Mannamån mot borgenärer contra
uppbördsförseelse
Av häradshövdingen BERTIL ADÈLL
Kan en konkursmässig arbetsgivare göra sig skyldig till mannamån mot borgenärer, om han till kronan på vederbörlig uppbördstermin inbetalar belopp, motsvarande vad han innehållit för källskatt på de anställdas löner? Om samme arbetsgivare underlåter att göra någon inbetalning till kronan på vederbörlig uppbördstermin, kan han då gå fri från straff enligt 80 § 1 mom. andra st. uppbördsförordningen, emedan han genom inbetalningen skulle riskera ansvar för mannamån mot borgenärer? I min dömande verksamhet har jag då och då ställts inför den kollision mellan BrB 11: 4 (SL 23: 4) och 80 § 1 mom. andra st. uppbördsförordningen, som de två frågorna avspeglar. Då veterligen något HD-avgörande icke föreligger om detta kollisionsfall, då lagtexten tiger och förarbetena icke ger något klart svar, anser jag kollisionsspörsmålet värt att diskutera. I samband med en redogörelse för ett par rättsfall av domstolar i första och andra instans och ett kort utdrag ur uppbördsförordningens förarbeten kommer jag att göra en värdering, och utgångspunkten för denna är följande. Ur straffrättslig synpunkt: Om ett lagbud straffbelägger en gärnings utförande, medan en annan lag straffbelägger underlåtenhet att utföra samma gärning, får i regel ettdera straffbudet taga över. Eftersom straffet för mannamån mot borgenärer är strängare — böter ingår icke i straffskalan — än för uppbördsförseelse, där normalstraffet i praxis är dagsböter, bör principiellt straffbestämmelsen för mannamån mot borgenärer taga över.1 Ett värderingsalternativ, som jag avslutningsvis kommer att utveckla mer utförligt, är att den konkursmässige arbetsgivaren går fri från straff på grund av lagtextens otydlighet beträffande kollisionsfrågan. Ur civilrättslig synpunkt: Kronan bör icke endast åtnjuta fördelarna utan också bära nackdelarna av den vid källskattereformens beslutande valda konstruktionen, att kronans krav mot en arbetsgivare på belopp, motsvarande innehållen källskatt på de anställdas löner, utgör en vanlig civilrättslig fordran som icke åtnjuter den bästa förmånsrätten.
Först några ord om källskatteavdragets rättsliga ställning. Genom uppbördsförordningens föregångare (= 1945 års uppbördsförordning) omlades uppbörden av kommunal och statlig inkomstskatt med flera årligen återkommande utskylder på så sätt, att skatt skall erläggas samtidigt med inkomstens förvärvande genom preliminär skatteinbetalning. Arbetsgivare ålades i princip skyldighet att vid utbetalning av lön till sina anställda göra avdrag för preliminär A-skatt enligt skattetabell samt att varannan månad under tiden den 6—13 (för större arbetsgivare tiden den 6—18) inbetala belopp, motsvarande summan av skatteavdragen för de närmast föregåen-
de två månaderna. I uppbördsförordningen stadgas straff såväl för den arbetsgivare, som uppsåtligen eller av oaktsamhet, som ej är allenast ringa, underlåter att verkställa föreskrivet skatteavdrag, som för den, vilken efter avdrags verkställande uppsåtligen eller av grov oaktsamhet underlåter att inleverera tillräckligt belopp på föreskriven uppbördstermin. Det finns en annan form av preliminär källskatt, den så kallade B-skatten, som vederbörande skattskyldige själv inbetalar. Såväl uppbördstekniskt som rättsligt gäller andra regler för B-skatt än för A-skatt,2 och B-skatten behandlas ickei denna uppsats.
De medel, som en arbetsgivare avdrager såsom A-skatt vid utbetalning av lön till sina anställda, är icke rättsligen avskilda från arbetsgivarens förmögenhet. De står till arbetsgivarens disposition och kan alltså användas i hans rörelse. Det är alltså med egna medel, som en arbetsgivare på vederbörande uppbördstermin erlägger kronans fordran på innehållen källskatt. När arbetsgivarna genom uppbördslagstiftningen ålades besväret med uppbörden av de anställdas skatter, åberopades i flera sammanhang förmånen för arbetsgivarna att få förfoga över medlen fram till nästa uppbördstermin som ett skäl varför särskild ersättning icke skulle utgå till arbetsgivaren.3
Genom två rättsfall, NJA 1949 s. 66 och 318, fastslog HD, att kronan icke ägde förmånsrätt enligt HB 17: 4 i arbetsgivares konkurs för källskatt som innehållits av arbetstagares lön. I de två rättsfallen förklarade HD i domskälen, att den av kronan bevakade fordringen på preliminär A-skatt icke utgjorde en fordran på innestående lön som övergått från arbetstagaren till kronan. Fram till 1954, då den nu gällande uppbördsförordningen och en samtidig ändring av HB 17: 12 trädde i kraft, hade kronan icke någon förmånsrätt för fordran i arbetsgivares konkurs på preliminär A-skatt som innehållits av arbetstagares löner.
