TORE SANDVIK. Entreprenørrisikoen. Oslo 1966. Johan Grundt Tanum. 463 s. Nkr 39,50.
Sandvik bygger till stor del sin framställning på ett stort antal skiljedomar (voldgiftsavgjørelser). I flera länder är det ganska vanligt, att tvister inom entreprenadförfarandet undandrages de ordinarie domstolarna och avgöres av skiljenämnder. Oavsett vilken inställning man har till detta sätt för lösande av tvister, är det betydelsefullt, att rättsutvecklingen på området leder fram till enkla och klara regler, så att man får en god praxis. De dispositiva avtalsreglernas utformning kan få stor ekonomisk betydelse inom denna viktiga näringsgren. I skiljedomarna torde ofta praktiska synpunkter på den aktuella situationen göra sig gällande.
    Sandvik synes ha en praktisk inställning till de problem han behandlar. Han har också en mindre vanlig förtrogenhet med de olika tekniska aspekter, som ofta får betydelse inom entreprenadrätten (se t. ex. s. 192 om övermassor utanför teoretisk profil och s. 285 om finkornshalten i muddringsmassor). Sandvik visar även stor lyhördhet för de många skiftande frågeställningarna i den speciella anbudssituation, som är ett resultat av tävlingförfarandet (s. 150, andra stycket).
    Det torde ofta vara svårt att avgöra, om i en viss konfliktsituation hävande eller ogiltigförklarande av avtalet är den rätta vägen att lösa konflikten. Sandvik understryker på ett förtjänstfullt sätt de entreprenadrättens särdrag som ligger däri, att tilläggsersättning — icke hävande eller ogiltigförklaring — ärden enda praktiska metoden att komma till rätta med en mångfald konfliktsituationer inom entreprenadrätten.
    Sandvik diskuterar fylligt många av de problem, som fyller entreprenörens

 

³ Se Olivecrona, K., Rättsordningen. Idéer och fakta, Lund 1966, s. 204 ff.

⁴ Detta synes vara ett område, där den s. k. relationslogiken kan vara till hjälp. Se Wedberg, A., Den nya logiken, Del I—II, Sthlm 1945, särskilt del II, s. 5—6 och s. 11—12. Wedberg uppgiver, att Hägerström »har rent av förklarat relationsbegreppet vara ett 'metafysiskt' begrepp, som måste utmönstras ur vår vokabulär!», se del II, s. 6. Wedberg synes mena, att Hägerström använder en numera föråldrad »skollogik». Klart synes i varje fall vara, att vad som skall anses vara »metafysiskt» eller icke är synnerligen oklart.

⁵ Se Hessler a. a. s. 31.

 

vardag. Där han ger ett förslag till lösning eller ett påstående om innehållet i en dispositiv rättsregel, låter man sig i allmänhet övertyga. Detta ger hans arbete stort värde såsom vägledande och rådgivande.
    I resonemang på s. 291—294 visar författaren, att han anammat ett modernt synsätt på entreprenaden. Denna företagsform bör enligt hans mening grundas på noggranna kalkyler; han saknar förståelse för en äldre uppfattning om entreprenaden som något av ett hasardspel.
    Sammanfattningsvis förefaller arbetet givande även för svenska entreprenadjurister, domare och övriga fackmän. Stora delar av innehållet synes vara direkt tillämpliga på svenska förhållanden. Ett utförligt register underlättar för läsaren att finna sig till rätta.
    Slutligen kanske kritiken av Källenius på s. 303 kan uppmana till ett genmäle. (Sandvik hänvisar felaktigt i Källenius' kommentar till § 5 p. 1 i AB 54 i stället för till § 5 mom. 4 p. 1 ibid.) Källenius har återgivit den uppfattning, som kom fram inom den svenska kontraktskommittén, nämligen att ingen skyldighet ansågs åvila entreprenören att »ex officio» och i detalj undersöka (kontrollräkna) alla de uppgifter en beställare tillhandahållit (genom sina konsulter) till grund för entreprenaden. Entreprenören skulle m. a. o. vara berättigad att lita på uppgifternas riktighet. Därmed är icke sagt, att en entreprenör går fri, om han »ved uforsvarlig forhold har medvirket til det uheldige forløp. . .». Källenius säger också, vilket ej ingick i Sandviks citat: »Man torde från fall till fall få bedöma, vad som skall fordras för att en part icke skall anses ha försummat sin upplysningsskyldighet». Det blir alltså en bevisfråga vad som är ursäktligt eller ej och den svenska grundregeln torde därvidlag ålägga beställaren bevisbördan.

S. K.