestillägg för tid då han måste stå till domstolens förfogande, dock för högst 7 1/2 timmar per dag. Vittnestillägg utgår med belopp motsvarande övertidstillägg vid tjänstgöring på enkel övertid, dcck med lägst 12 kronor. Vid beräkning

 

av vittnestillägg skall hänsyn icke tagas till restid för inställelsen till domstol.» En polisman får således genom sin arbetsgivare ersättning för förlorad fridag. I Stockholm är det vanligt att polismän uppger att de på fridagen hindrats att utföra ett visst fritidsarbete. Om detta skulle ha medfört högre ersättning än vittnestillägget, synes domstolen böra utdöma mellanskillnaden i vittnesersättning. Det kan vidare antecknas, att en polismani Stockholm, som erhållit ledighet från nattskift med anledning av att han påföljande dag skall inställa sig inför domstol, enligt uppgift från polisdistriktet utfår fulla avlöningsförmåner med halvt B-avdrag.
    De berörda möjligheterna att få ersättning står sålunda öppna endast för polismän. Med hänsyn till det ovan anförda synes enligt min mening vittnesersättningsbestämmelserna böra ändras så att domstolen får möjlighet att beträffande andra vittnen i sådana fall som nu är i fråga efter skälighetsprövning döma ut viss ersättning. Vidare bör övervägas att ge domstolen möjlighet att för tidsspillan döma ut högre belopp än det maximerade i sådana fall då vittnet kan nöjaktigt styrka att förlusten överstiger detta belopp.
    Om en ändring sålunda genomfördes skulle givetvis statsverkets kostnader något ökas. Men om en annan bestämmelse, som har intresse i detta sammanhang, ändrades, skulle statsverket kunna undgå vissa kostnader och besvär. Jag tänker på bestämmelsen i 31 kap. 1 § RB, enligt vilken tilltalad som dömes skall förpliktas återgälda vittnesersättningar m. m. Om enda ersättningen i ett mål utgöres av gottgörelse till ett vittne för resekostnader å tillhopa två kronor 20 öre (något som ingalunda är ovanligt i Stockholm) torde statsverkets kostnader för indrivningen mångfalt överstiga det belopp som kan inflyta. En ändring av 31 kap. 1 § RB såtillvida att ifrågavarande vittneskostnader m. m., om de i ett mål inte överstigervisst belopp, t. ex. 30 kronor eller eventuellt 50 kronor, kunde stanna å statsverket, skulle enligt min uppfattning leda till avsevärda besparingar.
    Enligt 31 kap. 2 § RB kan den tilltalade, om åklagaren väckt åtal utan sannolika skäl eller om det eljest, då den tilltalade frikännes, på grund av omständigheterna förekommer synnerlig anledning därtill, av allmänna medel få ersättning för kostnader för försvarare, bevisning m. m. Denna fordran på synnerlig anledning synes vara en kvarleva av äldre betraktelsesätt. Det är väl mer i överensstämmelse med nutida uppfattning att en frikänd — som ju dock får anses ha vunnit målet gentemot åklagarmyndigheten — i regel får ersättning av det allmänna för sina nödvändiga kostnader. Uttrycket synnerlig anledning bör därför enligt min mening snarast utbytas mot ordalag som ger domstolen möjlighet till en friare skälighetsbedömning.

 

Målsägandeförhörets plats
En annan sak som en praktiker ofta reagerar mot är den bestämmelse i 46 kap. 6 § RB, enligt vilken målsäganden skall höras före den tilltalade. I de fall då målsägande för talan finns kanske ett visst fog för bestämmelsen. Men i ett mycket stort antal mål för målsäganden ingen talan utan han skall endast höras i anledning av åklagarens talan. I de synnerligen vanliga trafikmålen är det sålunda numera i de fall målsäganden höres oftast så att han inte för någon talan. Skadeståndsfrågorna har ju i regel uppgjorts innan målet förekommer till huvudförhandling. Men det är

 

inte bara i trafikmål utan även i många andra mål som målsägandens hörande endast är att anse som ett led i bevisningen.
    Det synes med hänsyn härtill vara lämpligast att i sådana fall — alltså då målsäganden icke för talan — höra målsäganden först efter förhöret med den tilltalade, då ju även övrig bevisning upptas. När domen skall skrivas redogöres ju till en början för den tilltalades uppgifter och först därefter för målsägandens. Om båda berättelserna skall medtas i domen måste således med nuvarande ordning en omkastning och omdisponering av materialet ske. Detta onödiga arbete kan undvikas om målsägandeförhöret upptas i samband med annan bevisning.
    Det har — i varje fall tidigare — funnits många domare som trots bestämmelsen i 46 kap. 6 § RB hört den tilltalade före målsäganden. Sedan JO anmärkt på förhållandet¹ torde det emellertid ha blivit mindre vanligt.
    Som skäl för den nuvarande ordningen har anförts bland annat att målsäganden betraktas som den tilltalades naturliga motpart och att hörandet av honom icke ingår i bevisupptagningen i egentlig mening. Men dessa förhållanden synes mig kunna tillräckligt beaktas genom att målsäganden inte får vittna och genom att rätten vid bedömandet i målet tar hänsyn till målsägandens ställning.
    Vidare har anförts, att hörandet av målsäganden är att anse som ett led i sakframställningen. Härtill kan dock sägas, att sakframställningen i många mål är ganska kort och att den särskilt i trafikmål ofta ersättes av en enkel hänvisning till gärningsbeskrivningen i stämningsansökningen.
    Det har vidare framhållits att målsäganden, även om han inte uppträtt som part vid huvudförhandlingen, äger fullfölja talan i högre rätt och att målsäganden, om åklagaren nedlägger sin talan på den grund att tillräckliga skäl för den misstänktes skuld icke föreligger, äger övertaga åtalet. Dessa förhållanden torde emellertid helt sakna praktisk betydelse.
    Övervägande skäl talar således enligt min mening för en ändring av den innebörden att målsäganden, i de fall då han inte för talan i målet, skall kunna höras först efter den tilltalade och att målsäganden därför inte heller i sådana fall skall tillåtas att övervara förhandlingen i målet, innan förhöret med målsäganden äger rum.

K. E. Rosén