Om eftergift av åtal och påföljd
Av byråchefen docent THORSTEN CARS
Strafflagberedningen erhöll vid sin tillkomst den 6 oktober 1938 av chefen för justitiedepartementet direktiv om att till övervägande upptaga bl. a. frågor angående införande av regler om åtalseftergift beträffande brottslighet av mer tillfälligt slag samt om befogenhet för domstol att fria från straff eller utmäta straff under det för brottet stadgade straffminimum när omständigheterna var synnerligen mildrande eller den genom brottet timade kränkningen obetydlig. Dessa direktiv upprepades i departementschefens yttrande till statsrådsprotokollet den 15 december 1944, där det framhölls att beredningen borde undersöka frågan om införande av vissa allmänna bestämmelser, som öppnade möjlighet för domstol att vid sin straffmätning på grund av gärningsmannens sinnesbeskaffenhet, höga ålder eller andra särskilda omständigheter underskrida det för brottet eljest stadgade straffminimum eller att i vissa fall efterge straff.
År 1948 framlade strafflagberedningen en promemoria med förslag till lagstiftning om domstols rätt att nedsätta eller efterge påföljd för brott samt om eftergift av åtal (SOU 1948: 40).1 Beredningen föreslog där bl. a. införande av en ny paragraf i 5 kap. SL av följande lydelse:
Kan det på grund av särskilda omständigheter antagas att den som har förövat brottslig gärning skall avhålla sig från vidare brottslighet, må rätten nedsätta straffet under det lägsta straff som för gärningen är stadgat, såframt hinder ej möter av hänsyn till den allmänna laglydnaden; finnes uppenbart att ansvarspåföljd ej är erforderlig, må den eftergivas.
Vid prövning som i första stycket avses skall särskilt beaktas
1. om osedvanligt ringa skada eller fara har följt av den brottsliga gärningen;
2. om denna står i samband med gärningsmannens ungdom eller bristande insikt, erfarenhet eller omdöme;
3. om gärningsmannen har handlat i okunnighet om att gärningen var belagd med straff;
4. om brottet har föranletts av annans grovt kränkande beteende;
5. om gärningsmannen frivilligt har sökt förebygga eller gottgöra brottets skadliga verkningar;
6. om gärningsmannen har uppnått hög ålder eller lider av svår sjukdom eller om han har blivit illa skadad i samband med brottet; eller
7. om den tid, efter vilken ätal för brottet enligt reglerna om preskription av åtalsrätt ej må väckas, snart går till ända.2
Vidare förordade beredningen, att bestämmelsen om åtalseftergift i 20 kap. 7 § RB skulle överflyttas till 5 kap. SL och därvid ändras på så sätt att allmänt åtal skulle kunna efterges om det fanns uppenbart att åtal för begånget brott icke var erforderligt vare sig för att avhålla gärningsmannen från vidare brottslighet eller med hänsyn till den allmänna laglydnaden.
I motiveringen till det förra stadgandet anförde beredningen, att brottspåföljden numer i allt högre grad bestämdes från individualpreventiva utgångspunkter, varvid beaktades framförallt den grad av farlighet som kännetecknade den brottslige och sannolikheten för att han kunde förväntas komma att återfalla i brott. Bland de omständigheter, som borde anses ge särskilt stöd för en god prognos, framhöll beredningen — utöver de i det föreslagna stadgandet särskilt uppräknade fallen, vilka sades vara avsedda såsom vägledande exempel som icke skulle binda domstolen vare sig i ena eller andra riktningen — att gärningsmannen vid brottets begående befunnitsig i en undantagssituation, som icke kunde antagas återkomma framdeles och som varit av så pressande beskaffenhet att brottsligheten till övervägande del framstod som betingad därav, eller att han redan omhändertagits inom viss social vårdform, t. ex. barna- eller ungdomsvård, alkoholistvård eller sinnessjukvård. Till den under sjätte punkten upptagna gruppen förklarades höra även det fallet att gärningsmannen efter brottets begående blivit sinnessjuk (se numer 31:3 andra punkten BrB). Såsom exempel från främmande rätt anfördes, att den tilltalade handlat av bevekelsegrunder av särskilt moraliskt eller socialt värde — förutsatt att de stod i full samklang med rådande etiska värderingar — eller under inflytande avvrede som framkallats av annans rättsstridiga handlingssätt. Det underströks dock, att det endast i undantagsfall, då ansvarspåföljd för brottet uppenbarligen icke var erforderlig, borde ifrågakomma att helt efterge sådan påföljd. Å andra sidan framhöll man, att det måste vara fråga om en gärning, som för ett bedömande enligt vanlig moraluppfattning innebar att dess förövare förgått sig. Det synes ha varit beredningens eller åtminstone dess majoritets uppfattning att åtalet i annat fall borde ogillas.
Åtalseftergift skulle enligt beredningens motivering kunna bli aktuell i samma typfall, för vilka domstol skulle kunna medge eftergift
av påföljd. Även om förutsättningar för åtalseftergift förelåg, kunde emellertid andra hänsyn i det särskilda fallet göra sig gällande med sådan styrka att åtal icke kunde underlåtas. Sålunda hade man att beakta att grundsatsen om allas likhet inför lagen i möjligaste mån upprätthölls, liksom allmänpreventionens krav. Vid denna bedömning var brottets objektiva grovhet av särskild betydelse. Sedan åklagare bragt mål under rättens prövning, borde det emellertid enligt beredningens uppfattning regelmässigt vara rättens sak att pröva huruvida skäl till eftergivande av påföljd var för handen. Rent undantagsvis ansågs emellertid den åklagare, som skulle haft atverkställa prövning av frågan om åtalseftergift, kunna på grund anytillkomna omständigheter frånfalla åtalet.
Beredningen diskuterade vidare frågan huruvida det förelåg behov av bestämmelser såväl om rätt för åklagare att efterge åtal somom befogenhet för domstol att efterge påföljd. Härom anförde beredningen bl. a. följande:
Det kan svårligen bestridas, att en prövning som sker av domstol efter rättegångens avslutande skapar större garantier för objektivitet och säkerhet än en prövning gjord av åklagarmyndigheten. Redan det förhållandet att avgörandet i det förra fallet träffas på ett senare stadium av utredningen, då saken bättre kan överblickas från alla synpunkter, talar i angiven riktning. Domstolsprocedurens offentlighet, processförfarandets noggranna reglering, föreskrifterna om lekmän i domstolen bidrager ock att öka säkerheten och i varje fall att stärka allmänhetens förtroende för avgörandets objektivitet. Åklagarens möjlighet att bringa en dom som går ut på eftergift av påföljd under högre rätts prövning innebär en ytterligare kontroll.— — — Att man tillerkänner domstolen befogenhet att eftergiva påföljd kan ha betydelse även för sådana fall, där åklagarmyndigheten väl har funnit skäl tala för eftergift men ansett sig icke böra meddela föreskrift därom med hänsyn till att målsägandens skadeståndskrav funnits böra bli prövade i rättegång. — — — Domstols rätt att eftergiva påföljd har också betydelse för fall i vilka allenast målsägande för ansvarstalan. — — —Härtill kommer ytterligare att prövningen, huruvida en straffbelagd gärning skall medföra ansvarspåföljd eller icke, i många fall är av den delikata natur att den icke i sista hand bör ankomma på åklagaren utan av denne bör hänskjutas till rätten. — — — Att fall av felbedömning från åklagarens sida bör kunna rättas till av domstolen synes vara uppenbart. Domstol bör sålunda kunna eftergiva påföljd exempelvis i fall som avses i 22 kap. 10 § SL (= 10 kap. 10 § BrB), om den finner att åtalet med riktig tilllämpning av lagrummet icke hade bort väckas. — — — Emellertid kan ett införande av domstols rätt att eftergiva påföljd inte ersätta åtalseftergiften. Det syfte som man med detta institut vill uppnå skulle nämligen i många fall, ehuru likvisst inte alltid, i väsentlig mån förfelas om lagöverträdaren skulle behöva figurera i en offentlig rättegång. — — — Sedan åtal en gång väckts och fallet sålunda dragits under offentligheten, kan därför skälen till eftergivande av påföljd för brottet ha väsentligen försvagats.
