Några synpunkter på brott och

straff

 

Av advokaten GÖRAN HULTKRANTZ

 

 

 

 

 

Betydligt över 300 000 brott kommer årligen till polisens kännedom i vårt land. Den dolda brottsligheten är troligen minst lika stor. Denna brottslighet kostar vårt land — stat och kommun, näringsliv och enskilda medborgare — hundratals miljoner kronor årligen i direkta förluster, avbräck, polis- och domstolsväsende, kriminalvård och socialvård. Med den kostar också en stor mängd förfelade liv, ödelagda hem och annan mänsklig olycka. Och detta bara för ett litet folk på 7 1/2 miljoner människor. Hur mycket större är då icke de förluster och det elände som brottsligheten förorsakar över hela jorden. Brottsligheten är i själva verket en samhällssjukdom som drabbar långt hårdare än någon annan. Men medan andra sjukdomar kunnat förintas eller åtminstone lindras genom forskning och därav framkomna behandlingar, så ökar och utvecklas brottsligheten stadigt och till synes obotligt i vår värld. Hur länge skall vi behöva låta den göra det?
    För dem som i sin dagliga gärning har att befatta sig med mänskliga frågor och problem är det uppenbart att vi nu befinner oss i en svår krissituation då det gäller att komma till rätta med sådana avarter i samhällslivet som brottsligheten. Myndigheter och allmänhet förefaller att komma i allt värre underläge mot de kriminella elementen, och man tar då, i brist på andra utvägar, till medel som blir nationalekonomiskt fruktansvärt kostnadskrävande i förhållande till den relativt ringa del av befolkningen det gäller och kriminologiskt föga adekvata gentemot kriminalitetens orsaker och natur.
    Jag är icke säker på att det verkligen gått upp för allmänheten vilka konsekvenser en allt starkare utbyggnad av polismakten kan få för den samhälleliga utvecklingen och hur mycket det kommer att kosta att bygga och för generationer framöver driva den rad av fängelsefort för de kriminellas isolering från samhället, som nu påbörjats med anstalterna i Kumla, Tidaholm och Norrtälje. För närvarande kostar vår s. k. kriminalvård ett belopp som motsvarar en läroverksadjunkts lön till varje intern. Sedan det planerade anstaltssystemet utbyggts torde det inte bli någon överdrift att påstå, att vi kostar på en generaldirektörslön för varje intern. För närvarande är beläggningsmedeltalet strax under 5 000 interner, men med den brottslighetsökning som ständigt sker torde det inte dröja så värst många tictal år innan vi har nått dubbla antalet. Har vi råd till detta, och kommer det verkligen att innebära någon samhällsförbättring?
    Det är min uppfattning — och jag tror icke att jag är ensam om denna — att vi i det moderna samhället icke kan spinna vidare på de filosofiska uppfattningar om brott och straff som varit vägledande under flera tusen år och som kunnat passera i ett mindre komplicerat och dynamiskt

 

286 Göran Hultkrantzsamhälle, där brottsligheten varit ett långt mindre problem än i dagens. Vårt moderna samhälle, och ännu mera framtidens, kräver nya och mera verklighetsbetonade grunder och nya vägar för bekämpandet av brottsligheten, om denna icke skall vinna över samhället.

 