I prop. 1953: 7 med förslag till den nu gällande uppbördsförordningen anslöt sig departementschefen vad dittills gällande rätt beträffar till HD:s år 1949 intagna ståndpunkt och gjorde på tal om förmånsrätt i arbetsgivares konkurs en bestämd skillnad mellan ett genom införsel innehållet belopp och genom löneavdrag enligt uppbördsförordningen innehållen skatt. Departementschefen förklarade avdraget för preliminär A-skatt utgöra den valda formen för den allmänna skatteuppbörden, medan införsel vore en form av specialexekution, som tillgripes gentemot en försumlig skattebetalare och får anses innebära att en viss del av en arbetstagares lönefordran tvångsvis överföres på det allmänna. För sistnämnda lönefordran kvarstode, såsom NJA 1931 s. 386 visade, förmånsrätt enligt HB 17: 4 ända fram till dess arbetsgivaren överlämnat det genom införsel innehållna beloppet till vederbörande utmätningsman. Departementschefen underströk, att vad arbetsgivaren innehållit genom vederbörligt avdrag för preliminär A-skatt på arbetstagarens lön däremot i princip4 förlorat sin karaktär av lönefordran
samtidigt som kronan fått en motsvarande skattefordran hos arbetsgivaren.
Genom lagändring år 1953 i HB fick emellertid kronans fordran i arbetsgivarens konkurs på preliminär A-skatt, som innehållits från anställdas löner, förmånsrätt enligt HB 17: 12 fr. o. m. år 1954.5
För att återgå till kollisionsfallet mannamån mot borgenärer contra uppbördsförseelse skall jag närmare redogöra för ett av Jämtlands norra domsagas häradsrätt under mitt ordförandeskap år 1963 avdömt fall, därför att problemställningen var så renodlad. Två personer A och B drev i handelsbolag en rörelse med utförande av vägentreprenader. Enligt arbetsfördelningen mellan dem utförde A traktorarbeten, medan B stod för bokföring och alla ekonomiska transaktioner. Under ett år uppstod ekonomiska svårigheter för handelsbolaget, och den 5 juli, alltså dagen före en uppbördstermin, begick B självmord. På grund av B:s oväntade bortgång blev det omöjligt för A att genast överblicka rörelsens ekonomiska ställning. På inrådan av en advokat lät A en kassörska göra en grundlig genomgång av handelsbolagets bokföring för att få besked om handelsbolagets solvens. Under granskningsarbetet drev A rörelsen vidare och betalade därvid endast absolut nödvändiga utgifter för driften, d. v. s. löner till anställda samt likvid för vissa för ett pågående entreprenadarbetes fortsatta bedrivande nödvändiga leveranser. Däremot betalade A icke in ett belopp om cirka 9 000 kr., som motsvarade vad som de närmast föregående två månaderna dragits i preliminär A-skatt från anställdas löner. I slutet av augusti blev kassörskan färdig med bokföringsgranskningen, och A fann då det ekonomiska läget så dåligt, att han den 9 september, alltså under nästföljande uppbördstermin, begärde hos konkursdomaren att handelsbolaget skulle försättas i konkurs. Konkursansökningen bifölls. Efter en tid åtalades A jämlikt 80 § 1 mom. andra st. uppbördsförordningen, därför att han som delägare i och jämte B ansvarig för handelsbolaget uppsåtligen underlåtit att under uppbördsterminen den 6—13 juli till uppbördsmyndighetinbetala innehållen preliminär A-skatt om cirka 9 000 kr. A bestred åtalet och åberopade därvid, att han visserligen underlåtit att inbetala nämnda belopp, men att underlåtenheten icke ägt rum vare sig uppsåtligen eller av grov oaktsamhet. Häradsrätten fann, att A uppsåtligen underlåtit att inbetala nämnda belopp på föreskriven uppbördstermin, men ogillade åtalet på grund av kollisionen mannamån mot borgenärer contra uppbördsförseelse. Häradsrätten anförde som motivering bl. a.:
I nu förevarande mål föreligger ett läge, där en betalningsåtgärd, som under vissa förutsättningar förbjudes av straffbestämmelsen om mannamån mot borgenärer i 23 kap. 4 § SL, under alla förhållanden påbjudes av straffbestämmelsen för underlåtenhet att inleverera belopp, motsvarande innehållna källskattemedel, 80 § 1 mom. andra st. uppbördsförordningen. I ett sådant konfliktläge anlägger häradsrätten följande resonemang. Då systemet med källskatteavdrag på löneinkomster infördes, blev det klart tillsagt, att de av en arbetsgivare innehållna beloppen skulle ingå i arbetsgivarens förmögenhet och icke skulle utgöra några för kronans räkning avskilda medel och icke heller någon slags fordran på innehållen lön, som övergått från arbetstagaren
