Något om allmänt vattenområdes rättsliga ställning

 

Med termen allmänt vattenområde betecknas som bekant dels havsområdet kring Sveriges kuster utanför vad som ingår i de enskilda fastigheterna intill territorialgränsen, dels de största insjöarnas vatten utanför det som hörtill fastigheterna. De allmänna vattenområdenas rättsliga karaktär är oklar och omstridd. Frågan ställdes på sin spets i samband med tillkomsten år 1953 av den s. k. sandtäktslagen.¹ Man konstaterade då att rättsläget var oklart och övervägde att i lag fastslå kronans äganderätt till allmänt vattenområde. En sådan lagstiftning borde emellertid, menade man, föregås av viss utredning för att klarlägga vilka begränsade rättigheter för enskilda till allmänt vattenområde som kunde finnas och alltjämt borde bestå. Man tillgrep därför den mera provisoriska lösningen att genom en särskild lagförklara rätten till sand-, grus- och stentäkt inom allmänt vattenområde tillkomma kronan. Samtidigt med lagens utfärdande uppdrogs åt kammarkollegiet att efter erforderlig utredning framlägga förslag till lagstiftning, genom vilken kronan förklarades vara ägare till de allmänna vattenområdena.
    Inför det lagförslag som sålunda kunde förväntas utgav preceptorn, numera professorn Svante Bergström år 1957 en skrift »Om allmänt vattenområdes rättsliga ställning»,² i vilken han sökte klarlägga hur allmänt vattenområdes rättsliga karaktär borde bedömas enligt gällande rätt. Skriften innehåller efter ett inledande avsnitt två avdelningar, betecknade »Materialet» och »Slutsatser». I den förra avdelningen har Bergström sammanställt ett omfattande material från lagstiftningsarbeten och rättspraxis. I den senare avdelningen försöker han lösa frågan om kronan kan anses ha äganderätt till de allmänna vattenområdena. Han uppställer och prövar olika tänkbara grunder för kronans äganderätt. Resultatet blir att någon hållbar grund för kronans äganderätt inte föreligger och slutsatsen den, att allmänt vattenområde saknar ägare och kan sägas utgöra en »res communis omnium» eller »riksallmänning» med kronan (staten) som förvaltare och som målsman för allmänningsintresset. Härtill fogar Bergström (s. 49) slutreflexionen: »Med den angivna slutsatsen innebär en legal förklaring

 

¹ Jfr prop. 1953: 212.

² Anmäld av Peter Westerlind i SvJT 1958 s. 539.

 

om kronans äganderätt icke ett fastställande utan en rubbning av det nuvarande rättsläget».
    Kammarkollegiet har numera slutfört sitt uppdrag och frågan om allmänt vattenområdes rättsliga karaktär har vidare aktualiserats i samband med tillkomsten av lagen den 3 juni 1966 (nr 314) om kontinentalsockeln. Denna lag omfattar nämligen inte bara den utanför territorialgränsen belägna delen av sockeln — vilken är den del som berörs av en i Geneve år 1958 antagen konvention om kontinentalsockeln — utan också den del därav som ligger inom allmänt vattenområde.³ En redogörelse för vad som förekommit i ämnet efter det Bergströms skrift utkom kan därför vara motiverad. Samtidigt skall Bergströms slutsats och den citerade slutreflexionen något kommenteras.
    Kammarkollegiet framlade i december 1965 betänkandet »Allmänt vattenområde» (stencilerat). Betänkandet innehåller i enlighet med utredningsuppdraget förslag till lag, genom vilken äganderätten till allmänt vattenområde förklaras tillkomma kronan. Förslaget har emellertid inte lett till lagstiftning och frågan härom har ställts på framtiden. I den proposition, genom vilken förslaget till kontinentalsockellag remitterades till lagrådet för yttrande, anförde sålunda chefen för justitiedepartementet efter att ha redovisat kontinentalsockelutredningens förslag⁴.