Strafflagberedningens promemoria remitterades för yttrande till åtskilliga myndigheter och organisationer. Remissyttrandena och ett av beredningen med anledning därav modifierat förslag finns redovisade i betänkandet Enhetligt frihetsstraff m. m. (SOU 1953: 17 s. 104—133). Beträffande domstols rätt att nedsätta eller efterge påföljd tillstyrktes beredningens förslag i princip av det övervägande antalet remissmyndigheter, varvid flera av dem framhöll vikten av att den föreslagna bestämmelsen ej kom att tillämpas i vidare utsträckning än beredningen avsett. Sålunda framhöll Svea hovrätt, att det ovillkorligen måste fordras att en speciell undantagssituation förelåg och att det framstod som otvivelaktigt att hinder för ett frångående av stadgad straffskala icke mötte ur individual- och allmänpreventiva synpunkter. En annan remissinstans uttalade viss tvekan med hänsyn till risken för att bestämmelsen kunde få en ganska olika tillämpning vid skilda domstolar.
I en del remissyttranden riktades kritik mot den exemplifieringsom intagits i det föreslagna stadgandet. Med anledning därav förklarade sig beredningen vid förnyat övervägande av frågan ha funnit det vara mest ändamålsenligt att tillämpningen av paragrafen skedde endast med ledning av den allmänna principen. Särskilt hade beaktats att en uppräkning kunde medföra att bestämmelsen tilllämpades i alltför stor omfattning, när de angivna omständigheterna förelåg, och icke kom till tillämpning i andra fall, då särskilda skäl förelåg för nedsättning eller eftergift. Beredningen anförde emellertid, att den i uppräkningen velat ange sådana mer typiska situationer, i vilka stadgandet kunde tänkas komma till användning, och att vad därmed uttalats ägde giltighet även om uppräkningen uteslöts.
I anledning av kritik mot beredningens förslag att det allmänna stadgandet om påföljdseftergift skulle ersätta de i gällande lag (12: 11, 13: 14 och 19: 10 SL) upptagna särskilda bestämmelserna om straffnedsättning eller straffrihet vid frivilligt tillbakaträdande från brott (se femte punkten i beredningens ovan återgivna förslag till ny paragraf i 5 kap. SL) beslöt beredningen efter samråd med straffrättskommittén att förorda bibehållande av dessa bestämmelser (se numera 13: 11, 14: 11 och 15: 14 BrB).
Även till beredningens förslag i fråga om åtalseftergift anslöt sig det alldeles övervägande antalet remissinstanser i princip. Många av dem betonade därvid starkt, att bestämmelsen borde tillämpas endast i undantagsfall. Behovet av en utvidgad rätt att meddela åtalseftergift ifrågasattes dock på sina håll med hänsyn till den föreslagna befogenheten för domstol att efterge påföljd. Häremot anförde beredningen, att sådana omständigheter någon gång kunde
föreligga att det var önskvärt att undvika också själva domstolsbehandlingen för att det svåra psykiska lidande, som kunde orsakas av en rättegång, måtte besparas gärningsmannen. Förhållandena kunde vidare stundom vara sådana, att det med hänsyn till fallets beskaffenhet framstod såsom anstötligt att åtal väcktes, och åklagaren borde icke tvingas att väcka åtal i fall då en rättegång enligt en välgrundad opinion skulle vara upprörande. Bestämmelsen borde emellertid enligt beredningens mening tillämpas enbart i sådana fall, då en lagföring var förbunden med särskilda nackdelar som ej kunde undanröjas genom ett beslut om påföljdseftergift av domstolen. I anslutning till ett remissyttrande framhöll beredningen vidare, att målsägandens inställning till frågan om åtalseftergift borde tillmätas betydelse; om skadeståndsfrågan icke blivit reglerad, var utrymmet för åtalseftergift givetvis ytterligare begränsat.3
Som ett led i strävandena att ge stadgandet en restriktiv tillämpning föreslog beredningen, att beslutanderätten skulle läggas hos RÅ. Någon begränsning i dennes möjligheter att efterge åtal med hänsyn till det begångna brottets svårhet föreslogs dock ej. Beredningen framhöll i stället, att de fall, som skulle kunna föranleda ett beslut om åtalseftergift, var sådana där det ej ur någon synpunkt skulle kunna påfordras att påföljd ådömdes eller åtal väcktes samt att sådana situationer kunde tänkas lika väl vid grova som vid lindriga brott. Beredningen anförde vidare, att åtalseftergift borde meddelas endast om det var utrett att den misstänkte begått gärningen. Var bevisningen ej tillräcklig, skulle åtalseftergift icke meddelas utan undersökningen avslutas med beslut, att åtal ej skulle väckas enär tillräckliga skäl icke förelåg att den misstänkte var skyldig till brottet. I allmänhet innebar detta enligt beredningens mening, att den misstänkte borde ha erkänt för att åtalseftergift skulle kunna meddelas, men stundom kunde även vid nekande vara uppenbart att han begått gärningen. Av rättssäkerhetsskäl ansågs eftergift i regel ej heller böra meddelas om den misstänkte motsatte sig detta; det kunde dock tänkas situationer då det var uppenbart att åtal icke borde väckas men gärningsmannen ville framtvinga process för att chikanera myndigheterna.
Sedan strafflagberedningens nya förslag blivit föremål för ytterligare remissbehandling, framlade beredningen i sitt slutbetänkande Skyddslag (SOU 1956:55 s. 312 f) ett något omarbetat men i sak oförändrat förslag till bestämmelse om rätt för domstol att nedsätta eller efterge påföljd för brott. Beträffande förhållandet mellan påföljdseftergift och villkorlig dom anförde beredningen:
Den av beredningen föreslagna villkorliga domen är till sin egentliga innebörd en villkorlig eftergift av påföljd. Mellan påföljdseftergift enligt förevarande paragraf och sådan eftergift genom villkorlig dom föreligger dock vissa skillnader. Medan villkorlig dom under vissa förutsättningar kan undanröjas, finnes icke någon möjlighet att återkalla en påföljdseftergift, sedan den dom varigenom eftergiften meddelats har vunnit laga kraft; härvid bortses från möjligheten att tillgripa särskilda rättsmedel enligt RB 58 och 59 kap. Är omständigheterna i det särskilda fallet sådana, att domstolen anser att frågan om påföljden bör kunna tagas upp till förnyat övervägande, bör den meddela villkorlig dom i stället för påföljdseftergift. En annan skillnad är att villkorlig dom men ej påföljdseftergift kan — under vissa förutsättningar — grunda förhöjning av fängelse vid återfall i brott. Med nämnda olikheter sammanhänger, att anteckning i straffregistret skall ske i fråga om villkorlig dom men däremot ej beträffande eftergift av påföljd.
I 1960 års departementsförslag till brottsbalk underströk departementschefen, att det var rena undantagsfall som avsågs med bestämmelsen om nedsättning och eftergift av påföljd (se NJA II 1962 s. 514 ff). Departementschefen erinrade vidare om den av strafflagberedningen i 1948 års förslag gjorda uppräkningen av omständigheter, som särskilt borde beaktas vid prövningen av frågan om nedsättning eller eftergift av påföljd, samt framhöll för egen del, att tillämpningen borde vara mer restriktiv än vad beredningen sålunda angivit; gärningsmannens ungdom eller bristande omdöme eller den ringa skadan eller faran av brottet syntes exempelvis icke i och för sig kunna motivera straffnedsättning eller påföljdseftergift.
Departementschefen anförde även några fall, i vilka en tillämpning av stadgandet enligt hans åsikt skulle kunna övervägas. Beträffande rättsvillfarelse påpekade han, att sådan i svensk rätt godtagits såsom straffrihetsgrund endast i särskilda undantagsfall, då den bedömts såsom ursäktlig, samt att i andra fall förevarande bestämmelse gav stöd för en tillämpning, där stötande resultat undgicks. Stadgandet torde vidare enligt statsrådets mening stundom kunna medföra straffnedsättning eller frihet från påföljd, när samtycke till brottslig gärning förelåg men ej ansågs utgöra straffrihetsgrund; vid prövningen av stadgandets tillämplighet borde gärningens art och bevekelsegrunderna för gärningen uppmärksammas. Genom denna reglering blev också tydligt, framhöll departementschefen, att det endast i de mycket exceptionella fall, då annat skulle vara uppenbart stötande för den allmänna rättskänslan, borde komma i fråga att nedsätta eller efterge påföljd, när dödande skett med samtycke.4 Såsom ytterligare exempel där stadgandet kunde vara att tillämpa
anförde departementschefen, att den brottslige handlat på befallning utan att omständigheterna likväl var sådana som avsågs i 24:6 BrB eller att tjänsteman på grund av brottslig gärning varit avstängd från tjänstgöring.