till kronan (jämför NJA 1949 s. 66). Kronan skulle alltså såvitt avsåg innehållna källskattemedel vid en arbetsgivares konkurs vara jämställd med vilken annan fordringsägare som helst. Först genom lagändring år 1953 infördes en bestämmelse i HB 17: 12, enligt vilken kronan i en arbetsgivares konkurs fick förmånsrätt för en fordran på belopp, som innehållits genom källskatteavdrag. Att en arbetsgivare, som befinner sig på obestånd men icke gått i konkurs, kan avsevärt förringa övriga fordringsägares rätt genom att inbetala belopp motsvarande innehållen källskatt ligger i öppen dag. (Jämför artikel av advokaten Lars Samzelius »Gäldenärens förhållande till uppbördsmyndigheten och till borgenärer med bättre förmånsrätt» i Tidskrift för Sveriges advokatsamfund 1962 s. 338 ff.) Enligt häradsrättens mening kan det icke åligga en medborgare att göra en angelägenhetsgradering vid bristande överensstämmelse mellan de handlingsmönster, som samhället genom två olika straffbud vill främja. Den bristande överensstämmelsen måste kunna utgöra ett tillräckligt skäl för frihet från straff. I det fall, som nu är under prövning, kan enligt häradsrättens mening ingen befogad anmärkning riktas mot A:s förfarande, att när han vid juliuppbördsterminens början ställdes inför frågan om inleverering av källskattemedel underlåta detta och söka hålla rörelsen flytande, till dess han erhållit visshet om rörelsens ekonomiska ställning. Genom att A begärde handelsbolaget i konkurs inom den närmaste tiden efter det han fått visshet om att bolaget var på obestånd, har han följt det handlingsmönster, som åtminstone den ena av de två straffbestämmelserna vill främja. Vid nu upptagna förhållanden bör åtalet ogillas.
Häradsrättens dom överklagades icke.
I SvJT 1958 rf s. 63 kom emellertid Hovrätten för Nedre Norrland till ett annat resultat. I detta rättsfall åtalades en styrelseledamot L i ett bolag för bolagets underlåtenhet att inleverera källskattemedel som innehållits på anställdas löner. L bestred åtalet under åberopande av att bolaget var på obestånd redan någon tid före uppbördsterminen i fråga och rätteligen skulle ha gått i konkurs under uppbördsterminen, vilket kunde undvikas endast därigenom att bolaget fick till stånd en överenskommelse med sina borgenärer. Vederbörande underrätt, som godtog påståendet om obestånd, ogillade åtalet under åberopande såväl av kollisionsfallet som av utevaron av anvisningar från lagstiftningens sida om hur den enskilde skall förfara i ett sådant kollisionsfall. Hovrätten för Nedre Norrland, hos vilken åklagaren överklagade den friande underrättsdomen, fällde L till ansvar jämlikt 80 § 1 mom. andra st. uppbördsförordningen och anförde som skäl:
» — — — framgår — — — av utredningen i övrigt att bolaget vid tiden för utbetalande i januari och februari 1956 av nettolönerna till de anställda helt eller delvis saknat tillgång till medel, som kunnat innehållas till gäldande av skatt. Med hänsyn till bolagets ekonomiska ställning hade L ej anledning räkna med att sådana medel skulle genom bolagets normala verksamhet komma att bli tillgängliga i tid före uppbördsterminens utgång. Vid dylikt förhållande anser hovrätten ej att något avseende kan fästas vid L:s invändning att, enär bolaget vid tiden för uppbördsterminen var på obestånd och inlett ackordsförhandlingar med sina fordringsägare, skyldighet icke längre förelegat för bolaget att till vederbörande uppbördsmyndighet betala belopp motsvarande dem, varmed arbetstagarnas löner minskats för gäldande av skatt. På grund härav och med beaktande av omständigheterna i övrigt finner hovrätten ådagalagt att i avseende å bolagets påtalade underlåtenhet att i rätt tid inleverera skattemedlen åtminstone grov oaktsamhet ligger L till last.»
Vad som skiljer hovrättsmålet från det av Jämtlands norra domsagas häradsrätt av dömda målet är, att bolagsmannen A i Jämtland skulle ha kunnat betala under den rätta uppbördsterminen men underlät av risk för att begå mannamån, medan bolagsmannen L saknade möjlighet att göra mot-
svarande betalning med bolagsmedel och därför under den aktuella uppbördsterminen på grund av ekonomisk oförmåga icke kunde välja mellan de två av olika straffbud främjade men mot varandra stridande handlingsmönstren. Såsom jag längre fram kommer att utveckla närmare, bör i de fall då hänsyn skall tagas till kollisionsfrågan — och så hade tydligen bort ske i hovrättsmålet — frågan om frihet från straff för uppbördsförseelse få samma utgång, vare sig den konkursmässige arbetsgivaren under den aktuella uppbördsterminen hade medel för redovisning av källskattemedel eller icke. Enligt min mening har Hovrätten för Nedre Norrland i rättsfallet icke i tillräcklig grad beaktat kollisionsfrågan och har därför avfärdat L:s invändning alltför lättvindigt.
