STIG JØRGENSEN. Erstatningsret. Kbhvn 1966. Juristforbundet. XV + 328 s. Inb. Dkr. 55,00.

 

Bland systematiska framställningar av skadeståndsrätten i Norden är säkerligen Stig Jorgensens den som ger den mest allsidiga inblicken i skadeståndsrättens nyaste utveckling och i den moderna diskussionen på detta område. Förf. har kvalificerat sig för uppgiften på mångahanda sätt. Han har gjort en ingående undersökning av ett viktigt delområde, nämligen ersättning för personskada, och han har flitigt deltagit i debatten både om ansvarsförutsättningarna och om skadeståndets beräkning. Han har även — efter vad det förefaller — recenserat nästan varje skandinavisk monografi på området under senare år. Han har dessutom (jämte medförfattare) skrivit en systematisk framställning av den skadeståndsrätten närliggande försäkringsrätten. Denna bok vittnar också om intresse för idéhistoria och för rättsfilosofi. Ehuru boken såsom i förordet säges är hastigt tillkommen vittnar den om mycket ingående kunskaper om skadeståndsrätten.
    Enligt förordet är boken främst avsedd som lärobok, och i många avseenden lämpar den sig säkerligen utmärkt som sådan. Den är livfullt skriven. Den innehåller talrika kortfattade referat av rättsfall med pittoreska omständigheter, och dessa lättar upp läsningen. Boken är också präglad av en polemisk iver, som kanske inte eljest bör räknas till förtjänsterna men som dock bör ge studenterna inblick i att det här är fråga om ett område där meningarna bryter sig och där utvecklingen är i full gång utan att det klart låter sig skönjas åt vilket håll. Stig Jørgensen skyndar sig att taga ställning för och mot andra författare i stort och i smått, både i fråga om helhetssyn och i fråga om tolkning av lagstadganden och rättspraxis. När han två gånger (s. 12 f och s. 87 ff) hänger upp sin diskussion av culparegelns ställning i modern dansk rätt och tendenserna till en skärpning av ansvaret på en polemik mot højesteretsdommer Jørgen Trolles uppfattning, kan det förefalla onödigt att han så starkt betonar meningsskiljaktigheter-

 

na. Det är dock möjligt att problematiken på detta sätt framstår klarare för studenterna.
    Från pedagogisk synpunkt kan man emellertid fråga sig, om de danska studenterna verkligen kan smälta så mycket detaljstoff som här finns samlat, och om inte arbetet dock blir ganska krävande lektyr för dem. Mängden av synpunkter som meddelas medför bl. a. att framställningen ibland blir ganska staccatomässig, något som ofta tar sig uttryck i att förf. inom ett och samma stycke gång efter gång tar upp en ny tanke, markerat genom ett tankestreck framför en mening. Det är ibland svårt att se skogen för alla lövrika träd som uppfyller förgrunden.
    Stig Jørgensens helhetssyn på skadeståndsrätten har starka beröringspunkter — såsom han ofta själv framhåller — med den som framträder i nyare svensk doktrin, från och med Ivar Strahl, och som också präglat utredningarna om reformer på skadeståndsrättens område. Detta innebär bl. a. att sambandet med försäkring står i förgrunden och att förf. uttrycker en långtgående skepsis mot de påståenden om skadeståndsrättens verkningar som länge fått ge de huvudsakliga argumenten i diskussionen om skadeståndsrättens utformning, främst påståendena om skadeståndsrättens prevenerande verkan. På båda dessa punkter har förf. anm:s fulla sympati. Mindre förståelse hyser anm. när förf. undantagsvis åberopar rättskänslan eller billigheten som förklaring (se t. ex. s. 185, 224); det är säkerligen lika mycket eller lika litet möjligt att finna rationella överväganden i dessa situationer som i andra.
    Samma strävan efter realism präglar framställningen i detalj. Läsaren får verkligen besked på de viktiga punkterna, och både historiska och funktionella sammanhang betonas ständigt. En av arbetets största förtjänster ligger just i denna inriktning på väsentligheter och i blicken för betydelsen av faktorer som ligger utanför skadeståndsrätten i inskränkt mening, särskilt socialförsäkring och privatförsäkring. Fortsatt inträngande i ämnet underlättas för läsaren av hänvisningarna till litteratur och rättsfall, somär mycket talrika. Ibland hade man kanske önskat sig ändå mera av paralleller till andra rättsområden, t. ex. vid ersättning till efterlevande en jämförelse med kretsen av efterlevande som är berättigade till efterlevandepension ur olika sociala och privata försäkringar. En sådan skulle ha givit ett intressant perspektiv på skadeståndsreglerna, men det bör också medges, att den kanske ökat omfånget mer än som varit rimligt.
    De punkter där realismen brister synes anm. främst vara de där förf. skall försvara en i tidigare arbeten antagen principuppfattning eller begreppsbildning. När förf. s. 156 å ena sidan bestämmer begreppet »ekonomisk skada» som en formell beteckning för de typer av skador som faktiskt ersättes, något som inkluderar även t. ex. sveda och värk, å andra sidan bibehåller en uppdelning i ekonomisk och icke-ekonomisk skada, var vidden senare kategorien främst innefattar just sveda och värk, förefaller det som om han åtminstone i denna mera populära framställning bort undvika dylika svårförståeliga subtiliteter.
    Framställningen synes ibland också brista i stringens vid klargörandet av begreppsbildningen och motsättningarna rörande denna. När förf. s. 151 vänder sig mot en uppfattning rörande begreppet skada vilken han tillskriver mig (jag har dock svårt att se att jag skulle ha uttalat just vad som där säges), är det oklart, vari motsättningen skulle bestå och hur Stig Jør-