Departementschefen framhöll slutligen, att vid en tillämpning av förevarande bestämmelse borde beaktas — förutom hänsynen till allmän laglydnad — graden av sannolikhet för att gärningsmannen i fortsättningen skulle avhålla sig från att begå brott. Oavsett prognosen för gärningsmannens framtida skötsamhet borde emellertid, yttrade departementschefen, tillämpning av det föreslagna stadgandet kunna ifrågakomma i fall då en handling inrymdes under ett lagbuds gärningsbeskrivning, men där det med hänsyn till föreliggande omständigheter skulle vara stötande för den allmänna rättskänslan att tillämpa lagbudet.
Vad åter beträffar strafflagberedningens förslag om rätt för RÅatt efterge åtal intogs detta i omarbetat skick i den proposition, varigenom 1964 års riksdag förelades förslag till ändringar i bl. a. RB med anledning av BrB:s förestående införande (se NJA II 1964s. 142 ff). Departementschefen yttrade där bl. a., att det kunde tänkas situationer, i vilka själva domstolsprövningen borde undvikas, att tillämpningen av det föreslagna stadgandet emellertid måste inskränkas till rena undantagsfall samt att vad som under förarbetena anförts beträffande situationer, i vilka påföljdseftergift kunde komma ifråga, i viss mån ägde tillämpning även för åtalsprövningen. Därutöver framhöll statsrådet, att den föreslagna bestämmelsen kunde tillämpas beträffande den som utsatts för utpressning på grund av brott och hos polismyndigheten anhållit om skydd mot utpressaren.En noggrann utredning förutsattes vidare skola äga rum innan RÅ beslutade att ej väcka åtal. Det måste sålunda ha klarlagts att brott begåtts av den misstänkte och i normala fall borde därutöver fordras att den misstänkte erkänt brottet. Departementschefen underströk dock att krav på erkännande ej kunde uppställas såsom någon ovillkorlig regel.
Kungl. Maj:ts förslag till bestämmelser om rätt för domstol att efterge påföljd (33:4 tredje st. BrB) och befogenhet för RÅ att icke tala å brott (20:7 första st. 3 RB) vann riksdagens gillande och denya stadgandena trädde i kraft den 1 januari 1965. Ett par år har gått sedan dess och det har synts vara av intresse att undersöka hur stadgandena tillämpats under den första tiden och särskilt om de under förarbetena på vissa håll uttalade farhågorna för en alltför extensiv tillämpning besannats. En praktisk förutsättning för en sådan undersökning har varit att det enligt 5 § kungl. kungörelsen den
29 oktober 1964 med föreskrifter för åklagare i vissa brottmål åligger åklagare att till RÅ ofördröjligen sända avskrift av bl. a. sådan dom, varigenom påföljd eftergivits med stöd av 33:4 BrB. I RÅ:s kansli finns alltså det material som erfordras för att erhålla en samlad överblick över tillämpningen av såväl 33 kap. 4 § tredje st. BrB som 20 kap. 7 § första st. 3 RB.
Under tiden den 1 januari 1965—den 30 juni 1966 har av underrätt meddelats påföljdseftergift i sammanlagt 63 fall (ett fall = en person); talan har av åklagaren fullföljts i 19 av dessa fall, varvid hovrätt fastställt underrättens dom i två fall, ogillat åtalet i fyrafall och utdömt bötesstraff i återstående fall. I ett fall, där hovrätten med ändring av underrättens dom dömt till böter, har talan fullföljts till Högsta domstolen, som ej funnit skäl att meddela prövningstillstånd. Däremot har hovrätt med ändring av underrättens dom i två fall meddelat påföljdseftergift; i det ena fallet har talan av RÅ —på annan grund — fullföljts till Högsta domstolen, som med ändringav hovrättens dom dömt till böter.
RÅ har under den angivna perioden haft att i sammanlagt 23 fall pröva fråga om att enligt 20 kap. 7 § första st. 3 RB underlåta åtal. I fem av dessa fall har beslut att icke tala å brottet meddelats ;i ett fall hade åtal redan hunnit väckas och i tre fall hade den misstänkte ej erkänt brott.
För att underlätta överblicken kommer materialet att behandlas med utgångspunkt från ett antal typfall, delvis i anslutning till strafflagberedningens i 1948 års promemoria gjorda exemplifiering.5
1. Osedvanligt ringa skada eller fara har följt av den brottsliga gärningen
Denna omständighet har ej sällan jämte andra åberopats såsom skäl för påföljdseftergift. Däremot har den endast i ett par fall ensam utgjort grund för eftergift av påföljd. I ett av fallen var det fråga om en chaufför, som vid bortkörning av jord från en byggnadsplats hittat en svart, oxiderad ring i jordmassorna; efter att först ha bedömt ringen som värdelös fick han av en guldsmed veta att den var av guld och sålde den då till guldsmeden för 35 kr., varvid han uppgav sitt namn; underrätten fann mannen skyldig till olovligt förfogande men ansåg att han hittat ringen under ovanliga förhållanden och att förseelsen var synnerligen ringa med hänsyn till värdet och omständigheterna i övrigt; hovrätten gjorde ej ändring (662/65).
2. Den brottsliga gärningen står i samband med gärningsmannens ungdomeller bristande insikt, erfarenhet eller omdöme
Även denna omständighet har i förening med andra ibland åberopats till stöd för påföljdseftergift. I ett fall hade en 18-årig yngling åtalats för fö-
regivande av allmän ställning bestående däri att han vid besök en afton hos en kamrat, som var inkallad vid flottan, satt på sig dennes halvlånga uniformskappa och uniformsmössa då han gick ut för att köpa varm korv i en kiosk; då ynglingen handlat endast av oförstånd och icke varit iförd uniformsplaggen mer än en kort stund utomhus samt med hänsyn till övriga omständigheter fann underrätten påföljd för förseelsen uppenbarligen ej erforderlig; hovrätten ogillade åtalet enär det ej kunde anses styrkt att den tilltalade insett att hans bärande av uniformsplaggen givit honom sken av att tillhöra krigsmakten (522/66). I två ärenden — det ena avseende ansvar för mened (496/65) och det andra ansvar för grov varusmuggling (18/66) — ifrågasattes, främst på grund av de misstänktas ålder, tillämpning av 20:7 första st. 3 RB men RÅ fann icke i något av fallen skäl härför föreligga.
Gärningsmannens ungdom eller bristande omdöme eller den ringa skadan eller faran av brottet motiverar icke — såsom framhållits av departementschefen — i och för sig straffnedsättning eller påföljdseftergift. Praxis synes ock i stort sett ha intagit en restriktiv ståndpunkt i detta hänseende.
3. Gärningsmannen har handlat i okunnighet om att gärningen var belagd med straff6
Rättsvillfarelse såsom grund för påföljdseftergift har förekommit i fyra fall. Ett fall avsåg en kvinna, som åtalats för att ett halvår efter det att hon slutat en anställning som hembiträde olovligen ha berett sig tillträde till arbetsgivarens olåsta garage och där hämtat sitt kvarblivna tält (självtäkt); besöket hade skett vid en tidpunkt då arbetsgivaren brukade vara hemma och hade föregåtts av försök att nå denne per telefon; domstolen fann att brottet fick anses som mycket ringa och att den tilltalade sannolikt ej insett att hon gjort sig skyldig till brottslig handling (632/65). I ett annat fall var det fråga om en kvinna, som genom bodelning i anledning av boskillnad förvärvat fem såsom prydnadsföremål i makarnas bostad uppsatta mynningsladdare; hon hade åtalats för förseelse mot vapenförordningen och anförde till sitt fredande, att hon av polisen fått besked om att vapenlicens ej erfordrades för innehav av ifrågavarande vapen samt att hon varit okunnig om att vapenförordningen därefter hade ändrats så att tillstånd numera krävdes (331/65).