I referatet av 1958 års rättsfall hänvisas till prop. 1953: 100 s. 363—388, och det är tydligen dessa förarbeten till 1953 års uppbördsförordning, närmare bestämt ett yttrande av departementschefen, som avgjort hovrättens ståndpunktstagande. Frågan om kollision mellan mannamån mot borgenärer och uppbördsförseelse uppmärksammades nämligen i ett remissyttrande över en departementspromemoria med förslag till 1953 års uppbördsförordning. I promemorian hade föreslagits straff för underlåten redovisning av källskattemedel utom då underlåtenheten hade sin grund i förbiseende. Hovrätten över Skåne och Blekinge berörde i sitt yttrande kollisionsfallet och anförde bl. a.:6
Utgången i rättsfallen NJA 1949 s. 65 och 318 innebär, att det allmännasfordran å oredovisade källskattemedel utgör en vanlig civil fordran å arbetsgivaren i allo likställd med hans övriga oprioriterade gäld. Källskattemedlenförutsättas, till dess de av arbetsgivaren inbetalts, ingå i arbetsgivarens förmögenhetsmassa. Detta innebär, att de när som helst före inbetalningen kunna tagas i anspråk av hans övriga fordringsägare genom exekutivt förfarande.Inbetalning må enligt uppbördsförordningen ske endast under föreskrivna terminer. Någon möjlighet att före stadgad inbetalningstermin genom avskiljande eller eljest förhindra att medlen kunna tagas i anspråk för annan hansgäld står icke arbetsgivaren till buds. En konsekvens av angivna betraktelsesätt i fråga om fordringens rättsliga karaktär torde tillika böra vara, att arbetsgivaren i fall av bristande solvens kan bliva nödsakad att för tillvaratagande av sina övriga borgenärers rätt och undvikande av mannamån motborgenärer avhålla sig från att inbetala innehållna källskattemedel. Det anförda torde visa, att fall mycket väl kunna tänkas, där arbetsgivarens oförmågaeller på annat sätt motiverade underlåtenhet att inbetala innehållna källskattemedel, utan att ha sin grund i förbiseende, likväl beror av sådana förhållanden att det icke kan ifrågasättas att straffa honom. Såvitt avser straffbarheten för underlåten inbetalning kan hovrätten för den skull icke tillstyrkaförslaget. Nu gällande utformning av lagen i detta hänseende är att föredragaframför den föreslagna.
Efter att ha redogjort för ovannämnda yttrande jämte en del andra remissyttranden över departementspromemorian anförde departementschefen bl. a.:7
Från några håll har ifrågasatts att stadga skyldighet för arbetsgivarna att avskilja de belopp, som icke utbetalats till arbetstagarna. Undersökningar har emellertid visat att detta framför allt av praktiska skäl icke låter sig göra. Man nödgas sålunda alltjämt acceptera den ordningen att de vid lönetillfällena icke utbetalta medlen under en viss tid står till arbetsgivarens disposition. Medvetandet om att det författningsenligt åligger arbetsgivaren att vid nästkommande uppbördstermin redovisa ett belopp, som svarar mot det vid
lönetillfället ej utbetalta — d. v. s. vad arbetstagarna fått avstå av sin lön för gäldande av skatt — bör emellertid föranleda honom till nödig försiktighet i sina ekonomiska angelägenheter. I detta sammanhang må även framhållas att om en arbetsgivare skulle finna angeläget att redan före nästföljande uppbördstermin inbetala arbetstagarnas skattemedel, hinder därför icke möter.
Med utgångspunkt från det nu anförda bör straffansvar inträda, då arbetsgivare icke fullgör sin skyldighet att inom föreskriven tid till uppbördsmyndighet inbetala belopp motsvarande det, varmed arbetstagares lön minskats för gäldande av dennes skatt, under förutsättning att i avseende härå uppsåt eller grov oaktsamhet ligger arbetsgivaren till last. Med denna formulering kan även förhållanden, som ligger i tiden före den dag, då skatten senast skolat inbetalas, komma under bedömande vid prövningen av ansvarsfrågan.
Vad menade nu departementschefen med sitt uttalande? Avsåg han att bemöta Skånska hovrättens anmärkning, när han hänvisade till kravet på uppsåt och grov oaktsamhet?
