Resurser och reformer
Professor Tauno Tirkkonen utkom år 1964 med andra upplagan av sitt finskspråkiga arbete om grunddragen av Finlands processrätt. På förslag av nordiska kulturkommissionens expertkommitté för översättning av finskspråkig facklitteratur till svenska har detta arbete nu överförts till svenska språket.1 Översättningen har skickligt ombesörjts av jur. lic. Per Lindholm.
Språkbarriären mellan Finlands och det övriga Nordens jurister är mycket besvärande, särskilt med tanke på att de grundförutsättningar som vi baserar vårt arbete på är likartade i så många hänseenden. Det är önskvärt att finskspråkig juridisk litteratur genom översättning görs tillgänglig för nordiska jurister i större utsträckning. Detta bör särskilt gälla två typer av juridisk litteratur. För det första sådan litteratur som ger bidrag till den internordiska rättsvetenskapliga debatten beträffande frågor som har likartade aspekter i de olika länderna. För det andra sådana viktigare arbeten som på centrala punkter ger uppfattning om den finska rättens innehåll och som följaktligen har värde främst såsom upplysningskällor.
Tirkkonens arbete kan sägas i huvudsak tillhöra den senare av dessa båda kategorier. Det ger en bred, deskriptiv framställning beträffande den finska processrätten i dess helhet. Det täcker både civilprocessen och straffprocessen (dessa båda processarter behandlas parallellt, en framställningsteknik som överensstämmer med den som Ekelöf begagnar i läroboken Rättegång). Därjämte behandlas, något mera summariskt, specialprocessen, utsökningsrätten och konkursrätten. Finländsk rättspraxis refereras ingenstädes i boken, något som man stundom beklagar. Däremot görs rikliga hänvisningar till finländsk doktrin (varvid man får anledning märka hur många förmodligen viktiga debattinlägg som gjorts i Finland utan att ha blivit kända utanför landets gränser). Det görs även i viss mån hänvisningar till svenska författare, särskilt Ekelöf och Olivecrona. Någon diskussion förekommer emellertid ej av dessa författares teser. De teoretiskt mest komplicerade processrättsliga frågorna, t. ex. bevisbördefrågor och rättskraftsfrågor, har inte kunnat behandlas mer ingående i ett arbete av denna typ. Och modern svensk processrätt är i vissa hänseenden ganska avlägsen från den finska, vilket givetvis främst sammanhänger med att Finland inte haft några motsvarigheter till de stora reformer som genomförts i Sverige under de senaste decennierna. Den finländska processen bygger på det muntligt-protokollariska systemet, vilket kan medföra — liksom det kunde medföra hos oss för tjugoår sedan — att ett processmaterial måste bedömas av domare som ej sett parterna och som ej varit närvarande vid något av de tillfällen då bevisupptagning skedde (s. 33 ff och 242).
Tirkkonen pekar i flera sammanhang på sådant som han anser utgöra brister i den finländska processrätten. I bokens slutord förklarar han att
Finlands processrätt, trots de partiella ändringar som skett, inte motsvarar den nuvarande samhällsutvecklingens krav. »Vårt rättegångsväsen är obestridligen i behov av en total reform». Samtidigt hävdar han att man måste avstå från tanken på ett omedelbart förverkligande av en sådan reform. Den skulle bli övermäktig redan av ekonomiska orsaker. »Man kan dessutom fråga sig, huruvida vi under de närmaste åren ens skulle ha tillräckliga krafter för ett lyckligt genomförande av en total reform».
Den fråga som Tirkkonen här väcker ger anledning till eftertanke även hos oss. Vi har genomfört en sådan total reform som Tirkkonen i och för sig anser behövlig för Finlands del. Men har våra resurser räckt för att åstadkomma ett lyckosamt resultat? Finns det sådant som vi kunde önska ogjort? Finns det angelägna önskemål som borde tillgodoses men som inte kan finna utrymme på grund av de stora påfrestningar, materiella och personella, som processreformen förde med sig?
När 1948 års rättegångsreform genomfördes rådde inte på långt när så stark konkurrens på den statliga utgiftssidan som vad nu är fallet. Det fanns anledning räkna med inte bara att reformen effektivt skulle kunna genomföras utan också att nya smärre reformer skulle kunna följa i den stora reformens spår. Sedan år 1948 har en hel del organisatoriska ändringar skett särskilt beträffande polisen och åklagarna samt inom exekutionsväsendet. Men fortfarande har vi betänkliga brister på områden som är centrala från rättssäkerhetssynpunkt. Beträffande sådan brottslighet som ej föranleder anhållande och häktning förekommer helt orimliga intervaller mellan tidpunkten för gärningens begående och tidpunkten för påföljdens bestämmande. Och väntetiderna i de högre instanserna är ofta så långa att man kan undra om inte rätten till fullföljd varit mer till skada än till nytta. Orsakerna till dessa missförhållanden är åtminstone delvis av statsfinansiell art. Och på ett mera speciellt område — ett av de från rättssäkerhetssynpunkt viktigaste områdena — är det ännu tydligare att det råder samband mellan bristande ekonomiska resurser och otillräckligt tillgodoseende av rättssäkerheten, nämligen när det gäller reglerna om rättegångskostnad och fri rättegång. Det är märkligt att statens pengar ej skall förslå till att ge ersättning för nödvändiga processkostnader åt var och en som blivit åtalad av åklagare men blivit frikänd av rätten. Och det är helt otillfredsställande att lagen om fri rättegång är så ineffektiv att det för stora grupper av medborgare är praktiskt nästan omöjligt att utnyttja domstolarna såsom medel för lösning av intressekonflikter.
Innebär då detta att vi nu skulle ha anledning att se med skepsis på 1948 års processreform? Att rent generellt hävda något sådant vore uppenbart orimligt. Det råder väl en i det närmaste fullständig enighet om att rättegångsbalkens huvudprinciper passar väl in i vårt samhälle och att balken är en högklassig lagprodukt även i vad avser detaljer. — Men ofrånkomligen står vi inför en fråga som är likartad med den som Tirkkonen ställer beträffande den finska rätten. Har vi ekonomiska och personella resurser för attdels behålla vår nuvarande rättegångsordning intakt, dels tillgodose det akuta behovet av nya reformer? Om inte, vilken rättspolitik bör väljas?
En utgångspunkt måste väl vara att det är den personella arbetskraften, och särskilt arbetskraften på de högre nivåerna, som drar med sig de största kostnaderna. Vi måste nog ställa den frågan hur vi lämpligen bör disponera den kvalificerade arbetskraften inom domstolsväsendet och där-
vid särskilt ta hänsyn till den på vissa områden rent katastrofala situation som organisationen har att möta. Ett exempel är frågan om upprätthållande av ordningen i våra största städer. Måste vi inte snart se till att en misshandel på en gata i Stockholm kan ge anledning till omedelbar åtalsprövning och omedelbar rättegång inför en jourhavande domare? Är inte detta ett så viktigt önskemål — inte minst med hänsyn till möjligheten att avhålla gärningsmannen och hans eventuella kumpaner från fortsatt brottslighet —att man måste ta de organisatoriska konsekvenser som en sådan reform skulle få? Mycket tyder på att även långtgående förändringar beträffande den personella sammansättningen i våra domstolar bör övervägas. Kanske borde ensamdomarkompetensen utvidgas ytterligare? Kanske borde hovrättsavdelningarna göras domföra med tre ledamöter, så att i gengäld fler kvalificerade jurister kunde sättas in på arbetsuppgifter som avser den mera direkta kontakten emellan samhällslivet och rättsvården?
Per Olof Bolding