PER OLOF EKELÖF. Rättegång. Femte häftet. Sthm 1966. Norstedts. Institutet för rättsvetenskaplig forskning. XLVI. 213 s. Kr 24,50.
I föreliggande häfte1 behandlar förf. koncentrations- och muntlighetsprinciperna, stämning, förberedelse och huvudförhandling i tvistemål, förundersökning och förutsättningar för åtal samt domstolsbehandlingen av åklagarmål, avbrott och uppskov under huvudförhandling samt vilandeförklaring, uppdelning av handläggningen på olika frågor, parts utevaro och personliga frånvaro, protokoll, meddelande av dom och beslut samt strafföreläggande.
Förf. har härigenom genomfört sitt stort upplagda arbete så när som på behandlingen av rättsmedlen. Oaktat sistnämnda avsnitt redan behandlats i kompendieform har han, enligt vad han uttalar i förordet till det nya häftet, sett sig av brist på tid vara ur stånd att själv fullborda arbetet. Prof. Lars Welamson har emellertid åtagit sig att skriva det återstående häftet, och verket skulle därför inte behöva bli ofullbordat.
Häftet är synnerligen innehållsrikt, och anm. därav får inskränka sig till att redovisa några strödda reflexioner, som trängt sig på vid genomläsningen.
I förordet till första häftet poängterade förf. att »Rättegång» är en lärobok, avsedd för den akademiska undervisningen, och att syftet med boken enbart varit att göra den lämplig härför. Detta är ju som tidigare påpekats i hög grad ett understatement. Inte minst betydelsefullt för det praktiska rättslivet är femte häftet med dess behandling av de centrala avsnitten om domstolsförfarandet. Förf. har ju i sin akademiska verksamhet varit angelägen att hålla en intim kontakt med företrädare för praktiskt verksamma jurister och bland annat på så vis hållit sig underrättad om hur RB tillämpas. För att få en kartläggning av tillämpningen har han i samband med arbetet på det femte häftet till rikets borgmästare, häradshövdingar samt läns- och chefsåklagare lämnat omfattande frågeformulär, som besvarats av nästan samtliga tillfrågade. Enkätsvaren har summariskt redovisats i noter, och förf. ställer i utsikt en utförligare bearbetning av materialet i en tidskriftsartikel. Det är givet att denna förf:s verksamhet får den största betydelse när det gäller att få till stånd en enhetlig praxis inom avsnitt av processrätten där RB ej ger tillräcklig vägledning.
Värdet av förf:s framställning förhöjs av att han anför många synpunkter de lege ferenda. Balken har ju varit i tillämpning i snart 20 år, och den dynamiska samhällsutvecklingen har under den tiden på olika sätt påverkat domstolarnas arbete. Koncentrationsprincipens tillämpning föranleder ökade processkostnader genom att utsatta förhandlingar måste inställas pågrund av hinder för parter och andra, och i mammutmål kan principen inte upprätthållas.
De dryga processkostnaderna i många dispositiva tvistemål är ett bekymmersamt och komplicerat spörsmål. Inledandet av en rättegång är ofta ett
led i en parts strävan att åstadkomma en hygglig kompromiss, och ingivandet av stämningsansökan föregås då inte av någon inträngande undersökning av saken. Det kan, ofta efter föreläggande om komplettering av ansökningen, bli flera förberedelsesammanträden, vid vilka man inte kommer så långt. Först om målet sätts ut till huvudförhandling tar ombuden på allvar itu med saken, och huvudförhandlingen blir inställd eller drar ut på tiden genom att därvid förekommer åtskilligt som rätteligen hör till förberedelsen. Såsom förf. framhåller, gjorde lagstiftaren ett lyckokast genom att såsom huvudregel föreskriva, att förberedelsen skall vara muntlig, men det kan ifrågasättas om inte garantierna för förberedelsens effektivitet borde på något sätt förstärkas utan att parts möjlighet att nå ett materiellt riktigt resultat äventyras. I det här sammanhanget kan förtjäna nämnas förf:s viktiga påpekande, att bevistemat vid vittnesmål angående ett indicium är just indiciet och icke det rättsfaktum detta i sin tur skall styrka. Förutsättningen för att ett bevistema under förberedelsen skall kunna anges på det sättet är givetvis att parten/ombudet redan gjort sig underrättad om vad vittnesmålet kan antas komma att innehålla. Ytterligare ett sätt att tvinga parterna att mera helhjärtat ägna sig åt förberedelsearbetet vore att såsom förf. ifrågasätter de lege ferenda medge att »kronvittnen» höres under förberedelsen.
Ett annat problem är domstolarnas arbetsbörda, som växer trots olika motåtgärder, såsom den utvidgade rätten för åklagare att underlåta åtal, den ökade behörigheten för ensamdomare att avgöra brottmål och de nyligen vidtagna ändringarna i trafiklagstiftningen. Förf. ifrågasätter om det inte är onödigt omständligt att hålla huvudförhandling med nämnd även i enkla brottmål.
I den mån dömande verksamhet överlämnas åt åklagare och nämnder av olika slag är det viktigt att rättssäkerhetsaspekterna beaktas. I det avseendet är det tacknämligt att förf. ingående behandlat förutsättningarna för åtal och därvid understrukit betydelsen av att regler uppställes till ledning för åklagarnas åtalsprövning vid skönsmässiga avgöranden. Parentetiskt må nämnas att förf. för egen och sina studenters del alltjämt talar om åtalseftergift. Det är väl få som beklagar om termen »åtalsunderlåtelse» inte slår igenom.
Framställningen om förfarandet vid huvudförhandling i tvistemål har förf. begränsat till att avse fall då parternas talan utföres av advokater. På motsvarande sätt inskränkes framställningen beträffande åklagarmål genom att han förutsätter att den tilltalade biträdes av försvarare. Det är fullt förståeligt att förf. på det viset begränsat framställningen, även om studenterna därigenom får en något glättad bild av domstolsförfarandet. I mål där advokater ej uppträder som ombud eller försvarare varierar förfarandet allt efter de agerandes kvalifikationer. Uppfattningen om hur förfarandet i sådana fall bör gestaltas växlar hos olika domare. Ett spörsmål i brottmål är om nödvändigtvis rättens ordförande skall i enlighet med RB 46: 6 höra den tilltalade även då dennes sakframställning måste plockas fram bit för bit eller om det må tillåtas åklagaren att hålla förhöret. Å ena sidan har man då att beakta åklagarens övertag över den tilltalade, å andra sidan är det inte betydelselöst att ordförandens opartiska ställning kan sättas i fråga av den tilltalade, om ordföranden som i en del fall blir nödvändigt hårt engageras i ett förhör med den tilltalade. I de fall då åklagaren helt grundar
sin talan på den tilltalades uppgifter vid förundersökningen bör sakframställningarna kunna få ersättas av ett av åklagaren lett samtal med den tilltalade, men då har man fjärmat sig från RB:s regler för förfarandet. I den mån enkätsvaren berört sådana frågor, får vi kanske i ett senare sammanhang motse förf:s synpunkter.
Våra juris studerande liksom vi praktiskt verksamma jurister är förf. stor tack skyldiga för hans tungt vägande och stimulerande arbete.
K.-E. Skarvall