 

gensens egen begreppsbestämning står i överensstämmelse med den följande detaljframställningen av reglerna. Sålunda säger förf. s. 151, att en analys av skadebegreppets struktur kan vara värdefull för lösningen av problemen om orsakskonkurrens och om compensatio lucri cum damno, men detta motsäges av hans senare behandling av dessa ämnen (se särskilts. 178 f, 199 ff). Försöket att på ett par sidor (s. 174 ff) klargöra orsaksförhållandet och olika uppfattningar därom är dömt att misslyckas; ingen torde bli klokare på dessa korta uttalanden än han kan bli genom att intuitivt pröva om han skulle anse ett orsaksförhållande föreligga i ett antal givna situationer. Förf. kringgår en grundläggande svårighet när han s. 175 säger, att det är gemensamt för alla uppfattningar av orsaksproblemet, att ansvar förutsätter att »den relevante faktor har medvirket i det faktiske forløb» (originalets kursivering). Att Stig Jørgensen likväl är fullt medveten om några av de svårigheter som »medverkan i det faktiska förloppet »innebär, framträder emellertid på andra ställen, t. ex. när han s. 182 ställer frågan: »Kan en 'tilstand' overhovedet siges at være 'årsag'?» Man vill dock ogärna lasta förf. för att han ej lyckats att ge någon tillfredsställande bestämning av ett så svåranalyserat begrepp som orsaksbegreppet, och man får i stället tacksamt anteckna, att framställningen av de särskilda reglerna om problematiska orsaksförhållanden är klargörande och realistiskt disponerad.
    Sammanfattande må sägas att Stig Jørgensens bok om skadeståndsrätt är både innehållsrik och uppslagsrik. Förf. lyckas att till läsaren förmedla sitt eget intresse för ämnet och dess problem. Boken stimulerar till fortsatta studier och till egna reflexioner, stundom till motsägelser men oftare till instämmanden. Dansk juridisk litteratur erbjuder nu två moderna systematiska framställningar av skadeståndsrätten. Anders Vinding Kruses och Stig Jørgensens. Dessa kompletterar varandra, och tillsammans ger de goda möjligheter att tränga in i den danska skadeståndsrätten, både i dess historiska sammanhang och i dess utveckling i nutiden.

Jan Hellner