Departementschefen tycks ha menat, att om arbetsgivaren gjort avdrag och sedermera icke inbetalar belopp motsvarande källskatten, ifrågakommer straff enligt 80 § 1 mom. andra st. uppbördsförordningen, men att härför kräves uppsåt eller grov oaktsamhet. Det kan skiljas mellan två fall.
a) Det ena är, att arbetsgivaren icke har medel till inbetalningen. I så fall tycks departementschefen mena med sitt uttalande, att arbetsgivaren kan bli straffad för det han uppsåtligen eller av grov oaktsamhet ställt sig utan medel.
b) Det andra fallet är, att arbetsgivaren har medel. Gör han sig då förfallen till straff enligt 80 § 1 mom. andra st., om han icke inbetalar dem? I regel uppenbarligen: ja. Men kan han till sin ursäkt åberopa, att han skulle göra sig skyldig till mannamån genom att inbetala? Det är denna fråga som Skånska hovrätten ställt, och den tycks departementschefen icke svara på. Det troliga är kanske, att departementschefen anser att arbetsgivaren skall inbetala vid äventyr av ansvar enligt 80 § och att arbetsgivarenicke genom inbetalningen skulle göra sig skyldig till mannamån. Detta skulle i varje fall stå i linje med departementschefens åsikt beträffande fallet a). Den som av grov oaktsamhet ställer sig utan medel till inbetalningen av källskattemedel är nämligen ofta konkursmässig och borde därför icke vara skyldig att inbetala, om det verkligen är så, att inbetalning kanföranleda ansvar för mannamån.
Om departementschefens mening är den som här förmodats, kan invändas, att han dock icke givit klart uttryck åt denna mening och att den icke heller kommit till uttryck i lagen. Jag ifrågasätter därjämte, om den förmodade meningen är rimlig, och resonerar därvid på följande sätt. Mot bakgrunden av att kronan tvångsvis rekryterar så gott som alla privata arbetsgivare som uppbördsmän för preliminär A-skatt och icke ger dem annan ersättning än möjligheten att viss tid använda de innehållna källskattebeloppen i rörelsen och för ränteavkastning, framstår klart lämpligheten av den inledningsvis angivna civilrättsliga bedömningsgrunden, att kronan får finna sig i att bära nackdelarna av den rättsliga konstruktionen att kronan endast har en fordringsrätt hos arbetsgivaren på belopp motsvarandeden innehållna källskatten. Enligt HB 17 kap. står ju kronans fordran tillbaka för många slags fordringar i arbetsgivarens konkurs. Det skulle då vara underligt, om rättspraxis utan stöd av vare sig HB 17 kap. eller av konkurslagen skulle för fordringen tillskapa en förmånsrättsställning som
nästan påminner om massagäldens i en konkurs. För att emellertid icke invändningar om obestånd skall framställas utan skäl och avsevärt försvaga möjligheten att med uppbördsförordningens straffbestämmelser åtkomma arbetsgivare som är försumliga med inbetalningar av källskattemedel, kan en möjlig lösning ur dilemmat sökas efter den linjen, att vid prövning av åtal enligt 80 § 1 mom. andra st. uppbördsförordningen i regel endast sådant obestånd leder till ogillande av åklagarens talan, vilket föranlett att den åtalade arbetsgivaren i nära anslutning till uppbördsterminen i fråga försatts i konkurs eller inlett ackordsförhandlingar.
Med den straffrättsliga bedömningen av kollisionsfallet sammanhänger spörsmålet, om konkurslagens återvinningsregler kan tillämpas på en konkursmässig arbetsgivares inbetalning av källskattemedel. Om kronan är fritagen från återvinning, torde detta vara ett skäl för att anse, att sådan inbetalning skall ske och att arbetsgivaren icke genom inbetalningen riskerar att bli fälld för mannamån. Om åter kronan kan bli skyldig att återlämnadet inbetalda, är detta ett skäl för åsikten, att någon inbetalning icke borde ha ägt rum och att därför 80 § uppbördsförordningen icke är tillämplig, när återvinning kan ske, och kanske då icke heller när ansvar för mannamån kan komma i fråga.
I ett hovrättsfall har fråga varit uppe om återvinning jämlikt 30 § KonkL av belopp, vilket en arbetsgivare inbetalat på en inom 30 dagar före konkursutbrottet infallande uppbördstermin och vilket motsvarade preliminär A-skatt, som dragits på arbetstagares löner de närmast uppbördsterminen föregående två månaderna. Vederbörande underrätt biföllen i arbetsgivarens konkurs mot kronan riktad talan om återvinning, medan Hovrätten för Övre Norrland i dom den 9 april 1962 ogillade konkursboets återvinningstalan och därvid som motivering endast anförde följande:
Ifrågavarande inbetalning avser jämlikt uppbördsförordningen innehållna skatter för arbetstagare och har skett i anslutning till vederbörlig uppbördstermin. Sådan inbetalning kan icke anses vara föremål för återvinning enligt 30 § konkurslagen.