De återstående bägge målen gällde utländska medborgare med stadigt hemvist i Sverige, som framfört bil här i riket utan att vara därtill berättigade enligt gällande bestämmelser (de innehade i respektive hemland giltiga körkort); i ena fallet (96/66) hade den tilltalade av polisen fått ett ofullständigt och vilseledande svar på sin fråga om hur länge han fick köra bil i Sverige på det i hemlandet utfärdade körkortet, medan den tilltalade i det andra fallet (482/66) över huvud taget icke hört sig för i detta hänseende; i det senare fallet ändrade hovrätten till böter.7
Ett fall som ligger nära rättsvillfarelse är följande; en vapenfri värn-
pliktig hade vid inställelse på tjänstgöringsorten känt sig i dåligt psykiskt tillstånd och på egen begäran genomgått läkarundersökning, varvid läkaren lovat honom »fri sedel»; den värnpliktige underrättade arbetsledaren härom men beordrades likväl av denne till tjänstgöring; arbetsledaren förklarade därvid, att han skulle annullera handlingen rörande den värnpliktiges vägran om det senare visade sig att den värnpliktige blev frikallad; den värnpliktige, som vägrade att utföra ordern, frikallades senare från värnpliktens fullgörande; underrätten fann den värnpliktige skyldig till grovt tjänstefel men ansåg med hänsyn dels till omständigheterna vid givandet av ordern, dels till att den värnpliktige efter läkarundersökningen blivit frikallad från värnpliktens fullgörande och dels till att han tidigare vid tre tillfällen ådömts frihetsstraff för brott av samma art uppenbart att påföljd ej var erforderlig; hovrätten fastställde underrättens dom (236/66).
4. Gärningsmannen har handlat i okunnighet om någon faktisk omständighet
Faktisk villfarelse utgör straffrihetsgrund i fråga om gärningar, som är brottsliga endast då de begås uppsåtligen. Gäller det en sådan gärning och godtages den tilltalades uppgift om att han handlat på grund av villfarelse om någon faktisk omständighet, skall åtalet således ogillas. Lämnas den tilltalades invändning däremot utan avseende, bör påföljd givetvis ådömas försåvitt ej skäl för påföljdseftergift i övrigt föreligger. Denna grundsats synes dock ej ha iakttagits i följande fall, som gällde åsidosättande av den i 48 § 1 mom. första st. vägtrafikförordningen stadgade stopplikten; den tilltalade bestred ansvar under påstående att han, som var helt obekant med vägförhållandena på platsen, fört sin bil ut på riksvägen från en gata, vid vars anslutning till riksvägen denna vägs egenskap av huvudled ej var genom varningstecken utmärkt;8 domstolen fann med hänsyn till detta påstående, som icke blivit av åklagaren vederlagt, ej erforderligt att dömaden tilltalade till ansvar; hovrätten ändrade till böter och Högsta domstolen fann ej skäl att meddela prövningstillstånd (AAD 445/66 och Fa 636/66).
I sådana fall där redan culpa är straffbar — såsom exempel må nämnas olovligt och olaga fiske9 — kan faktisk villfarelse medföra ogillandeav åtalet endast om den är att anse som ursäktlig. I några mål synes domstolarna ha ansett att faktisk villfarelse, som bara i någon mån framstår såsom vårdslös, utgör grund för eftergift av påföljd. I ett av fallen, som gällde olovligt fiske, åberopades såsom domskäl att brottet tillkommit av villfarelse med avseende å fiskerättsgränsens rätta sträckning (154/66). Ett annat fall avsåg olaga fiske inom område där förbud i anledning av företag enligt vattenlagen gällde; domslutet motiverades med att den tilltalade, som påstått sig ha handlat i god tro, löst fiskekort för idkande av fiske inom ifrågavarande fiskevatten, att förbudsskyltar ej funnits uppsatta på den plats där det olaga fisket ägt rum samt att den tilltalade varit på platsen som turist från en annan landsdel; hovrätten dömde, med ändring av underrättens dom, till böter (673/65). I ett tredje fall hade en person åtalats för olovligt fiske bestående däri att han bedrivit fiske med nät efter röding trots att han enligt meddelat tillstånd ej ägt rätt till sådan fiske under lektid;9a den tilltalade, som icke hade svenska som sitt modersmål,
invände att han missuppfattat det givna tillståndet, att han tidigare varit renskötande same och då haft rätt att fiska utan tillstånd samt att han vid ifrågavarande tillfälle egentligen endast hjälpt en granne; rätten ansåg omständigheterna synnerligen mildrande samt fann på grund av sin kännedom om den tilltalade och med beaktande av förhållandena i övrigt påföljd uppenbarligen icke vara erforderlig (112/66). Det torde kunna ifrågasätta som faktisk villfarelse i sig själv verkligen utgör en sådan särskild omständighet som avses i 33: 4 tredje st. BrB.
5. Brottet har föranletts av annans grovt kränkande beteende eller rättsstridiga handlingssätt
Denna omständighet utgjorde i vissa fall enligt äldre rätt en självständig strafflindringsgrund (se 14 kap. 3 § andra st. och 5 § andra st. SL) och är besläktad med de även i gällande rätt särskilt reglerade straffrihets- och straffnedsättningsgrunderna vid nödvärn och nödvärnsexcess (24 kap. BrB).10 Ett fall, som synes väl illustrera detta förhållande, gällde en spritpåverkad person, som på sin egen jaktmark — utan samband med olaga jakt — blivit på ett något bryskt sätt fråntagen sitt gevär av en civilklädd, nitisk polisman och som sedan åtalats för ofredande bestående däri att han efter »avväpnandet» handgripligen antastat polismannen genom att hålla fast i dennes kläder samt knuffa honom; underrätten fann den tilltalade skyldig till ofredande samt eftergav påföljd men hovrätten ogillade åtalet enär det icke blivit styrkt att den tilltalade uppfattat att målsäganden var polisman11 —såvitt framgår av underrättens dom var bevisläget detsamma i underrätten— och den senares ingripande därför kunnat framstå som oberättigat (674/65). I ett annat fall hade en 15-årig yngling ingripit mot några andra ynglingar, som ofredade en äldre dam genom att kasta degklumpar på henne, och slagit till en av ynglingarna så att överläppen spräckts och en stifttand lossnat; 15-åringen dömdes av underrätten, som ansåg rätt till nödvärn ej ha förelegat, för misshandel till 20 dagsböter; sedan åklagaren vädjat med yrkande om straffnedsättning till minimum, meddelade hovrätten påföljdseftergift med den motiveringen att det på grund av omständigheterna i målet var uppenbart att påföljd för brottet ej var erforderlig (390/65).12
I ett ganska likartat mål hade två 17-åriga ynglingar råkat i slagsmål med varandra sedan den ene av dem i en danssalong givit sin flickvän några örfilar och av den andre uppmanats att icke bete sig på det sättet; bägge befanns skyldiga till misshandel av varandra — misshandeln av flickan var ej åtalad — och den förstnämnde dömdes till böter, medan den senare erhöll påföljdseftergift med hänsyn till sin ålder, till de omständigheter varunder han ingripit mot den andre och till vad som framkommit om händelseförloppet under slagsmålet (109/66). Ett mål avsåg en villaägare, som efter det att hans familj och egendom trots upprepade tillsägelser ofredats av ett gäng okända pojkar gripit ledaren för dessa — en 12-åring — och en stund hållit fast honom vid ena örat i syfte att förmå honom att uppge sitt namn och sin bostad; villaägaren befanns skyldig till rättsstridigt tvång enligt 15: 22 SL men erhöll påföljdseftergift (360/66).
Om utgången i de nu refererade fallen torde få anses ganska tillfredsställande, så förefaller lämpligheten av att tillämpa institutet påföljdseftergift vara tvivelaktigare i följande fall. En frånskild moder hade luggat och slagit till sin 15-åriga dotter och en jämnårig väninna till denna sedan dottern ej kommit hem i föreskriven tid på kvällen samt flickorna, då modern — såsom ofta hänt — letat rätt på dem ute på staden, gaddat ihop sig mot henne och vägrat att följa med hem; åtalet avsåg misshandel av dotterns väninna (agan av dottern ansågs tydligen rättsenlig) och domen dikterades av nämnden, medan ordföranden ville döma den tilltalade till 20 dagsböter (242/66). I ett annat fall var det fråga om en fastighetsskötare som slagit till en pojke som fört ofog i fastigheten; hovrätten ändrade till böter (341/66). Ett ganska likartat fall gällde en man, A., som i en bostadsfastighet slagit en annan man, B., på armarna och huvudet med ett paraply; anledningen härtill var att A:s familj, som bodde i fastigheten, föregående kväll blivit störd av oväsen från en grannlägenhet, där B. hade uppehållit sig, samt att B., som var spritpåverkad, ämnat återvända till denna lägenhet och vägrat efterkomma A:s anmodan att genast lämna fastigheten (189/66). I sistnämnda tre fall kan någon pressande undantagssituation av nöd- eller nödvärnskaraktär knappast sägas ha förelegat och det förefaller ganska betänkligt om handlingar av det slag, som det här var fråga om, i allmänhet skulle gå fria från påföljd.
