ERNST ANDERSEN. Personret. Kbhvn 1966. Juristforbundets Forlag. 110 s. Dkr 37,75.
Den rättsvetenskapliga verksamheten i Danmark synes f. n. vara synnerligen intensiv. Man kan t. ex. framhålla, att på senare tid flera ovanligt värdefulla danska doktorsavhandlingar har publicerats. Även en omfattande och kvalitativt högtstående juridisk läroboks- och handbokslitteratur bidrager till det gynnsamma intryck man får av vårt grannlands aktivitet på

 

364 Åke Lögdbergdet rättsliga området. Icke minst professor Ernst Andersens stora och värdefulla produktion på familjerättens område har varit till mycken glädje även i Sverige. Det är därför med stor tillfredsställelse man hälsar förevarande bok.
    »Personret» är en term, som i dansk och norsk rättslitteratur synes ha en annan betydelse än motsvarande svenska term och dessutom tillmätas mycket större vikt vid systematiseringen av rättsstoffet. Redan i Justinianus' Institutiones ingick ett avsnitt om »Personretten», som emellertid enligt Andersen innefattade en hel del av vad som enligt dansk rättssystematik ingår i familjerätten. Bentzons och Borums framställningar av personrätten gäller främst regler om omyndighet och »værgemål». Härutöver har Borum liksom även Arnholm i sin bok om norsk personrätt medtagit ett avsnitt om vad som enligt svensk terminologi närmast kan betecknas som personlighetsrätt, alltså bl. a. regler om skydd för personer mot utnyttjande av deras bild, namn m. m. för skilda ändamål. Ett dylikt avsnitt om personlighetsrätt har Andersen icke medtagit, enär han anser »Personretten» utgöra en inledning till förmögenhetsrätten. Onekligen synes t. ex. reglerna om rätt till egen bild icke höra särskilt nära samman med omyndigas rättsställning, varför utelämnandet av personlighetsrätten ur denna synpunkt synes motiverat. Det är emellertid beklagligt ur den synpunkten, att personlighetsrätt f. n. är ett synnerligen aktuellt rättsområde, som hittills föga beaktats i nordisk rätt. Märk bl. a. plenardiskussionen om personlighetsrätt och massmedia vid Nordiska Juristmötet i Stockholm 1966.
    Andersens bok är en lärobok avsedd för juris studerande »der kommer lige fra gymnasiet». Med hänsyn till att författaren behandlar icke blott omyndighet och »værgemål» utan även sinnessjukas och sinnesslöas avtal och skadegörande handlingar liksom vissa spörsmål rörande juridiska personer får den anses vara tämligen kortfattad och i stort sett koncentrerad på väsentligheter, vilket enligt anm:s mening är en stor förtjänst. Notapparaten är ganska begränsad (29 nothänvisningar). Noterna är icke numrerade och har satts i slutet av boken. Förmodligen har författaren därigenom velat förebygga det ökentorra intryck, som noter i traditionell stil i direkt anslutning till texten på de sidor, där de förekommer, väl kan antagas göra på de flesta av de yngre studenterna. Litteraturförteckning och sakregister har icke upprättats. Modern eller relativt modern rättslitteratur, till vilken hänvisas, synes nästan uteslutande vara dansk. I och för sig är detta väl naturligt, men med hänsyn till den nära relationen mellan dansk och norsk rätt hade man kanske väntat, att författaren hade haft större användning för Arnholms moderna framställning om Personretten. Vad särskilt beträffar författarens starkt koncentrerade men synnerligen intressanta framställning om begreppet juridisk person å s. 94 ff., vartill jag strax skall återkomma, kunde kanske ett par moderna av svenskar författade rättsvetenskapliga arbeten ha varit värda ett omnämnande, nämligen Hessler, H., Om stiftelser. Studier över stiftelseinstitutet i svensk rätt, Sthlm 1955, och Moritz, M., Sind die juristischen Personen Fiktionen?, i Festskrift tillägnad Karl Olivecrona, Sthlm 1964, s. 442 ff. I de historiska avsnitten finns däremot talrika hänvisningar till utländsk äldre doktrin, särskilt av tyskt ursprung.
    I huvudavsnittet om omyndiga använder sig författaren av en uppdelning i plikt-, intresse- och rådighetssubjekt. Det är här alltså fråga om en

 