Som bekant har man sedan årtusenden uppfattat den brottsliga gärningen som en medveten viljeakt från gärningsmannens sida med skadeverkan för omgivningen. Många djupsinniga teorier har under tidernas lopp framkommit till förklaring av den brottsliga viljan. Med Darwins utvecklingsteorier i mitten av 1800-talet framträngde emellertid så småningom en ny och biologisk syn på brottslighetens orsaker. Darwin hävdade som bekant, att människans fysiska och psykiska funktioner utvecklas gradvis till anpassning med omgivningen, förbundna med andra levande varelser och styrda av samma biologiska drifter. Den italienske psykiatern Lombroso utvecklade denna teori på brottslingen och trodde sig finna att denne handlade kriminellt på grund av medfödda anlag — icke av ond vilja utan som uttryck för sin ärftligt betingade natur. Brottslingen var en primitiv, utvecklingsmässigt fördröjd individ och biologiskt sett en vilde i det moderna samhället. Denna synpunkt fick emellertid snart modifieras då man upptäckte vilken roll miljön spelade för brottslingens och brottets utveckling. I dag är vi alla rätt väl överens om att brottslighet betingas av främst två huvudfaktorer, personlighet och miljö. Den brottsliga gärningen är sålunda en produkt av gärningsmannens personlighet projicerad på hans aktuella miljö och hans miljö projicerad på hans personlighet. Problemet är nu fastmera hur denna inbördes påverkan och samverkan sker för att utmynna i brottslighet, och här, det torde varje brottmålsjurist vara medveten om, är fältet fortfarande öppet för rena gissningar.
    Man vill gärna i en domstol försöka förklara ett brott med att brottslingen handlat under inflytande av sinnessjukdom eller psykopati eller på grund av dåliga miljöinflytanden. Detta är en etikettering som är alldeles för generell för att ge någon verklig bild av orsakssammanhanget. I stället bör man klargöra de faktorer som kan antagas ha spelat roll för det brottsliga handlandet och söka föreställa sig hur dessa påverkat varandra och samverkat till utlösandet av gärningen. Det är alltså icke faktorerna i sig utan strukturen av deras samspel som är väsentlig för förståelsen av hur människor kan begå brott — vare sig det nu är mord eller skattefusk —och för hur man skall gå till väga för att bekämpa och eliminera dessa förden enskilde och samhället ofta så dyrbara handlanden.
    Det torde vara en rätt allmän åsikt — och våra nuvarande strafflagar utgår merendels från detta — att brottslingen vid utförandet av den brottsliga gärningen ställs inför ett val, valet om han skall begå gärningen eller ej, och att det då är hans onda vilja och felaktiga moral som besegrar det mer eller mindre motsträviga samvetet. Straffhotet är menat att i detta läge stödja samvetet och förhindra gärningens utförande. Fruktan för straff och erfarenheten av sådant visar sig emellertid i realiteten sällan hämmande och oftast icke ens vara aktuell vid gärningstillfället. — Däremot har straffhotet icke obetydlig effekt då det gäller att begränsa ordnings- och likartade förseelser hos den icke kriminella allmänheten.
    Enligt min uppfattning är problemet tyvärr betydligt mera komplicerat. Jag har bl. a. under ett par år som elev hos rättspsykiatern Torsten Sondén

 

