Betänkande ang. riksdagens ombudsmän. 1963 års JO-utredning, som haft till uppgift att utreda riksdagens ombudsmannaämbetens framtida organisation och verksamhetsformer, har till chefen för justitiedepartementet överlämnat betänkandet »Riksdagens justitieombudsmän» (SOU 1965: 64) med förslag bl. a. till ny ombudsmannainstruktion.
    I betänkandet konstaterar utredningen att den kraftiga ökning av antalet till JO inkomna klagomål, som skett under senare år, har tvingat JO att i

 

Notiser 73avsevärd mån inskränka sin inspektionsverksamhet samt har medfört uppkomsten av en betydande arbetsbalans, som trots ökade personalresurser ickekunnat nedbringas. Utredningen diskuterar möjligheten att genom uppdelning av JO-ämbetet på två ombudsmän eller genom inrättande av biträdande ombudsmän uppnå den önskade förbättringen av arbetsförhållandena inom ämbetet. Med hänsyn till de olägenheter, som enligt utredningen äro förenade med en utökning av antalet ombudsmän, anser utredningen att en sådan utväg bör anlitas endast om det är oundgängligen nödvändigt. Denna uppfattning överensstämmer med vad riksdagen vid några tillfällen uttalat. I fortsättningen finner dock utredningen det vara möjligt att genom olika åtgärder, vidtagna inom ramen för den nuvarande organisationen med två ombudsmän, uppnå en tillfredsställande arbetssituation för båda ombudsmännen och avvisar därför tanken på en klyvning av JO-ämbetet eller inrättande av biträdande ombudsmän.
    Bland de åtgärder utredningen i stället föreslår bör främst nämnas överflyttning av tillsynen över vissa ämnesområden från JO till MO. Enligt utredningens mening bör kontrollen av domstols- och åklagarväsendet, kriminalvården, lantmäteriet samt den brottsutredande verksamheten inom polisväsendet övertagas av MO, vars arbetsbörda f. n. är avsevärt mindre betungande än JO:s. Härigenom kommer det nuvarande JO-ämbetets tillsynsområde att omfatta i stort sett endast den civila förvaltningen. En förutsättning för denna omfördelning av tillsynsuppgifterna är bl. a. att MO erhåller lättnad i sina granskningsåligganden beträffande militärväsendet. Utredningen föreslår därför att MO befrias från sin hittillsvarande skyldighet att särskilt kontrollera den rent ekonomiska verksamheten inom försvaret samt att åliggandet att granska de s. k. arrestantkorten överflyttas på kriminalvårdsstyrelsen.
    Dessa åtgärder leder till en sådan förändring av MO:s verksamhetsområde och tillsynsuppgifter att ämbetstiteln MO icke längre kan anses betecknande för denne ombudsmans ämbetsuppgifter. Utredningen föreslår att båda ombudsmännen benämnas JO; när det är erforderligt att skilja dem åt, kan den ene kallas »JO för civilförvaltningen» och den andre »JO för domstols- och försvarsväsendet».
    I syfte att lindra ombudsmännens arbetsbörda och öka deras möjligheteratt ägna sig åt de mera väsentliga tillsynsuppgifterna föreslår utredningen även vissa begränsningar i deras nuvarande skyldighet att pröva alla till dem inkomna klagomål. Sålunda böra ombudsmännen enligt utredningen bl. a. få rätt att utan prövning i sak avvisa klagomål, när klaganden icke utnyttjat befintlig möjlighet att vinna rättelse genom överklagande på ordinär väg eller genom hänvändelse till vederbörande överordnade myndighet. Avvisning bör dock ej äga rum, när fråga är om frihetsberövande åtgärd eller uppenbart övergrepp eller när skäl att upptaga klagomålet eljest föreligger. Vidare föreslås införande av en tidsbegränsning av klagandenas rätt att få sina anmälningar prövade av ombudsmännen. Anföres klagomål senare än ett år efter det att det påtalade förhållandet inträffat, bör ombudsmannen upptaga saken till prövning endast om särskilda skäl därför föreligga. Utredningen framlägger också förslag om en allmän rätt för ombudsmännen att avvisa klagomål, när det uppenbarligen är av ringa betydelse för klaganden att hans talan vinner prövning. En ytterligare arbetslättnad erhålla ombudsmännen genom en föreslagen möjlighet för dem att i vissa fall överlämna klagomål rörande åklagarväsendet, kriminalvården och sinnessjukvården till vederbö-

 

74 Notiserrande överordnade myndighet för utredning och prövning. Vore klaganden efter myndighetens beslut fortfarande missnöjd, skulle han på nytt kunna vända sig till ombudsmannen för dennes prövning av ärendet.
    Rörande inriktningen av ombudsmännens verksamhet förordar utredningenen intensifiering av inspektionsverksamheten bl. a. i fråga om administrativa frihetsberövanden, taxeringsväsendet samt vissa delar av den specialreglerade kommunalförvaltningen.
    Enligt utredningsförslaget skall för ombudsmännen finnas en gemensam expedition för registrerings-, skriv- och expeditionsgöromål. Vid sidan härav skola ombudsmännen ha var sitt kansli med rättsbildade befattningshavare.
    Utredningen har ansett det möjligt att nedbringa den tid, var under ställföreträdaren äger tjänstgöra samtidigt med ombudsmannen, till högst tre månader om året (f. n. högst nio månader). Personer, som genom intagning på anstalt eller annorledes äro berövade sin frihet, böra enligt betänkandet få rätt att fritt, utan hinder av gällande brevcensur, avsända skrift till ombudsmännen.
    Av utredningens sju ledamöter ha de tre, som företräda de borgerliga partierna, i en gemensam reservation förordat att kontrollen över kommunalförvaltningen utövas med samma intensitet som kontrollen över den statliga förvaltningen. Enligt reservanterna kan granskningen av de kommunala organens verksamhet icke bli tillräckligt effektiv, såvida den inte anförtros åt en särskild ombudsman för detta område. De föreslå därför en utökning av antalet ombudsmän till tre, varav en skall handha tillsynen över kommunalförvaltningen, ev. även över taxeringsväsendet.

O. B.