 

    Rätten att utforska kontinentalsockeln och utvinna dess naturtillgångar bör i enlighet med utredningens förslag förklaras tillkomma staten. Att dessa rättigheter tilläggs staten inom det område som omfattas av konventionen, dvs. den del av kontinentalsockeln som är belägen utanför territorialgränsen, synes naturligt. I fråga om havsbottnen innanför territorialgränsen har utredningen utgått från att äganderätten till allmänt vattenområde i enlighet med det av kammarkollegiet år 1965 framlagda förslaget skall genom särskild lagstiftning tillerkännas staten. Detta förslag har vid remissbehandlingen fått ett övervägande positivt mottagande. En legal förklaring om statens äganderätt till allmänt vattenområde aktualiserar emellertid flera i kammarkollegiets betänkande berörda frågor, som sköts åt sidan eller lämnades öppna när 1950 års lag om gräns mot allmänt vattenområde genomfördes. Dit hör frågor om fastighetsbildning och fastighetsredovisning samt vissa frågor om gränsdragningen mellan enskilt och allmänt vatten. I dessa delar har kollegiets förslag mött stark kritik. Det är därför enligt min mening icke möjligt att nu lösa dessa frågor. Med hänsyn härtill torde inte heller frågan om lagstiftning angående statens äganderätt till allmänt vattenområde f. n. böra tas upp. Detta synes emellertid inte behöva påverka den mera begränsade frågan om rätt till naturtillgångar på havsbottnen inom allmänt vattenområde i havet. Som förut nämnts fastslogs år 1953 i lag, att rätten till sand-, grus- och stentäkt inom allmänt vattenområde tillkommer staten. Enligt min mening synes det rimligt att i samband med nu ifrågavarande lagstiftning även rätten till övriga naturtillgångar på havsbottnen inom sådant område i havet —som är undandraget enskild äganderätt — tillerkännes staten. Härigenom blir förutsättningarna för en reglering beträffande havsbottnens naturtillgångar desamma innanför och utanför territorialgränsen.

 

    I 2 § kontinentalsockellagen förklaras rätten att utforska kontinentalsockeln och utvinna dess naturtillgångar tillkomma staten⁵.

 

³ Såvitt avser den del av sockeln som ligger inom allmänt vattenområde ersätter lagen 1953 års sandtäktslag.

⁴ Se prop. 1966: 114 s. 48.

⁵ Samtidigt med kontinentalsockellagens utfärdande upphävdes 1953 års sandtäktslag och ersattes med en motsvarande lag avseende endast allmänt vattenområde i de största insjöarna (SFS nr 319). 

    I motiven till denna paragraf anförde departementschefen i samma proposition.⁶

 

    Som framgår av vad jag anfört i den allmänna motiveringen innebär minanslutning till utredningens förslag i denna paragraf inte något ställningstagande till frågan hur statens rätt till allmänt vattenområde bör generelltbedömas. Den utredning som kammarkollegiet gjort i denna fråga och somutmynnar i förslag om att allmänt vattenområde skall tillhöra staten bör som jag tidigare framhållit inte läggas till grund för lagstiftning. Om den nu föreslagna lagstiftningen om kontinentalsockeln genomförs, synes i varje fall f. n. inte något behov föreligga av en lagstiftning om rätten till allmänt vattenområde. Frågan kan emellertid senare få upptagas till förnyad prövning.
    Bergströms slutsats att allmänt vattenområde saknar ägare (i privaträttslig mening) och att sådant område är en »res communis omnium» eller»riksallmänning» innebär att Bergström tagit ställning för en av de uppfattningar som framförts i diskussionen om allmänt vattenområdes rättsliga karaktär. Men som framgår av Bergströms skrift föreligger också en annan utbredd uppfattning i denna fråga, nämligen att sådant område är en kronans tillhörighet, närmast enligt principen att all jord som inte är under enskild äganderätt tillkommer kronan. Och Undén, som i en promemoria bilagd handlingarna till 1953 års lagstiftningsärende behandlar frågeställningen kronans äganderätt eller allmänningsrätt, uttalar därvid bl. a.,⁷ att allmänt vattenområde kan betraktas som en allmänning i den betydelsen att enligt lag fiske- och jakträtt medgivits varje svensk medborgare i dylikt område men att därmed inte är oförenligt att kronan har all den rätt till det allmänna vattenområdet som inte på grund av lag disponerats till förmån för »allmänheten». Undén tillfogar, att om t. ex. värdefulla naturtillgångar (som inte redan är föremål för inmutning eller koncessionstvång) skulle upptäckas inom den allmänna vattenzonen, blir de ej automatiskt föremål för »alle mans rätt» utan för kronans. Ocksåandra variationer i uppfattningarna förekommer.
    Det torde vara svårt att påvisa att en uppfattning är mer riktig än enannan. Man kommer därför inte längre än till att konstatera att rättsläget är oklart. En legal förklaring om kronans äganderätt till allmänt vattenområde skulle undanröja denna oklarhet men kan inte i reell mening sägas rubba något rättsförhållande. En annan sak är att i samband med en sådan förklaring en klar avgränsning måste ske mot sådana begränsade rättigheter till allmänt vattenområde som anses tillkomma enskilda.

Stig Egersten