Några synpunkter på brott och straff 287ingående studerat moralinställningar hos rättspsykiatriska undersökningsfall och bearbetat närmare ett tusental av de moraliskt-etiska prov som ingick i sinnes- och verkställighetsundersökningarna. Ur straffteoretisk synpunkt blev resultatet mycket nedslående, då ingen påtaglig skillnad kunde spåras mellan brottslingens och vanliga hederliga människors moralinställningar. Ja, jag ansåg arbetet då så helt misslyckat att jag aldrig brytt mig om att slutredigera och publicera det. Emellertid kom erfarenheter från detta arbete, särskilt ett antal case-studies i samband med detsamma, att föra mig in på andra studievägar. Ytterst sällan föreföll brottet förorsakat av en konflikt mellan vilja och samvete, men det var likväl uppenbart att brotten genomgående orsakades av konfliktsituationer hos gärningsmannen. Jag började därför närmare studera de psykiska konflikterna hos undersökningsfallen utan att förutsätta att de var av moralisk art. Det framkom då att de i de allra flesta fall icke var av egentlig psykiatrisk utan fastmera av socialpsykologisk art. Dessa erfarenheter har givit mig följande sammanfattande åsikter.
    Det brottsliga beteendet uppkommer sällan genom någon medveten konflikt mellan vilja och samvete — och de flesta brottslingar torde kunna intyga att någon sådan heller icke varit aktuell för dem i gärningsögonblicket. Det förhållandet, att brottslingars etiska värderingar tydligen icke nämnvärt skiljer sig från andra människors i samma miljö visar på att den brottsliga handlingen merendels begås mot gärningsmannens moraluppfattning. Detta förutsätter att gärningsmannen är förberedd och disponerad så att han vid gärningstillfället är i stånd att begå handlingen. Detta förberedande är psykiska processer av individuellt olika varaktighet som med olika faktorer och stimuli sker spontant hos brottslingarna, men också kan frambringas på konstlad väg hos snart sagt envar med de metoder som populärt och sammanfattande kallas hjärntvätt. Processerna liknar i mycket de syndrom som i psykiatrin rubriceras under samlingsbenämningen neuroser. Jag skulle därför, då det är främst fråga om icke medicinska utan socialpsykologiska abnormutvecklingar vilja benämna dem sociala neuroser.
    De psykiatriska neuroserna utvecklar sig merendels genom fortskridande förvrängning och förstoring av feluppfattningar eller felvärderingar till allt överskuggande jätteproblem som tar all must ur de sjuka och ger allt plågsammare psykiska och även fysiska följder. De sociala neuroserna utvecklar sig också av feluppfattningar och felvärderingar, men förlöper typiskt på ett annat, ja nästan motsatt sätt.
    Med de grundläggande drifterna och ärftliga karaktärsdragen som utgångspunkt inhämtar vi under vår uppfostran och utveckling en mängd regler, föreskrifter och synpunkter, att så måste vi göra och så får vi icke göra för att passa i vår samhällsroll. Dessa etiskt-moraliska lärdomar är alla hämningar, goda hämningar, som bildar spärrmekanismer, likt spjälor i ett staket på båda sidor om vår rätta väg genom tillvaron, och bestämmes av den miljö, den grupp, det samhälle i vilket vi lever. Den sociala neurosen bryter, uppkommen och påverkad av såväl individens andliga utrustning och förmåga som miljön, ned dessa spjälor/spärrmekanismer en efter en så att brottslingen till slut känner sig fri och obunden, ja t. o. m. till sitt skydd eller försvar berättigad eller tvungen att handla mot samhället och sin nästa, och detta trots att han eljest hyllar och bekänner sig till sin miljös moraliskt-etiska föreställningar. — Vid gärningstillfället förekom-

 

288 Göran Hultkrantzmer sålunda mycket litet av etiskt bedömande och av moraliskt ställningstagande.
    Den sociala neurosen utvecklas, som sagt, olika och med varierande snabbhet beroende på de problem som är dess grundorsak, brottslingens andliga utrustning och den miljö han lever i. Det är därför rätt naturligt att brister och rubbningar i den andliga utvecklingen, såväl i intelligensavseende som på vilje- och känslolivets områden, sinnessjukdomar och andra sjukdomstillstånd med psykiska former, förgiftningar av alkohol eller droger samt abnorma miljöförhållanden kan spela stor roll för den socialaneurosens uppkomst och utveckling. Såväl intelligensdefekta som överintelligenta begår emellertid brott. Även om psykopati är en vanlig brottsfaktor, så förfaller nog flertalet psykopater aldrig till kriminalitet. Och massor av människor lever sitt liv i slum och misär utan att därför bli brottsliga, samtidigt som grova brottslingar kan träda fram ur de mest högstående förhållanden. Även om vi statistiskt och sociologiskt kan påvisa högre brottsfrekvens vid vissa sådana faktorer, kan vi därför aldrig fastställa dem som allmängiltiga brottsorsaker. Det brottsliga handlandet kan därför icke sägas bero på faktorerna i sig utan på deras komposition och inbördes samspel. För mig framstår därför brottsligheten som ett grundproblem av socialpsykologisk art, ett abnormfenomen i beteendepsykologin, som kan lösas endast genom etiologisk kartläggning. På detta område har vi idag knappast någon kriminologisk forskning alls i vårt land, trots de skador som fenomenet ständigt vållar oss.
    Jag har nu sökt skissera de processer varigenom individen mot allmänna socialetiska föreställningar blir i stånd att begå brott då en därtill utlösande situation uppstår. Men hur kommer det sig då att denna reaktion sätter igång hos vissa människor och icke hos andra? Svaret härpå ligger i det sociala anpassningsproblemet, den mognadsprocess vi alla måste genomgå för att finna våra platser i samhället och acceptera dem. Varje samhälle, det må vara primitivt eller västerländskt civiliserat, utvecklas och förändras ständigt i alltmera komplicerade former allteftersom teknik, samfärdsel, ekonomi och samhällsuppfattningar utvecklas. Vi måste mogna till att acceptera och anpassa oss till livet och ett effektivt fungerande i detta allt mera komplicerade samhälle. Detta har för envar sina svårigheter, inte minst med den stegrade hastigheten hos utvecklingen. Det är då inte så märkvärdigt att massor av människor då och då går vilse på sin utvecklings väg, icke når dit de strävat eller definitivt misslyckas med sin anpassning till varandra och samhället. I många fall beror det på otillräcklig personlig utrustning. I andra på att man råkar in i en situation eller ett levnadsproblem som man icke har tillräcklig erfarenhet eller objektivitet att lösa. Man finner medvetet eller omedvetet en brist eller oförmåga hos sig själv som måste kompenseras. Flertalet lyckas med kompensationer som blir acceptabla för framtiden. Konstrueras kompensationen åter på feluppfattningar av den egna personen och av omgivningen, blir emellertid den fortsatta individuella utvecklingen snedvriden och det är detta som kan bli början till det som här kallas en social neuros och som kan leda till brott och annan öppen asocialitet. — För att göra en ytterligare utveckling, så är ju krig — de facto ett uppsåtligt dödande, och sålunda brottet mord i jätteupplaga — icke annat än en asocialitet av högre potens, där det hos grupper och folk i missanpassning till andra sådana utvecklas en

