En ny tidskrift för europeisk rätt. Tillkomsten av de europeiska gemenskaperna — EEC, Kol- och stålunionen och Euratom — har skapat ett nytt arbetsfält för jurister med intresse för internationell rätt. Det har, säkerligen med rätta, hävdats att i hägnet av dessa gemenskaper en särskild »europeisk» rättsordning håller på att växa fram. I förordet till första numret av den belgiska tidskriften Cahiers de droit européen (Maison Ferd. Larcier, S. Bruxelles, pris 350 BF per år) säger sig utgivaren inte vara säker på att juristerna ännu blivit medvetna om detta. Han noterar emellertid att England — som inte är medlem av EEC — redan har två tidskrifter, som behandlar denna »europeiska» rättsutveckling. I Nederländerna har »Sociaal Economische Wetgewing» ägnat betydande utrymme åt samma ämne. Däremot har en tidskrift på franska språket saknats. Den nya tidskriften skall nu fylla detta tomrum. Avsikten är att bl. a. söka följa rättsutvecklingen hos de europeiska gemenskapernas domstol och arbetet inom Europarådet samt att kommentera gemenskapsförordningar och viktigare beslut. Vid sin sida har redaktionen en vetenskaplig kommitté bestående av professorer och höga domstolsjurister.
    Tidskriften utkom under 1965 med tre häften men skall i fortsättningen utges varannan månad. Hittills utkomna häften innehåller, förutom uppsatser i skilda ämnen, litteraturrecensioner och notiser. Ett axplock ur de första åtta häftena får indicera tidskriftens karaktär. Prof. F. Dumon, Bryssel, har skrivit om det inflytande gemenskapsrätten redan haft på medlemsstaternas institutioner och rättssystem (1/1965). I ett annat häfte (2/1965) förekommer en uppsats om Romfördragets etableringsregler, författad av W. van Gerven. Samma häfte innehåller också en artikel av H. Golsong angående Europarådet och den nationella suveräniteten. Konkurrensreglerna i Romfördraget (art. 85 och 86) har behandlats i tre avsnitt av J. van Damme (2, 3, 4/1966).
    I det senast utkomna häftet (5/1966) tar jur. dr. G. Testa, Neapel, upp det intressanta spörsmålet om medlemsstaternas intervention vid avslutande av associationsavtal mellan EEC och tredje land. Enligt art. 228 skall i de fall bestämmelserna i Romfördraget förutsätter slutande av avtal mellan gemenskapen och annan stat förhandlingarna föras av kommissionen. Därefter slutes avtalet av rådet efter hörande av församlingen där så föreskrivits. Associationsavtal träffas enligt art. 238 genom enhälligt beslut av rådet och efter församlingens hörande. Förf. framhåller att reglerna i art. 228 endast är subsidiära, vilket bl. a. framgår vid jämförelse med art. 111, 113 och 238, som handlar om tull-, handels- resp. associationsavtal. Art. 228 ger allmänna regler för förfarandet, men befogenheten för rådet att ensamt sluta ett associationsavtal härflyter ur art. 238. Ett sådant avtal skulle enligt förf.

 

teoretiskt kunna slutas genom själva underskrivandet av fördragsdokumentet, för rådets vidkommande t. ex. av dess ordförande. En andra möjlighet är att rådet till en början blott undertecknar fördragstexten och att det egentliga avtalet först senare kommer till stånd genom utväxling av ratifikationsinstrument, som därvid för gemenskapens del närmast skulle utvisa att de interna procedurreglerna iakttagits. Emellertid konstaterar förf. att vid de associationsavtal, som slutits i Atén, Ankara och Yaoundé med Grekland, Turkiet resp. vissa afrikanska stater, ingen av dessa båda vägar följts. Från EEC:s sida har avtalen undertecknats inte bara av representant för ministerrådet utan även av ministrar från vart och ett av de sex medlemsländerna. Enligt en teori har medlemsstaterna, även om de agerat gemensamt, därigenom tydligt deklarerat sin vilja att själva sluta fördraget och givit rådet en pro forma-roll i sammanhanget. Eftersom en sådan tolkning skulle innebära ett underkännande av EEC såsom internationellt rättssubjekt, har andra författare lancerat teorin om det blandade avtalet. Den går i princip ut på att i den mån avtalets innehåll kan sägas till någon del ligga utanför bestämmelserna i art. 238 medlemsstaternas underskrifter skulle vara nödvändiga. Beträffande de nämnda avtalen har man särskilt pekat på klausulerna om finansiellt stöd åt de associerade parterna. Förf. kritiserar båda teorierna och kommer till den slutsatsen att ett av rådet slutet avtal, som tillkommit i behörig ordning, binder medlemsstaterna. Dessa har genom ratifikation av Romfördraget en gång för alla accepterat alla de förpliktelser, även framtida sådana, som är en följd av fördragets förverkligande. Såtillvida är dock rådets kompetens begränsad som associationsavtalets förpliktelser måste vara av ekonomisk natur. Militära åtaganden är t. ex. uteslutna.

Å. Å-m