6. Gärningsmannen har vid brottets begående befunnit sig i en pressande undantagssituation som icke berott på annans kränkande eller rättsstridiga handlingssätt
En familj med sex minderåriga barn hade på grund av mannens arbetslöshet och sjuklighet underlåtit att betala elektricitetsräkningen och därför fått energileveransen till sin lägenhet avbruten; en lördag några dagar därefter hade mannen betalat in det oguldna beloppet över postgiro och enär familjen varit i trängande behov av elektrisk ström för uppvärmning av bostaden och för matlagning hade hustrun — förgäves — samma dag försökt avleda ström genom att bryta plomberingen, varefter mannen genom att skruva i några proppar lyckats åstadkomma möjlighet till omedelbar strömförbrukning; domstolen, som fann synnerligen förmildrande omständigheter föreligga beträffande mannen och påföljd uppenbarligen ej erforderlig beträffande hustrun, dömde mannen till ett mindre bötesstraff för olovlig kraftavledning och meddelade hustrun påföljdseftergift (anledningen till makarnas olika behandling framgår ej av domen; 367/66). I ett annat fall var det fråga om en kvinna med två små barn, som övergivits av sin fästman och gjort sig skyldig till vårdslös försäkran; underrätten eftergav påföljd enär hon ansågs vid brottets begående ha befunnit sig i ett tillstånd av förtvivlan på grund av sin övergivna belägenhet, svårigheten att klara ekonomin och ena barnets sjukdom; hovrätten dömde emellertid den tilltalade till 30 dagsböter (391/66).
Det har även förekommit fall där den pressande undantagssituationen varit av mer objektiv natur. Ett sådant fall gällde en telereparatör, som åtalats för åverkan bestående däri att han olovligen klippt sönder renstängslet längs gränsälven mellan Kummavuopio och Karesuando; den tilltalade hade till sitt försvar anfört, att det med hänsyn till angelägenheten för de samer, som vistades i fjälltrakterna, att i nödsituationer kunna få
kontakt med yttervärlden var nödvändigt att skyndsamt laga uppkommande fel på telefonledningarna i dessa trakter, att han därför ibland var tvungen att använda snöscooter med vilken det var omöjligt att passeraren stängslet utan att klippa upp det samt att han på grund av kylan — mellan 37 och 40 minusgrader — och blåsten ej kunnat laga stängslet omedelbart (404/66). Ett tämligen likartat fall gällde en TV-tekniker, somparkerat sin bil på en privat parkeringsplats och därför åtalats för egenmäktigt förfarande; till stöd för beslutet att meddela påföljdseftergift åberopades i domen bl. a. att den tilltalade vid tillfället haft att utföra reparation av TV-apparat, att tiden för testbildssändningen snart skolat utgå, att parkering i närheten på gatan varit till hinder för renhållningsverkets pågående snöröjning samt att det varit gott om lediga utrymmen på fastigheternas privata parkeringsplatser (521/65).
7. Gärningsmannen har redan omhändertagits i vårdform av social, socialmedicinsk eller medicinsk art13
I vissa författningar finns bestämmelser om särskild lämplighetsprövninginnan åtal väckes mot person som redan omhändertagits i vårdform av nyssnämnt slag; se 57 § nykterhetsvårdslagen, 69 § barnavårdslagen, 21 § lagen om åtgärder vid samhällsfarlig asocialitet, 1 § lagen med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare samt 20 kap. 7 § första st. 4 RB. Om åtal väckts emedan gärningen icke var erkänd eller om domstolen i motsats till åklagaren finner annan påföljd ej erforderlig, kan överlämnande till särskild vård av det slag vederbörande redan åtnjuter äga rum enligt reglerna i 31 kap. BrB. Något behov av att tillämpa 33: 4 tredje st. BrB föreligger därför icke i sådana fall.13a Likväl har påföljdseftergift meddelats under åberopande av att den tilltalade efter den åtalade gärningen, i tre fall (åter)intagits i nykterhetsvårdsanstalt (229 och 353/65 samt 500/66; i det första fallet, som gällde egenmäktigt förfarande, ändrade hovrätten till dagsböter), i fyra fall omhändertagits för samhällsvård (609, 734 och 747/65 samt 164/66) och i två fall intagits på mentalsjukhus (197/65 och 132/66). Bortsett från de bägge sistnämnda fallen, som kan förklaras av att överlämnande till vård enligt sinnessjuklagen före 1966 års lagstiftning på förevarande område (SFS 295 och 301) regelmässigt ej kunde äga rum utan att sinnesundersökning verkställts i målet, torde denna praxis få skyllas på en under övergångsskedet i och för sig naturlig villrådighet inför BrB:s påföljdssystem.
Mindre fog för kritik synes finnas när det gäller tillämpning av institutet påföljdseftergift i ett fall då en person, som åtalats för häleri (i berusat tillstånd) av varor till ett värde av 25 kr., på egen begäran intagits på enskild nykterhetsvårdsanstalt utan kvarhållningsrätt (390/66). Påföljdseftergift har vidare meddelats dels i ett fall då en person, som under inflytande av de psykiska följderna av en mångårig epilepsi gjort sig skyldig till våldsamt motstånd, beretts plats på sjukhus för behandling av sin sjukdom (349/65), dels ock i ett fall då en för varuhussnatteri åtalad sinnesslö
man sedan många år varit intagen på arbetshem för undervisning och vård av psykiskt efterblivna (714/65).
RÅ har beslutat enligt 20: 7 första st. 3 RB att icke tala å brott i två fall, som båda gällde tillgrepp begångna under inflytande av sinnesslöhet och där den ene gärningsmannen var intagen för vård på arbetsskola (527/65) medan den andre vårdades på ålderdomshem (324/65).
8. Gärningsmannen har uppnått hög ålder eller lider av svår sjukdom
Denna omständighet torde ej i och för sig motivera påföljdseftergift utan det synes normalt böra krävas att fortsatt brottslighet på grund av den tilltalades tillstånd framstår som osannolik. I ett fall, som utgör en utmärkt illustration härav, hade själsförmögenheterna hos en för grov olovlig körning åtalad 71-årig man till följd av en tidigare hjärnblödning avtagit så mycket under tiden efter brottet att han vid tidpunkten för rättegången på grund av nedsatt rörelseförmåga icke längre skulle kunna föra bil (213/66). Ett annat fall gällde en 56-årig man, som då han efter två år lagfördes för bl. a. fylleri, våldsamt motstånd och åverkan led av vänstersidig förlamning och talrubbning till följd av hjärnblödning (740/65). Tveksammare ter sig två fall av varuhussnatteri, där beslutet om påföljdseftergift motiverades med, i ena fallet att den tilltalade var 77 år, led av hjärtfel och gav intryck av att vara höggradigt åderförkalkad (548/65) samt i det andra fallet att den tilltalade var 80 år och led av hjärtfel, reumatisk värk och diskbråck (549/65).
Såsom svårförenliga med den under förarbetena kraftigt understrukna betydelsen av restriktivitet vid tillämpningen av institutet påföljdseftergift framstår dels ett fall rörande vårdslös försäkran — i samband med erhållande av sjukpenning — där den tilltalade var 63 år, led av svagt hjärta samt »endast i ringa omfattning förfarit grovt oaktsamt» (av hovrättenändrat till dagsböter; 317/65), dels ett fall avseende snatteri av ett kg potatis ur ett potatisland på en sommarstugutomt, där beslutet om påföljdseftergift motiverades endast med den tilltalades ålder — trots sina 73 år var han dock så vitt framgår av akten i målet fullt vital och arbetsför —och tidigare vandel samt det ringa värdet av det tillgripna (261/66). Ej minst i mål av denna art torde allmänpreventiva skäl klart taga över hänsynen till omständigheter av det slag som åberopats i sistnämnda bägge fall.
