Rådighetsinskränkande klausuler i tomträttskontrakt

 

I mitt arbete »Studier över tomträttsinstitutet I. Rådighetsinskränkande kontraktsföreskrifter» (Sthm 1965) har jag granskat ett stort bestånd klausuler i faktiska tomträttskontrakt, analyserat deras rättsliga karaktär och slutligen prövat deras sakrättsliga giltighet. Undersökningen har enligt mitt bedömande gett vid handen, att vissa stipulationer inte håller måttet i det sistnämnda hänseendet eller att deras legalitet åtminstone kan ifrågasättas. Konstateranden av sådan art har jag nödgats göra inte minst beträffande de för mig tillgängliga tomträttsupplåtelserna av Stockholms stad. Närmast ansvarig för de juridiska konstruktionerna i dessa torde vara stadsjuristen i Stockholm E. G. Westman.
    Westman har nu i SvJT recenserat min bok; se årg. 1966 s. 667 ff. Att han i vissa hithörande frågor har en annan uppfattning än jag är med hänsyn till det anförda helt naturligt — det var dokumenterat på förhand —och hade knappast i sig motiverat ett bemötande. Då jag likväl här kommer med ett sådant beror det bl. a. på att jag haft svårt att förlika mig med att själva den problematik, varmed boken befattar sig, fått en missvisande redovisning genom Westmans artikel. Det förefaller mig angeläget att detta klarläggs för läsaren.
    Bokens inledande del (s. 13—94) utmynnar i ett avsnitt som har rubriken »Föremålet för den följande undersökningen» (s. 73—94; se särskilt s. 83—94). Den, som vill bilda sig en mening om föremålet för och syftet med mitt arbete, bör därför ha anledning att i första hand uppmärksamma vad som yttras i det avsnittet. Det visar sig då, att jag låtit vissa lagrådsuttalanden tjäna som utgångspunkt för undersökningen, närmare bestämt vad lagrådet anförde med anknytning till 4 § i tomträttslagen. Sedan lagrådsutlåtandet i detta ämne refererats, sägs sammanfattningsvis att det grundades »på inställningen att tomträttslagstiftningen i sig icke reser någon som helst gräns för räckvidden hos de föreskrifter, varom talas i 4 §». I anslutning härtill heter det (s. 90 i boken): »Nu kan emellertid ifrågasättas huruvida tomträttslagstiftningen verkligen har den innebörden, att den medgiver så långtgående inskränkande bestämmelser som dem lagrådet förutsatte vara tillåtna. Även om man nog har anledning att a priori värja sig mot lagrådets farhågor i deras yttersta konsekvenser — avsaknaden av varje spärr mot inskränkningar av tomträttshavarens rådighetssfär vore snarast ett negerande av tomträtten såsom särpräglat rättsinstitut — kvarstår likväl spörsmålet, hur långtgående inskränkningarna i fråga lagligen kunna få vara.» Detta spörsmål utpekas som bokens undersökningsobjekt. Uppgiften har sålunda angetts vara att undersöka huruvida lagrådets inställning till friheten att stipulera tomträttsonera är riktig.
    Jag har ansett mig böra erinra härom därför att Westman i sin artikel gång på gång förebrår mig att inte ha beaktat vad lagrådet uttalat i ämnet. I mina överväganden, som uttryckligen syftade till att pröva om lagrådet

 

24—673005. Svensk Juristtidning 1967

 

370 Rådighetsinskränkande klausuler i tomträttskontrakthade rätt i sina berörda uttalanden, borde jag alltså ha sökt ledning i samma uttalanden! Det är tydligt, att Westman tagit miste på föremålet för min undersökning.
    Westman nöjer sig dessutom inte med att påstå att jag försummat söka ledning i lagrådsuttalandena i fråga. Han kritiserar mig också för att endast ofullständigt ha återgett dem. Som nyss framgått har lagrådsuttalandena så långtifrån som tänkas kan fungerat som »rättskälla» för undersökningen. Men eftersom de utgjort själva bakgrunden och incitamentet till boken, har de vederbörligen återgetts. Dels har de, såsom ovan framhållits, sammanhängande refererats i det inledande avsnitt, vari föremålet för undersökningen preciseras; referatet är utförligt, kanske t. o. m. i vidlyftigaste laget (se s. 88—91). Dels har därefter inom ramen för de centrala resonemangen i senare avsnitt av boken gjorts hänvisningar till den inledande redogörelsen (se t. ex. noterna 211 och 212 å s. 402 och not 214 å s. 404). En viss passus i lagrådsutlåtandet har Westman ansett särskilt betydelsefull. Den lyder »Omvänt gäller att förpliktelser, som ålagts tomträttshavaren till förmån för en eller ett flertal fastigheter som sådana, kunna avse — till fastigheten hänförlig — positiv verksamhet.» Nu slumpar det sig så, att boken i direkt citat — i not 216 å s. 404 — återgett just den meningen; noten lyder: »Lagrådets slutsats av lagberedningens ifrågavarande motivuttalande är bl. a. att 'förpliktelser, som ålagts tomträttshavaren till förmån för en eller ett flertal fastigheter — — —, kunna avse — — — positiv verksamhet'; se prop. 177/1953 s. 33». Men Westman är inte nöjd med min redovisning av meningen. Med detta speciella lagrådsuttalande i tankarna finner han anledning att rikta skarp kritik mot min bok. Sålunda ser han det som en särskilt allvarlig brist, »att författaren endast i transumerat skick återgivit vad lagrådet ansett innebörden vara» av 4 § tomträttslagen (s. 673 i Westmans art.). Läsaren skulle rent av kunna tro, att jag förfarit otillständigt. Sanningen är den som redan framgått; jag har uteslutit de i sammanhanget obehövliga orden »som sådana» liksom de inom tankstreck stående »till fastigheten hänförlig». Ytterligare kommentarer till Westmans påstående om min försyndelse på denna punkt är obehövliga. Det är svårt att komma underfund med varför Westman fäst sådant avseende vid min förmenta obenägenhet att kännas vid ifrågavarande speciella passus i lagrådsutlåtandet. Jag har ju i bokens inledande del så oförbehållsamt som väl är möjligt konstaterat lagrådets inställning till 4 §. Här avses mitt redan förut citerade uttalande (å s. 90 i boken): »Såsom lagrådsuttalandet gav vid handen grundades detta på inställningen, att tomträttslagstiftningen i sig icke reser någon som helst gräns för räckvidden hos de föreskrifter, varom talas i 4 §.» Den som läst den sist citerade meningen i min bok måste förstå, att jag inte gör något försök att dölja lagrådets inställning. Jag har tvärtom uttryckt det liberala draget i densamma mera expressivt än lagrådet självt gjort, vare sig i den passus Westman återgivit eller någon annanstans.

Peter Westerlind