Hovrättsdomen har icke överklagats, men återvinningskärandens ombud,advokaten Stig Sohlberg, Uppsala, har i SvJT 1963 s. 222 ff lämnat en visserligen kortfattad men klargörande framställning av de många problemställningar, som ligger inneslutna i denna frågas avgörande. Sohlberg sätter sitt hopp till att frågan skall avgöras lagstiftningsvägen och anser möjlighet föreligga, att svaret icke blir lika positivt för kronan som hovrättsdomen är. För egen del har jag svårt att finna en konsekvens mellan å ena sidan hovrättens ståndpunkt om kronans företrädesrätt att behålla en influten betalning för kronans fordran på preliminär A-skatt före alla andra borgenärer och å andra sidan lagstiftningens ståndpunkt att först icke ge kronans fordran på preliminär A-skatt någon förmånsrätt alls och sedan ge den förmånsrätt endast enligt HB 17: 12. Enligt min uppfattning synes hovrätten vid avgörande av detta civilmål icke i tillräcklig grad ha beaktat kollisionen mellan kronans samt övriga konkursborgenärers intressen.8
1962 års hovrättsdom kritiseras av Welamson,9 som efter ett referat av domen anför bl. a.:
Eftersom kronans anspråk på innehållna källskattemedel givits ställning av en fordran å arbetsgivaren med prioritet i dennes konkurs enligt 17: 12 HB, skulle man alltså här ha att göra med en betalning av gäld som principiellt fölle utanför tillämpningsområdet för 30 § Konkl. En dylik mot lagens ordalydelse klart stridande särställning för kronans fordran å innehållen källskatt— eller för fordran avseende preliminär B-skatt, som förmodligen av hovrätten skulle ha behandlats på samma sätt — är emellertid enligt min mening helt obefogad. Härtill må först anmärkas, att problemet med hänsyn till kronans förmånsrätt icke får aktualitet i alla insolvenssituationer utan endast i sådana, där betalningen skadar borgenärer med bättre prioritet. Där så är förhållandet, synes det emellertid ligga fullkomligt i linje med den avsedda funktionen av 30 § att betalningen kan återvinnas under där angivna förutsättningar.
Såsom angivits i not 1) ovan berör Welamson kollisionen mellan mannamån mot borgenärer och uppbördsförseelse och säger det synas uppenbart, att vid en sådan kollision 80 § uppbördsförordningen principiellt får vika. Welamson tillägger inom parentes: »Det är en sak för sig, att gäldenärenkan tänkas bli straffad enligt detta författningsrum för att han försatt sig i en situation, där han icke kan betala utan förfång för bättre prioriterad.»
Som synes överensstämmer den av mig förfäktade uppfattningen med Welamsons ståndpunkt i återvinningsfrågan. Att kronan bör vara underkastad återvinningsreglerna i likhet med alla andra konkursborgenärer utgör ett argument för den uppfattningen, att ansvar för mannamån kan drabba en arbetsgivare, som inbetalar källskattemedel till kronan när förutsättningarna enligt BrB 11: 4 föreligger. Av detta följer i sin tur, att 80 § 1 mom. andra st. uppbördsförordningen icke skulle vara tillämplig vid underlåtenhet att inbetala, när inbetalning skulle medföra ansvar för mannamån. Welamsons inom parentes gjorda uttalande om möjlighet att trots detta bestraffa en gäldenär enligt 80 § 1 mom. andra st. uppbördsförordningen anser jag vara väl generellt,10 och uttalandet skall kommenteras avslutningsvis.
Med hänsyn till att det icke är så lätt för en konkursmässig arbetsgivare att veta, om han skall inbetala källskattemedel, d. v. s. lyda 80 § upp-
bördsförordningen, eller underlåta, d. v. s. lyda BrB 11: 4, är det stötande för rättskänslan, att han skulle kunna bestraffas för att han valt felaktig åtgärd. På grund av lagens otydlighet skulle den för rättskänslan mest tilltalande lösningen onekligen vara, att den konkursmässige arbetsgivaren ginge fri från straff, vilkendera åtgärden han valde. Kan man tänka sig en sådan lösning enligt läran om rättsvillfarelses betydelse i straffrätten? Thornstedt har i sin bok Om rättsvillfarelse, 1956, s. 177 ff, omnämnt en del fall, där en tilltalad frikänts på grund av ett överträtt lagstadgandes otydlighet. Rättsvillfarelse behandlas i domstolspraxis som en subjektiv straffrihetsgrund eller som en brist i det subjektiva brottsrekvisitet.11 För att en konkursmässig arbetsgivare A vid kollisionsfall skall frias från straff på grund av rättsvillfarelse förutsättes att han verkligen trodde sig handla riktigt. Framför allt av det skälet att motsättningen mellan de två av BrB 11: 4 och 80 § 1 mom. andra st. uppbördsförordningen påbjudna handlingsmönstren är, om uttryckssättet tillåtes, kontradiktorisk — d. v. s. något tredje handlingsalternativ finns icke — blir enligt min mening straffrihetsmöjligheterna alltför begränsade vid en lösning enligt reglerna om rättsvillfarelse. Om nämligen den konkursmässige A är medveten om risken att begå antingen mannamån eller uppbördsförseelse och i sitt beråd väljer att inbetala källskattemedel till nackdel för bättre prioriterade borgenärer, har han ju icke varit fri från misstanken att han handlar fel. Alltså kan han icke frias från straffansvar genom att rättsvillfarelse åberopas.
