E. V. WEDGWOOD. Thomas Wentworth, 1:st earl of Strafford. London 1966. Jonathan Cape. 415 s. 30 sh.

 

Karl I, konung av England och Skottland 1625, halshuggen 1649 efter inbördeskrig, hade en verkligt duglig minister, lord Strafford. Denne var lord deputy i Irland och chef för armén, som stod i norra England. Under Karls tvister med parlamentet hemkallades Strafford av Karl, som lovade Strafford sitt skydd. Underhusets ledare handlade snabbt och ställde Strafford under åtal inför överhuset för högförräderi. När rättegången höll på att vinnas av Strafford, beslöt underhuset en »bill of attainder», en lag om att Strafford skulle halshuggas. (Bill of attainder, av hävdatecknaren Macaulay kallad »den värsta möjliga rättegångsordning» och »vidtagen av en församling, som saknar alla en domstols egenskaper».) Lagen drevs igenom även i överhuset och den sanktionerades av Karl. Strafford halshöggs 1641.
    Om detta dramatiska händelseförlopp och om mycket annat i Straffords levnad berättar författaren i sin monografi över Strafford. Ehuru den jurist, som läser boken, på förhand (åtminstone i regel) vet slutet på denna stora historiska rättegång, är boken så spännande att läsaren ibland drömmer: hur kommer det att gå?
    Mycket var ur rättslig synpunkt motbjudande. De höga herrar, vilka Strafford på Irland hindrat att sko sig på kronans och de enskildas bekostnad, sökte få honom dödsdömd för gärningar, som aldrig förut ansetts såsom förräderi. Underhusets ledare få antagas ha handlat för att hindra konungen att bli enväldig och de kände väl även att striden gällde »thy head or my head». Men de mobiliserade Londons pöbel för att skrämma parlaments ledamöter och konung. Av underhusets nära 500 ledamöter uteblev mer än 200 från omröstningen. I överhuset tävlade biskoparna och många världsliga lorder om att smita från ansvaret. Till Karls försvar har anförts att han fruktade för sin familjs liv, och det var väl också så; nära 8 år senare gick Karl själv till döden som en modig man.
    Men i rättegången visades också mod. Strafford fick tillstånd att anlita advokater »on matters of law» ehuru icke »on matters of fact». Sju jurister utsågs att hjälpa Strafford, om de ville. De advokater, vilka i vår tid hjälpt

 

för förräderi åtalade, ha kunnat fylla sin advokatplikt utan egen fara, men så var ej fallet 1641. Ingen av de sju undandrog sig uppdraget. George Digby (sedan 2:nd earl of Bristol) hade i rättegången varit en av åklagarna. Utan hänsyn till sin personliga fara bekämpade han i underhuset vältaligt billen, ty han ansåg att han såsom åklagare misslyckats att styrka förräderi av Strafford.
    Strafford skötte själv sitt försvar väl. Trots att han fick snålt utmätt förberedelsetid och ej fick samma chanser som åklagarna när det gällde att höra vittnen, hörde han åklagarens vittnen med en gammal advokats skicklighet. Trots de pressande förhållandena behöll han sitt lugn och sin förmåga att överblicka åklagarens blottor och sina egna möjligheter. Den som läser boken blir bekant med en glänsande advokat.

E. T.