Grov stöld

 

I en tidigare artikel i SvJT1 har jag till behandling upptagit några spörsmål rörande straffmätning enligt brottsbalken. Jag har däri framhållit att straffmätningen enligt brottsbalken liksom hittills väsentligen torde komma att ske enligt ett i praxis utbildat taxesystem grundat på de objektiva omständigheterna vid brottet men att större hänsyn än hittills borde fästas vidomständigheter som hänför sig till gärningsmannens person. I artikeln har särskilt berörts frågan om verkningarna av de ändrade straffminima i brottsbalken för grova förmögenhetsbrott.
    Frågan huruvida stöld skall anses som grov har i ett nyligen publicerat rättsfall2 varit föremål för prövning av HD.
    Omständigheterna var följande: G, född 1926, träffade på Centralstationen i Stockholm K. Efter spritförtäring åkte de hiss upp i Drottninggatan 49, där de lade sig i en förstuga för att sova. Efter det G slumrat till ett tag, kom han på idén att taga sig in i ett arkitektkontor i samma våningsplan för att stjäla. Med en medförd mejsel bröt han upp dörren. I arkitektkontoret tog han en reseradio, en räknemaskin och en kontorsrock med ett uppgivet värde av sammanlagt 1 450 kr. Stockholms rådhusrätt fann gärningen böra bedömas som stöld och dömde G. till fängelse 4 månader. Svea hovrätt fann utan motivering brottet vara att anse som grovt och höjde straffet till fängelse 8 månader. G. sökte revision. HD (fyra justitieråd) upptog som domskäl, utöver gärningsbeskrivningen och godsets värde: »Det är upplyst att nämnda fastighet ej inrymmer bostadslägenheter utan endast affärs- och kontorslokaler. Med hänsyn till att brottet förövades nattetid medelst inbrott i en fastighet, som under natten lämnas i huvudsak obevakad, samt avsåg ej obetydligt värde är brottet att anse som grovt. För brottet förskyller G. det av HovR:n utmätta straffet. KM:t prövar förty lagligt fastställa HovR:ns domslut.» En ledamot var skiljaktig och ansåg ehuru brottet förövats medelst inbrott detta med beaktande av samtliga omständigheter vid brottet vara att bedöma icke som grov stöld utan allenast som stöld. Med hänsyn till G:s upprepade och täta återfall i brott borde straffet likväl icke sättas lägre än det av hovrätten utmätta. Bland omständigheterna vid brottet upptog denne ledamot icke de av majoriteten anförda omständigheterna att fastigheten endast inrymde affärs- och kontorslokaler, att brottet förövats nattetid och att fastigheten då lämnades i huvudsak obevakad.
    Vid bedömande huruvida stöld skall anses som grov skall enligt BrB 8: 4 särskilt beaktas om stölden förövats medelst inbrott eller avsett sak som någon bar på sig, om gärningsmannen varit försedd med vapen, sprängämne eller dylikt hjälpmedel eller om gärningen eljest varit av särskilt farlig art, avsett betydande värde eller inneburit synnerligen kännbar skada.

 

1 SvJT 1965 s. 45—49.

2 NJA 1965 s. 251.

 

