KNUT RODHE. Lärobok i obligationsrätt. Sthm 1966. Norstedts. Institutet för rättsvetenskaplig forskning. XLVII. 277 s. Inb. kr. 37,00.

 

Den civilrättsliga undervisningen vid universiteten har hittills fått reda sig utan en lärobok på ett så centralt rättsområde som den allmänna obligationsrätten. I stället har använts kompendier, kompletterade med uppsatser. Rodhe har nu sökt fylla bristen genom en framställning, som bygger på hans stora handbok i obligationsrätt från 1956.
    De flesta partier följer ganska troget handboken, dock med avsevärda förkortningar. Rodhe tar också hänsyn till rättsutvecklingen under de senaste tio åren, ehuru givetvis hänvisningarna inte är fullständiga; någon egentlig notapparat förekommer inte. Delvis i anslutning till den rättsvetenskapliga diskussionen efter handbokens tillkomst framför han en del nya synpunkter, särskilt i frågor som rör systematik och begreppsbildning men också eljest; ett exempel ger diskussionen om tidpunkten för kvittning (s. 36 ff). Boken är också av andra skäl läsvärd även för den färdige juristen. Få personer torde ha förmått att sträckläsa handbokens 800 sidor. Läroboken ger nu en möjlighet att få en överblick av Rodhes originella obligationsrättsliga betraktelsesätt, vilket ger nya perspektiv på välkända rättsregler och ny förståelse av komplicerade problem.
    Som bekant använde Rodhe i handboken en egen terminologi och systematik, som i åtskilliga avseenden avvek från den vedertagna. Den mötte också en del skepsis i den rättsvetenskapliga debatten.1 Bl. a. anmärkte manpå indelningen av förpliktelserna, där Rodhe vid sidan av förpliktelser till uppfyllelse införde ett nytt begrepp: garantiförpliktelser. Dessa skulle karakteriseras av att gäldenären ansvarar för att vissa fakta föreligger eller förelåg vid en viss tidpunkt, t. ex. att såld egendom har viss egenskap vid köpslutet. Begreppsbildningen får en genomgripande verkan för arbetetsuppläggning.
    Trots kritiken vidhåller Rodhe sin systematik i läroboken. På en del håll torde man se detta som en allvarlig olägenhet. Denna uppfattning kan jag inte ansluta mig till utan vidare. Till en början har terminologin modifierats på ett sätt, som minskar svårigheten att sammanställa Rodhes uttalanden med mera traditionella framställningar.2 Framför allt har han funniten lämpligare term för garantiförpliktelser, vilken i mindre grad leder tanken åt ovidkommande håll; de kallas nu för ansvarsförpliktelser. Systematiken synes vidare medföra fördelar, som enligt min mening ofta underskattats i diskussionen. Att ansvarsförpliktelsernas särdrag betonas ger enbättre belysning av åtskilliga obligationsrättsliga frågor. Påfallande ofta fin-

 

1 Handboken har recenserats bl. a. av Lejman i SvJT 1957 s. 383 ff, av Hellner i NFT 1957 s. 42 ff och av Arnholm i TfR 1958 s. 124 ff.

2 Helt invändningsfri är dock knappast terminologin ur pedagogisk synvinkel. Att panträtten alltjämt betecknas som retentionsrätt (s. 159 f) bör t. ex. leda till viss förvirring, hur naturlig beteckningen än kan vara med Rodhes betraktelsesätt. 

294 Bertil Bengtssonner man, att Rodhes distinktion ger uttryck för väsentliga olikheter i det faktiska läget och i rättsreglerna. — En avgjord vinst torde det vara, att Rodhe i viss anslutning till fransk rätt skiljer mellan förpliktelser att prestera ett resultat och att visa omsorg; bl. a. förklaras därmed åtskilliga skenbara inkonsekvenser i reglerna om påföljder vid kontraktsbrott.
    Den viktigaste frågan, som egentligen borde bedömas av en mera erfaren akademisk lärare än anmälaren, är emellertid hur boken kommer att fungera som lärobok. Mitt intryck är, att anknytningen till handboken utgör både en styrka och en svaghet. Den har gett Rodhe en färdig och genomtänkt systematik; den möjliggör också för läsaren att enkelt komplettera sina kunskaper genom att gå till motsvarande avsnitt i handboken. Läroboken har behållit handbokens knappa, något kärva stil och konsekvens i dispositionen — drag som utgör den bästa tänkbara förebild för blivande jurister. Över huvud taget är det en prestation att på ett läsbart sätt koncentrera allt detta stoff i en lärobok av rimligt format.
    Läsbarheten får emellertid inte överskattas. Från handboken följer också med ett abstrakt framställningssätt, även om författaren medtagit en del korta rättsfallsreferat — enligt min mening alltför få. Det är visserligen nödvändigt att i ett arbete av denna typ röra sig med allmänna begrepp som borgenären, gäldenären, olika arter av förpliktelser etc.; inte heller Ussings Dansk obligationsret — i Danmark använd som lärobok — är någon nöjesläsning. Ändå undrar jag, om inte en större konkretion hade varit en pedagogisk vinst, särskilt som resonemangen har en annan, delvis mera komplicerad karaktär än i kurslitteratur på angränsande områden. En utförligare diskussion av svåra och centrala frågor behövde inte nödvändigtvis ha inneburit, att boken blivit längre; frågan är, om inte redogörelsen för en hel del regler av mera perifer betydelse kunde ha nedkortats, och i vart fall torde det knappast ha varit erforderligt att i detta sammanhang ägna systematiska och terminologiska frågor så stort utrymme — detta oavsett systematikens värde i och för sig. Här borde med fördel en hänvisning ha kunnat ske till handboken.
    Dessa drag hos läroboken hänger delvis samman med bokens syfte. Enligt inledningen är avsikten att vänja läsaren vid att ställa samman redan vunna kunskaper om de särskilda avtalstyperna under ett gemensamt perspektiv; det förutsättes, att den studerande är relativt väl orienterad inom den speciella obligationsrätten (s. 8 f). En framställning av obligationsrättens allmänna principer verkar emellertid behövlig även på ett tidigare stadium, innan studenterna fördjupar sig i detaljregler vid olika avtalstyper. I detta skede kan inte läroboken användas. Också när studenterna inhämtat kursen i övrigt, torde de behöva lång tid att tillgodogöra sig bokens innehåll. Den inte så talrika skara som har lust och fallenhet för ett teoretiskt tänkande kan säkert ha mycket stor behållning av en läsning, men andra kategorier kommer nog att beredas åtskilliga bekymmer. Om uppläggningen ändå kan anses lämplig, beror till stor del på vilka krav man vill ställa på en juris studerande under hans tredje studietermin, där läroboken i första hand kommer att läsas.
    Sammanfattningsvis kan sägas, att Rodhes arbete bör kunna fylla en viktig funktion vid undervisningen: att ge kunniga läsare ett fördjupat perspektiv på de obligationsrättsliga problemen. Däremot har den knappast avhjälpt bristen på en allmän introduktion på samma område, lämpad för

 

Anm. av Knut Rodhe: Lärobok i obligationsrätt 295normalbegåvade studenter. Det vore kanske för mycket att begära, att boken skulle kunna användas på båda sätten; under alla omständigheter utgör den ett ytterst välkommet tillskott till den civilrättsliga kurslitteraturen.

Bertil Bengtsson