Institutet påföljdseftergift synes ej heller vara avsett att tillämpas då brottet begåtts under inflytande av en tillfällig psykisk insufficiens, exempelvis depression.13b En 23-årig värnpliktig, som dömts för vållande till annans död till ett villkorligt frihetsstraff jämte 15 dagars arrest, hade efter att ha avtjänat 10 dagar av arreststraffet beordrats deltaga i tjänstgöring under den återstående strafftiden men hade vägrat att lyda order; rätten motiverade sitt beslut att meddela påföljdseftergift främst med att den tilltalade begått lydnadsbrottet under inflytande av själslig abnormitet, som haft samband med de skuldkänslor han erfarit efter dödsolyckan, samt att han återvunnit psykisk hälsa, sedan han återgått till sitt civila arbete (320/65). Det synes kunna diskuteras om det icke varit riktigare att i detta fall nedsätta straffet med stöd av 33: 4 första st. andra p. BrB.
I ett annat fall hade en man, som de senaste månaderna på grund av personliga problem haft mycket dålig nattsömn, lånat ut sin bil till en tillfällig bekant, vilken lovat återställa bilen vid en överenskommen tidpunkt på kvällen; löftet uppfylldes emellertid icke och bilägaren sökte efter sitt fordon på olika parkeringsplatser medan han blev alltmer nervös; han gav slutligen upp hoppet om att återfå bilen i varje fall samma dag och intog på en restaurang några drinkar för att lugna sig; därefter fann han bilen cirka 500 m. från sin bostad och med hänsyn till de risker för skada å bilen och eventuellt tillgrepp av denna, som uppenbarligen förelåg om han lämnade den utan uppsikt så långt från bostaden, körde han — utan tanke på den tidigare alkoholförtäringen — bilen till sin bostad; underrätten, som fann den tilltalade skyldig till rattonykterhet, ansåg omständigheterna, främst den tilltalades redan tidigare nedsatta och av händelseförloppet före bilens återfinnande ytterligare rubbade psykiska balans, vara sådana att det måste te sig i det närmaste stötande att döma den tilltalade till påföljd; hovrätten dömde, med ändring av underrättens dom, den tilltalade till 50 dagsböter (720/65).
Det är främst i fall, då det på grund av gärningsmannens höga ålder eller svåra sjukdom är uppenbart att påföljd ej erfordras för att avhålla honom från fortsatt brottslighet, som RÅ begagnat sin rätt att enligt 20: 7 första st. 3 RB underlåta åtal.14 Samtidigt som rättegången i sådana fall skulle kunna innebära svåra psykiska lidanden för gärningsmannen, är det allmänpreventiva intresset av att åtal väckes här vanligen ganska litet. I ett av fallen hade en person någon tid efter det att han gjort sig skyldig till grov olovlig körning, vårdslöshet i trafik och obehörigt avvikande från olycksplats drabbats av hjärnblödning med förlamning å höger sida jämte psykisk påverkan (732/65). I ett annat fall var det fråga om en man med grava psykiska störningar, som — uppenbarligen av förbiseende — likväl inkallats till militärtjänstgöring och efter fem månader avvikit från sitt förband; han frikallades sedermera från militärtjänst på grund av psykoneuros och återgick till sitt civila arbete utan att något omhändertagande för vård erfordrades; åtal underläts med den motiveringen att vederbörande frikallats från militärtjänst och att risk för vidare brottslighet av ifrågavarande slag således uppenbarligen icke förelåg samt att lagföring med hänsyn till omständigheterna ej heller eljest var påkallad utan skulle kunna inverka menligt på hans hälsotillstånd (372/66).
Beslut att icke tala å brottet har vidare meddelats i fråga om en nära 82 år gammal och mycket senil man, vilken gjort sig skyldig till bokföringsbrott och vårdslöshet mot borgenärer; såsom skäl för att åtal ej var påkallat ur allmänpreventiv synpunkt åberopades även den omständigheten att den misstänkte i rörelsen insatt brandförsäkring, som utgått för hans privata fastighet efter en brand något år tidigare, samt att han under senare år använt åtminstone en del av sin och hustruns folkpension för att klara bolagets affärer (127/66).
Bland de fall, där RÅ icke funnit förutsättningarna för tillämpning av 20: 7 första st. 3 RB föreligga, må följande exempel anföras. I några fall, där den misstänkte led av psykisk insufficiens men icke var intagen påsjukhus eller annan anstalt, förelåg behov av poliklinisk behandling ochkontroll, varför skyddstillsyn — förenad med föreskrift om skyldighet att
underkasta sig läkarvård — eller överlämnande till öppen psykiatrisk vård kunde antagas vara den lämpligaste påföljden (67/65 samt 2 och 468/66). Det bör här erinras om att den rätt att underlåta åtal, som enligt 20: 7 första st. 4 RB tillkommer även annan åklagare än RÅ om brottet uppenbarligen begåtts under inflytande av sådan psykisk abnormitet som avses i 33: 2 BrB, endast gäller sådana fall där sluten psykiatrisk vård kommer till stånd utan lagföring.15 Det kan knappast ha varit lagstiftarens mening att denna förutsättning skulle kunna kringgås genom att 20: 7 första st. 3RB i stället åberopas som stöd för ett beslut att icke tala å brottet utan att särskilda skäl föreligger, som gör det uppenbart att påföljd ej erfordras för att avhålla den misstänkte från vidare brottslighet. Än mindre har den omständigheten att den misstänkte lider av depression eller begått den brottsliga gärningen under inflytande av depression ansetts utgöra grund för beslut att icke tala å brottet och detta även om risk för suicidalförsök enligt föreliggande läkarintyg ej kan uteslutas i händelse av lagföring (290/65 samt 402 och 409/66; jfr även 239/66: osant intygande begånget vid en tidpunkt då den misstänkte haft svåra familjebekymmer och varit uttröttad på grund av stor arbetsbörda).
9. Gärningsmannnen har blivit illa skadad i samband med brottet
Denna omständighet, som närmast utgör en speciell variant av närmast föregående typfall, torde i regel samtidigt tillgodose såväl de individual som de allmänpreventiva hänsynen. Hur pass allvarligt skadad gärningsmannen skall vara för att påföljd bör efterges eller åtal underlåtas torde i viss mån få ställas i relation till brottets beskaffenhet och svårhetsgrad.
Ett ur verkligheten hämtat fall, som i förarbetena refererats för att belysa behovet av en bestämmelse motsvarande stadgandet i 20: 7 första st. 3 RB, gällde en 70-årig man som vid uppgörandet av eld råkade snubbla och välta omkull en fotogenkanna som han med uttagen skruvpropp placerat helt nära spisen; vid den explosionsartade brand som uppstod innebrändes hustrun och dottern, medan han själv skadades så svårt att han fick ligga flera månader på sjukhus.16 I det första fall av detta slag, som var föremål för RÅ:s prövning enligt det nya stadgandet i 20: 7 första st. 3 RB,17 hade en 27-årig man åtalats för försök till mord och för grov allmänfarlig ödeläggelse bestående däri att han i en bostadslägenhet låtit en sprängladdning detonera intill sin fästmös huvud varigenom även omfattande förstörelse av fastigheten åstadkommits och fara för andra personers liv eller hälsa framkallats; fästmön, som vid detonationen ådragit sig små kontusionsskador av ytlig karaktär i ansiktet samt på armar och bål, hade fått lämna sjukhuset efter mindre än två veckor, medan gärningsmannens båda underarmar fått amputeras, hans ögon skadats så att han endast hade ledsyn och hans hörsel blivit starkt nedsatt; ehuru gärningsmannen påstod sig icke ha haft uppsåt att döda fästmön utan endast att själv beröva sig livet, fann RÅ utredningen innefatta tillräckliga skäl för påstående att den tilltalade vid gärningens begående haft uppsåt att beröva fästmön livet; med hänsyn till gärningsmannens nekande samt gärning-
ens allvarliga beskaffenhet och omständigheterna i övrigt fann RÅ emellertid förutsättningar för beslut enligt 20: 7 första st. 3 RB ej vara för handen (136/65); domstolen fann den tilltalade skyldig till försök till dråp samt allmänfarlig ödeläggelse men eftergav påföljd för brotten med hänsyn till vad som framkommit angående hans skador och framtida vårdbehov (371/65).