 

Några synpunkter på brott och straff 289social neuros till följd av kompensationssträvanden för ekonomiska, ideologiska eller andra missuppfattningar under masspåverkan av och mellan individer och grupper.
    Det är omöjligt att här lämna helt klargörande exempel på att brottslighet verkligen uppkommer ur missanpassning till samhället, då detta endast kan ske med ingående redogörelser av case-studies, men låt mig i alla fall nämna några företeelser, som kan antyda förhållandet. Före industrialismens genombrott levde vi i ett förhållandevis statiskt samhälle, där de individuella funktionerna var relativt okomplicerade och där brottsligheten till följd av det sociala livets inrutning var förhållandevis låg. Med teknikens genombrott förändrades och komplicerades samhällets struktur och många människor blev vilsna och fick svårigheter att finna sin plats i detsamma. Med den våldsamma samhällsutveckling som sedan skett och sker har dessa svårigheter ökat kolossalt med påföljd att brottsligheten och asocialiteten stegrats enormt. I snart sagt varje land har dessa problem ökat, och icke minst under den teknikens explosion som inträffat efter det senaste världskriget. Ökningen har, märk väl, icke skett i relation till befolkningstillväxten utan närmast till det materiella uppsvinget.
    Ett annat exempel är den utveckling som skett på sistone i de forna koloniländerna. Där har överlägsna samhällssystem under lång tid kunnat med klok maktutövning och förmyndarskap hålla massorna i ordning under fördröjd utveckling i ett relativt statiskt samhälle med små anpassningsbesvär för individerna och därför också med låg brottsfrekvens. Med frigörelserna och självständigheten har folken med helt otillräcklig andlig och social utrustning sökt omedelbart uppnå samhällsformer långt över deras utvecklingsnivå, med ty åtföljande allmän vilsenhet och enorm brottslighetsökning.
    Ett tredje exempel, som är för oss särskilt intressant, är det danska samhällsprojektet i Grönland, där en för kort tid sedan under delvis mycket primitiva förhållanden levande befolkning om c:a 30 000 innevånare skall på några årtionden genomgå den samhällsutveckling vi själva haft på tusen år och bli ett folk och ett samhälle i paritet med våra nordiska. Det är här fråga om ett av jordens fredligaste, gladaste och lyckligaste folk, och projektet har därför ett ovanligt gott utgångsmaterial. Trots detta visar det sig att grönländaren icke förmår helt följa med i den snabba samhällsutvecklingen utan reagerar med en starkt ökad brottslighet och asocialitet i form av våld, tjuvnadsbrott, alkoholism och sedlighetsupplösning.

