Replik

 

Justitierådet Westerlind anmärker i första hand mot min recension av hans bok att jag tagit till orda i en fråga för vars — enligt hans åsikt felaktiga — lösning jag bär ansvaret. För egen del avstår jag från att föra en polemik på detta plan, eftersom den sakliga argumenteringen rörande

 

Replik 371tomträttsinstitutets innehåll icke röner någon som helst inverkan av frågan om i vad mån jag har ansvar eller ej för konstruktionen av tomträttskontrakten i Stockholm. Jag tänker icke heller här kommentera den replik Westerlind låtit införa i Förvaltningsrättslig tidskrift nr 2/1967 (s. 104) i anslutning till en artikel om hans bok av stadsadvokaten Inger Ridderstrand-Linderoth, en replik som riktar sig såväl mot denna artikel som mot min recension och även mot SvJT:s redaktion. Westerlinds uttalanden i FT om min och stadsadvokatens undersökning av hans teorier — som bl. a. innehåller reflektioner om bristerna i min stilistiska förmåga — synes nämligen inte erbjuda något nytt av intresse för dem som önskar närmare information om tomträtten.
    Westerlinds andra här ovan gjorda anmärkning består i att jag skulle missförstått avhandlingens syfte, nämligen att pröva om »lagrådet hade rätt i sina berörda uttalanden». Härtill svaras att jag till fullo insett att författaren icke delar det dåvarande lagrådets mening. Jag har just i insikten härom vänt mig mot hans underlåtenhet att i det analyserande avsnittet fullständigt återge lagrådets mest relevanta uttalande i frågan, ett uttalande som författaren icke heller intagit i den inledande framställningen utan endast, såsom han nu själv påvisar, ägnat ett allmänt referat. Vad lagberedningen yttrat citeras vid undersökningen av det omstridda lagrummet ordagrant med kursiv stil och diskuteras på mer än sex trycksidor (s. 397—403). Lagrådets lika viktiga uttalande har däremot i förkortat skick förts in i en not utan någon analys (s. 404). Det är förvånande att författaren uteslutit de i sammanhanget mycket viktiga orden »till fastigheten hänförlig». Departementschefen citeras i vissa delar och uppges ha givit författaren »stöd för förnimmelse» i viss riktning (s. 404). Om avhandlingen framför allt syftar till att visa att lagrådet hade orätt, synes en dylik metod icke ändamålsenlig. Det kan tilläggas att Westerlinds problemställning är besynnerlig. Förarbetena är i den här avgörande punkten samstämmiga. Westerlind säger sig ha velat undersöka om just på denna punkt i en av instanserna felaktiga uttalanden gjorts och besvarar frågan jakande. Värdet av en sådan undersökning måste ifrågasättas eftersom den bort leda till slutsatsen att i samtliga förarbeten misstag förelupit om tomträttens verkliga innehåll och att alltså förarbetena överhuvudtaget icke ger ledning vid tolkning av lagbestämmelserna.
    Men detta är icke min enda invändning mot ifrågavarande arbete och icke den huvudsakliga. Den gäller författarens felsyn ifråga om tomträttens räckvidd och hans oriktiga slutledningar grundade på detta instituts antagna avhängighet av bl. a. servitutsbegreppet.

E. G. Westman