304 Folke HöijerAv lagtexten torde framgå att lagstiftaren vid bedömning av frågan om brottet skall anses som grovt tagit sikte på brottets samhällsfarlighet sådan den framträtt i gärningen och brottsobjektet. Vid bedömandet skall hänsyn tas till samtliga omständigheter vid brottet. De särskilt uppräknade omständigheterna utgör endast exempel. Till subjektiva omständigheter skall hänsyn icke tas. Beträffande vissa omständigheter kan tvekan råda huruvida de skall hänföras till omständigheterna vid brottet eller brottslingens person. Sådana omständigheter är vanemässighet och yrkesmässighet. Naturligast syns vara att hänföra dessa till gärningsmannens person, såvida icke själva gärningen »ådagalägger särskild yrkesskicklighet» eller »är av yrkesmässig typ t. ex. ingår i en organiserad brottslig verksamhet».3
    Det praktiskt mest betydelsefulla fallet av grov stöld är inbrottsstöld. Att stöld förövats medelst inbrott upptas också i främmande strafflagar genomgående som kvalifikation.4 Straffrättskommittén, vars förslag beträffande kvalifikationsgrunderna överensstämmer med gällande lag, anförde beträffande de omständigheter som skulle särskilt beaktas vid gradindelningen följande: »De exempel som avse handlingen nämnas först, emedan sättet för gärningens förövande främst bör vara avgörande. Är detta kvalificerat, blir brottet i regel grov stöld, även om det tillgripnas värde är ringa eller de omständigheter som hänföra sig till det tillgripna objektet eljest tala i motsatt riktning.»5 I rättspraxis före BrB syns också inbrottsstöld med få undantag ha bedömts som grov. Man syns därvid inte ha tillräckligt beaktat att för att en stöld skall anses som grov det skall vara frågaom en gärning som är av »särskilt farlig art, avsett betydande värde eller innebär synnerligen kännbar skada», m. a. o. kvalificerad samhällsfarlighet.Avsikten med höjningen i BrB av straffminimum för bl. a. grov stöld har varit att åstadkomma ändring i detta förhållande.
    Det brott som avses i 1965 års rättsfall har varit en inbrottsstöld av banal art. Tillträde till lokalen har erhållits genom att bryta upp dörren med en mejsel. Det tillgripna har haft ett uppgivet värde av 1 450 kronor. Med hänsyn till att inbrottet skett i ett arkitektkontor kan gärningsmannen knappast ha räknat med att komma över någon större summa pengar. Då han inte haft med sig bil eller annat transportmedel, kan han ej heller gärna ha räknat med att komma över gods till mera avsevärt värde. Inbrottet, som av omständigheterna att döma inte varit planlagt, framstår som ett »fylletilltag» av allvarlig men inte särskilt samhällsfarlig art. HD:s majoritet syns också av motiveringen att döma ha ansett inbrottet i och för sig icke tillräckligt för att hänföra brottet till grov stöld eller i allt fall varit tveksam därom. HD har nämligen upptagit — utöver att stölden förövats medelst inbrott — att brottet förövats »nattetid» i en fastighet, »som under natten lämnas i huvudsak obevakad».
    a) Inbrottet har förövats nattetid. Att stöld sker nattetid upptas såsom Thyrén6 anför någon gång i lagarna i och för sig såsom kvalifikation. Det vanliga är dock, såsom i strafflagen 20: 4 i dess lydelse före 1942, att kva-

 

3 Straffrättskommitténs betänkande med förslag till lagstiftning om förmögenhetsbrotten SOU 1940:20 s. 109. Vid fosterfördrivning (BrB 3:4) har emellertid vanemässighet upptagits som objektiv kvalifikationsgrund.

4 Thyrén, Förberedande utkast till strafflag, spec. del III s. 25.

5 SOU 1940: 20 s. 105.

6 Förberedande utkast till strafflag, spec. del III s. 26.

 