 

Vad kan man då göra för att motverka denna brottsutveckling?
    — Ty, om man vill uppfatta brottets företeelse ungefär så som jag här gjort — och vilket bör vara tillåtet som en hypotes, alternativt till andra —så måste man också uppfatta den brottsbekämpning och den kriminalvård som nu bedrives såsom något otidsenligt, inadekvat och föga effektivt.
    En utväg, som har många förespråkare, är att kraftigt öka polismakten, göra strafflagstiftningen strängare och låta brottspåföljderna träffa hårdare för att därmed hålla medborgarna vid en fast och från brott avskräckande ordning. Detta går i viss utsträckning om man godtager de stora kostnaderna, men man får då en förmyndar- och polisstat med föga frihet för individen och hans mänskliga utveckling. Ett sådant system måste också verka hämmande på samhällets kulturella, sociala och ekonomiska utveck-

 

19—673005. Svensk Juristtidning 1967

 

290 Göran Hultkrantzling och i sinom tid leda till motreaktioner som kan orsaka temporärt kaos och stegrad brottslighet. Och man är då inne på en cirkel- och kräftgång.
    Det måste finnas en annan, ekonomiskt billigare, humanare och till samhällslivet naturligt anknytande väg, ty det brottsliga beteendet är alldeles för invecklat och för individuellt i sitt orsakssammanhang för att kunna hejdas och motverkas med så enkla och summariskt pålagda medel som varningar, hot och straff. Skyddet mot brottsligheten och behandlingen av brottslingar måste därför utformas efter andra riktlinjer. I själva verket är brottet ett av f. ö. många möjliga symptom på felaktig samhällelig utveckling och anpassning hos individen. Symptomet upphör då utvecklingen och anpassningen vändes i rätt bana. Det gör den först då individen mognar till samhällsmedlem. Ungdomsbrottslingen, som begår brott av omognad och oförstånd, upphör med brottsligt handlande då han funnit en plats för sin tillvaro och accepterat den. Den vuxne brottslingen då han vunnit insikt om sina felvärderingar och fått en fast grund för sin fortsatta existens i samhället. I dessa hänseenden sker en omfattande självläkedom som påtagligt visar sig i att brottsfrekvensen minskar mycket starkt efter 25—30-årsåldern, den ålder då den psykiska mognaden normalt uppnås. Det ligger då nära till hands att brottslighetsbehandlingen och brottsbekämpandet måste gå ut på att stimulera och underlätta mognandet till samhällsvarelse, att uppenbara felvärderingar hos individen och att skapa möjliga livsvillkor även för de andligen defekta i samhället. För att kunna mogna till samhällsvarelse, för att avslöja felvärderingar av sig själv och sin nästa och för att acceptera sin roll i samhället måste det ju vara ett grundvillkor att få lära sig leva i samhället och icke stötas bort eller isoleras från detsamma. Den rätta kriminalvården och brottspreventionen måste då vara en uppfostran och undervisning till samhällsvarelse. Och denna uppfostran och undervisning måste för att rätt anpassas till individens och samhällets fortskridande utveckling vara en integrerande del av den övriga uppfostran och undervisning som vi inhämtar.
    Kampen mot brottsligheten är alltså i grunden ett uppfostringsproblem,som man profylaktiskt måste ta itu med redan hos barnen i hemmen och i skolan och terapeutiskt hos de mer eller mindre vuxna, som redan förfallit till kriminalitet. I det första fallet måste den inordnas i skolans och fritidsverksamheternas allmänna samhällsorientering och -uppfostran. I det senare fallet måste den anordnas som en omskolning och handledning till en för individen acceptabel eller åtminstone tolerabel existens i samhället. I båda måste den följa individernas personliga egenskaper, bildbarhet och miljöförhållanden och ske i den miljö som individen skall leva i.
    Med dessa grundlinjer för ögonen är det väl rätt uppenbart att dagens kriminalvård varken kan vara adekvat eller återanpassande med sin längre eller kortare tids isolering från samhället, vare sig detta sker i 1800-talets gamla »kåkar» eller de nya fängelsestäderna med höga murar och alla teknikens säkerhetsuppfinningar eller på jordbruks- och skogskolonier i för den omhändertagne ofta helt främmande och ovan miljö. En isolering som sammanför de asociala under förhållanden som starkt avviker från samhällets normala och låter dem påverka varandra på sätt som befrämjar uppkomsten av en asocial och samhällsfientlig folkgrupp mer eller mindre utanför samhället med viss sammanhållning, egna moralregler och ett saprofytiskt levnadssätt på samhällskroppen. Fängelserna är inte blott läro-