Den omständigheten att gärningsmannen blivit illa skadad i samband med brottet har i ytterligare tre fall åberopats som skäl för påföljdseftergift. I ett av fallen hade den tilltalade, som var 31 år och åtalats för olaga innehav och vårdslöst handhavande av explosiv vara, apterat och antänt en nitrolitpatron för att skämta med bekanta (händelsen inträffade en nyårsdag); vid detonationen skadades han så svårt i händerna att han av fingrarna endast fick behålla pek- och lillfingrarna på högra handen samt lillfingret på vänstra handen (363/66). Övriga båda fall gällde en fotgängare, respektive en mopedist, som åtalats för vårdslöshet i trafik, fotgängaren emedan han sprungit över en riksväg omedelbart framför en personbil (224/65) och mopedisten därför att han i en vägkorsning gjort en högersväng utan att i god tid markera sin tillämnade körriktning och förvissa sig om att denna ej innebar fara för andra vägtrafikanter (699/65); fotgängaren hade vid olyckan ådragit sig skallfraktur och benbrott, för vilka skador han vårdats på sjukhus ett halvår och gått sjukskriven ytterligare ett halvår, medan mopedisten erhållit bl. a. brott på höger handled och en kraftig hjärnskakning samt vårdats på sjukhus en dryg vecka och gått sjukskriven ytterligare sex veckor.
10. Tjänsteman har på grund av brottslig gärning varit avstängd från tjänstgöring
Sedan en läkare dömts av underrätt för grovt tjänstefel i åtta fall till suspension under fyra månader, fann hovrätten honom skyldig till tjänstefel i två fall och ogillade åtalet i övriga fall; den tilltalade hade under den tid som förflutit mellan de åtalade gärningarnas förövande och hovrättens dom — drygt 14 månader — icke varit formellt avstängd från tjänstgöring, men under större delen av denna period hade han av skäl, som sammanhängde med åtalet, varit sjukskriven eller partiellt tjänstledig, vilket medfört bortfall av ungefär halva hans normala inkomst; hovrätten ansåg att det lidande, som den tilltalade förorsakats genom åtalet och vad därav följt, varit så stort att påföljd uppenbarligen ej var erforderlig; Högsta domstolen fann på talan av RÅ den tilltalade skyldig till tjänstefel i ytterligare fyra fall och dömde honom till 40 dagsböter (Brmd 28/66).
11. Gärningsmannen har i målet varit anhållen
Dömes någon i mål, vari han hållits häktad, till fängelse på viss tid, böter, suspension eller disciplinstraff, kan rätten enligt 33: 3 första st. BrB förordna att straffet skall anses till viss del eller i sin helhet verkställt genom att den dömde hållits i häkte. Något stadgande om rätt för domstol att på motsvarande sätt avräkna anhållningstid finns icke,17a vilket möjligen kan
förklaras av att de korta tider det här är fråga om ej ansetts motivera en sådan bestämmelse. Om det endast är fråga om ett tämligen bagatellartat brott, kan dock även några få dagars frihetsberövande framstå som en mer än tillräcklig påföljd. I ett par fall har sålunda utländska medborgare, som under tillfälligt besök i Sverige gjort sig skyldiga till snatteri och i avvaktan på huvudförhandling varit anhållna i åtta respektive tolv dagar, erhållit påföljdseftergift (475 och 715/65). Samma utgång blev det i ett ganska likartat fall, där en person under tillfälligt besök i en annan stad än sin hemort snattat en pennformerare, värd 40 öre, och genom att nödgas inställa sig personligen inför rätten i den stad, där brottet begåtts, åsamkats resekostnader (265/65).
12. Preskriptionstiden hade nästan gått till ända när åtal väcktes eller hade vid tiden för meddelande av dom i målet redan utlöpt eller skulle snart ha utlöpt om den ej i laga ordning avbrutits.
Ej endast tidrymdens längd, satt i relation till brottets svårhetsgrad, utan även anledningen till att lagföringen blivit fördröjd samt gärningsmannens uppförande under tiden efter brottet torde få tillmätas betydelse. I ett fall eftergavs påföljd för osann försäkran begången närmare två och ett halvt år före domen; av handlingarna i målet framgår att fördröjningen till stor del berott på svårighet att anträffa gärningsmannen för delgivning av stämning (619/65). I ett annat fall, som också gällde osann försäkran, hade brottet begåtts ett år och nio månader före domen; anledningen till dröjsmålet framgår icke (även den tilltalades ålder vid gärningens begående, 17 år, åberopades i domen som skäl för påföljdseftergift; 232/66). En restriktivare tillämpning av 33: 4 tredje st. BrB synes vara att förorda i fall av förevarande typ. Såsom jämförelse må nämnas att RÅ icke funnit skäl att underlåta åtal för rattfylleri, grov olovlig körning och våld mot tjänsteman, som förövats ett år tio månader innan stämning delgavs gärningsmannen— vilken vistades i ett utomeuropeiskt land — och närmare två och ett halvt år innan RÅ:s prövning påkallades (207/65).
13. Övriga fall
Enligt 70 § 2 mom. vägtrafikförordningen skall de i förordningen för ägare av fordon stadgade ansvarsbestämmelserna — exempelvis rörande underlåtenhet att ansöka om registrering av fordon — i händelse fordonet tillhör någon som står under förmyndare eller annan laga målsman äga tillämpning å denne. I tre fall har påföljdseftergift meddelats förmyndare för underårig, som åsidosatt olika i nämnda förordning för ägare av fordon givna föreskrifter, under motivering att dagens ungdom i regel har goda inkomster och ofta i motsats till sina föräldrar är biltekniskt kunniga, vilka förhållanden i förening med alltmer ökat utbud av billiga begagnade motorfordon medfört att de unga gör sina inköp av framförallt personbilar utan föräldrarnas samtycke, många gånger utan deras vetskap och ibland mot deras vilja samt att målsmannen då har ringa eller ingen möjlighet att utöva den honom i 70 § 2 mom. vägtrafikförordningen ålagda kontrollen (208/66). Det synes dock kunna diskuteras om det verkligen är lämpligt att domstol på det sättet föregriper en eventuellt kommande lagändring, särskilt när det gäller en författning som ej är mer än 15 år gam-
mal.18 Om målsmännen ansetts ha gjort vad på dem ankommit, borde åtalen i stället ha ogillats.
I ett fall har påföljdseftergift synbarligen meddelats närmast på den grund att den tilltalade ansetts ha frivilligt tillbakaträtt från brottet. Den tilltalade, som var åtalad för häleri, hade nämligen efter att av en ytligt bekant ha förvärvat en räknemaskin för billigt pris hos en firma, som förde sådana maskiner, begärt instruktioner rörande maskinens handhavande och därvid nödgats omtala fabrikationsnumret; på firman hade man då upplyst om att maskinen enligt meddelande från polisen nyligen anmälts som stulen och den tilltalade hade sedan omedelbart anmält sitt förvärv hos polisen; underrätten fann den tilltalade förvunnen till ansvar för häleriförseelse men ansåg med beaktande av de åtgärder han företagit sedanhan fått vetskap om att räknemaskinen var stulen och med hänsyn till vad i målet upplysts om hans personliga förhållanden att påföljd för brottet uppenbarligen icke var erforderlig; hovrätten fann ej av omständigheterna framgå att den tilltalade vid köpet av maskinen haft skälig anledning antaga att denna åtkommits genom brott samt ogillade åtalet (267/66).
Den omständigheten, att en bötesdom ej skulle kunna verkställas emedan den tilltalade när domen vunnit laga kraft redan lämnat riket, utgör uppenbarligen icke grund för påföljdseftergift. Likväl har 33: 4 tredje st. BrB tillämpats i ett fall, där en grekisk medborgare, som efter ett halvårs vistelse i Sverige skulle återvända till sitt hemland två dagar efter huvudförhandlingen i målet, åtalats för snatteri av varor till ett sammanlagt värde av 77 kr.; rätten ansåg, att det för den tilltalade skulle medföra onödigt hårda konsekvenser om särskilda åtgärder i form av exempelvis kvarstad tillgreps för att säkerställa indrivningen av det bötesbelopp som kundekomma i fråga samt att ett sådant belopp alltså med största säkerhet aldrig skulle komma att gäldas (252/65).