Anm. av Ernst Andersen: Personret 365rollfördelning, varvid en vuxen mentalt frisk person har alla dessa tre roller. En omyndig är däremot blott intressesubjekt, under det att værgen (+ eventuellt overøvrigheden) är rådighetssubjekt vid dispositioner inter vivos. Intressant är det danska institutet »lavværgemål», ett slags mindre ingripande förmynderskap, som en person kan komma under efter egen begäran, om det kan anses påkallat på grund av hans oerfarenhet i ekonomiska angelägenheter eller på grund av brister i hans kroppsliga eller själsliga tillstånd (s. 65—67). Ett för en svensk läsare särskilt givande avsnitt behandlar avtal, som en omyndig kan ingå giltigt på egen hand, där bl. a. vad som står om omyndigas arbetsavtal är av stort intresse.
    I denna bok liksom i många andra av Andersens verk finns insprängda värdefulla rättshistoriska och komparativa översikter präglade av elegans och koncentration. Det för anm. mest givande avsnittet i Andersens bok är hans diskussion av begreppet juridisk person (s. 94 ff.). Han skildrar bl. a. uppkomsten och utvecklingen av läran om den juridiska personen som en persona ficta (fiktiv person) och den i senare delen av 1800-talet begynnande kritiken av fiktionsteorin. Fiktionslärans upphovsman synes ha varit en kanonist, som under 1200-talet blev påve under namnet Innocentius IV. Så småningom har vuxit fram en nästan oöverskådlig litteratur på detta område. Andersen säger: »Når der er skrevet så mange bøger om et emne, kan der altid skrives een til. Men så længe man ikke finder nye tekster eller indskrifter, der viser noget afgørende, kan der neppe siges noget, som ikke er sagt før.» I detta sammanhang hade det kanske varit av intresse att beakta förutom Hesslers och Moritz' ovannämnda arbeten även professor Karl Olivecronas Studier över begreppet juridisk person i romersk och modern rätt, Upps. 1928. Om denna bok säges blott, att den innehåller» Enkeltheder om romerretsteorien». Slutligen kommer Andersen beträffande juridiska personer i allmänhet fram till sin tidigare beträffande förmynderskap nämnda tanke, att den juridiska personen lämpligen bör uppspaltas i tre, nämligen pliktsubjekt, rådighetssubjekt och intressesubjekt. Vid ett aktiebolag »udfører bestyrelse og direktion i forening rollen som rådighetssubjektet, aktionærerne i forening rollen som interessesubjektet, medens selskabets formue har overtaget rollen som pligtsubjektet (fyldestgørelsesobjekt)». Han säger vidare bl. a. »Hele diskussionen, om den juridiske person er en 'fiktion' eller en 'realitet', beror til syvende og sidst på en, bevidst eller ubevidst forveksling af retsbegreb og substrat, . . .» (s. 102).
    Andersen synes ha fört diskussionen på detta område ett väsentligt steg framåt. Man får därigenom ökad klarhet över realiteterna. Termen »juridisk person» torde emellertid i det praktiska rättslivet liksom också i rättslitteraturen kunna tänkas fungera som ett »tekniskt mellanled» (»formuleringstekniskt mellanbegrepp») mellan ett komplex av rättsfakta och ett komplex av rättsföljder.1 A priori förefaller det kanske inte heller otänkbart, att med juridisk person i vissa sammanhang skulle kunna menas ett komplext rättsfaktum och i vissa sammanhang ett komplex av rättsföljder.Hur därmed förhåller sig synes vara värt en ingående utredning. Härvid

 

1 Jfr Pålsson, L., Haltande äktenskap och skilsmässor, Lund 1966, s. 4 o. d. a. litteratur samt Lögdberg, Å., i Svensk Juristtidning 1951 s. 346

.2 Jfr Ekelöf, P. O., Juridisk slutledning och terminologi, TfR 1945, s. 242 ff. och Lögdberg a. a. s. 346—347. Se även Pålsson a. a. s. 114 o. d. gjorda hänvisning bl. a. till Ross' lära om rättsreglernas fragmentariska karaktär. 

366 Anm. av Ernst Andersen: Personrettorde den omfattande diskussionen om innebörden av sådana termer som »rättighet», »ogiltighet», »äganderätt» m. fl. kunna vara till god hjälp. Det är emellertid av vikt att därvid icke för mycket fördjupa sig i den tidigare i Sverige tämligen inflytelserika doktrin, vilken, som Olivecrona har uttryckt saken, gick ut på »förnekandet av rättigheternas existens».3 Denna doktrins kritik av rättighetsbegreppet innehöll väl visserligen en del korn av sanning men torde i stort sett vara baserad på en felaktig verklighetsuppfattning och en bristande insikt om språkets verkliga funktioner.4 I detta sammanhang må slutligen anföras ett uttalande av Hessler: »Någon redogörelse för de mångfaldiga förklaringsförsök som ägnats den juridiska personen skall här icke lämnas. Måhända kan det påstås, att ämnets vikt knappast står i proportion till den oändliga tankemöda som nedlagts på dessa förklaringar.»5
    Andersen har gjort Nordens jurister en stor tjänst genom sin nya välskrivna och tankeväckande bok.

Åke Lögdberg