 

Några synpunkter på brott och straff 291anstalter utan också plantskolor för de kriminella. Fängelser är produkter av ett månghundraårigt rättstänkande, nämligen att brott påfordrar vedergällning. Med vedergällningstanken har man emellertid satt skygglappar för kriminalitetens verkliga natur och så att säga »legaliserat» brottsligheten som samhällsföreteelse. I brottmålsprocessen ses åklagare och tilltalad som två likaberättigade parter inför domstolen och både samhället och brottslingen anser den brottsliga gärningen vedergälld med straffet. — Samhället och brottslingen har som två affärsparter utjämnat det mellanvarande kontot med straffet och såväl samhället som brottslingen är därmed formellt återupprättade. Så är det emellertid inte i verkligheten, ty kriminalitetens orsakssammanhang är ett annat. Den asociala utvecklingen hos den straffade är inte avbruten, om han ej undergått en personlig mognadsprocess utan har fastmera fått ytterligare näring av den med straffet följande diskrimineringen och av fängelsevistelsens erfarenheter. Det är därför omöjligt att kombinera en adekvat kriminalbehandling med straff- och vedergällningssynpunkter, de må vara aldrig så humaniserade och dolda bakom allmänpreventiva kulisser eller beteckningar som »påföljder» och»skyddsåtgärder». Fängelser är sålunda icke ett medel för verklig brottsbekämpning. De är blott anstalter, där vi för längre eller kortare tid placerar de för samhället obehagliga socialt sjuka, och de bör därför endast brukas för de fall där vi avstår från den kriminelles återanpassning till samhället. Det är alltså icke en fortskridande humanisering och förändring av straffet vi bör sträva efter, utan ett borttagande av det och grundtankarna för detsamma. — Den tid man trodde sig bota mentalsjuka med att piska dem, binda dem och stänga in dem som vilda djur är lyckligtvis passerad. Den tid då man tror sig bota socialt förvillade med att straffa dem, diskriminera dem och isolera dem från samhället borde också tillhöra det förflutna.
    Vi måste sålunda ta risken av att ha brottslingen ute bland oss i samhället om vi skall kunna effektivt anpassa honom till detsamma. Risken kan synas stor och är det i viss utsträckning så länge vi alla, sociala som asociala, omfattar straff- och vedergällningsuppfattningen. Med en vidgad upplysning och ett allmänt medvetande om kriminaliteten som en abnorm företeelse blir situationen emellertid så småningom en annan. Ingen vill nämligen i grund och botten vara abnorm eller sjuk så länge det finns hopp om bättring. Det är först med hopplösheten och resignationen som individen strävar mot den motsatta, negativa framgången som notoriskt oförbätterlig. Så länge det finns hjälp och utvägar till ett normalt socialt liv kanman därför förvänta den kriminelles positiva medverkan till behandlingen och därmed också påräkna att han själv vill söka avhålla sig från brott. Ett rationellt upplagt behandlingssystem bör därför redan i sig medföra minskad brottsfrekvens trots att man släpper på den yttre säkerheten. Behandlingen i sig skall sedan gå ut på att eliminera de brottsbefrämjande faktorernas verkan hos individen och därmed ännu mycket mera minska uppkomsten av brott. Att man här släpper på vedergällningsprincipen närdet gäller själva den brottsliga gärningen innebär icke att man låter udda vara jämnt då det gäller den genom brottet uppkomna ekonomiska skadan. Det torde merendels förefinnas bristande respekt för ekonomiska värden hos särskilt egendomsbrottslingen och en viktig detalj i vårduppfostran torde därför vara att bibringa vederbörande sådan respekt och få ho-