En sjuksköterska, som av oaktsamhet förväxlat blodprov och därför åtalats för vållande till sjukdom i förening med åsidosättande av tjänsteplikt, erhöll påföljdseftergift av underrätten, som fann vad som förekommit i och för sig ej böra medföra strängare påföljd än ett lindrigt bötesstraff och som ansåg sig även böra beakta att liknande fall vanligen endast blev föremål för prövning i disciplinär ordning; hovrätten dömde emellertid den tilltalade till 15 dagsböter (593/65). Om förvaltningsmyndighet för visst brott ålagt den som är underkastad ämbetsansvar disciplinär bestraffning, har domstol enligt 20: 9 BrB att taga hänsyn därtill vid bestämmande av påföljd för samma brott och kan därvid efterge böter, disciplinstraff eller suspension som eljest skulle ha ådömts. Om disciplinär bestraffning av någon anledning icke kommit till stånd, kan givetvis endast den omständigheten, att rätten anser sådan bestraffning ha varit tillfyllest, icke motivera påföljdseftergift.
I åtskilliga fall har påföljd eftergivits utan att några särskilda omständigheter, som utvisar att sådan uppenbarligen ej är erforderlig, redovisats i domskälen. I ett fall, som gällde ansvar för häleriförseelse, åberopades sålunda endast att den tilltalade var 58 år och tidigare helt ostraffad samt att hon vid gärningens begående iakttagit vissa försiktighetsmått vilka dock icke kunnat av domstolen godtagas såsom helt tillfyllestgörande (441/66). En person hade på en obebodd fastighet olovligen tagit en gammal rostig
s. k. fältässja, som han medfört till en honom tillhörig närliggande fastighet för att använda som förlaga vid tillverkning av en kopia; ässjan hade återställts efter några veckor; underrätten fann omständigheterna vara sådana att påföljd för brottet uppenbarligen ej var erforderlig men hovrätten dömde den tilltalade för egenmäktigt förfarande till fem dagsböter (158/65).
Ett hagelgevär hade lämnats till försäljning hos en person, som ibland brukade hålla auktioner; denne skulle få behålla likviden som ersättning för vissa tjänster som han gjort säljaren; geväret kom emellertid att långa tider ligga bortglömt i auktionsförrättarens bostad utan att licens söktes för vapnet; rätten fann med hänsyn till de särskilda omständigheter, under vilka den tilltalade innehaft geväret, att påföljd uppenbarligen icke var erforderlig (523/65). En person, som för tillfället saknade pengar, anlitade — utan att omtala detta — en taxibil för färd till sin syster, som han visste skulle låna honom pengar och som enligt tidigare överenskommelse skulle befinna sig i sin bostad; systern var emellertid tillfälligtvis ute och mannen blev åtalad för bedrägligt beteende; underrätten fann särskilda omständigheter ha förelegat, som gjorde uppenbart att påföljd ej var erforderlig, men hovrätten dömde den tilltalade till 20 dagsböter (638/65).19
Påföljd för en 17-årig finländsk medborgare, som övertygats om stöld, medhjälp till stöld och egenmäktigt förfarande, ansågs i betraktande av den tilltalades ungdom, den godartade beskaffenheten av hans brottslighet (!) och den omständigheten att han varit häktad (i tre veckor) och skulle förvisas ur riket böra efterges; om påföljd verkligen kunde anses uppenbarligen ej erforderlig i detta fall, synes i stället 33: 3 första st. BrB och 26 § tredje st. utlänningslagen ha bort tillämpas; med ändring av underrättens dom och tillämpning av 33: 4 första st. BrB dömde hovrätten till 40 dagsböter (291/66). En kvinna, som lämnat sin bil utan att vidtaga tillräckliga åtgärder för att hindra den att komma i gång av sig själv och som därigenom överträtt stadgandet i 49 § 4 mom. första st. vägtrafikförordningen, erhöll påföljdseftergift utan någon motivering över huvud taget; hovrätten ändrade till böter (405/66).
Såsom torde framgå av den gjorda översikten har farhågorna för en alltför extensiv tillämpning av stadgandet i 33: 4 tredje st. BrB i viss mån besannats. På sina håll synes stadgandet närmast ha uppfattats som ett ordinärt hjälpmedel vid straffmätningen vilket kan begagnas när påföljd enligt domarens fria skön framstår som onödig eller obillig. I de flesta fall, där påföljdseftergift meddelats, har det varit fråga om förseelser eller relativt lindriga brott såsom snatteri, egenmäktigt förfarande, häleri, ringa misshandel, olovligt fiske och förseelser mot vägtrafikförordningen. Det är emellertid icke minst när det gäller sådan brottslighet som straff — i regel böter— anses kunna ha en avhållande effekt ur såväl individual- som allmänpreventiv synpunkt. Särskilt betänkligt förefaller det vara att i dessa fall meddela påföljdseftergift när den tilltalade icke varit personligen närvarande vid huvudförhandlingen. En restriktivare tillämpning av institutet påföljdseftergift torde därför vara att rekommendera. Förmildrande omständigheter lärer oftast kunna i erforderlig grad beaktas inom latituden för det till-
lämpliga straffstadgandet och skulle så någon gång icke vara fallet finns f. ö. enligt 33:4 andra st. BrB möjlighet att underskrida latituden utan att fördenskull helt efterge påföljd för brottet. Det torde också få anses önskvärt att åklagarna i något större utsträckning än som hittills skett självmant överklagar underrättsdomar som går ut på påföljdseftergift. Det händer nämligen ej sällan att sådana domar av olika anledningar kommer riksåklagaren tillhanda så sent att fullföljdsfrågan ej hinner prövas innan fullföljdstiden utgått. Ibland är det f. ö. fråga om så bagatellartade förseelser att ett ingripande av rikets högste åklagare skulle verka egendomligt.
Vad slutligen beträffar tillämpningen av 20: 7 första st. 3 RB har den präglats av stor restriktivitet. Detta synes också vara helt i sin ordning, enär det — såsom framhållits under förarbetena — i regel bör ankomma på domstol att pröva om påföljd är erforderlig. Endast när skuldfrågan är uppenbar och själva lagföringen skulle innebära allvarliga påfrestningar för gärningsmannens kroppsliga eller andliga hälsa eller framstå som uppenbart stötande samt jämväl övriga förutsättningar för påföljdseftergift föreligger, bör det ifrågakomma att tillämpa nämnda stadgande.20 Såsom framgår såväl av en jämförelse mellan ordalydelsen av 33: 4 tredje st. BrB och 20: 7 första st. 3 RB som av ett departementschefsuttalande (NJA II 1962 s. 517) är f. ö. det förra stadgandets tillämpningsområde vidsträcktare än det senares även såtillvida att en gynnsam prognos för gärningsmannens framtida skötsamhet ej är någon ovillkorlig förutsättning för att påföljd skall kunna efterges. För beslut att icke tala å brottet bör därför i regel krävas att den misstänkte erkänt gärningen även av det skälet att det annars sällan torde kunna anses uppenbart att påföljd ej erfordras för att avhålla honom från vidare brottslighet.21 Detta gäller dock ej sådana fall, där den tilltalade pågrund av sitt hälsotillstånd eller annan omständighet rent faktiskt är förhindrad att ånyo begå brott.22
Under andra halvåret 1966 meddelades av underrätt påföljdseftergift i 34 fall, av vilka åklagaren fullföljde talan i 11 fall; hovrätten ändrade i 3 fall till böter och i ett fall till villkorlig dom medan 7 fall ännu ej avgjorts.
De 34 fallen fördelar sig på de olika typfallen enligt följande. Typfall 1: tre fall (ett fullföljt), 2: ett fall (fullföljt), 3: åtta fall (två fullföljda), 4: ett fall (fullföljt), 5: två fall, 6: tre fall (ett fullföljt), 7: tre fall (ett fullföljt), 8: ett fall (fullföljt), 9: fyra fall, 10: inget fall, 11: två fall, 12: inget fall samt 13: sex fall (tre fullföljda).
I 8 fall hade RÅ under samma tid att pröva huruvida åtal kunde underlåtas enligt 20: 7 första st. 3 RB. Beslut att icke tala å brottet meddelades i 2 fall (det ena hörde till typfall 8 och det andra till typfall 9).