Genom BrB 33: 4 tredje st. har öppnats en generell möjlighet för domstol att medgiva påföljdseftergift, då särskild anledning föreligger. Enligt departementschefens yttrande till brottsbalkspropositionen12 skulle påföljdseftergift kunna ifrågakomma, då en handling inrymmes under ett lagbuds gärningsbeskrivning men det med hänsyn till föreliggande omständigheter skulle vara stötande för den allmänna rättskänslan att tillämpa lagbudet. Eftersom BrB 33: 4 tredje st. har fått en starkt restriktiv utformning, torde det endast tillämpas i undantagsfall. Antagligen skulle domstolarna för en tillämpning av BrB 33: 4 tredje st. på kollisionsfallet ovillkorligen fordra, att den konkursmässige arbetsgivaren trodde sig handla riktigt. Nämnda lagrum torde därför icke föranleda frihet från straff i kollisionsfallet i större omfattning än vad som följer av läran om rättsvillfarelse.
Den lämpliga lösningen på kollisionsfallets straffrättsliga bedömning får sökas efter en annan linje, och för att en sådan lösning skall kunna nås fordras ett mera ingående resonemang.
Den hittillsvarande framställningen har visat hur invecklad och svårbedömbar kollisionsfrågan är. Svårigheten har uppstått därigenom att lagstiftaren på grund av de växlande kvalifikationerna hos olika arbetsgivare icke kunde föreskriva skyldighet för dessa att avskilja de medel, som vid löneutbetalning till de anställda innehålles för källskatt. När lagstiftaren blev tvungen att välja rättsfiguren civilrättslig fordran för statens krav hos arbetsgivaren på innestående källskattemedel, beaktades icke kollisionsfrågan i tillräcklig grad. Märk det egendomliga läget med att å ena sidan
straffsanktionera en civilrättslig fordrans betalning genom 80 § 1 mom.
andra st. uppbördsförordningen och å andra sidan att icke ge denna fordran den bästa förmånsrätten. Lagstiftaren tycks därvidlag icke alls ha beaktat, att det strängare straffbudet BrB 11: 4 (SL 23: 4), utgör en sanktion för den för civilrättsliga fordringars betalning gällande huvudregeln att gottgörelse ur en konkursgäldenärs tillgångar skall ske enligt den s. k. likställighetsprincipen och att en konkursmässig gäldenär därför skall sammanhålla sin kreditbas och avstå från att företaga rättshandlingar utan tillbörlig hänsyn till borgenärerna.13 Det är nu de rättstillämpande myndigheternas problem att med användning av gängse rättsfigurer och juridiska resonemangssätt söka få en konsekvens i rättstillämpningen trots lagens ofullkomlighet och samtidigt tillse, att denna ofullkomlighet drabbar Medel-Svensson så litet som möjligt. De flesta läsare av denna uppsats instämmer säkert i åsikten, att om en konkursmässig arbetsgivare A under en uppbördstermin har pengar tillgängliga för inbetalning av innehållna källskattemedel men underlåter att inbetala beloppet i fråga för att icke göra sig skyldig till mannamån, han bör gå fri från ansvar — allt under förutsättning att han i nära anslutning till uppbördsterminen försättes i konkurs eller inleder ackordsförhandlingar. Men hur bedöms läget om A icke hade medel tillgängliga under uppbördsterminen? Ja, enligt departementschefens tidigare återgivna uttalande (vid not 7), enligt Hovrättens för Nedre Norrland år 1958 refererade dom och enligt det tidigare återgivna inom parentes gjorda tilläggsuttalande, som Welamson gör i a.a. s. 74 not 7, synes läget vara att bedöma på ett annat sätt än om A haft medel tillgängliga. Är det vettigt att göra en sådan skillnad? Denna fråga framställer i klar relief svårigheten att få både konsekvens och rimlighet vid avgörandet av kollisionsfrågan. Betänk följande. Varför skall den konkursmässige A straffas enligt uppbördsförordningen för att han icke hade medel tillgängliga till betalning av innehållna källskattemedel under den aktuella uppbördsterminen, allt i en situation, där han skulle ha blivit fri från straff för uppbördsförseelse, om han innehaft tillräckliga medel men underlåtit att betala av risk för att begå mannamån? Enligt min mening finns inga godtagbara skäl, och den enda rimliga lösningen synes vara, att A skall gå fri från ansvar för uppbördsförseelse.
