CLARENCE BLOMQUIST. Fosterliv och fosterdöd. Den provocerade abortens etik. Uddevalla 1966. Zinderman. 119 s. Kr. 17,50.

 

Författaren är verksam som psykiater och säger att han sedan många år velat reda ut de tankar och känslor som mobiliserats varje gång han haft att syssla med aborter. Samtidigt framhåller han att abortfrågan är så svår att man kanske inte ens borde göra ett försök att reda ut den och att ingen, vare sig kvinnan, mannen eller deras anhöriga, kurator, psykiater, gynekolog, forskare, politiker eller debattör tycks kunna reagera helt rationellt inför den. Boken gör inte heller anspråk på att lösa abortproblemet. Författaren vill inte vinna andra för en viss åsikt utan stimulera läsaren till egna tankar och eget ställningstagande. Utan tvekan når han sitt syfte inte bara genom att på ett klart och lättfattligt sätt framlägga vissa fakta och undersökningsresultat utan framför allt genom sin omsorgsfulla redovisning av problemställningarna kring aborten. Denna redovisning sker med en påfallande anspråkslöshet och strävan efter objektivitet.
    Efter en exposé av de olika uppfattningar i abortfrågan som rått under tidernas lopp och som för närvarande råder i skilda länder och kulturkretsar granskar författaren den fråga som debatterats i årtusenden och som alltid i en eller annan form återkommer i abortdiskussionerna: När får fostret liv? Han vill ifrågasätta om det inte från praktisk synpunkt är vet-

 

200 Gunvor Bergströmtigare att dra gränsen för det mänskliga livets början vid nidationen, d. v. s. då det befruktade ägget fäster vid livmoderväggen, hellre än att utgå från konceptionsögonblicket. En sådan gränsdragning skulle bl. a. kunna medföra en ändrad syn på vissa preventivmedel. För författaren är det dock mindre väsentligt hur man vid skrivbordet definierar livets början. Han anser i stället att det i samband med en provocerad abort är kvinnans och även läkarens-operatörens upplevelse av fostret som är den viktigaste faktorn och att ingen kvinna tillräckligt tidigt i graviditeten torde uppleva sitt foster som levande.
    Författaren är också inne på frågan om aborten som »preventivmedel». Erfarenheter från Japan och andra håll visar att om abort är tillräckligt lättåtkomlig, många kvinnor föredrar denna framför besväret med antikonceptiva medel. Man bör säkert på allt sätt försöka hindra utvecklingen att gå därhän, men detta bör hellre ske med bättre och enklare preventivmedel och propaganda för dessa än genom förbud mot aborter, menar författaren.
    En faktor som i boken tillmäts den största betydelse för diskussionen av abortfrågan är de kriminella aborterna. Att minska de illegala aborternas antal var en uttrycklig motivering för vår abortlagstiftning. En effekt av abortlagen har varit att de kriminella abortörerna varit tvungna att förfina sina metoder för att kunna stå sig i konkurrensen med läkarna. Man saknar säkra kunskaper om de illegala aborternas frekvens — man vet inte heller bestämt om en liberal abortlagstiftning ökar eller minskar den totala frekvensen provocerade aborter. Här behövs alltså forskning men, framhåller författaren, man kan inte slå sig till ro med sådant konstaterande. Man kan inte vänta med att ta ställning i abortfrågan tills den empiriskt är helt kartlagd. Det blir den aldrig. Ingen kriminalisering av aborter tycks effektivt kunna hindra att de utförs och författaren frågar sig därför om inte de illegala aborterna borde göras till legala, d. v. s. om det inte är bättre att något som i varje fall sker, sker i enlighet med gällande lag än i strid med den. Alldeles otänkbart är det inte att om kriminaliseringen av en abortprovokation upphörde, mången kvinna då skulle våga gå till en läkare för att diskutera sin situation och kanske därigenom kunna finna en annan lösning på sitt problem än abort.
    Efter en redogörelse för vissa undersökningar som gjorts beträffande abortklientelet ställer författaren frågan: Är abort nödvändig? Vid besvarandet av denna fråga fastslår han att det inte längre finns några allmänt accepterade och absoluta medicinska indikationer för abortprovokation. Förr utgjorde hjärta, lungor och njurar den stora riskfaktorn, men sjukdomar i dessa organ kan nu behandlas så att kvinnan utan nämnvärd risk kan föda sitt barn. Risken för kvinnans liv och hälsa är i de flesta fall inte nämnvärt större om hon föder barnet än om hon avbryter sitt havandeskap. I avsiktligt provokativt syfte vill författaren fastslå att abort aldrig är absolut nödvändig och att det strängt taget bara existerar en enda abortindikation, den att kvinnan inte vill föda sitt barn. Men om sjukdom — vilket författaren anser rimligt — definieras som avsaknaden av fysiskt, andligt och socialt välbefinnande är varje kvinna som söker abort sjuk. En helt annan fråga är sedan om abort alltid är det bästa botemedlet för hennes sjukdom.
    I ett kapitel om operationsmetoderna konstateras att abortprovokationen skiljer sig från andra medicinska behandlingsmetoder genom att många lä-

 

Anm. av Clarence Blomquist: Fosterliv och fosterdöd 201kare här inte vill ha den rika erfarenhet av ingreppet som kan hjälpa dem att förbättra sin teknik och därmed minska risker, biverkningar och obehag. Författaren reagerar i detta sammanhang mot de sena aborterna och mot det från gynekologhåll tidigare framförda påståendet att beslut om abort bör fattas i ett relativt framskridet stadium av graviditeten därför att kvinnan först måste övervinna sin s. k. fysiologiska depression. Läran om denna depression anser han vara en av medicinens många omhuldade och seglivade myter. Enligt hans uppfattning finns det inga skäl att göra en sen abort om man kan göra en tidig, men alla skäl att göra en tidig abort om abort skall göras.
    Boken rymmer vidare en översiktlig redogörelse för vissa efterundersökningar som gjorts för att klarlägga hur det går för den kvinna som aborterar, i somatiskt som i psykiskt hänseende.
    Författarens eget ställningstagande i abortfrågan kommer till uttryck framför allt i de avsnitt av boken som ägnas åt vissa reflexioner kring begreppet frihet — kvinnans, mannens, det ofödda barnets och läkarens frihet — samt åt en redovisning av olika argument för och emot abort. Författaren avslutar sitt arbete med vad han kallar ett försök till ståndpunkt: Sena aborter må tillåtas endast på mycket strikta indikationer, men tidig abort bör i princip vara fri under förutsättning att den utförs av därtill villig läkare och är i överensstämmelse med kvinnans egen vilja. Fosterfördrivning av icke läkare bör vara kriminaliserad men kvinnan skall under alla omständigheter vara straffri. Givetvis bör ingen behöva abortera bort ett önskat barn enbart av ekonomiska eller andra rent sociala skäl.


Gunvor Bergström