 

292 Göran Hultkrantznom till upprättelse inför sig själv genom att han i möjlig mån får ersätta den skada han vållat genom brott.
    Vad behövs det då för kriminalvårdsorganisation härför? Detta hör inte till mitt område, men låt mig i alla fall söka göra några slutledningar av det anförda.
    Då kriminalvårdschefen Torsten Eriksson nyligen i en artikel motiverade den nya anstaltsfortifikationen med att den behövdes därför att allmänhet, tidningar och riksdagsmän krävde detta, så var det en sanning med mycket stora modifikationer. Visst kommer det alltid att finnas åtminstone en liten grupp kriminella, som är så i olika avseenden defekta att de måste anses obildbara för samhällslivet och måste varaktigt förvaras isolerade från detta till skydd både för samhället och dem själva. Men för den skull behöver vi sannerligen inte förvandla större delen av kriminalvården till ett modernt utstuderat isolationssystem av i princip samma art som forna tiders Marstrands fästning, och därmed befrämja en ökning av antalet oförbätterliga. Vad vi i stället behöver är att utbygga kriminalvården i frihet, och då att med utgångspunkt från den nuvarande skyddskonsulentorganisationen skapa en yrkeskunnig kår av praktiska kriminalvårdare, som i samarbete med existerande polis, sjukvård, socialvård och fritidsorganisationer kan bli i stånd att effektivt leda och hjälpa de kriminellt känsliga till en i möjligaste mån friktionsfri tillvaro i samhället. En sådan organisation kan ordnas och utbildas inom antingen polisens eller socialvårdens ram och tvivelsutan ställa sig både väsentligt billigare, mera effektiv och mera följsam till samhällets utveckling, än det stela och omänskliga fästningssystem som hotar.
    Med en sådan kriminalvård skulle rättsorganisationen också kunna förenklas. Domstolarna skulle inte längre behöva utreda och pröva varje kriminellt handlande i minsta detaljer för att utröna dess hänförlighet till de strafflagskonstruktioner, för vilka nu straff eller påföljder av visst slag och varaktighet skall utmätas, utan i stället förvandlas till vad de verkligenskall vara, nämligen organ för upprätthållande av ordning i samhället. —Det anses nu icke innebära någon rättsosäkerhet att en sjuk person vårdas så länge han konstateras vara i behov av sjukvård, eller att en socialt handikappad erhåller socialvård så länge han behöver detta. Behöver det dåmedföra rättsosäkerhet att en socialt förvillad av den ordnande myndigheten, domstolen, remitteras att erhålla hjälp och ledning så länge han befinnes ha nytta därav?
    Detta låter kanske utopiskt, men faktum är att man kan indoktrinera en så förändrad uppfattning om brott och brottspåföljder, lika väl som man t. ex. kunnat i Kina med negativa syften förändra ett helt folks inställning till varandra och sin omvärld. Medlen är i stort sett desamma, nämligen upplysning genom massmedia och individuell skolning och påverkan i läroanstalter, hem och sammanslutningar, men det gäller här en indoktrinering till positiv förståelse och samlevnad människor emellan, icke som i Kina en aggression.
    Även om tendenserna i samhälle och lagstiftning uppenbart pekar mot en brottsuppfattning och en kriminalterapi som den här antydda, torde det dröja länge innan dessa helt och fullt accepterats av samhället och dess medlemmar i gemen. Men det torde inte skada om vi, var och en i sin funktion, vill medverka till att föra denna utveckling framåt.