Grov stöld 305lifikationen inträder endast då någon annan omständighet tillkommer t. ex. tillgrepp i bebott hus. Thyrén upptog i sitt utkast som limitativ kvalifikation i likhet med då gällande lag att stölden skett »nattetid i hus, som bebott är, och gärningsmannen olovligen, dock utan inbrott, dit inkommit eller där sig undandolt». Straffrättskommittén7 anmärkte att det inte kunde uppställas som allmän regel att stöld nattetid i bebott hus efter olovligt inträngande eller undangömmande gör brottet grovt. Om kvalifikationen begränsas till stöld nattetid i bebodd lägenhet, där människor vistas, torde det emellertid enligt min mening typiskt föreligga en farlig situation, som lätt kan leda till brott av allvarligare art. Faran för dylika komplikationer är mindre om stölden förövas i hus som endast inrymmer kontorslägenheter. Vad HD avsett med sin anteckning att huset icke inrymmer bostadslägenheter utan endast affärs- och kontorslägenheter syns därför, i varje fall ur denna synpunkt, svårt att förstå.
    b) Huset var obevakat. De av HD använda ordalagen syns tyda på att HD härvid syftat på den kvalifikation, som i Thyréns utkast till strafflag formulerats så: »Om man stjäl kreatur, som går i bete ute å mark, jordbruksredskap på marken, räckor, utlagda till blekning, eller andra sådana föremål, som med hänsyn till det sätt, varpå de allmänneligen användas eller behandlas, måste lämnas utan stängsel eller tillsyn». Om denna kvalifikationsgrund anför Thyrén8 bland annat: De omständigheter rörande objektet som i lagarna upptagits som kvalifikationsgrund kunna bestå antingen a) i objektets särskilda vikt och helgd eller b) i en mer än vanligt stor skyddslöshet. Ur synpunkten av objektets skyddslöshet kvalificeras i lagarna tillgrepp från fattig person, som genom tillgreppet råkar i nöd, från den som är hjälplös eller försvarslös samt av kreatur å betesmark. Straffrättskommittén anför, efter anmärkning att en efter dåtida förhållanden anpassad uppräkning av föremål som enligt livets regel måste lämnas utan stängsel eller tillsyn borde upptaga även andra föremål än Thyrén angivit, att ingalunda alla dylika stölder bör anses som grova blott på den grund att föremålet måst lämnas utan stängsel eller tillsyn. Man måste här i högre grad än eljest taga hänsyn jämväl till vad som tillgripes, dess värde samt dess betydelse ur allmän synpunkt eller för ägaren.9 I rättspraxis har efter 1942 års ändring av strafflagen skyddslöshetskvalifikation använts som motivering för att hänföra tillgrepp av bildelar eller bensin ur bilar till stöld.
    Vad angår förevarande fall syns någon högre grad av skyddslöshet hos objektet icke ha förelegat. Den har ej heller varit större än som i allmänhet är fallet beträffande fastigheter. Att fastigheten icke inrymt bostadslägenheter syns ur denna synpunkt sakna all betydelse.
    Av det anförda torde framgå att några särskilda kvalifikationsmoment utöver inbrottet inte förelegat. Avgörande för frågan huruvida brottet bör rubriceras som grovt eller icke syns vara innebörden av den ändrade gränsdragning mellan normalformerna och de grova formerna av brott som skett genom BrB och tagit sig uttryck i höjning av straffminimum förde grova formerna av förmögenhetsbrotten från två till sex månaders frihetsstraff. En konsekvens av ändringen syns vara att straffet för grovt för-

 

7 SOU 1940: 20 s. 104.

8 Förberedande utkast till strafflag, spec. del III s. 127—129.

9 SOU 1940: 20 s. 108.

 

20—673005. Svensk Juristtidning 1967

 

306 Grov stöldmögenhetsbrott vid förstagångsförbrytelse icke bör sättas lägre än åtta månader, om icke subjektivt mildrande omständigheter föreligger. Då syftet med ändringen icke varit att åstadkomma någon allmän straffhöjning, är det av vikt att fastställa vad normalstraffet för en inbrottsstöld av förevarande art utgjort före BrB:s ikraftträdande. En dylik undersökning erbjuder avsevärda svårigheter. Frågor rörande straffmätning kommer så sällan under HD:s prövning att man knappast kan tala om någon straffmätningspraxis hos HD. Däremot torde hos hovrätterna och särskilt de större underrätterna föreligga en tämligen fast straffmätningspraxis. Undersökning rörande straffmätningen vid bland annat inbrottsstöld har 1950 gjorts av von Eyben genom enkät bland ett flertal domare, däribland svenska.10 På grundval av von Eybens undersökning, den kännedom om rättspraxis jag har och samtal med domarkolleger vågar jag påstå att normalstraffet för en inbrottsstöld av förevarande beskaffenhet före brottsbalken utgjort 4 eller högst 6 månaders straffarbete. Om detta är riktigt, har brottet alltså icke bort hänföras till grovt. Anmärkningsvärt är också att hovrätten trots att minimistraffet för grov stöld är 6 månader och att G., som var alkoholmissbrukare, gjort sig skyldig till upprepade och täta återfall11 icke ansåg honom förskylla mer än 8 månaders fängelse. Att i dylikt fall utmäta ett straff av endast två månader över minimum syns icke överensstämma med gängse straffmätningstradition, såvida icke särskilda i akten ej redovisade omständigheter förelegat. HD torde trots ordalagen icke ha tagit ställning till straffmätningsfrågan i vidare mån än att HD funnit straffet icke böra sättas lägre än hovrätten utmätt.

Folke Höijer