Avslutningsvis inställer sig spörsmålet enligt vilken rättsfigur som den konkursmässige A skulle kunna förklaras fri från straff för uppbördsförseelse, om han under uppbördsterminen icke har medel tillgängliga för betalning av innehållna källskattemedel. I det läget ställs han ju icke i något dilemma att välja handlingssätt. Trots den återhållsamhet, som domstolar och åklagarmyndigheter i vårt land visar när det gäller att antaga någon objektiv straffrihetsgrund, vilken ej äger stöd i lag eller fast tradition och rättstillämpning, skulle jag här vilja tillämpa kategorien objektiv straffrihetsgrund.14 Denna ofullkomlighet i lagstadgandena när det gäller att an-
visa A lämpligt handlingsmönster i kollisionsfrågan är så markant och torde i vår övriga lagstiftning så sällan ha någon motsvarighet,15 att betänkligheterna mot att tillämpa kategorien objektiv straffrihetsgrund på kollisionen bör vika. Genom att kollisionen anses utgöra en objektiv straffrihetsgrund drabbas icke den konkursmässige A av lagens ofullkomlighet, och man undviker den brist på konsekvens i rättstillämpningen, som den år 1958 refererade hovrättsdomen på uppbördsförseelse utgör enligt den här förfäktade uppfattningen. Om nämligen den konkursmässige A:s brist på medel för betalning av källskatt under uppbördsterminen skall bestraffas, bör detta ske endast därest rekvisiten är uppfyllda antingen för oredlighet borgenärer, för grovt sådant brott eller för vårdslöshet mot borgenärer jämlikt BrB 11: 1—3 (SL 23: 1—3).16 Den av Jämtlands norra domsagas häradsrätt år 1963 avkunnade domen är skriven med utgångspunkt från att kollisionen kan utgöra en objektiv straffrihetsgrund. Såsom tidigare antytts (se vid not 14) får man med kategorien objektiv straffrihetsgrund också en för rättskänslan godtagbar möjlighet att i erforderlig utsträckning fria en konkursmässig arbetsgivare från ansvar för mannamån, om han valt att redovisa källskattemedel på uppbördsterminen i fråga till nackdel för bättre prioriterade borgenärer.
Eftersom den av mig rekommenderade lösningen synes i någon mån urholka den företrädesrätt, som skatter i praxis har fått i förhållande till vanliga civila fordringar, kanske någon läsares ståndpunktstagande påverkas av spörsmålet om oprioriterade borgenärer har vunnit eller förlorat på den omläggning till skatt vid källan, som verkställdes i och med 1945 års uppbördsförordning. Frågan diskuterades, när man år 1953 stadgade förmånsrätt enligt HB 17: 12 för kronans fordran på oredovisade källskattemedel.17
I yttrande18 över förslaget till förmånsrätt bestred lagrådet, att oprioriterade borgenärer får en generell fördel genom det nya uppbördssystemet, och anförde därom:
En företagares konkursborgenärer (t. ex. förlagsgivare eller leverantörer) kunna således lätteligen komma att för sina fordringar konkurrera med ett kronans fordringsbelopp, varom de saknat kännedom före konkursen och som kanske betager dem möjlighet till utdelning. Häremot har, bland andra synpunkter, anförts att utan den föreslagna förmånsrätten ett resultat av uppbördsreformen skulle bliva, att oprioriterade borgenärer skulle erhålla möjlighet till högre procentuell utdelning i arbetsgivarens konkurs än med tillämpning av äldre uppbördsregler. Detta påstående kan synas teoretiskt riktigt, men förhållandena torde ofta ställa sig annorlunda i verkligheten. Det vanligaste fallet lärer nämligen vara, att en företagare fortsätter sin rörelse, även sedan den börjat gå med förlust. Då han vid risk av arbetsinställelse icke kan
underlåta att betala sina arbetare deras löner, tvingades han, medan det gamla uppbördssystemet gällde, att inställa betalningarna, sedan kreditmöjligheterna uttömts. Det nya uppbördssystemet med löneavdrag möjliggör emellertid, att han med samma kreditmöjligheter kan uppskjuta betalningsinställelsen, samt medför normalt, att då konkurs inträder skuldsumman ökats men tillgångarna ej vuxit. Denna situation erbjuder ingen fördel för de oprioriterade borgenärerna.
Lagrådets uttalande klargör enligt min mening, att uppbördssystemet med skatt vid källan icke ger en företagares oprioriterade konkursborgenärer någon generell fördel i förhållande till läget före uppbördsreformens genomförande. Källskattereformen ger därför icke anledning till någon lagtolkning enligt regeln in dubio pro fisco.19